Bishops walk a small portion of migrant journey

Publicerat den 4 april, 2014 av Bengt Malmgren

USA-biskopar vid mexikanska gränsen uppmärksammar de illegala immigranternas situation

Profilbild för NewsroomCNS Blog

By Nancy Wiechec

NOGALES, Ariz. — About 30 miles north of the border with Mexico, seven U.S. bishops and two priests piled out of a small bus just off of I-19 in Arizona.

Jesuit Father Sean Carroll of the Kino Border Initiative was taking them on a short hike in the Sonoran Desert.

“How far are we going?” asked one. “Is this illegal?”

Bishop Oscar Cantu of Las Cruces, N.M., ducks under barbed wire as a group of U.S. bishops tours an area of the Arizona desert north of Nogales. (CNS photo/Nancy Wiechec) Bishop Oscar Cantu of Las Cruces, N.M., ducks under barbed wire as a group of U.S. bishops tours an area of the Arizona desert north of Nogales. (CNS photo/Nancy Wiechec)

Father Carroll led the way. First they negotiated a steep incline from the road. Then they crouched to scoot through a short tunnel underneath the road. Out of the culvert, they ducked under a barbed-wire fence, careful not to catch their shirts. One bishop lost his balance and took a little spill into tiny pebbles. They continued…

Visa originalinlägg 364 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kristen enhet förutsätter försoning mellan kristna och judar

Publicerat den 3 april, 2014 av Bengt Malmgren

Ekumenik kräver att vi ser de stora historiska perspektiven och profetiskt öppnar oss för Guds plan som vida överstiger vårt samfundspatriotiska tänkande. David du Plessis, ”Mr Pingst” hade ett profetiskt uppdrag att bygga broar mellan pingstvänner och katoliker. Taizé är ett profetiskt exempel på en fungerande enhet i gudstjänstliv mellan ortodoxa, katoliker och protestanter. Försoning med Israel och de messianska judarnas återkomst är en viktig faktor som kompletterar Kristi kropp och katalyserar ekumeniken.

Den ekumeniska debatten på sista tiden har varit spännande. Bortsett från vissa tråkigt självrättfädiga inlägg som inte kan se något positivt hos den andra sidan så har vi fått ett samtal som mer än tidigare går på djupet med frågorna. Från katolskt håll har många svårt att se hur det skall gå till att ha ekumenisk gemenskap med fristående församlingar som bagatelliserar den kristna traditionen och inte erkänner  någon som helst övergripande kyrklig struktur med läroämbete och sakramentsförvaltning, utan där allt utgår från den enskilda församlingen som läser Bibeln i nutid. Man ser sig själv som en slags arvtagare till den ursprungliga nytestamentliga församlingen, medan de historiska kyrkorna genom sina överbyggnader anses ha förverkat det arvet.

En del av församlingarna inom Pingströrelsen fungerar på det sättet, och nya fristående församlingsgrupperingar som t.ex. Wineyard, Hillsong, New Life som lyckats hitta in i den moderna kulturen drar till sig ungdomar utan tidigare kristen erfarenhet i stora skaror. Också EFK-församlingar tycks öka något och utövar dragningskraft på främst medelålders svenskar och barnfamiljer, och man satsar på evangelisation och församlingsbyggande. 

Hur kan man betrakta dessa fristående församlingar från katolsk synvinkel: Är det helt lönlöst att ha någon som helst ekumenik med dem eftersom de har en så annorlunda ecklesiologi, eller skall vi tänka som Jesus i Markusevangeliets 9:e kapitel:

”Johannes sade till Jesus: ‘Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.’ Men Jesus sade: ‘Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss.’ (Mark 9:38-40)

Den som inte är mot oss är för oss. Är det inte ändå bra att människor genom dessa församlingar kommer till tro på Jesus Kristus och döps i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, med ett dop som enligt katolskt synsätt är giltigt? Borde inte detta på sikt gagna Gudsrikets tillväxt att människor går från otro till tro, även om det inte är i Katolska kyrkans fulla kontext? Paulus reste ju också omkring på egen hand och missionerade i många år och grundade församlingar innan han återvände till Jerusalem och stämde av med Petrus, Jacob och Johannes, de apostlar som beskrevs som ”pelarna” i Galaterbrevet kap 2:

”Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram – enskilt, inför de ansedda – det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves…  De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna.” (Gal 2:1, 2, 7-9)

Så småningom kanske den dag kommer då ledarna för dessa friförsamlingar ser behovet att stämma av med det större sammanhang från vilket de avknoppat sig själva. Katolska kyrkans utveckling och agerande från mitten av 1900-talet och framåt måste tolkas som att man är positiv snarare än negativ till det nya fenomen som dessa fristående församlingar utgör inom kristenheten.

  • Ett av ledorden för Andra Vatikankonciliet var ekumenik. Från att tidigare inte erkänna att något väsentligt sker utanför katolska kyrkan öppnade sig nu Katolska kyrkan mot resten av kristenheten. Från att skriva listor på sådant som man fördömde skedde en helomvändning till att söka dialog och inkludera det som förenar. Läs mer om den förändringsprocessen här.
  • Johannes Paulus II inbjuder i encyklikan Ut Unum Sint andra kyrkliga ledare att diskutera hur påveämbetet istället för att vara ett hinder skulle kunna gagna enheten.
  • Kardinal Joseph Ratzinger, som senare blev påve Benedikt XVI slår fast i en intervju att Katolska kyrkan inte har några krav på att enheten skall implicera att andra ansluter sig till Rom, utan att alla samfund tillsammans, också Katolska kyrkan går framåt och följer Herren som visar vägen.
  • Påvliga rådet för kristen enhet som grundades av Johannes XXIII strax i samband med Andra Vatikankonciliet och som har dialog med alla kyrkofamiljer säger sig också vara intresserad av en informell dialog med de nya icke samfundsanknutna fria församlingarna. (Formell dialog är ju svårt, vem skall föra deras talan?)

Läs mer om Katolska kyrkans reformering och ändrade syn under 1900-talet här.

Skall vi komma vidare i ekumeniken tror jag det är viktigt att tänka utanför boxen och vidga det historiska perspektivet. Tänker vi bara på vårt eget samfund statiskt här och nu, så blir det svårt att se hur något kan förändras över huvud taget. Meningen är ju inte att vi skall kompromissa bort något väsentligt för att finna en minsta gemensamma nämnare som blir en halvmesyr, utan att tillsammans vandra framåt för att där finna enheten i Kristi fullhet.

Guds planer och perspektiv är mycket större än våra tankar, och nog finns det människor och rörelser som försökt fånga upp vad Anden säger till församlingarna och profetiskt peka ut vägen.

Taizé är en plats där ekumeniken mellan katoliker, ortodoxa och protestanter fungerat utmärkt under alla år. Broder Roger, reformert, hade mycket goda relationer med påven och inom den inre munkkommuniteten hade man tillåtelse att gemensamt dela nattvarden trots att munkarna kom från olika kyrkor. Taizé är ett profetiskt tecken på att kärlek och god vilja kan överbrygga många ideologiska låsningar och permanentade fördomar om den andre.

Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen började ju som en förnyelserörelse inom kristenheten men tvingades ut i nya församlingskonstellationer, för att senare under 1900-talet hitta tillbaka in igen i de historiska samfunden och Katolska kyrkan. Inom Pingströrelse och Karismatisk förnyelse har evangelisation och ekumenik varit framträdande element.

Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i den Karismatiska förnyelsen och bli brobyggare mellan Katolska kyrkan, de äldre protestantiska samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936. Wigglesworth profeterade över David du Plessis att det kommer komma en väckelse inom de gamla samfunden större än vad de hittills sett. Samma kyrkor som opponerat sig mot pingströrelsen kommer uppleva det pingstvännerna har upplevt i så stor grad att pingströrelsen kommer bli liten i jämförelse med dem. Wigglesworth sa att Herren visat honom att du Plessis skulle ha en viktig roll i detta så länge han var ödmjuk och trofast.

Från 1959 åkte David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgjöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner.

Lewi Pethrus lär ha sagt, att om han vore född i ett katolskt land, så skulle han nog vara katolik.

[Mitt föredrag för FKE om Karismatisk förnyelse och kristen enhet från 2011]

Pingstpredikanten och teologen Göran Lennartsson har ett intressant inlägg i Dagen 2 april. Han betonar den judekristna delen av kristenheten som en mycket viktig pusselbit för att uppnå enhet.  Den teologiska potential att samla alla troende kristna som Rom och Konstantinopel tycks sakna finns i Jerusalem!

  • Lennartsson påpekar:
    Urförsamlingen i Jerusalem var helt inomjudisk, och man hade ingen tanke på att bryta med judiska seder. Kyrkans ‘väsen’ stod i direkt kontinuitet med Gamla testamentets församling.
  • Den urkristendom som Jakob representerar dog inte ut. Att den judiskkristna församlingen dog ut är en myt. Nyare forskning visar dess spår ända in i medeltiden. Däremot kan man säga att den marginaliserades av den framväxande hednakristna kyrkan som sedan kom helt att dominera.
  • I urkristen tid levde kristna hedningar i samförstånd med judekristna utan att konvertera och bli judar.
  • Paulus var angelägen att framhålla de hednakristnas samhörighet med Israel. De hednakristna beskrivs som inympade i olivträdet (Israel) och sitter på samma rötter som kristna judar (Rom 11).

Så långt Göran Lennartsson. De hednakristnas dominans och marginaliseringen av den judekristna delen av kyrkan kom att spela en mycet tråkig roll i historien med det ersättningsteologiska tänkandet som inspirerade till svår förföljelse av judar. Först under 1900-talet, efter Förintelsen har kyrkan börjat göra upp med detta mörka arv. Läs mera om detta i kapitlet om Messianska judar i Lillemor Hallins bok Strömmar av liv.

Andra Vatikankonciliets dokument Nostra Aetate (”I vårt tid”) lade grunden för ett nytt förhållandet mellan kyrkan och judendomen. Nu sägs för första gången i historien att katoliker och judar bör inlåta sig i vänskaplig dialog dialog kring frågor om teologi och bibeltolkning för att bättre kunna förstå varandras tro. ”Genom att lägga grunden för en förnyad relation mellan det Judiska folket och Kyrkan betonade Nostra Aetate nödvändigheten att övervinna fördomar, missuppfattningar, likgiltighet och attityder av förakt och fiendskap”, sade påve Benedikt XVI i samband med 40-årsjubileet av dokumentets tillkomst.

Ur dokumentets text:

”The Church, therefore, cannot forget that she received the revelation of the Old Testament through the people with whom God in His inexpressible mercy concluded the Ancient Covenant. Nor can she forget that she draws sustenance from the root of that well-cultivated olive tree onto which have been grafted the wild shoots, the Gentiles. (Rom. 11:17-24) Indeed, the Church believes that by His cross Christ, Our Peace, reconciled Jews and Gentiles. making both one in Himself.(Eph. 2:14-16) ”

”God holds the Jews most dear for the sake of their Fathers; He does not repent of the gifts He makes or of the calls He issues – such is the witness of the Apostle.(Rom. 11:28-29) In company with the Prophets and the same Apostle, the Church awaits that day, known to God alone, on which all peoples will address the Lord in a single voice and ”serve him shoulder to shoulder” (Soph. 3:9). (Is. 66:23; Ps. 65:4; Rom. 11:11-32)“

”what happened in His passion cannot be charged against all the Jews, without distinction, then alive, nor against the Jews of today. Although the Church is the new people of God, the Jews should not be presented as rejected or accursed by God, as if this followed from the Holy Scriptures. All should see to it, then, that in catechetical work or in the preaching of the word of God they do not teach anything that does not conform to the truth of the Gospel and the spirit of Christ. ”

Johannes Paulus II var den påve som i praktisk handling genomförde Katolska kyrkans nya inriktning, dels genom resor och kontakter, genom dokument som utvecklar den nya inriktningen, och genom att införa ett nytt moment i kyrkans liv: Att be om förlåtelse för historiens synder. Kyrkan är felfri som Kristi mystiska kropp, men hon består också av människor med fel och brister som begått övergrepp och synder i historien. Detta behöver vi idag ställföreträdande be om förlåtelse för för att historiens sår skall kunna helas. Påven tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000.  Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage Katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.

1986 besökte Johannes Paulus II synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995 gav han ut encyklikan Ut unum sint (Att de alla må vara ett). Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas. i mars år 2000 besökte Johannes Paulus II Jerusalem. Han bad där vid Klagomuren om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.

  

 Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Han reflekterar över detta nya område i katolsk doktrin. Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?

 I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet, för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”. Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta.

Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.

I Katolska kyrkans katekes finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena.  Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner”. Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg”.

[Mitt föredrag mars 2011 för Samfundet Sverige-Israel om Katolska kyrkan och Israel]

Peter Hocken har varit i Sverige 2006 då han höll föredrag på Europakonferensen i Uppsala. Han talade bl.a. om vikten av den judiska närvaron i relationen mellan olika kristna grupper. Messiastroende judar är ett växande fenomen. De står ofta nära karismatiska grupper både inom Katolska kyrkan och inom protestantiska evangelikala grupper. När evangelikala och katoliker är tillsammans uppstår ofta spänningar och ett konkurrensförhållande, men det visar sig att den judiska närvaron stämmer både katoliker och evangelikala till en större ödmjukhet genom sin närvaro och katalyserar på så sätt den ekumeniska processen.

Mera av Peter Hocken:

Peter Hocken: The Messianic Jewish Movement – an introduction (TJCII 2004)

Peter Hocken: The Marranos: A History in Need of Healing (TJCII 2004)

Jag vill också uppmärksamma Peter Hockens artikel i sista numret av Keryx, Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi som jag upplever alltmer angelägen för ekumeniken ju mer jag tänker på det. Jag kommenterade artikeln här.

Publicerat i Church | Märkt , , , , , , , , | 7 kommentarer

Påven gav Obama Evangeliets Glädje

Publicerat den 2 april, 2014 av Bengt Malmgren

Mötet mellan president Obama och Påve Franciskus förra veckan varade drygt 50 minuter. Kanske hade de två ledarna lite olika målsättningar. För Obama är det säkert en PR-vinst att synas på leende bilder med påven, inte minst med tanke på en del katolska väljare som är skeptiska till honom genom sjukvårdsreformen som tvingar katolska institutioner till åtgärder när det gäller att tillhandahålla preventivmedel och abort som popegivesobamaEGman ser som inskränkningar i religionsfriheten. Påven undvek att gå in på denna fråga, men framförde ändå på ett fint sätt sin ståndpunkt genom att som gåva ge president Obama ett exemplar av sin rundskrivelse Evangeliets Glädje (Evangelii Gaudium). Obama svarade att han skall läsa den i Ovala rummet i stunder då han känner sig djupt frustrerad i hopp om att det kan ge honom styrka och lugn.

I Evangelii Gaudium talas mycket om social och ekonomisk rättvisa och att kyrkan måste stå på de fattigas sida, men det sägs också: “it is not ‘progressive’ to try to resolve problems by eliminating a human life.” Angående abort sägs: “the church cannot be expected to change her position.”

Ett ämne som kom upp var frågan om flyktingar och asyl. Europa har sitt Lampedusa som påven besökt, USA har ett liknande problem vid gränsen mot Mexiko där många illegala flyktingar försöker ta sig in. Nyligen firade en delegation av USA´s biskopar en mässa där till minne av offer som dött då de försökt ta sig över gränsen.

Obama inbjöd påven att besöka Vita huset. I samband med Katolska kyrkans World Meeting of Families i Philadelphia år 2015 vill lokala myndigheter väldigt gärna att påven skall komma till USA, men inget beslut är ännu fattat om detta.

Läs mera: John L Allens krönika i Boston Globe: Obama, Pope Francis both win in summit meeting

 

Om Evangelii Gaudium: Det är ett viktigt dokument som anger den nuvarande påvens syn på evangeliet och dess tillämpning i levande livet och hur det sprids. Påven tog nyligen upp denna encyklika i ett tal till departementen i Vatikanen och anbefallde den till begrundan och efterlevelse.

Evangelii Gaudium, inofficiell svensk översättning av de tre första paragraferna av diakon G Fäldt här:

1. Evangeliets glädje uppfyller hjärtat och livet i alla som möter Jesus. De som tar emot hans frälsande inbjudan blir fria från synden, sorgsamheten, den inre tomheten och ensligheten. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna Uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att öppna ett nytt glädjefyllt kapitel i spridandet av evangeliet och samtidigt ange riktningen för Kyrkans resa under de kommande åren.

2. En glädje som alltid är ny och som vi delar med honom och varandra.
Den stora faran i vår värld av i dag, som är så genomsyrad av konsumtionsbegär, är den sorg och den oro som föds i ett både självbelåtet och girigt hjärta som med ett avtrubbat samvete febrilt jagar efter ytliga nöjen. Så fort vårt inre liv trasslar in sig i oro för egen vinning finns inte längre plats för de andra och inget rum för de fattiga. Guds röst hörs inte längre och man känner inte längre av glädjen i hans lugna kärlek och längtan att få göra det goda tonar bort. Det är en verklig fara också för troende. Många råkar ut för det och blir griniga, argsinta och apatiska. Det är inte så man kan leva ett fullkomnat och värdigt liv. Det är inte det Gud vill med oss och det är inte heller Andens liv som har sin källa i den uppståndne Kristus och i hans hjärta.

3. Jag inbjuder alla kristna var de än befinner sig i detta ögonblick att återigen möta Jesus Kristus personligen eller att åtminstone öppna sig för Hans vilja att möta dem. Jag ber er all att utan undantag göra detta varje dag. Ingen får tänka att denna inbjudan inte skulle gälla honom eller henne, eftersom ”ingen är utesluten från den glädje Herren ger”. Herren gör inte dem besvikna som tar denna risk. Så snart vi går Jesus till mötes inser vi omedelbart att han redan väntar på oss med öppna armar. Ögonblicket har kommit då vi får säga ”Herre, jag har gått med på att vilseledas, på tusen sätt har jag undvikit din kärlek, ändå står jag här igen och vill förnya mitt förbund med dig. Jag behöver dig. Rädda mig igen, Herre, inneslut mig i din förlösande omfamning på nytt”. Det känns så fint att få komma tillbaka till honom varje gång man gått vilse! Jag vill säga det igen: Gud tröttnar aldrig på att förlåta oss. Det är vi som tröttnar och slutar söka hans barmhärtighet. Kristus som uppmanat oss att förlåta varandra ”sjuttio gånger sju gånger” (Matt 18:22) har gett oss ett exempel eftersom han har förlåtit oss sjuttio gånger sju gånger. Upprepade gånger har han burit oss på sina axlar. Ingen kan ta ifrån oss den värdighet han har gett oss som gåva i sin gränslösa och aldrig sviktande kärlek.

Med en ömhet som aldrig kan göra oss besvikna men som alltid kan fylla oss med glädje igen gör han det möjligt för oss att lyfta huvudet och börja om. Vi ska aldrig fly bort från Jesu uppståndelse, vi ska aldrig ge upp vad som än händer. Må ingenting annat än hans liv som manar oss att vandra vidare vara vår inspiration.

[Hela dokumentet på engelska här]

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Kristen enhet: Samtal kring det som skiljer hindrar inte den grundläggande gemenskapen

Publicerat den 28 mars, 2014 av Bengt Malmgren

 

Jesusmanifestationen maj 2013 Kungsträdgården Stockholm

Jesusmanifestationen maj 2013 Kungsträdgården Stockholm

Sista tiden har det förekommit ett livligt samfundsövergripande teologiskt samtal i kristna media. I ett skede då mötena mellan oss kristna blir alltmer intensiva och gränser luckras upp finns också behov att fördjupa och markera den egna teologiska profilen. Man vill ju värna om den dyrbara Trons skatt man funnit och inte låta den förödas i ett allmänt pragmatiskt utsuddande av gränser.

Ett sådant samtal är i grunden gott även om det innebär polarisering. Den goda strävan är att respektera motparten, vara sann mot det man funnit och inte sopa skillnader under mattan för att vinna lättköpta ekumeniska segrar.

Stefan Gustavsson värnar om ett evangelikalt kristet arv och beskriver en intellektuell förståelse av rättfärdiggörelsen som delvis inte stämmer med den konsensus som nåtts mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet.

Sven Nilsson ger i Hemmets vän uttryck för sin tveksamhet mot en enhet som bygger på struktur över huvud taget, med eller utan katolska förtecken och att enheten byggs underifrån genom de apostoliska tjänstegåvorna.

Jonas Melin formulerar i Dagen en anabatistisk frikyrklig ecklesiologi som vill återupprätta fria församlingar enligt Nya testamentets enkla församlingsordning som man menar de historiska kyrkorna gått ifrån genom icke-bibliska praktiker och traditioner.

Martin Ekenvärn skriver i Dagen om katolsk nattvards-teologi som bygger på bekännelsen av Kyrkan som också en sakramental gemenskap med biskopskollegiet och läroämbete som samlande struktur.

Protestanter som bejakar Kyrkan som en strukturell gemenskap utöver den lokala fria församlingen har lättare att acceptera gemenskap också med Katolska kyrkan, som Peter Halldorf som gärna kan tänka sig en gemenskap med, dock inte under påven. I det perspektivet ses väckelserörelserna inte som framtidens kyrka som ersätter de historiska kyrkorna, utan som förnyelserörelser som tjänar hela Kristi kropp, den universella kyrkan. Läser man Ulf Ekmans självbiografiska böcker (del I + II) så märker man att det är ett sådant perspektiv han också haft på bildandet av församlingen Livets Ord.

Själv är jag katolskt kristen och gläder mig åt att min kyrka som före Andra Vatikankonciliet förbjöd katoliker att fira gudstjänst med protestanter, inte erkände att något väsentligt ägde rum utanför Katolska kyrkan och brännmärkte det mesta, t.o.m. den moderna vetenskapen, som inte var explicit uttryckt i kyrkliga dogmer nu ändrat sig och vänt på perspektivet till att söka dialog och inkludera det som förenar. Man erkänner att den helige Ande är verksam också utanför den katolska gemenskapen, inte bara hos individer, utan också i kyrkogemenskaper och anbefaller katoliker att samverka med andra kristna.

Katolska kyrkan har ändrat sig, och behöver ändra sig mer i en ständigt pågående reformatorisk process. Konstruktiv kritik utifrån är viktig, och när Sven Nilsson säger att  Katolska kyrkan som politiskt projekt visat sig vara sårbar och ofta hamnat i ett korrupt förhållande till den världsliga makten och att dess nuvarande institutionella struktur inte svarar upp till församlingens och Kristi kropps sanna väsen, så är det en kritik jag som katolik tar på allvar utan att reflexmässigt hamna i försvarsposition.

Enligt katolskt synsätt är Kyrkan både en andlig gemenskap och en synlig struktur, de kristnas korporation, de två kan inte skiljas åt, men sker det en överbetoning av det korporativistiska på bekostnaden av gemenskapen med Jesus Kristus genom Anden, så kan den jordiska strukturen genom mänskliga maktanspråk och synd förvanskas. Under det första årtusendet fanns en balans där gemenskapen kring Jesus Kristus i den helige Ande betonades, under det andra årtusendet har den korporativa dimensionen mera kommit i centrum vilket lett till förvanskning, korruption och politisering som Sven Nilsson skriver och som kardinal Joseph Ratzinger också påpekade i boken Kallad till gemenskap.  I vår tids ekumeniska dialog är det återigen den andliga gemenskapen som står i fokus som drivkraft för andlig förnyelse och enhet.

Johannes Paulus II som var en mycket kreativ tänkare gav ut ekumenikencyklikan Ut unum sint. Där pläderar han för ömsesidig dialog som inte stannar vid möten där vi hävdar vårt eget revir, utan att den också har en vertikal dimension där vi närmar oss Jesus Kristus och erkänner att vi är syndare. Vi inser då att:

”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (uus 35)

Påven inbjöd i Ut unum sint ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper till att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (uus 96).

Utan att släppa greppet om det vi erfarit som sanning och trohet mot evangeliet är det viktigt att alla vi kristna bevarar Andens enhet genom fridens band och inte betraktar varandra som främlingar, och att vi klarar av att samverka kring det som vi har gemensamt utan att därför kompromissa om de teologiska skiljefrågorna.

Ingen har något att frukta av dialog. Destruktivt kan det bara bli om man stänger sig själv från att lyssna och förbehåller sig rätten att tolka vad den andre står för oberoende av vad han säger. Då går samtalet över i en ideologisk politisering som till slut bara uppfattas som att man hävdar det egna reviret, samfund och institutioner blir självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.

Men om vi har insikten att den helige Ande också kan verka i andra kristna traditioner, så ställs vi också inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Det blir som en reningsprocess där teologin tar sin utgångspunkt i den levande Herren och den helige Ande.

Jesusmanifestationen, i år 17 maj i Stockholm, är ett tillfälle att en gång om året särskilt manifestera den enhet som redan är uppnådd, samlas kring kärnan i den kristna tron, Jesus Kristus själv som förenar oss, och tron på Honom som har kraft att förvandla liv och omständigheter. Vi har inte råd att föröda den kraften genom att fokusera enbart på ideologiska strider.

 jm2014b

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 4 kommentarer

”Gärna samvetsfrihet och moralisk övertygelse, bara det hålls privat”

Publicerat den 27 mars, 2014 av Bengt Malmgren

I sista numret av Läkartidningen har jag ett debattinlägg om samvetsfriheten och barnmorskan Ellinor Grimmark. Jag är kritisk till att man endast gör det till en fråga om arbetets organisation (”omöjligt att vara barnmorska utan att medverka vid aborter”) och hänvisar samvete och etik till den privata sfären helt enkelt för att de etiska frågorna blir för störande i den praktiska vardagen.

Istället anklagar man den som inte vill medverka vid abort för att göra det svårt för andra. Jag skriver:

 Direkt stötande är det när Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, i en intervju i Läkartidningen inte tar Ellinor Grimmark på allvar utan misstänkliggör hennes motiv. Han talar om att ‘hävda sin egen åsikt gentemot patienterna’ och antyder att hon, i maskopi med ‘abortmotståndarna’, är ute efter att underminera den svenska abortlagstiftningen….

Att värna om samvetsfrihet och låta fler värderingar finnas i vårdyrkena istället för en påtvingad konsensuskultur blir på ett sätt svårare, men medför å andra sidan en vitalisering och ökad medvetenhet och vana att hantera etiska frågor.

Samvetsfriheten stannar inte vid aborter. Går vi samma utveckling till mötes som till exempel Belgien och Holland blir det snart en fråga om att ställas inför kravet att döda även födda. Morgondagens frågor kräver att vi är rustade med skärpta samveten och inövade i att föra etiska resonemang.

I sin replik bekräftar Thomas Flodin i princip det jag säger, men undviker huvudfrågan i mitt inlägg: Samvetsklausul i vården drabbar patienterna, och det outtalade syftet med en samvetsklausul är ibland att förvägra eller fördröja patientens vård. Thomas Flodin framhärdar i att misstänkliggöra motiven, bra är att han lägger in brasklappen ”ibland”, vilket gör uttalandet mindre tvärsäkert, men inte desto mindre används hypotesen att man vill hindra att patientenrna får vård i argumentationen.

Skulle det handla om att söka tjänst som bödel skulle jag kunna förstå hans resonemang, men barnmorskeyrket handlar ju om så mycket annat än att medverka vid aborter. Jag vidhåller att det handlar om 1) ovilja från arbetsgivaren att organisera om arbetet på annat sätt och 2) ovilja att låta de etiska frågeställningarna kring liv och död över huvud taget influera på abortverksamheten. Det blir för krångligt att låta personer som inte har en strömlinjeformad uppfattning i dessa frågor finnas med i vårdverkligheten.

”Ett samvete är viktigt som etisk kompass, inte minst i vården, men det ska inte användas som ett vapen mot våra patienter”, skriver Thomas Flodin.

-Vapen, hurdå? Om nu rätten till abort är en okomplicerad etisk fråga och att de som hävdar rätten till liv är en särmening från en minoritet, så borde det väl inte vara så komplext att hantera. Men om abort i realiteten är en existentiellt viktig fråga som rör människan på djupet, så är det väl viktigt att lyfta upp den och bejaka den som just sådan.

Om den etiska frågan går på djupet så mycket hos människor i allmänhet att samvetsfrihet skulle leda till att en stor del av personalen inte ville medverka i aborter och att man befarar att abortsökande kvinnors allderles egna samvetsförebråelser skulle väckas till liv, då är det inte alls oproblematiskt att sopa hela detta problemkomplex under mattan. Det är till gangn för samhället, för vårdpersonalen, för den som söker abort att frågan hanteras med både varsamhet och sanning.

Det finns allehanda skäl till varför man väljer abort, det finns inga svart-vita svar, och patienter skall stödjas hur de än väljer. Jag tror det är bra att personer som kommit fram till olika personliga ståndpunkter finns med i vården, att det inte är något hinder utan tvärtom berikande och bra  och även leda till att kvinnor får en bättre chans att bearbeta och hantera sorgen efter en abort och eventuella samvetsbetänkligheter på ett bättre sätt än om hela problematiken förtigs.

Den underförstådda antagandet att människor som har vad Thomas Flodin kallar en ”stark moralisk övertygelse” har en dold agenda, och utövar ett negativt inflytande på patienterna måste med kraft avvisas.

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 68 kommentarer

U.S. presidents and popes: A look back and a look at tomorrow

Publicerat den 26 mars, 2014 av Bengt Malmgren

Imorgon träffas president Obama och påve Franciskus.

Profilbild för Carol GlatzCNS Blog

U.S. PRESIDENT ARRIVES AT VATICAN FOR MEETING WITH POPE U.S. President Barack Obama arriving at the Vatican July 10, 2009, when he met Pope Benedict XVI. (CNS photo/Dario Pignatelli, Reuters)

VATICAN CITY — With tomorrow’s encounter between Pope Francis and Barack Obama, there will have been 28 U.S. presidential-papal meetings either in the Vatican or in the United States over the past 100 years.

On his blog, Luis Badilla gave a great run-down [click link or see below] of every encounter starting in 1919 between Woodrow Wilson and Pope Benedict XV. A total of 11 presidential-papal meetings took place before the United States and the Vatican finally established formal diplomatic ties exactly 30 years ago.

Tomorrow will be Obama’s second visit to the Vatican since his meeting with Pope Benedict XVI in 2009, but it will be his first meeting with Pope Francis.

Sister Mary Ann Walsh of the USCCB has a commentary here about US-Vatican relations…

Visa originalinlägg 726 fler ord

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 4 kommentarer

Påvens kommission som ser över skydd av minderåriga tar nu form

Publicerat den 22 mars, 2014 av Bengt Malmgren
Marie Collins, Irland

Marie Collins, Irland

Den påvliga kommissionen som skall se över skyddet av barnen mot sexuella övergrepp i Katolska kyrkan tar nu form. I kommissionen ingår kardinal Sean O’Malley från Boston (tog över och redde ut efter de massiva övergreppskandalerna där) och katolska experter på mänskliga rättigheter, juridik, moralteologi och psykologi från olika länder, både män och kvinnor. I gruppen finns också Marie Collins från Irland, välkänd överlevare från prästers sexövergrepp och talesperson för offren.

Läs mera:
John Tavis blogg
Signum
Vatican Radio

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 8 kommentarer

Enhet med eller under påven?

Publicerat den 20 mars, 2014 av Bengt Malmgren
Undertecknad och Peter Halldorf vid ett möte på Bjärka Säby

Undertecknad och Peter Halldorf vid ett möte på Bjärka Säby

Peter Halldorf skrev en fin kulturartikel i Dagen i veckan där han motiverar sitt sätt att se på enheten: Inte under påven, utan med påven. Luther var sannerligen inte under påven, men ville vara med påven. Halldorf skriver:

”I en populär form av historieskrivning har Martin Luther tecknats som en antikatolsk rebell som ville befria kyrkan från Roms välde. Bilden är missvisande. Luther såg sig själv som en god katolik, ja, i själva verket som en bättre katolik än de kyrkoledare han kritiserade. Han hade inga avsikter att bryta med Rom och bilda en ny kyrka, men ville vara en förnyande kraft inom den enda kyrkan. Varje sådan förnyelserörelse har som mål att göra sig överflödig.”

När jag känner efter och smakar på orden, så stämmer det nog mera in på mig också att jag är med påven, inte under. Jag är med påven, därför är jag katolik. Peter Halldorf formulerar hur vägen till enhet kan se ut:

”…(den) går inte genom att vi konverterar till varandras kyrkor – om än det kan vara enskilda människors personliga kallelse och därmed göra dem till omvända brobyggare – ännu mindre genom att den ene lägger den andre under sig. Jesu väg ser annorlunda ut: Han är mitt ibland oss som Guds tjänares tjänare. Och förmodligen kommer vägen till den synliga enhet som Jesus bad om bland sina lärjungar att få oss alla att häpna.”

Det liknar väldigt mycket vad den förre påven Benedikt XVI, då kardinal Ratzinger sade i en intervjubok från år 2000 med den tyske journalisten Peter Seewald som svar på journalistens fråga, vem skall ansluta sig till vem? :

gudochvärldenbok”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.”  (Gud och Världen, Veritas förlag)

För de ortodoxa kyrkorna är påven som Roms patriark, jämställd med patriarkerna i Alexandria, Antiokia, Jerusalem etc. Konstantinopel räknas som det ekumensika patriarkatet och patriarken där skall ha en samlande funktion, men patriarkatet i Moskva och vissa ortodoxa kyrkor som vänder sig dit ställer sig utanför detta på grund av vissa konflikter. Nyss fick vi höra den glädjande nyheten att en panortodox synod planeras äga rum 2016 i Istanbul.  Att de ortodoxa kyrkorna kan öka sin enighet underlättar i sin tur dialogen med Katolska kyrkan.

popepatriarch

Den ekumeniske patriarken Bartholomeus kom till Rom och närvarade på påve Franciskus installationsmässa, och inbjöd då påve Franciskus till ett nytt möte i Jerusalem i vår för att fira 50-årsjubileet av deras föregångares patriark Athenagoras och påve Paulus VI´s historiska möte i Jerusalem 1964.

Idag hade Dagen en artikel där man beskriver några av de frågor som delar katoliker och protestanter. Katolske prästen Magnus Nyman och Stefan Gustavsson från Svenska Evangeliska alliansen svarar på 6 grundfrågor.  En av frågorna var ”Är målet att alla kristna ska samlas under påven?”. Nyman svarar:

”Vi skulle önska att alla kristna var som på apostlarnas tid, alltså enade. Det betyder inte att man ska underkasta sig påven som om han vore en slavdrivare. I stället skulle vi önska att kristenheten utgjorde en synlig och mer kärleksfull enhet och vi ser påven som en person som – precis som Petrus – fått i uppgift att hålla ihop en stor och brokig kristenhet.”

Det svaret kan väl också beskrivas som med påven snarare än under påven. Stefan Gustavsson vill inte ha någon enhet vare sig med påven eller under påven. Där är han mera radikalt avståndstagande än många andra protestanter och ortodoxa som gärna kan tänka sig biskopen av Rom som en samlande funktion inom kristenheten, bara Katolska kyrkan tonar ner de långtgående maktanspråken som idag knyts till påveämbetet.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet stärkte kyrkan och påvedömet alltmer sin makt över själarna, det var samtidigt som Vatikanen i och med fransk-tyska kriget 1870-71 förlorade sina landområden i Italien och hela sin tidigare stora politiska makt. Under början av 1900-talet suddas gränserna för påvens ofelbarhet och primat ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke.

Pius IX var påve 1846-1878, och samtidigt som han såg sin politiska makt försvinna, så angrep han framväxande liberala och demokratiska principer i omvärlden och stärkte makten över själarna. Det var under Första Vatikankonciliet 1870-1871 som den omtvistade dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs. Men redan 1864 hade han gett ut encyklikan Quanta cura med appendixet Syllabus Errorum innehållande 80 fördömelser som påven uttalade bl.a. mot religionsfrihet, rationalism, socialism m.m. Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar.

Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili sane, ytterligare en lista, denna gång med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. 1910 infördes den s.k. antimodernisteden som måste sväras av alla präster och teologer vilket innebar total förpliktelse till trohet mot Katolska kyrkans lära och avståndstagande från modernismen som påven fördömt. Eden avskaffades inte förän 1967 av påven Paulus VI

Pius XI 1922-1939 utfärdade detaljerade bestämmelser som fick betydande konsekvenser för katolikernas liv, t.ex Mortalium Animos från 1928 som förbjöd katolikerna att delta i ekumeniska gudstjänster och Casti Connubii från 1930 som fördömde födelsekontroll.

Det finns konservativa grupper inom kyrkan som ser denna tid som en gyllene tid och anser att modernismen, och särskilt Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter har fördärvat kyrkan. Mest extremt i den riktningen är Pius X prästbrödraskap (SSPX) som inte har något godkänt officiellt status i Katolska kyrkan, men det finns också många inomkatolska grupper som gärna skulle se att SSPX  erkändes av Katolska kyrkan prisar deras inflytande som en motvikt till det modernistiska.

Fortfarande sitter många rester av detta antimodernistiska antiekumeniska arv kvar i väggarna i Katolska kyrkan, och jag kan förstå mina protestantiska vänner som drar sig för att gå in under påvens auktoritet på sådana villkor.

Men parallellt med detta fanns en utveckling redan under 1800-talet och början av 1900-talet som beredde vägen för Andra Vatikankonciliet och dess öppning för ekumenik och uppdatering av kyrkan till att göra den kapabel att kommunivera med den moderna världen. Leo XIII´s pontifikat kring sekelskiftet 1900 innebar temporärt en normalisering av kontakterna med omvärlden. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav på uppmaning av den italienska nunnan Elena Guerra (saligförklarad 1959 av Johannes XXIII) ut en encyklika om den helige Ande, Divinum illud munos. Han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt. Han invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.

Hos 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt  de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, kan vi spåra sådant som influerat på konciliet. Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung. Man studerade bibeln och kyrkofäderna. Historien studerades med ett kritiskt och kreativt sinne. Man ville återerövra trons historia, inte för att gå bakåt, men för att se den ur förnyat perspektiv och på så sätt gå framåt.

J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron.

Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete. Från Newman har vi de kända orden ”först en skål för samvetet, sedan för påven”.

Newman betonade samvetsfrihet och religionsfrihet. Newman såg dogmhistorien som en utvecklingsprocess och hävdade precis som i Andra Vatikankonciliet (Dei Verbum) att skrift och tradition inte går att skilja åt utan flyter fram ur samma källsprång.

När nu beslutet att sammankalla Andra Vatikankonciliet blev känt 1959 utlöste det stora förväntningar, glädje och hopp överallt, både inom och utanför Katolska kyrkan. Johannes XXIII ville öppna kyrkans dörrar mot den moderna värden. Uppdatering (aggiornamento), och ekumenik var de ledmotiv påven angav. För att stärka det ekumeniska förarbetet instiftades  påvliga Sekretariatet för Kristen Enhet redan 1960. Nu handlade det inte längre om att skriva listor på saker man fördömde, utan att söka dialog och inkludera det som förenar.

Konciliet etablerade en referenspunkt för kyrkans fortsatta liv, öppnade upp en ny väg under den helige Andes ledning. Konciliets huvuddokument är fyra konstitutioner lägger ut den kristna läran: Lumen Gentium, konstitutionen om kyrkan som börjar med orden ”Kristus är världens ljus”, Sacrosanctum Concilium, konstitutionen om liturgin, Dei Verbum, konstitutionen om uppenbarelsen och Gaudium et Spes, pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av idag, ett profetiskt budskap som betytt mycket för utvecklingen av katolsk sociallära. Konstitutionerna  är tolkningsnycklar till övriga dekret (9 st) och deklarationer (2 st) som konciliet lämnade efter sig.

Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Nu erkänns att den helige Ande är verksam också utanför den katolska gemenskapen, inte bara hos individer, utan också i kyrkogemenskaper. En av de postkonciliära påvarna, Johannes Paulus II var en mycket kreativ tänkare, samtidigt som han var förankrad i den katolska traditionen. I encyklikan om kristen enhet från 1995 Ut Unum Sint (Att de alla må bli ett) betonar han att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att vi också rannsakar våra egna samveten:

”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)

Vi inser då att

”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)

hockenDen katolske prästen och teologen och experten på pingströrelse och karismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan Peter Hocken kommenterar denna text av påve Johannes Paulus II i en artikel i sista numret av Keryx: Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi. Hocken skriver:

”Det är med andra ord i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan och kommer att rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Min poäng är att denna rening – vad gäller teologin – grundläggande är en rening från ideologi. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.”

Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. I detta ideologiska krig har påvedömet blivit ett hinder istället för en hjälp till kristen enhet. Johannes Paulus II medgav detta i slutet på Ut Unum Sint och inbjöd därför ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (Ut Unum Sint p96).

Fler länkar om påveämbetet:

Scott Hahn on the papacy. I denna text vill jag särskilt uppmärksamma analysen av den centrala bibeltexten om Petrus – klippan Matt 16:17-19

Påven talesperson för hela mänskligheten?

Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa

Den pingstkarismatiska strömmen och visionen om de kristnas återförening i Kyrkans centrum

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 43 kommentarer

Bard om Ekman

Publicerat den 16 mars, 2014 av Bengt Malmgren

Dagens Bard-teckning i DN sammanfattar sista veckans diskussion:

bardekman

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 11 kommentarer

Bra för Katolska kyrkan, bra för Livets Ord, bra för kristenheten i Sverige

Publicerat den 14 mars, 2014 av Bengt Malmgren

Uppmärksamheten kring Ulf och Birgitta Ekmans tillkännagivande att de kommer att tas upp i Katolska kyrkans fulla gemenskap fortsätter hela veckan och får mycket plats i kristna media hela veckan, också idag. Inte undra på, kyrkohistorikern Joel Halldorf bedömer det som världsunikt, en händelse av lika hög diginitet som drottning Kristinas återvändande till Katolska kyrkan.

Jag har svårt att se det riktigt så unikt, med tanke på det förändrade ekumeniska klimat vi har i Sverige idag. Men kanske är det bara på ytan det ekumeniska klimatet verkar annorlunda. Kanske vi inte har kommit så långt som vi tror i ekumeniken, och då framstår Ulf och Birgittas steg som revolutionerande, som en helomvändning till en helt främmande religion.

Händelsen har ju också fått stort utrymme i sekulära media, vilket förstärkts av ettårsjubileet av Franciskus pontifikat och att Marcus Birro just kommit ut med sin bok Evangelium enligt Marcus. Marcus har accepterats av medierna som en person som kommenterar vad som händer i den kristna världen.

Ge er tid att titta på följande två inslag från TV-kanalernas morgonprogram:

1. Siewert Öholm och Marcus Birro samtalar om Ulf Ekmans steg i SvT´s Gomorron

2. Marcus Birro intervjuas i TV4´s Nyhetsmorgon

Den sista veckans mediala uppmärksamhet har varit mycket bra ur PR-synpunkt såväl för Katolska kyrkan som för Livets Ord som för kristenheten i stort i Sverige.

Katolska kyrkan: Reportagen krig påvens ettårsjubileum har ju varit mycket positiva och samtidigt får Katolska kyrkan genom Ulf Ekman en strålande ambassadör som på bästa sändningstit i våra TV-kanaler får lägga ut texten om Katolska kyrkan.

Livets Ord: Församlingen får ju här verkligen sitt slutgiltiga upprättande i media-Sverige efter den massivt negativa bilden med sektstämpel från 1980-talet som visserligen mildrad, men ändå, hängt med ända till dags dato. Nu får TV-publiken lära känna människor som står församlingen nära, som Marcus Birro, Siewert Öholm och Ulf Ekman själv vilka utan att ifrågasättas tillåts ge en annan mera nyanserad bild av församlingen.

Kristenheten i Sverige: Ulf och Birgittas steg har ju inte framställts som någon konflikt mellan Frikyrka och Katolska kyrkan, både Livets Ord och Katolska kyrkan har framställts i positiva termer, behovet av kristen enhet har framhävts. Ulfs övergång beskrivs som en utveckling, inte som att han vänder sig från något (även om man inte, som Åke Bonnier påpekar också måste tolka det som en kritik av Livets Ord, men kritik kan ju också vara konstruktiv). I Dialogen mellan Öholm och Birro har de två helt olika uppfattningar, men talar ändå med varandra som goda vänner. De intervjuade får redogöra för frågeställningarna i lugn och ro utan att intervjuarna lägger sig i för att styra mot en i förväg bestämd vinkling.

Samtidigt som det är väldigt noga med vilket samfund Ulf Ekman tillör eller är på väg till tycks det inte alls vara så noga med hur det förhåller sig med Marcus Birro. För en tid sedan i samband med SvT Debatt fick vi utrett att Birro inte var katolik, vilket många trott. I Gomorron-programmet inflikar en av programledarna snabbt informationen att Birro är katolik, en information som alltså inte stämmer, men ingen verkar ha uppmärksammat det eller korrigerat det, inte Birro själv heller. Programledaren sade det så snabbt att Marcus kanske inte uppfattade det via telefon-linjen han var uppkopplad på, men samtidigt, det är som om det inte är intressant eller spelar så stor roll.

Marcus är den kristne kosmopoliten som känner sig hemma i alla sammanhang. Samma med Göran Skytte, läs hans krönika i Dagen idag. Dessa två tror jag är representativa för en ny generation kristna som helt enkelt inte har den samfundspatriotiska inställning som så många gånger har polariserat dialogen mellan samfunden i onödigt låsta positioner.

———–

Från katolskt håll har reaktionerna varit dämpade. Inte så att Ulf och Birgitta inte  är välkomna, men det tillhör god katolsk kultur att inte favorisera någon och vara alltför entusiastisk bara för att en känd person blir katolik. På sitt lite kärva och av yttre uppståndelse opåverkbara sätt som anstår en katolsk präst säger kyrkoherden i S:t Lars församling Andreas Bergmann att Ulf kommer att vara som vilken församlingsmedlem som helst och att han inte tror det får avgörande betydelse för Katolska kyrkan att Ulf blir medlem.

P Philip Geister vid Newmanistitutet har samma grundhållning av att inte vilja blåsa upp det hela, men kan samtidigt inte dölja sin glädje. Jag tycker det är en underbar formulering han ger i en intervju med Expressen: ”Jag känner ingen triumf, men tycker det är bra, ungefär som en mattelärare när en elev har hittat rätt lösning.”

Själv känner jag mig kluven inför att Ulf blir katolik och håller med dem som menar att han kanske skulle göra bättre nytta genom att vara kvar inom det samfund han grundat och därifrån fortsätta att arbeta för ekumenik och goda relationer mellan Livets Ord internationellt och Katolska kyrkan. Samtidigt: Kanske det inte skulle vara en möjlig väg med tanke på vilken splittring och vilka låsningar Ulfs förståelse och öppenhet för Katolska kyrkan åstadkommit till dags dato i hela den evangelikala frikyrkligheten. Han skulle hela tiden råka ut för anklagelsen att han håller på smygkatolicera Livets Ord.

Och internationellt skulle situationen bli ännu svårare att överblicka, se bara på konflikten som uppstått i församlintgen i Donetsk som genast utnytjades av Livets Ords motståndare till att beskrivas som en konflikt mellan Ulfs katolikvänliga linje och sann evangelikal kristendom. Kanske Ulf valde rätt/uttolkade Guds ledning rätt som inte gick in i ett sådant uppdrag.

Ulf har ju aldrig varit rädd för att ta konflikter och röra om i grytan. Känner han sig ledd och kallad i en viss riktning, så drar han aldrig ut på det i onödan. Har vissheten väl infunnit sig, så handlar han. Så var det ju när han grundade bibelskolan och församlingen Livets Ord i början på 1980-talet och fick hela det kyrkliga Sverige emot sig, och så är det idag när han tillsammans med Birgitta nu bestämt sig för att bli katolik.

Det stormar rejält idag också, men inte på långa vägar så massivt som på 1980-talet. Det finns de som vill framställa det som att Ulf nu gjort en helomvändning och radikalt tagit avstånd från det han lärt tidigare. Så är det inte. Han är lika kristocentrisk och är lika centrerad som tidigare på Bibeln som Guds ord. Men han har ändrat sig när det gäller synen på Katolska kyrkan och givit upp den katolik-negativa inställning som präglat hela den protestatiska och evangelikala delen av kristenheten tidigare.

För den som anser att det mest väsentliga är att Katolska kyrkan har fel är det givetvis ett slag i ansiktet, men för dem som i likhet med Marcus Birro, Göran Skytte och många fler insett att Katolska kyrkan också tillhör Kristi kropp, så ser man det som en utveckling, inte en helomvändning och välsignar det steg han och Birgitta bestämt sig för att ta.

Därför tyckte jag det var helt rätt att man i samband med gudstjänsten på Livets Ord i söndags bad för paret Ekman och välsignade dem på deras fortsatta väg. Jag erinrar mig att i Ulf Ekmans memoarer, del II så berättar han att han var på besök hos några äldste i Pingstkyrkan i Uppsala i det skede då han stod i begrepp att grunda Livets Ords bibelskola och församling.  Alla avrådde, och de äldste frågade varför han behövde göra detta. Då Ulf svarade att han upplevde att det var Guds tilltal svarade de äldste att då måste vi be för dig, så gjorde de det. Det är aldrig fel att be för en person. Det som är av Gud kommer att bli välsignat, och i det som inte är av Gud kommer personen att erfara ledning som korrigerar hans väg.

Joakim Lundkvist, pastor och ledare för Livets Ord i Uppsala

Joakim Lundkvist, pastor och ledare för Livets Ord i Uppsala

Livets Ord fortsätter att vara en protestantisk evangelikal församling betonar Joakim Lundqvist som sedan ett år efterätt Ulf Ekman som ledare för församlingen. Jag måste ge en eloge till Joakim Lundqvist som jag tycker har hanterat den uppkomna situationen på ett mycket bra sätt den gångna veckan.

Andra församlingsledare har likaså uppvisat förståelse för Ulfs väg och klart uttalat att man betraktar Katolska kyrkan som fullvärdig medspelare i den samlade kristenheten, även om man inte kan dela alla dess läror. T.ex. Stefan Swärd, Thomas Nordberg, Nils Holmberg.

Andra blir djupt upprörda och de ledare som uttalar sig försonande om katolska kyrkan betraktas som svikare. Stefan Swärd hade knappt hunnit skriva ett blogginlägg om Ulf Ekman och Katolska kyrkan innan han fick starkt mothugg på bloggen Aletheia.

Ulf Ekman har ju lämnat ifrån sig ledningen av församlingen sedan ett år tillbaka, även det internationella arbetet tas över av andra, ändå resonerar en del som så att medlemmar i  Livets Ords och andra frikyrkor som låtit sig inspireras av Ulf Ekman nu kommer att bli helt vilsna som får utan herde, och bli förvirrade kring vad man skall tro på eller inte tro på. Men att säga så är tycker jag att se ner på både församlingsmedlemmarna och deras nya ledare. Om deras tro står och faller med den trostolkning som deras ledare Ulf Ekman står för och de blir helt vilsna när nu den forne ledaren går åt ett annat håll, då vore det verkligen illa. Men samtidigt pekar det kanske på ett problem inom evangelikala karismatiska församlingar: Att man är alltför centrerad på sina ledare och att teologin är klent utvecklad, och därför beroende av vad olika ledare som anser sig ha en apostolisk kallelse ”hittar på”.

Men teologi,bibeltolkning och lära måste ju ha en gedignare grund än så att stå på, och kanske det nya läget kan leda kan det leda till en nyttig självreflektion och utveckling. Ulf själv, nu på pastorsmöte med Trosrörelsen internationellt i Efesos, twittrade följande idag: ”Att något verkar förvirrande o rör upp känslor betyder inte att det är fel, bara att det utmanar att gå djupare och ta frågor på mer allvar”. Jag håller helt med honom.

nkk4Självklart kan jag inte låta bli att vara glad över att han och Birgitta nu kommer till Katolska kyrkan. Jag tror att Ulf tillsammans med hustru Birgitta blir en utomordentlig resurs när det gäller att främja karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan. Jag går just nu igenom videoinspelningarna från den Nordiska katolska karismatiska konferensen i Stockholm 2010 där Ulf höll en strålande predikan om livet i den helige Ande och de andliga nådegåvorna.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | 69 kommentarer