Kardinal Pell och kritiken mot påve Franciskus

Kardinal George Pell. Foto: CNS /Paul Haring

Kardinal George Pell, ärkebiskop av Sydney avled 10 januari. Han var en av de kardinaler påve Franciskus lät ingå i sitt [åttahövdade kardinalsråd som var den inre grupp han tillsatte 2013] som rådgivare i syfte att genomföra det omfattande arbetet med kuriareform och mycket mera han hade planer för under sitt pontifikat. Pell fick sedan ansvar att leda arbetet med att sanera Vatikanens finanser och rensa upp i korruptionen. I samband med att han var inblandad i en affär med anklagelser om sexuella övergrepp på unga pojkar (där han till sist blev friad) fick han lämna sin post.

Det har inte varit hemligt i Rom att kardinal Pell och andra kardinaler möttes regelbundet och delade missnöje och kritik mot det nuvarande pontifikatet. Samtidigt får man ta rapporteringen med en nypa salt, vi vet att [media gärna blåser upp och vill göra dramaturgi av oenigheter].

Nu efter Pells död avslöjas att han varit författare till ett anonymt memorandum som kritiserade påve Franciskus som [publicerades i mars 2022 på Sandro Magisters blogg].

Magister är en respekterad italiensk journalist som länge varit vän med kardinal Pell, så det är en tillfredsställande källa som [jesuit-tidskriften America Magazine refererar till då de återger denna historia].

Sandro Magister hade lovat Pell att publicera memorandumet anonymt, men nu efter Pells död anser han sig inte ha några förpliktelser utan bryter tystnaden. Han berättar att Pell kom hem till honom med texten som han hade skrivit och som han berättade hade cirkulerats bland kardinalerna och önskade nu få det anonymt publicerat under signaturen ”demos”. Magister accepterade att publicera under önskade villkor. Kardinal Pell sade senare att han var mycket nöjd med publiceringen.

Mycket ospecifik kritik har framkommit mot påve Franciskus där han blir motarbetad bakom sin rygg utan att man vill tala klarspråk. Förtjänsten med detta memorandum är att det tar upp specifika punkter och ger en samlad strukturerad kritik. Påven själv har önskat öppen diskussion och att allas åsikter skall kunna uttryckas utan rädsla. Jag vet inte hur diskussionerna gått i kardinalsrådet, men min tro och förhoppning är att det har varit en god arbetande grupp där man fritt diskuterat de olika frågorna och granskat argumenten inför fattade beslut.

Frågan är varför Pell valde att vara anonym, och varför det över huvud taget behöver tisslas och tasslas bland kardinalerna bakom ryggen på påven. Och frågan är också varför Sandro Magister gick med på den anonyma publiceringen. Vad säger det om samtalsklimatet och den psykosociala miljön i Vatikanen och runt påve Franciskus? Jag kan tänka mig Pell vara ganska rak i sin kritik även i direkta samtal med påven och den anonyma publiceringen kanske handlade mera med det inflammerade klimatet i kurian och medias benägenhet att blåsa upp och göra stor dramaturgi av meningsskiljaktligheter. Pell ville undvika ytterligare mediala konvulsioner men ville ändå få ut sitt budskap.

Att det förekommer olika uppfattningar och livliga diskussioner bland kardinalerna borde vara självklart och är en del av urskiljningsprocessen att föra kyrkan framåt. Man kan förutsätta goda intentioner från var och en, men allt behöver inte ske inför offentligheten. Den stora polarisering som sker i offentligheten då allt internt ligger i öppen dag och oförsonliga attacker riktas från den ena sidan till den andra i media har att göra med att det finns en oförståelse bland många kristna för det nödvändiga sambandet mellan personlig erfarenhet och lära. Enkla lösningar föredras, vilket exploateras av olika aktörer från alla sidor, och på så sätt förstärks polariteter och motsättningar.

Alla påvar har sin metodik att komma fram till lärodoktrinen. Påve Franciskus metod utgår helt klart från erfarenheten. Han startar från sin egen personliga erfarenhet, vilken han dessutom frikostigt kommunicerar ut till allmänheten. Benedikt XVI hade en annan metodik, han utgick från intellektet och teologisk reflektion, men båda metodikerna är framkomliga och kompletterar varandra. [Därför har de fel som vill slå in en kil mellan de två senaste påvarna].

Jag tror därför att man inte heller skall överdramatisera polariteten mellan påve Franciskus och Pell. Låt oss ha detta i minnet när vi nu går igenom några huvudpunkter i memorandumet:

Avsnitt 1: Hård kritik mot nuvarande pontifikat.

Många i alla läger anser att “detta pontifikat är förödande, i många eller de flesta avseenden en katastrof”, skriver Pell i memorandumets inledning.

Sedan följer sex specifika punkter av kritik mot påve Franciskus. Petri efterföljare är klippan på vilket Kyrkan är byggd, skriver Pell bl.a. Påven och Romkyrkan har en unik uppgift i att bevara den apostoliska traditionen. Tidigare hette det ”Roma locuta. Causa finita est” (Rom har talat, sista ordet är sagt) men idag gäller ”Roma loquitur. Confusio augetur” (Rom har talat, förvirringen ökar).

Pell anklagar påve Franciskus för att tiga angående den Synodala vägen i Tyskland och kardinal Hollerich´s ”heretiska” uttalanden om sexualitet, samtidigt som han ägnar sig åt ”aktiv förföljelse” av traditionalister och kontemplativa nunnor.

Han anser också att under Franciskus har Kristus flyttats bort från centrum och det kristo-centriska arvet från Johannes Paulus II i tros- och moralfrågor har systematiskt attackerats.

Han säger också att Rom uppvisar ”förvirring” angående ”strikt monoteism”.

Han säger att påve Franciskus och Vatikanens inflytande på politiken är negligerbar och att det varit allvarliga misslyckanden i att främja mänskliga rättigheter i Venezuela, Hong Kong, fastlands-Kina och Ukraina och ingen offentlig support för lojala katoliker i Kina.

Avsnitt 2: Framåtblick mot kommande konklav och önskad profil på kommande påve.

Pell var fyllda 80, och skulle inte komma ifråga som elektor vid nästa konklav, men hans reflektioner i memorandumet visar att han ändå ville vara lite av kungamakare. Han menar att Franciskus har ”försvagat kardinalskollegiet genom excentriska nomineringar” och tecknar följande önskvärda profil för nästa påve:

“The new pope must understand that the secret of Christian and Catholic vitality comes from fidelity to the teachings of Christ and Catholic practices. It does not come from adapting to the world or from money…
The first tasks of the new pope will be to restore normality, restore doctrinal clarity in faith and morals, restore a proper respect for the law and ensure that the first criterion for the nomination of bishops is acceptance of the apostolic tradition. Theological expertise and learning are an advantage, not a hindrance for all bishops and especially archbishops.”

Pell förordar fortsatt centralisering av makten och är skeptisk till att nationella och kontinentala synoder ges för stor doktrinär auktoritet vilket kan äventyra kyrkans enhet. (jfr tyska synodala vägen) “if there was no Roman correction of such heresy, the Church would be reduced to a loose federation of local Churches, holding different views, probably closer to an Anglican or Protestant model, than an Orthodox model.” Första prioritet för en ny påve måste vara att eliminera och hindra en sådan hotande utveckling genom att kräva enhet i det väsentliga och inte tillåta doktrinära olikheter. ”Den moraliska aspekten av homosexuell aktivitet är en sådan punkt”, skriver Pell.

Han säger att medan yngre präster och seminarister är praktiskt taget komplett ortodoxa, ibland ganska konservativa, så måste den nye påven vara medveten om de substansiella förändringar i kyrkans ledarskap sedan 2013, speciellt i Syd- och Centralamerika. En möjlig schism är mer trolig från höger och är alltid möjlig när liturgiska inflammerade spänningar inte dämpas.

Läs också kardinal Pells postumt publicerade artikel i The Spectator som han skrev strax före sin död där han framför svidande kritik mot den synodala processen och [arbetsdokumentet för den kontinentala fasen]: [The Catholic Church must free itself from this ‘toxic nightmare’].

Schematisk bild av den synodala processen i Katolska kyrkan publicerad av synodkansliet

Jag återger Pells tankar, inte för att jag håller med om allt, men för att det är en välartikulerad partsinlaga, en inlaga i en kyrklig dialog som måste fortgå. Pell uppskattar inte påve Franciskus erfarenhets- och dialoginriktade metodik och decentralisering av kyrkan i mera synodal riktning, utan önskar återgång till en mera centralistisk kyrka där dogmatiken och den postreformatoriska retoriken står i centrum. Han befarar att decentraliseringen och synodaliteten kommer att leda till en splittrad kyrka som förlorar greppet av den tradition den är satt att förvalta.

Själv tror jag man behöver ha is i magen och låta den synodala processen ha sin gång. Metodiken är som sagt att utgå från den personliga erfarenheten och att låta alla frågor komma upp på bordet. Sedan måste givetvis allt samlas ihop, och biskoparna måste ta sitt ansvar i att integrera erfarenheten med det arv kyrkan är satt att förvalta. Pell är uppenbarligen ängslig att lekmammainflytande och decentralisering skall leda till katastrof, men så behöver det inte bli. Men han har rätt när han i artikeln i The Spectator säger att biskoparna måste ta sitt ansvar för läroämbetet:

”Working documents are not part of the magisterium. They are one basis for discussion; to be judged by the whole people of God and especially by the bishops with and under the Pope. This working document needs radical changes. The bishops must realise that there is work to be done, in God’s name”

Detta inlägg publicerades i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kardinal Pell och kritiken mot påve Franciskus

  1. ”det inflammerade klimatet i kurian och medias benägenhet att blåsa upp och göra stor dramaturgi av meningsskiljaktligheter. Pell ville undvika ytterligare mediala konvulsioner men ville ändå få ut sitt budskap.”

    Meget dårlig undskyldning på vegne af Pell.
    At fægte uden at slå ridderhjelmen op viser hvor ringe, og hvor fej, en karakter Pell i virkeligheden havde.
    Det kan hverken forsvares eller forklares.

    Må Pells personligheds type være fortid, og må den slags biskopper være fortid.

    At de fleste af de biskopper vi har i dag, incl. dem i Norden, desværre ikke er en del af løsningen – men en del af problemet – viser Pells egen ageren.

    Pave Frans blinde tillid til de chilenske biskopper er et godt eksempel, men han blev dog klogere.

    ”Francis recalled he had a steep learning curve on abuse, admitting that his “conversion” moment came during a 2018 trip to Chile, when he discredited victims of the country’s most notorious predator priest.

    Journalists, including from the AP, questioned Francis about his remarks during the flight home.

    “I couldn’t believe it. You were the one on the plane who told me,

    ‘No, that’s not the way it is, Father,’” Francis said.

    Making a gesture that indicated his head had exploded, the pope continued: “That’s when the bomb went off, when I saw the corruption of many bishops in this.”

    “There you witnessed that I myself had to wake up to cases that were all covered up, didn’t I?” he said.

    https://apnews.com/article/pope-francis-east-timor-vatican-city-religion-728a5af6ec4d36e54794a761fddd3fc4

    /Frans Josef Meyer

    • bema skriver:

      Du har rätt, kanske jag är för snäll mot Pell i min benägenhet att hellre fria än fälla. Jag har sett fler kommentarer som säger att Pells anonyma text solkar hela hans eftermäle.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s