Judiskt och kristet sammanflätat, också i martyriet

Publicerat den 17 december, 2024 av Bengt Malmgren

Jag får regelbundet Göran Larssons rundbrev om judisk – kristna relationer. I rundbrevet för december som också finns att läsa på hemsidan [judiskkristnarelationer.se] skriver han om hur sammanflätat det kristna arvet är med det judiska. Paulus beskriver hur judendomens överlevnad är grunden för den kristna tron.

Makthungriga tyranner och diktatorer har funnits i alla tider, och alla vill de likrikta och förfölja minoriteter och övertygelser som de upplever farliga för sin makt. Vi ser det runtom i världen idag.

Den judiska ljushögtiden, Chanukka, sammanfaller i år med den kristna julen. Chanukka firas till minne av templets återinvigning efter den grymma förföljelsen av judarnas tro som i all sin råhet beskrivs i 2 Mackabeerboken kap 7. Den syriske (Seleukiderriket) kungen Antiochos Epifanes avrättar skoningslöst alla som inte avsäger sig sin judiska tro och slutar följa Torans bud. Trots förföljelse var det de som vägrade att göra detta och blev martyrer. I mackabeerupproret 175-164 f.Kr. segrade judarna mirakulöst och det av syrierna skändade templet kunde återinvigas. De mackabeiska martyrerna är direkta föregångare till senare tiders kristna martyrer.

Syriske kungen Epifanes eller den romerske lydfursten Herodes som lät avrätta sina motståndare och förföljde det nyfödde Jesus har mycket gemensamt med vår tids envåldshärskare som den nyligen störtade diktatorn i Syrien och andra som plågar folken i olika delar av världen.

Göran Larsson påpekar att Antiochos Epifanes inte var ute efter att förinta judarna rent fysiskt eller ens förslava dem utan att assimilera dem, men tvinga dem att ge upp sin särart och anta majoritetens kultur. – Att beröva dem rätten att följa sin kallelse och övertygelse och vara trogen den uppenbarelse som Israels folk tagit emot och redan då burit vidare i närmare tvåtusen år, helt enkelt en andlig förintelse.

Då som som nu handlar det om att några orkar stå emot, en del väljer att göra det ända till martyriet som en yttersta konsekvens, men alla orkar inte utan många blir medlöpare. Är man medlöpare kan man leva ganska tryggt under en diktator så länge han inte störtas. Det vet folket i Ryssland, och det vet de som höll tyst under den gamla regimen i Syrien.

Som kristna är vi som aposteln Paulus skriver inympade i det judiska trädet, och kan vara tacksamma för dem som var beredda att försvara tron och inte yvas över oss själva eller se ner på det judiska folket som inte delar tron på Jesus som Messias: ”Om nu några av grenarna har brutits bort, och du som är en vild olivkvist har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets näringsrika rot, då ska du inte förhäva dig över grenarna. Om du förhäver dig ska du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig. (Rom 11:17-18)”

Göran Larssons slutsats:

”Judar och kristna bärs och närs av samma rotsystem, men de kristna får inte glömma att de kommit in sist genom det som Abrahams, Isaks och Israels trofaste Gud har gjort genom det folk som han först anförtrodde med sitt Ord och sitt förbund. En kristen teologi enligt vilken judendomen helst borde ha försvunnit in i kristendomen går hand i hand med den hellenistiska kulturens totalitära anspråk och angrepp under Antiochos Epifanes.”

Vi kristna har också tidvis hört till dem som gått med makten och till och med varit en del av förtrycket. Men liksom judendomen en gång överlevde tack vara att några var beredda att gå emot makten och stå upp för sin tro är också kristendomen liksom den fria världens överlevnad som en plats där människovärde och demokrati försvaras beroende av att det finns de som är beredda att inte assimilera sig med fienden, vare sig i gestalt av faktiska autokrater eller populistiska ideologier.

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det (Joh 1:5)

Publicerat i Church, Politik, Religion, Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

P James Martin om att se och inkludera en marginaliserad personkrets

Publicerat den 21 november, 2024 av Bengt Malmgren

Igår kväll var jag på ett möte i studieförbundet Bildas lokaler på Södermalm i Stockholm med ett samtal med prästen p James Martin S.J. som var med oss på videolänk från USA. Som inbjudare stod hbtqi-nätverket i Katolska kyrkan och samtalsledare var Philip de Croy.

Det var en givande samtalskväll som hölls i öppen och respektfull anda, och eftersom jag inte deltar i offentliga arrangemang så ofta numera gladde jag mig åt att få återse och prata med många av mina vänner, också präster, som var med bland deltagarna.

P Martin brinner för katolsk tro och har betytt mycket för att förklara och föra ut Evangeliet till dagens unga generation i USA. Han är en god teolog och har skrivit många böcker. Hans pastorala framtoning som verkligen är en nådegåva är väl det som gjort att han uppmärksammat marginaliseringen av den personkrets som innefattas i begreppet hbtqi och sett behovet att uppmärksamma dem, vilket fått internationellt genomslag och även påve Franciskus stöd.

Upprinnelsen till hans engagemang var en uppmärksammad massaker på en gay-klubb i USA 2016 som katolska biskoparna i USA reagerade minst sagt halvhjärtat på. Det blev då övertydligt att behov fanns att bygga broar mellan kyrkan och HBTQ-samhället i USA. Medveten om att de teologiska frågorna kring homosexualitet är mycket känsliga tog han sig an detta och gav ut boken Building a Bridge: How the Catholic Church and the L.G.B.T. Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. Hans metod byggde på full samstämmighet med katolsk lära, användning av Bibeln och Katolska kyrkans rika pastorala arv för att utifrån förnuft och realism klargöra både svårigheter och det nödvändiga i att upprätta en djupare dialog med budskapet att Jesus Kristus och hans kyrka söker att till fullo omfamna också män och kvinnor i nämnda personkrets. [Jag har skrivit om boken här].

Att utstötningen av hbtqi-personkretsen inte bara är ett problem i Katolska kyrkan i USA utan också i Sverige finns många tecken på. [Jag har tidigare skrivit om] hur en diakon från en stad i södra Sverige deltog i en kampanj att bojkotta fader James Martin SJ från att tala vid Världsfamiljdagen i Dublin 2018 trots att påven själv godkänt inbjudan.

Omständigheterna kring kvällens signalerar också att mycket händer under ytan i det katolska Stockholm: Från början var det planerat att detta möte skulle hållas i S:ta Eugenia-församlingen vid Kungsträdgården, men plötsligt tillkännagavs att det inte längre var möjligt, Många med mig kände oro över detta och undrade vad som hänt. Vi ville ha besked men locket lades på. Jag har talat med pastoralrådsmedlemmar i S:ta Eugenia som tycks veta lika lite som ja, och jag har talat med homosexuella personer i församlingen och kan förstå deras oro, eftersom jag hade samma obehagskänsla i magen.

Utan att veta säkert är det inte orimligt att kyrkoherden fått motta starka påtryckningar eller kanske hot, vad vet jag, som gjort att han fattade beslutet att ställa in mötet. Jag tänker att det inte är bra när sådana processer får leva under ytan, det ger då upphov till ännu större polarisering, murbyggande, spekulationer och konspirationsteorier. Det kan i förlängningen bli riktigt farligt och leda till sådana konsekvenser som massakern på gayklubben i USA 2016.

Det är möjligt att det utifrån omständigheterna var enda möjliga beslutet att ställa in mötet i Eugenia, men jag skulle önska en större transparens i att förklara vad som hänt. Då skulle demonerna komma upp i ljuset och spricka, så kan vi istället ha ett respektfullt och lugnt samtal trots att det finns olika meningar. Precis ett sådant samtal i god synodal anda hade vi vid kvällens möte, och p Martin, som nyligen var hemkommen från den månadslånga andra sessionen från biskopssyndoden om synodalitet i Rom vittnade om samma goda samtalsanda runt borden där meningsmotståndare emellan. Den metod som utarbetats under hela den fleråriga synodala processen kallas [conversation in the spirit], en erfarenhet av bestående värde att ta med i den fortsatta vandringen i gemenskap, delaktighet, mission, som var synodens ledord.

P Martin rekommenderade läsning av slutrapporten från synoden. Ja håller på att läsa den, drygt femtio sidor. [Länk här].

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 1 kommentar

Nytt ekumeniskt initiativ i Norge om sexualitet och könsidentitet

Publicerat den 20 oktober, 2024 av Bengt Malmgren

Ett ekumeniskt initiativ i Norge har i veckan publicerat ett uttalande om det man kallar köns- och sexualitetsmångfald på en ny, gemensam hemsida. …

Nytt ekumeniskt initiativ i Norge om sexualitet och könsidentitet
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Inför andra sessionen av synoden: Synodalitet är kyrkans naturliga dynamik och förutsätter tro, omvändelse och full öppenhet för den helige Ande.

Publicerat den 20 augusti, 2024 av Bengt Malmgren

Instrumentum laboris, arbetsmaterialet till synodens andra del som börjar i oktober är mycket spännande läsning.

Jag har läst igenom arbetsmaterialet ”Instrumentum laboris” till andra sessionen av biskopssynoden om synodaliet som börjar i oktober [länk här]. Materialet innehåller långtgående teologiska motiveringar för varför kyrkan behöver förändras i grunden och fungera ”synodalt”, d.v.s. i gemenskap och samarbete alla döpa emellan, där allas nådegåvor behöver uppmuntras och komma till uttryck, liksom allas, hela Guds folks ansvar för kyrkans mission i världen. Tankarna är inte nya, det är Andra Vatikankonciliets program som nu lyfts till en ny nivå, från teologiska abstraktioner till ett försök att göra det till levande verklighet. Ja, att praktisera synodalitet är i själva verket ett uttryck för kyrkans natur, sägs i dokumentet.

”Synodality is rooted in this dynamic vision of the People of God with a universal vocation to holiness and mission while being on a pilgrimage to the Father in the footsteps of Jesus Christ and animated by the Holy Spirit.” (IL 2)

Nu handlar det om att gå från ord till handling. Själva frågan som ställs inför synodens andra session är: Hur skall vi (hela kyrkan) bli en synodal missionerande kyrka i världen? Dokumentet går sedan igenom olika konkreta perspektiv utifrån vilket detta måste ske:
1. Relationer. Relationen till Herren, mellan bröder och systrar, mellan kyrkor, till hela mänskligheten. Det behövs en vitalitet som kan fördjupa relationer utöver det rent formella och strukturella. Det handlar inte bara internt om Rom-kyrkan, det inbegriper hela kristenheten och är en förutsättning för en ekumenik som når längre än till formella samtal. ”Synodalitet är ett grundvillkor för den fortsatta ekumeniska vandringen mot synlig enhet mellan alla kristna”, sägs i dokumentet.
2. Tillvägagångssätt. Finna de vägar som bryter förstelningen och främjar en dynamik i våra kyrkliga relationer.
3. Plattformar. Finna de plattformar som ger påtagliga kontexter för våra förkroppsligade relationer, i deras variationsrikedom och sammankopplingar, rotade i vår tro samtidigt som vi motstår den mänskliga frestelsen till abstrakt universalism.

Påvens kuriareform och allt han åstadkommit under sitt pontifikat syftar till att rusta hela kyrkan för det evangeliserande uppdraget

Påve Franciskus har gång på gång talat om att kyrkan behöver förnyas, att komma bort från förstelnade klerikala mönster till att släppa fram en dynamik där alla döpta med sina mångfaldiga nådegåvor verkar för att sprida evangeliet i världen. De reformer påve Franciskus genomfört under sitt pontifikat, t.ex. [reformeringen av kurian genom det apostoliska dekretet Praedicate evangelium] syftar mot samma mål. Hela kyrkan, från centrum till periferi skall skräddarsys för att främja evangelisationen. Kurian skall inte vara överordnad biskoparna, utan vara ett serviceorgan åt dem, de och de lokala biskopssynoderna ges större frihet och auktoritet. Det nyinrättade Dikasteriet för Evangelisation, en sammanslagning av det tidigare Påvliga rådet för främjande av ny evangelisation och Kongregationen för folkens evangelisering (det sedan århundraden ryktbara Sacra Congregatio de Propaganda Fide), ersätter Troskongregationen som det tongivande superdikasteriet i Vatikanen. (Troskongregationen var den instans som tidigare hade hand om inkvisitionen och betraktades som kyrkans viktigaste dikasteri, det som vakade över läran och brännmärkte heresier).

Alla är inte med på tåget. Skall den synodala processen lyckas krävs att en kritisk massa av såväl lekmän som präster och biskopar är med

Om detta skall gå att genomföra är det något helt revolutionerande, samtidigt måste man vara realist. Alla är inte med på tåget, en del tycker idén med synodalitet är förfelad från början. Skall det lyckas måste en majoritet, eller åtminstone en kritisk massa av såväl lekmän som präster och biskopar vara med på tåget. Thomas Reese har också läst dokumentet och har ett betydligt större mått skepticism än jag till det. I [en artikel] erkänner han att han somnade flera gånger under genomläsningen av texten. De teologiska visionerna och intentionerna är inget fel på, men han saknar konkretion och verkar se det som ytterligare en meningslös pappersprodukt som inte kommer att föra med sig någon förändring i grunden.

Jag håller inte helt med honom. Det finns många ansatser som manar till konkret handling, dock har han rätt att alla förutsätter att människor (präster såväl som lekmän) lever av tro och omvänder sig, det handlar inte om strukturella förändringar som automatiskt leder till resultat. Självklart innebär det faktum att många vänder kyrkan ryggen i vår tid en sorg som behöver erkännas och transformeras. Dokumentet framhåller behovet av fortsatt självrannsakan. ”Denna brist på ömsesidighet, delaktighet och gemenskap är ett hinder för en full förnyelse av Kyrkan i missionerande synodalt hänseende.” (IL 12)

Att bryta gamla mönster som förlamar och tröttar ut. Nytt sätt att tänka kring och organisera pastoralt arbete behövs som lyfter fram, erkänner och uppmuntrar alla döptas olika karismer och tjänster

Det handlar om att bryta gamla mönster som förlamar och tröttar ut. T.ex. i relationen mellan biskopar/präster och lekmän. Samtidigt som många drivs av stor hängivenhet och glädje i sitt prästerliga kall talar dokumentet om att många vigda tjänare upplever en uttröttning, knutet speciellt till en känsla av isolering och ensamhet, samtidigt överväldigade av kraven att ha svar på allting och att svara upp till varje behov. Dokumentet säger: ”Detta kan vara en av de toxiska effekterna av klerikalism. Särskilt biskopen är ofta överbelastad av orealistiska förväntningar på vad en enskild person rimligen kan åstadkomma” (IL 35)

Vad som måste till är, säger dokumentet, ”ett nytt sätt att tänka kring och organisera pastoralt arbete som tar med i beräkningen deltagandet av alla döpta män och kvinnor i Kyrkans mission som särskilt siktar på lyfta fram, erkänna och uppmuntra alla de döptas olika karismer och tjänster”. (IL 36)…

”Den vigde tjänaren skall inte se sig själv som en isolerad individ på vars axlar har lagts auktoritet, utan som delaktig i de nådegåvor (munera) som givits genom vigningen, vilka tillhör Kristus, i kollegialitet med andra vigda tjänare och i organisk samhörighet med Guds folk av vilket han är en del och som även det på ett annorlunda sätt delar samma gåvor från Kristus i kraft av det allmänna prästadömet och dopet.” (IL 37)

Den helige Ande tvingar oss. Att övervinna en statisk och individualistisk syn på den kristna initiationen

Visst är det ett djärvt projekt Katolska kyrkan gett sig in på, men vi har inget val, för den Helige Ande manar oss. Den helige Andes kraft och verkan i gemenskapen och i de troendes liv genom karismatiska gåvor som följer genom dop, konfirmation och vigning till olka tjänster måste bejakas och lyftas fram mera. Det är en slutsats som dokumentet starkt betonar och flera referenser finns till vad som sägs om Guds folk och nådegåvorna i Andra Vatikankonciliets kyrkokonstitution, Lumen gentium 12.

It is necessary that the pastoral proposals and liturgical practices preserve and make ever more evident the link between the journey of Christian initiation and the synodal and missionary life of the Church. [IL 26]

Charisms, even the simplest and most widespread, are bestowed in response to the needs of the Church and for its mission (cf. LG 12). At the same time, they contribute effectively to the life of society, in its different aspects. Charisms are often shared, giving rise to the different forms of consecrated life and the pluralism of ecclesial associations, groups and movements. [IL 27]

The primary sphere in which the charisms borne by each baptised person are called to manifest themselves is not the organisation of ecclesial activities or structures but in daily life, family and social relationships. In the most diverse situations, Christians – individually and communally – are called to make the gifts of grace they have received flourish for the good of all. Like that of ministries, the fruitfulness of charisms depends on God’s action, the vocation God addresses to each one, the generous and wise acceptance of the baptised, and recognition and accompaniment by authority. [LG 28]

Detta kräver en helt ny och medveten approach till kristen initiation och hur man vägleder och uppmuntrar de döpta att öppna sig för och verka i mångfalden av nådegåvor som Kristus ger åt var och en. Man måste, säger dokumentet, ”övervinna en statisk och individualistisk vision av initiationen som i otillräcklig grad är sammankopplat med att följa Kristus och livet i Anden, och på så sätt rehabilitera det dynamiska och förvandlande värdet i den kristna initiationen.” [IL 24]

Andens dop: Att lära känna den helige Ande bättre, bejaka tron, bejaka att Gud vill använda också mig och ge mig Andens fulla liv och utrusta mig med gåvor som behövs för gemenskapens och kyrkans uppbyggande.

Det förutsätter en kerygmatiskt inspirerad undervisning om tro och omvändelse och en gedigen undervisning om de andliga nådegåvorna, såsom i exempelvis Alphakurser för icke-troende som är nyfikna på kristen tro (jag märker ett nyvaknat intresse för detta i våra katolska församlingar i Sverige) eller Liv i Anden-seminarier som i många år getts inom Karismatiska förnyelsen. Det är ingen slump att påve Franciskus inrättat CHARIS som en struktur inom kyrkan att kanalisera och fostra den världsvida Karismatiska förnyelsen och låta dess tjänster komma hela kyrkan till del.

”Dopet i Anden” som är den nåd Karismatiska förnyelsen står för har visat sig vara en okomplicerad och kraftfull väg för att förnya livet för milliontals troende inom praktiskt taget alla kristna samfund. Den helige Andes utgjutande, att bli fylld av Anden, att bli döpt i helig Ande. Beskrivningarna är många för det som är själva kärnan i det som den Katolska karismatiska förnyelsen framhäver. Påve Franciskus nämner detta som det viktigaste han önskar sig av CHARIS och den karismatiska förnyelsen: Att dela dopet i den helige Ande med hela kyrkan.

Alla är inte familjära med begreppet ”Andedop”, men det har blivit vedertaget för att beskriva det centrala i den pingstkarismatiska förnyelseström som berört hela kristenheten med start i början av förra seklet. Det skall inte missförstås som ett andra dop vid sidan av vattendopet, utan termen används i överförd bemärkelse utifrån att det i NT gång på gång refereras till begreppet att bli ”döpt i den helige Ande” som den naturliga följden av omvändelse och dop. Jesus själv talar om att apostlarna skall bli ”döpta med helig Ande” (Apg 1:5). Det handlar om att ta emot Guds nåd i sin fullhet och Andens fulla liv.  I CHARIS statuter beskrivs det som:

”… ett utflöde av andliga gåvor som involverar ett personligt möte med Jesus Kristus som Frälsare, en öppenhet för Guds Ord, att utöva de andliga nådegåvorna och att evangelisera i trogen tjänst för Kyrkan.” (Från CHARIS statuter, art 1) 

I Baptism in the Holy Spirit, en skrift av en teologkommission beskrivs det så här:

”… en livsförvandlande upplevelse av kärleken till Gud Fadern utgjutit i ens hjärta av den Helige Ande, mottagen genom att överlämna sig till Jesu Kristi herravälde. Det väcker sakramentalt dop och konfirmation till liv, fördjupar gemenskapen med Gud och medkristna, väcker evangelisk glöd och utrustar en person med karismer för tjänst och uppdrag” (Baptism in the Holy Spirit, Doctrinal Commission of ICCRS, del I s.15).

Önskan att dopet i den helige Ande skall spridas till hela kyrkan innebär inte att man vill att alla skall anamma en speciell bönestil som brukar förknippas med ”karismatiker”, happy-clappy lovsjungande med lyfta händer, men att den helige Andes fulla liv skall tas emot och blomstra i varje kristen genom de speciella gåvor som Kristus givit just honom/henne, till gagn för hela kyrkan och evangelisationen.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Liv i Anden-seminarier – en introduktion i Andens nya liv.

Publicerat den 1 juli, 2024 av Bengt Malmgren

Liv i Anden-seminarierna är en 7 veckors kurs/seminarieserie som genom åren har hjälpt många kristna till djupare engagemang och en fullödigare hängivenhet åt den helige Ande. Formen introducerades inom Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan i USA på 1970-talet, man varvar undervisning, bibelstudium och förbön med gruppsamtal. Det har blivit ett omtyckt koncept som spridit sig över världen både inom Katolska kyrkan och ekumeniskt.

Syftet med seminarierna är att hjälpa deltagarna att öppna sig för den Helige Ande så att de kan erfara hans närvaro och hur han verkar genom dem samt att etablera, återetablera eller fördjupa den personliga relationen med Jesus. Liv i Andenseminarierna har något att ge åt alla oberoende av om man är helt oerfaren på trons väg eller om man varit kristen länge.

Det är en introduktion till ett liv i den Helige Andes kraft. Fokus är på den kristna trons grunder, och hur man öppnar sig för den helige Ande i det personliga livet. Seminarierna varvar enkel informativ undervisning med personliga vittnesbörd, hänvisningar till bibeltexter och bön. Efter det inledande föredraget följer varje gång också gruppsamtal. Seminariernas innehåll:

  • 1. Guds kärlek,
  • 2. Frälsningen,
  • 3. Det nya livet,
  • 4. Att ta emot Guds gåva,
  • 5. Döpt i den Helige Ande,
  • 6. Att växa.
  • 7. Fortsatt överlåtelse till Kristus.

”Dopet i den helige Ande” – den personliga pingsten.
Under femte seminariet finns tillfälle till förbön för var och en om att bli fylld av Anden, att ta emot ”den Helige Andes dop”. Andedopet innebär att de andliga nådegåvor vi fått i dopet och konfirmationen blåses liv i, att vi som troende accepterar och ger vårt djupa gensvar till alla Guds gåvor i vårt liv och att vi accepterar och erkänner hans Son Jesus Kristus som vår Herre och personlige Frälsare.

Livets Ande, den Helige Ande, Herren och livgivaren” som Fadern gav åt Kyrkan på Pingstdagen uppenbarar härligheten hos Jesus Kristus, övertygar oss om vår synd, förnyar vårt inre liv, manar fram tron, utrustar oss att som kristna leva ett rättfärdigt liv, skapar gemenskap och ger oss kraft att tjäna.

[Mera om livet i den helige Ande på denna blogg]

[Mera om Liv i Anden-seminarier på CHARIS hemsida]

[Mera om dopet i den helige Ande på CHARIS hemsida]

Dopet i den helige Ande diskuterades på seminarium i Rom (ICCRS)

Dopet i den helige Ande – föredrag av f Wilfired Brieven vid den Nordiska karismatiska konferensen i Stockholm oktober 2010

Publicerat i Church | Märkt , , | Lämna en kommentar

Den auktoritära populismens lockelser och lögner gör oss tvehågsna till vårt västerländska arv

Publicerat den 30 juni, 2024 av Bengt Malmgren

SvD har idag två bra inslag om det historiska och kulturella arv som byggt upp västvärlden.

I en [ledarartikel påminner Mattias Svensson] om att vi har mycket att vara stolta över i västvärlden som är åtråvärt för många människor och värt att försvara: ”Fred, frihet och fria marknader är fortfarande det finaste västvärlden har att erbjuda”.

När den nuvarande världsordningen är hotad genom Rysslands aggression, så är problemet inte så mycket att västvärlden inte har militär kraft att försvara sig, NATO har muskler och förfogar över betydande resurser.

Ronald Reagan som i sitt berömda tal vid Brandenburger Tor i Berlin uppmanade Gorbachev att riva muren var övertygad om att folk som är fria att välja alltid kommer att välja freden. ”Men”, skriver Mattias Svensson

”… det sades inte i en tid där så många var beredda att välja kränktheten, och lockas av bekvämligheten i att skylla alla problem på andra. Den auktoritära populismens lockelser bygger på andra lögner än kommunismens, även om de har mycket gemensamt. Den blickar inte minst bakåt, mot historien och dess faktiska eller inbillade oförrätter. Med dem behöver västvärldens ledare gå i klinch, för även i dag handlar de stora konflikterna om idéer.”

I en [kolumn i samma nummer frågar sig Inger Enkvist] om vi tar vara på västs rika idéarv. Hon har läst en bok av den franske filosofen Philippe Nemo ”Vad är Västerlandet?” (Qu’est-ce que c’est que l’Occident? 2004), Finns översatt till engelska, What is the West?
Att dagens västvärld är arvtagare till ett sofistikerat intellektuellt och etiskt arv med rötter i det judiskt-kristna, antikt grekiska och romerska är ett faktum som många filosofer och historiker framhållit. Förstår vi det och försvarar vi det?

– Idag alldeles för lite, det tycker jag är uppenbart. Hotet mot nuvarande världsordning och mot demokratin kommer inte så mycket utifrån, från Ryssland, Iran eller Kina utan inifrån, från vår låga ideologiska medvetenhet om det arv vi förvaltar och därmed bristande motivation att försvara det. Högerinriktad populism och vänsterns benägenhet att nedvärdera eller skuldbelägga västerlandet är samma andas barn. Det leder till att vi inte orkar stå för och försvara den bas som bär upp vårt samhälle.

Publicerat i filosofi, Politik, Samhälle | Märkt | 1 kommentar

Västs svaghet är brist på uthållighet och målmedvetenhet

Publicerat den 27 december, 2023 av Bengt Malmgren

Författaren Lars Wilderäng driver bloggen ”Cornucopia?” den bästa siten för information och analyser av utvecklingen av Rysslands orättfärdiga anfallskrig mot Ukraina. I sina dagliga uppdateringar upprepar han följande:

”Om kriget i Ukraina ska ta slut de närmsta åren måste Västs stöd öka i omfattning, ske snabbare och Väst kan helt i enlighet med internationell rätt och FN-stadgan behöva gå in aktivt med trupp till stöd för Ukraina på plats i landet för att avsluta kriget.”

Istället för att ta till sig sanningen i detta tycks Väst slumra ackompanjerad av den rysk desinformation. Man tar inte till sig att det inte bara är Ukrainas existens som är hotad, utan hela den demokratiska världsordningen i Väst.

Ryssland är inte svårt att besegra om det bara finns uthållighet och målmedvetenhet. Men det är är just vad som tycks fattas hos många länder i Väst.

Ett undantag är Estland där man är mycket medvetna om vad som står på spel. Edvard Lucas vid Center for European Policy Analysis skriver i The Economist om en rapport från Estlands försvarsdepartement. Artikeln fanns översatt till svenska i SvD 26 dec. I rapporten sägs: ”Även om Ryssland inte låter sig påverkas av resonerande logik, förblir de känsliga för påtryckningar.”

Att besegra Ryssland är inte alls ogörbart, bara man vill. Lucas skriver:

”Givet västländernas tyngd vore det lätt görbart. Den så kallade Ramsteingruppens 54 medlemsstater, som samordnar stöd till Ukraina, har en samlad BNP om 47 000 miljarder euro, mer än 20 gånger större än Rysslands. Ländernas samlade försvarsbudgetar uppgår till 1 240 miljarder euro, mer än 13 gånger Rysslands. Det saknas alltså inte medel, utan målmedvetenhet och kanske främst uthållighet.”

Rapporten från Estland beskriver vilka konkreta åtgärder som behövs för att få Ryssland på knä, och kostnadsanalysen säger att det långtifrån kommer att ruinera Ramsteinländerna: Det kommer att kosta 120 miljarder euro, eller 0,25 procent av ländernas BNP. Detta i kombination med effektiva sanktioner är mer än nog för att Ukraina tryggt ska klara 2024, och besegra Ryssland senast 2026 enl. rapporten.

Den största faran är inte Rysslands styrka, den är överskattad, utan västländernas sömngångaraktighet. Lucas skriver:


”[Fram till 2026] kan låta länge, givet västländernas mandatperioder, skiftande allmänna opinion och annat som pockar på beslutsfattarnas uppmärksamhet. Men en förlust för Ukraina skulle påverka världen under betydligt längre tid, och innebära enormt mycket större kostnader. Det vet Estland alltför väl. Frågan är om vi andra inser det.”

Vill vi inte ha ett tredje världskrig gäller det för västvärlden att agera resolut nu, inte att behandla Putin lika släpphänt som man behandlade Hitler på 1930-talet.

Julkrubba Katolska domkyrkan Stockholm

In the Scriptures, the Prince of Peace is opposed by the “Prince of this world” (Jn 12:31), who, by sowing the seeds of death, plots against the Lord, “the lover of life” (cf. Wis 11:26). We see this played out in Bethlehem, where the birth of the Saviour is followed by the slaughter of the innocents. How many innocents are being slaughtered in our world! In their mothers’ wombs, in odysseys undertaken in desperation and in search of hope, in the lives of all those little ones whose childhood has been devastated by war. They are the little Jesuses of today, these little ones whose childhood has been devastated by war.

Påve Franciskus Urbi et Orbi budskap Juldagen 2023
Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Är y-kromosomen avgörande som sakramentets materia?

Publicerat den 19 november, 2023 av Bengt Malmgren

Frågan om det är helt uteslutet att en kvinna kan bli prästvigd har länge diskuterats i katolska kyrkan. Det har varit en naturlig del i feministteologins utveckling att också den frågan nagelfarits. Läroämbetet har genom tydliga uttalanden av de tre sista påvarna, inkl. påve Franciskus tydligt sagt att det är inte aktuellt att öppna den dörren. Således var inte heller ämnet på agendan i den syntesrapport som oktobersessionen av synoden om synodalitet lade fram nyligen.

Inte desto mindre har den teologiska diskussionen varit levande under många år, och jag märker att jag skrivit en hel del här på bloggen genom åren. [Se denna länk] Min inställning har hela tiden varit att jag accepterar läroämbetets inställning i denna fråga, d.v.s. att Katolska kyrkans nuvarande självförståelse är att prästämbetet är för män, men att om Katolska kyrkan vid ett framtida ekumeniskt koncilium kom fram till något annat, så skulle jag inte protestera och lämna kyrkan.

Människan är enligt Bibeln skapad till Guds avbild, till man och kvinna. För naturvetenskapen framträder människan också så. Biologin bestämmer vårt kön och det behövs en man och en kvinna för att frambringa en avkomma. Att det finns avvikelser i form av olika inriktningar av sexualdriften (homo/hetero) och könsidentiteten (känsla att vara född i fel kropp) motsäger inte detta. Vi är beroende av vår biologi och det kan vi inte frigöra oss från. Moderna ideologier som queer och transhumanism försöker anpassa verkligheten till ideologin, vilket skaver genom att verkligheten helt enkelt är som den är. Kristendomen är också till sitt väsen mycket påtagligt i kroppen, Gud inkarnerades, blev människa, och det är människan i sin helhet, innefattande också kroppen som blir frälst.

Det finns olika aspekter på kön, och det gäller att skilja på olika betydelser:

  • Biologiskt kön, man – kvinna
  • Språkligt kön, femininum – maskulinum – neutrum – reale.
  • Dikotomin maskulinitet/femininitet som universell kosmisk princip, yang och yin. Den går igen i polariteter som himmel/jord, dag/natt. I de flesta kulturer är solen, dagen, jorden, ljuset, himlen maskulinum, medan månen, natten, havet, mörkret, jorden är femininum


Enligt den tredje aspekten är Gud som den judiskt-kristna religionen känner honom maskulinum i förhållande till allt annat eftersom han är skaparen: i förhållande till änglarna, i förhållande till skapelsen. Han är den som skapar, ger liv, stakar ut havens gränser, ger moralen, kärleken, människovärdet… Därför kallas han Fadern. Att Jesus, Människosonen kom i jordisk gestalt som man- och inte som kvinna har en betydelse, det kan inte vara slumpmässigt. Vad det innebär är ett av trons mysterier, liksom att Gud lät sig födas av en kvinna, en skapad varelse. Att Jesus var man kan dock inte betyda att män är viktigare än kvinnor. Han är den universelle Frälsaren som i sig innefattar alla människor.

Det är inte heller så att Gud kan könsbestämmas, han kan inte kallas ”kvinna” eller ”man”, han överskrider alla sådana genusbestämningar men rymmer inom sig samtidigt både kvinnligt och manligt. Han framträder för oss människor som Fadern i det han är vår skapare, men samtidigt som så mycket mer i Treenighetens mysterium och kan beskrivas med många attribut, både feminina och maskulina.

Teologisk antropologi och genusperspektiv. Hur hänger det ihop? Feministteologer i framkant att undersöka detta.

Det hittills framförda ger heller ingen slutgiltig vägledning i frågan om kvinnor kan bli präster. Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är spegelbilder av varandra i synen på kvinnliga präster: I Svenska kyrkan är det tabu att vara mot kvinnliga präster och Svenska kyrkans ledning och politikerstyre verkar vilja göra allt för att manövrera ut präster som inte följer huvudlinjen. I Katolska kyrkan är det tabu att vara för kvinnliga präster. Men i både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är frågan allt annat än död. I Svenska kyrkan finns många präster och lekmän fortfarande som menar att prästämbetet är förbehållet män. I Katolska kyrkan finns grupper, speciellt i Västvärlden som hävdar att Katolska kyrkan måste öppna prästämbetet för kvinnor, inte bara lekmän, utan en del präster anser också så.

Kvinnopräster, en ekumenisk fråga som lever både i Svenska Kyrkan och Katolska kyrkan

2011 deltog jag i ett seminarium om manlig spiritualitet (som med nödvändighet också måste beröra komplementet – kvinnlig spiritualitet) arrangerat av Justitia et Pax. Biskop William Kenney som medverkade då sade att även om prästämbetet är förbehållet män enligt Katolska kyrkans självförståelse, så är det inte förbjudet att diskutera frågan. Det är vad jag utgått från i allt jag skrivit sedan dess. Feministteologin har gett många bidrag till ämnet, och speciellt under påve Franciskus har det inte funnits några tabun, tvärtom har påven uppmuntrat parrhesia. Frågan kan inte heller reduceras till en rent intern katolsk angelägenhet, ekumeniskt utbyte ger också ett input till oss katoliker, och det faktum att det sedan länge finns många kvinnliga präster i Svenska kyrkan som med värdighet utövar sitt ämbete ger en praktisk erfarenhet som vi inte kan undgå att ta in.

Katolska kyrkan och feminismen

Vad som föranledde mig att skriva denna uppföljande artikel om prästämbete och kvinnor var nedanstående video av Fr Luigi Gioia, professor i systematisk teologi vid San Anselmo i Rom. Han menar att det inte finns någon grundläggande dogmatisk definition som tvingar Katolska kyrkan att avstå från att viga kvinnor. Den springande punkten är sakramentets materia som kyrkan inte har mandat att ändra. Han menar att tanken att den materiella grunden i vigningssakramentet att det just skall vara en man inte är fastlagd i någon dogm, utan det handlar mera om ett narrativ som permanentats genom vana och strukturell makt, och alltså något som borde kunna undersökas teologiskt.

Jag tar inte ställning, men det är viktigt att frågan belyses från alla håll. Håll därför till godo med denna video.

Publicerat i Katolska kyrkan, prästämbetet | Märkt , | 1 kommentar

Synoden om synodalitet. Syntesrapport från oktobersessionen. Katolska kyrkan befinner sig vid en brytpunkt.

Publicerat den 6 november, 2023 av Bengt Malmgren

Jag har nu läst igenom det 41 sidor långa dokumentet som utgör slutrapporten från 2023 års oktobersession av 16:e ordinarie generalförsamlingen av Biskopssynoden: [Synthesis Report of the 16th Ordinary General Assembly of the Synod of Bishops]

Till skillnad från tidigare biskopssynoder fanns också fler röstande medlemmar anslutna, innefattande biskopar från östkyrkorna, ett antal präster och lekmän utsedda av påven själv, präster, ordensfolk, lekmän och -kvinnor. 365 medlemmar deltog, lika många som årets dagar, vilket inkluderar 364 röstberättigade och påve Franciskus som president för synoden. 54 av de röstberättigade var kvinnor. [Hela listan på delegater här]

Rapporten redovisas utifrån de huvudteman som diskuterats och är uppdelad i tre avsnitt:

1) ”The face of the synodal Church”. Här tas synodalitet upp, hur det tillämpas i praktiken och hur man förstår det och dess teologiska grund. Synodaliteteen utgår från en kontemplation över Treenigheten, kyrkan som Guds folk, en gemenskap i mångfald.

2) ”All disciples, all missionaries”. Här betonas att kyrkans gemenskap innefattar alla döpta, att mångfalden av nådegåvor och tjänster är fördelade på alla i kraft av dopet och konfirmationen och att alla, såsom betonats i kyrkliga dokument alltsedan VCII har ansvar för evangelisationen. Detta utesluter all form av missbrukad klerikalism och implicerar ett nära samarbete mellan vigda ämbetsbärare och hela Guds folk i tjänsten att bygga upp Guds rike.

3) ”Weaving bonds, building community”. Här tar man upp de relationer, processer och nätverk som berör ekumeniken och dialogen med hela världen.

Varje punkt i rapporten röstades igenom med minst två tredjedels majoritet enligt ansvariga för synoden. Efter omröstningen sade påven att han ville påminna alla om att ”synodens protagonist är den Helige Ande”. Samtalen under synodsessionen hade föregåtts av en process som startade i församlingarna runt om i världen 2021 och sedan förts vidare i stift, biskopskonferenser och kontinentala samlingar. Nu är det riggat för ytterligare ett år av reflektion innan del två av denna synodsamling som äger rum oktober 2024.

Rapporten är därför inget slutdokument, utan en syntes av de samtal som förts kring de 35 runda borden i det man tillämpat vad man kallat [”konversation i Anden”].
Varje tema presenteras från tre perspektiv: 1) ”Convergences”, vad man är överens om, 2)”Matters for consideration”, vad som kräver vidare överläggningar och slutligen 3) ”Proposals”, förslag för framtiden.

Många diskussioner har säkert föregått det som blev slutresultatet i denna rapport, och jag menar att det är ett gediget dokument som ger en god inblick i vad som sker i Katolska kyrkan idag. De som läser rapporten med fokus på deras egna högt ställda förväntningar på vad som skall förändras i kyrkan, eller farhågor på att för mycket skall förändras blir säkert besvikna, men om man bara har det perspektivet missar man det mesta. Jag rekommenderar att läsa den med öppna ögon och tillämpa konversation i Anden som synoden själv tillämpat, lyssnande, tystnad, reflektion, bön och först därefter tänka efter vad som väcker genklang i mig och vad som framkallar motstånd.

Exempel på en sak som gjort många besvikna: Att inget nämns explicit om hbtq i rapporten. Detta tänker jag beror på att man inte vill kasta mer bensin den identitetspolitiska polariseringens eld. Men jag vet inte om det känns lugnare för dem som är rädda för att kyrkan skall anpassa sig för mycket till tidsandan. Rapporten tar nämligen på flera ställen upp behovet för kyrkan att se över och fördjupa sin syn på dessa frågor. Här ett par citat:

”The experience of Conversation in the Spirit was enriching for all who took part. Our style of communication, privileging freedom in expressing one’s views and listening to each other, was greatly appreciated. It avoided us moving too quickly to a debate based on the reiteration of our own positions without listening first to the reasoning that supports the position of others.
This basic approach creates a context that enables careful consideration of matters that are controversial within the Church, such as the anthropological effects of digital technologies and artificial intelligence, non-violence and legitimate self-defence, issues related to ministry, and issues related to sexuality and ‘bodiliness’, among others.” (15 a, b)

”Certain issues, such as those relating to matters of identity and sexuality, the end of life, complicated marital situations, and ethical issues related to artificial intelligence, are controversial not only in society, but also in the Church, because they raise new questions.

Sometimes the anthropological categories we have developed are not able to grasp the complexity of the elements emerging from experience or knowledge in the sciences and require greater precision and further study. It is important to take the time required for this reflection and to invest our best energies in it, without giving in to simplistic judgements that hurt individuals and the Body of the Church. Church teaching already provides a sense of direction on many of these matters, but this teaching evidently still requires translation into pastoral practice. Even where further clarification is required, Jesus’ actions, assimilated in prayer and conversion of
heart, show us the way forward” (15 g)

”The Church needs to listen with special attention and sensitivity to the voices of victims and survivors of sexual, spiritual, economic, institutional, power and conscience abuse by clergy members or persons with Church appointments. Authentic listening is a fundamental element of the path to healing, repentance, justice and reconciliation. (16 f)

Mitt helhetsintryck av rapporten är att den är väldigt välskriven, den andas sund katolsk teologi med hänvisningar till bibeltexter och till kyrkliga dokument från Andra Vatikankonciliet och postkonciliära dokument. Betoningarna känns väl igen från konciliet, Kyrkan som Guds folk med dopet och de andra initiationssakramenten som ingång och övervinnande av klerikalism. I inledningen skriver man:

”Our meeting took place in Rome, gathered around the successor of Peter, who confirmed us in our faith and encouraged us to be audacious in our mission… At the behest of the Holy Father, the Assembly saw other members of the People of God gathered together and around the bishops. The bishops, united among themselves and with the Bishop of Rome, made manifest the Church as a communion of Churches. Lay people, those in consecrated life, deacons and priests were, together with the bishops, witnesses of a process that intends to involve the whole Church and everyone in the Church.”
…

”The Second Vatican Council was, in fact, like a seed sown in the field of the world and the Church. The soil in which it germinated and grew was the daily lives of believers, the experience of the Churches of every people and culture, the many testimonies of holiness, and the reflections of theologians. The Synod 2021-2024 continues to draw on the energy of that seed and to develop its potential. The synodal path is, in fact, implementing what the Council taught about the Church as Mystery and People of God, called to holiness. It values the contribution all the baptised make, according to their respective vocations, in helping us to understand better and practice the Gospel. In this sense, it constitutes a true act of further reception of the Council, prolonging its inspiration and reinvigorating its prophetic force for today’s world.”

Bäst är avsnitten som beskriver vad man är överens om (Convergences). Läser man dem finner man en kyrka som ändå är enad i mycket, åtminstone i teorin och texten andas öppenhet och framtidshopp mitt i den mörka tid vi lever i.

Alla förstår att detta inte är hela sanningen, konfliktämnena har man varsamt dolt i formuleringar som ”behöver utredas ytterligare” och liknande i avsnitten under ”Matters for consideration” och ”Proposals”.

Det är ändå inte dåligt att allt kommit upp på bordet, och vi befinner oss vid en brytpunkt där det knappast är möjligt att gå tillbaka till gamla tiders klerikalism. Nu vidtar ett intensivt synodalt år då man på nytt får diskutera detta ute i församlingarna med konversationen i Anden som grund innan det är dags för nästa synodsession oktober 2024.

Dokumentet är mycket innehållsrikt och syftet med denna artikel var inte att gå in i detalj, utan att väcka intresse hos var och en att studera det. Redan har kommit många kommentarer i olika media, både ris och ros. Här bara några exempel:

[EWTN: Final Report calls for greater Co-Responsibility in Church]

[Vatican news: The Synod Report: A Church that involves everyone]

[NCR: Synod on synodality report is disappointing but not suprising]

[Synodala processens hemsida, Vatikanen]

[Om synodala processen på Stockholms katolska stifts hemsida]


Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 1 kommentar

Synoden visar vägen för en helt ny samtalston i Katolska kyrkan

Publicerat den 27 oktober, 2023 av Bengt Malmgren

16:de ordinarie generalförsamlingen av Biskopssynoden i Katolska kyrkan har pågått sedan 4 oktober i Rom. Det är en annorlunda generalförsamling som nu går mot sitt slut. De 364 deltagarna, både vigda tjänare och icke vigda, kvinnor och män, har deltagit i gruppsamtal och plena i Paulus VI konferenshall i Vatikanen. Konferenshallen är möblerad med runda bord som vardera rymmer tio deltagare. Deltagarna är nog ganska trötta vid det här laget då man nu samlar sig kring slutdokumenten.

Från synodens arbete, Paulus VI´s audienshall i Vatikanen

Synoden har inte haft som syfte att åstadkomma någon ändring i grundläggande lära, som en del hoppats eller befarat, men att visa vägen till en helt ny samtalston och sätt för andlig urskiljning i kyrkan. Bort från klerikalism, till en kyrka som räknar med hela Guds folk där man tar på allvar att dopet och konfirmationen, de kristna initiationssakramenten, förmedlar den helige Ande lika mycket som vigningssakramentet.

Vid samtalen kring de runda borden har tillämpats en metod, ”konversation i Anden”:

  • Ämnet presenteras.
  • Varje deltagare får 4 minuter på sig att ge sitt perspektiv utifrån sin erfarenhet och utifrån att ha förberett sig genom att begrunda frågan i bön.
  • Gruppen lyssnar uppmärksamt utan att omedelbart respondera.
  • Paus några minuter för tyst bön och reflektion.
  • Utifrån vad som sagts delar varje gruppmedlem med de andra vad som gett mest respons och vad som berett mest motstånd inom honom/henne.
  • Ny paus för tyst bön och reflektion.
  • Öppen dialog baserat på vad som tidigare kommit fram med syfte att urskilja och skörda frukten av konversationen i Anden. Ordet är fritt. Syftet är inte att forcera fram samstämmighet, utan att upptäcka intuitioner och konvergenser, identifiera dissonanser, hinder och nya frågor; att vara öppen för det profetiska och låta profetiskt tilltal komma fram.

Långtifrån att vara en akademisk konferens om synodalitetens teologi, så har synoden gjort och demonstrerat synodalitet i praktiken. Jämför skillnaden mellan att tala om kärlek och- praktisera kärlek, eller att åka på en konferens som diskuterar bön och att vara med på en böneretreat.

Jag tror de flesta mötesverksamma katoliker har erfarenhet av tröttsamma församlingsmöten där människor argumenterar högljutt men inte mycket kommer ut av det hela i alla fall annat än att man går hem med huvudvärk. Det finns förbättringsutrymme att hämta hem.

Synoden visas på en annan väg som vi alla kan lära oss att tillämpa, det är meningen att frukterna av den skall spridas i hela kyrkan. Det är vad påve Franciskus hoppas på. Han vill överbrygga polariseringen i kyrkan så att hon verkligen framstår som det hon är kallad att vara, ett levande och verksamt instrument för kommunion med Gud och hela mänskligheten där hela Guds folk uppfyller sitt ansvar att sprida Evangeliet, d.v.s. att hela kyrkan blir synodal. Det viktigaste är inte att läsa [dokumenten som synoden producerar], utan att hela kyrkan börjar leva det som synoden handlat om.

_____________
Synodalitet betyder ”Vandra tillsammans”. Den pågående synoden är del i en längre synodal process som påve Franciskus initierade 2021 och som innefattar hela världskyrkan.
[Läs mer om detta på Stockholms katolska stifts hemsida]

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar