Bengts Blogg

Påve Franciskus o President Abbas. Ramalla 25 maj 2014

Kritiken mot att Vatikanen ”erkänt” staten Palestina fortsätter, nu senast skriver Mats Tunehag på sin blogg om det problematiska att uttrycket stat används eftersom dess myndighet inte har kontroll över hela dess territorium, dels pga att det sänder en signal till att legitimisera terrorism och brist på mänskliga rättigheter som Hamas och andra organisationer som verkar både på Gaza-remsan och Västbanken står för, och vägran att över huvud taget erkänna staten Israel och dess rätt att existera inom säkra gränser. Inte heller Abbas och Palestinska myndigheten kan sägas vara fria från anklagelser om extremism och ovilja att främja demokrati och mänskliga rättigheter, även om Abbas intagit en mer försonlig attityd än Hamas. Mycket har skrivits om detta.

Jag utgår från att de som kritiserar att Vatikanen har diplomatiska förbindelser med det palestinska styret och sedan några år använder nomenklaturen ”den Palestinska staten” också kritiserar FN för att använda begreppet och att den prematura staten fått observatörsstatus i FN. Att Vatikanens språkbruk uppmärksammas just nu är att ett avtal mellan Vatikanen och ”den Palestinska staten” har färdigförhandlats och är klart för undertecknande. Texten är inte offentlig, men handlar det mycket om religionsfrihet och de kristnas situation i de palestinska områdena där Vatikanen vill att Katolska kyrkan skall åtnjuta frihet och säkerhet i de palestinska områdena, inkl Gaza-remsan.

Vatikanens talesman säger att avtalstexten innehåller grundläggande normer för samarbetet mellan båda sidor, bl.a. en uttrycklig önskan om en fredlig lösning mellan israeler och palestinier inom ramen för en tvåstatslösning. Sedan finns detaljerade uttalanden om religions- och samvetsfrihet samt sådant som rör kyrkans konkreta liv inom de palestinska områdena, hennes handlingsfrihet, hennes personal och hennes rättsliga ställning, skriver Signum. Vatikanen och PLO slöt år 2000 ett första avtal i form av en principförklaring. 2004 inrättades en bilateral kommission för att konkretisera avtalen. Under påven Benedictus XVI:s resa till Betlehem kom man överens om att intensifiera detta arbete. Under ledning av Vatikanens vice utrikesminister och en högt uppsatt palestinsk företrädare arbetade man senare på konkreta utkast till texten som nu är klar. Sedan slutet av 2013 talar Heliga stolen alltid om ”den palestinska staten”.

De båda sista påvarna har uppmärksammat de kristnas svåra situation i hela Mellanöstern men samtidigt uppmuntrat dem att vara kvar och inte överge regionen trots förföljelse. Vatikanen verkar samtidigt på det diplomatiska planet för att främja fred och säkerhet för de kristna och för alla människor.

I fråga om liturgi, dogmatik och etik är Katolska kyrkan inte alls diplomatisk, utan noga med formuleringar och att hålla på former för att inte sända fel signaler. Sålunda titulerades Antje Jackelen inte biskop utan fru och syster (“Esteemed Mrs. Jackelén, esteemed sister…”) då hon träffade påve Franciskus nyligen eftersom Katolska kyrkan inte erkänner vigningar i protestantiska kyrkor.

Denna strikta hållning gäller inte alls i Vatikanens utrikespolitik som alltid varit pragmatisk och man har som Olof Palme utgått från att politik är det möjligas konst och att det är resultatet som räknas. Därför väljer man att utgå från den realitet som föreligger, palestinierna själva kallar sig stat, och FN använder samma nomenklatur. Vatikanens syfte med att förhålla sig till denna realitet är att ha en dialog som gynnar fred och säkerhet för Katolska kyrkan i synnerhet i de palestinska områdena. Det handlar inte som i Sveriges fall att bedriva kreativ utrikespolitik som syftar till att driva fram en utveckling genom att erkänna en prematur stat som inte har full kontroll av sitt territorium och som inte oreserverat erkänner Israels säkerhet och existensberättigande.

Det finns hela tiden en balansgång mellan att ta avstånd från någon som handlat fel för att statuera exempel (som de övriga partierna gör med SD) eller att upprätthålla en dialog och satsa på motpartens vilja att förändra sig till det bättre och bereda marken för konstruktivt samarbete. Det är en grannlaga bedömning att avgöra när det ena eller andra förhållningssättet är att föredra. Påven är säkert mycket väl medveten om att Abbas inte är en fredsängel (vilket han aldrig påstått), men genom att ge honom en medalj med bilden av en fredsängel på och säga ”må du bli en fredsängel”, så bereder han marken för en utveckling i den riktningen istället för att slå igen dörrar. Om Abbas å sin sida fullständigt struntar i detta och endast har baktankar med att låtsas samarbetsvillig, så samlar han kol på eget huvud, vilket blir uppenbart förr eller senare. Att förvänta sig gott av andra människor och att de har en förändringspotential, det är ju i allra högsta grad en kristen hållning. Som kristna är vi väl medvetna om att vi alla är syndare. Petrus som abdikerade och förnekade Jesus tre gånger, vem kunde tänka sig att han var den som utsågs att leda Kyrkan?  Och Saul, denne terrorist som nitiskt förföljde de första kristna, vem kunde tänka att han blev en av den unga Kyrkans största apostlar?

Nu ådrar Vatikanen sig kritik för att handla pragmatiskt i Mellanöstern-konflikten, samma kritik ådrog man sig under Andra Världskriget då anklagelsen löd att man inte gjort tillräckligt starka uttalande mot Hitler och förföljelsen av judarna. 1937 skrev påven Pius XI encyklikan Mit Brennender Sorge som skarpt kritiserade den nazistiska ideologin och dess människosyn. Påven beordrade att encyklikan skulle läsas upp i samtliga katolska kyrkor i Tyskland på Palmsöndagen 1937. För att den skulle nå alla kyrkor hölls den hemlig. Encyklikan förargade nazisterna, vilka fortsatte sin förföljelse av katolska kyrkan. De stängde seminarier, tryckerier och åtalade många ansvariga.

Inte desto mindre menar många att Katolska kyrkan borde ha gjort mer explicita och tydliga uttalanden, särskilt då det blev alltmer uppenbart med judeförföljelserna. Den nästkommande påven, Pius XII gjorde mycket gott i det tysta för att rädda judar undan förföljelse, det har inte minst framhållit av judar själva, t.ex. Israels tidigare premiärminister Golda Meir. Också påve Franciskus har uttalat sig positivt om hans insats. Situationen i Europa var mycket känslig och påven var mycket medveten om att alltför provocerande uttalanden kunde sätta många katolikers liv på spel. Han tog som varning vad som hänt de holländska biskoparna som skrev ett brev där de fördömde den grymma och orättvisa behandlingen av judarna som lästes upp i de holländska kyrkorna i mars 1942. Intentionen var utmärkt, men resultatet blev katastrofalt. Som straff följde de allra värsta förföljelserna och deportationerna av judar och dissidenter som någonsin setts. Nazisterna lät också som straff gripa alla judiska konvertiter 26 juli samma år, de hade dittills undkommit. Edith Stein och hennes syster Rosa hörde till dem som fördes till koncentrationslägret i Auschwitz.

Påvens strategi att balansera sina uttalanden och istället handla i det tysta var säkert en medveten strategi. Om hans val var rätt eller fel kan man diskutera, men den svarta legenden om honom som ”Hitlers påve” finns all anledning att dementera.

Det faktum att just Vatikanen får så stark kritik för något som redan FN och många andra stater gjort eller vars parlament uttalat sig att man vill verka i den riktningen beror på att man förväntar sig att man, helt berättigat, har höga förväntningar på Katolska kyrkan och den Heliga Stolen som en moralisk auktoritet och påven som talesperson för hela mänskligheten. Om då denna instans sänder fel signaler blir det särskilt ödesdigert.

Även om man förstår att skilja Vatikanens utrikespolitik från Kyrkans uppdrag att ofelbart förvalta den kristna uppenbarelsen och att nå ut med Evangeliet till alla folk, så finns den högst förståeliga ståndpunkten från särskilt evangelikalt håll att det är olyckligt att blanda ihop evangelisation och läroämbete med politik. Kristi kyrka bör helt och hållet ägna sig åt Evangeliet och avstå från politisk makt, menar man.

Vatikanen, den Heliga Stolen, är ju en politisk maktfaktor i världen och äger stor respekt och man förväntar sig att Katolska kyrkans inflytande och moraliska auktoritet brukas på ett konstruktivt sätt till att främja fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Att Katolska kyrkan har detta status har historiska rötter. Före 1870 omfattade Vatikanen, eller Kyrkostaten betydande landområden i mellersta Italien, och påven var en en enväldig härskare som styrde som en enväldig furste. Men i och med att italienska trupper intog Rom och Kyrkostaten upplöstes 1870 decimerades den påvliga makten, något man försökte ta igen genom långtgående maktanspråk på dogmatikens område. Det var ju vid Första Vatikankonciliet 1869-70 som den omdiskuterade dogmen om påvens ofelbarhet kom till, en dogm som sedemera utvecklades och kompletterades med kollegialitetstanken och tanken på Kyrkan som Guds folk som utvecklades under Andra Vatikankonciliet (se ssk konstitutionen om Kyrkan, LUMEN GENTIUM)

Nu är Vatikanen ett litet område i Rom som har civilrättsligt samarbete med Italienska staten, och den Heliga Stolens politiska makt bygger helt på det förtroende och den auktoritet den åtnjuter i Världssamfundet. Den Heliga Stolen och påvarna försöker ofta använda sitt inflytande för att främja freden, om inte genom officiella uttalanden, så genom att verka i kulisserna. T.ex. att många judar av Pius XII räddades från Förintelsen i Andra världskrigets slutskede genom att de gavs fristad i Vatikanen och i italienska kloster eller påven Johannes XXIII´s agerande i samband med Kubakrisen där en kritisk konflikt mellan USA och Ryssland avvärjdes i sista stund. Trots all kritik av Katolska kyrkan och dess makt riktas i kritiska stunder förväntan på påven att vara en talesman för hela mänskligheten.

Jag tänker att all makt innebär ansvar, och det kan vara lika förkastligt att abdikera från en reell makt man har som att missbruka makt för egen vinning (gärningar och underlåtelser är båda synder). Den Heliga Stolens makt finns av historiska skäl, och det är inte självklart att Kristi kyrka skall ha den formen av makt, men när den nu finns vore det oansvarigt att inte bruka den för att främja mänsklighetens bästa.

Läs också:

Andrea Tornielli: Vad är nytt i Vatikanens syn på Palestina?

Erik Helmerson i DN om Vatikanens utrikespolitik

På min blogg: Påven som talesperson för hela mänskligheten

På min blogg: Kuba-krisen, Syrien-krisen och påvlig diplomati nu och för 50 år sedan