Lidandets problem kan vi människor aldrig finna en tillfredställande teoretisk formel för att förklara. Men verkligheten tvingar oss att förhålla oss till det på ett eller annat sätt. För en del blir lidandet ett hinder för en god Guds-relation. Antingen förnekar man honom eller också är man arg på Gud. En Gud som tillåter så mycket lidande i världen är omöjlig att acceptera.

För mig är tron en tro trots allt. Lidandet, ofullkomligheten, ondskan finns som en bakgrund, men det har inte fått sista ordet. Gud själv blev människa och tog på sig våra villkor. Jag kan inte låta bli att ta tag i hans utsträckta hand och anta utmaningen att slå in på frälsningens väg. På något sätt får då även mitt eget lidande mening och förenas med Frälsarens lidande och död som utsäde för det nya livet och världens frälsning.

Detta är ett mysterium som inte är gripbart, men det är mot den bakgrunden jag accepterat Katolska kyrkans lära om avlaten. Förklaringar man fått om en slags frälsningens ekonomi där man genom egna uppoffringar förkortar själarnas lidande i skärselden har jag sett mera som ett pedagogiskt sätt att ofullkomligt sätta ord på något som ligger bortom vår fattningsförmåga. Hur man än försöker så blir det naivt, närmast banalt.

Pedagogisk är också Martin Lembke i en mycket välskriven teologisk artikel i Dagen igår. Att med enkel pedagogik förklara det oförklarliga låter sig inte göras så att vi i positiva termer kan få en uttömmande förklaring av trons mysterium. Däremot kan teoretiskt konstruerade pedagogiska modeller vara till nytta för att förstå hur naiv och orimlig vår egen förförståelse av dessa ting ofta är. Det visar Martin Lembke på ett fint sätt i denna artikel som jag verkligen rekommenderar.

Triumfkrucifixet i Härkebärga kyrka