Det är bra om det blir en ordentlig diskussion om KD´s framtid precis som det varit inom Socialdemokraterna. En diskussion som inte bara skrapar på ytan och stannar vid spänningar mellan olika falanger där den ena försöker utmanövrera den andra. Göran Hägglund tycks ha mera förtroende utanför partiet än hos de egna väljarna där förtroendet sjunkit från 24% till nu 10% enl senaste Sifo-mätning. Katastrofalt dåliga siffror.
Åke Rangborgs analys i SvD idag tycker jag träffar rätt. Håller dock inte med om att insemination av ensamstående är en ”underlivsfråga”, det är en barnfråga. Tyvärr tycker jag också han som många andra använder begreppet ”högerkristen” på ett slarvigt och onyanserat sätt istället för att diskutera sakfrågor.
Att driva realpolitik och inte få igenom allt är en sak. Att i fråga efter fråga ha fått en berättelse om sig att streta emot och sedan ge sig är en annan sak. Det hjälper inte att man säger att man fått igenom 90% av det man gått till val på om det är denna berättelse som dominerar i den allmänna uppfattningen om partiet.
KD har tagit en allderles riktig ställning i frågan om insemination till ensamstående. Att C Fp o M påstår sig tänka på barnens bästa när man förklarar papporna oviktiga är rena skämtet. Tyvärr är det ingen som tror att KD orkar stå på sig i denna fråga heller.
Hinner inte kommentera debatten så mycket just nu men lägger ut ett par länkar.
KD kapitulerar för trycket och ger upp steriliseringskravet, fast jag tycker hela artikeln i övrigt argumenterar för att det var rätt att vänta och tänka efter. Det är uppenbart att partiet förlorat det politiska initiativet. DN idag: Dags att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte.
I dag skriver Lena Andersson mycket bra om samvetet i DN. Hon skriver om samvetet som uttolkare av rättfärdighet och rätt. Skarpsinnigt dyker hon ner i människans benägenhet till lögn och att undfly samvetets pockande röst. Känn bara på följande citat:
De oavvisliga värdena väcker vrede just genom att vara ofrånkomliga.
Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt.
Den rörelse som äger indignationsprivilegiet äger det moraliska övertaget i samhället, också om den saknar varje annan makt. Makten över samvetena är dock ingen liten sak.
Den falska indignationen utmärks av att samvetet inte kopplas in.
Det moraliska imperativet är jobbigt att möta. Det vore inte jobbigt om de hade helt fel
En allmosa skulle inte få den konservativa att känna sig god om ojämlikhet inte vore principiellt stötande.
Indignationsprivilegiet väcker aggressioner eftersom det handlar om vad vi borde göra men inte gör.
Det enda vapnet är att beskylla de indignerade för hyckleri.
När man försvarar sig med att någon är skenhelig har man samtidigt erkänt vad idealet är och medgett att man är berörd av det.
Med indignationsprivilegiet följer emellertid lätt en självbelåtenhet och en samförståndsanda.
Hon avslutar med följande kloka ord:
”Indignationsprivilegiet ska man vara rädd om, utan att förlama motståndare. Sökandet efter det goda och rätta är en oklanderlig uppgift. Och krävande för alla. Dessutom gör den nytta. Historiskt tycks mänskligheten röra sig framåt på de punkter som intresserar samvetet. Resten är idéer om hur vi ska kringgå samvetets protester och slippa ändra på något.”
Jag tycker Lena Anderssons sätt att tänka kring samvetet är naturrätts-centrerat, precis som är fallet med Katolska kyrkans sociallära. Hennes beskrivning av oss människors uppfinningsrikedom när det gäller att lura oss själva och undfly samvetet känns ju igen från varje ärlig självrannsakan inför en bikt och i t.ex. ökenfädernas livsvisdom.
Vad Lena missar är att samvetet behöver fostras för att inte känslomässigt svepas med i tidsbundna trender och kompletteras med det reflekterande förnuftet. För samvetet kan missta sig, eller kanske vi skulle säga, det vi uppfattar som det genuina samvetet är inte alltid det, utan känslomässiga bindningar av annat slag.
Då kommer vi in på katolsk sexualetik som aktualiserats genom kritiken mot Obamas lagförslag att tvinga på katolska institutioner att tillhandahålla gratis preventivmedel till sina anställda. Det blev en stark reaktion från USA´s katoliker, inte bara de mest konservativa, utan även från dem som kanske tycker att kyrkan har en felaktigt stram inställning i dessa frågor och själva inte är negativa till preventivmedel. Man uppfattade att detta inkräktade på religionsfriheten. Obama fick backa.
Lena Andersson påpekar att vissa saker som vädjar till samvetet är lättare att ta till sig än annat som inte alls lika lätt apellerar till samvetet. Till det förra hör Katolska kyrkans sociallära i de avseenden som gäller arbete, rättvisa, fred, alla människors lika värde etc, till det senare hör Katolska kyrkans sexualetik med betonadet av det starka sambandet mellan sexualitet, intim trogen relation och skapandet av nytt liv. Buden om avhållsamhet, att vänta med sex till äktenskapet och att inte genom tekniska hjälpmedel stänga den sexuella relationen från möjligheten att skapa nytt liv tycks inte beröra den moderna människans samvete.
Också många katoliker vacklar när det gäller kyrkans lära på denna punkt. Men ändå har många kanske på känn att det ändå ligger något i detta, därav den starka reaktionen från USA´s katoliker att försvara kyrkans rätt att hävda detta. Något som man inte riktigt förstår men har på känn att det kan ligga något i är man beredd att ändå bejaka eller försöka förstå och ta till sig om man har förtroende för de människor som står för det. Om det är oförvitliga människor som utstrålar mogenhet, vänlighet, integritet och strävan efter helighet i sina liv. Visst finns det biskopar och präster som är på det viset, men den offentliga bilden och förtroendet för Katolska kyrkans biskopar och prästerskap har betydligt skadats genom sexövergreppskandalerna.
Därför skorrar det falskt i allmänhetens öron idag när katolska präster och biskopar gör ingående teoretiska utläggningar om katolsk sexualetik, där det 1) inte understöds av ett genuint förtroende för budbäraren, 2) inte omedelbart av mottagaren identifieras som relevant. Denna artikel i National Catholic Reporter diskuterar problemet och hur tankarna går hos katolska teologer.
Det kraftiga stöd de katolska institutionernas motstånd mot Obamas reform fick även av ordinära katoliker visar att man anar att det ändå ligger något i kyrkans lära som man har en beredskap till öppenhet inför även om man inte tillämpar det i sitt eget liv. Att det handlar om en visdom på en mycket mer grundläggande tidlös nivå som inte kan reduceras till simpla moralistiska förbudskrav. Denna apologetiska artikel försvarar sexualetiken i positiva ordalag. Sr Sofies bok om Kroppens teologi som jag nyligen skrev om försöker också ge en bild som träger bakom den vulgärmoralistiska schablonen.
Grundläggande för den kristna tron är kallelsen till helighet, och det gäller alla från påven och biskoparna till de sista lekmännen. Tidsandan handlar om att förverkliga det mänskliga projektet, särskilt när det gäller njutning och sexualitet där allt ses som tillåtet som inte skadar andra, och att varje form av moraliskt påbud som begränsar detta närmast ses som omoraliskt, medan katoliker i allmänhet är beredda att erkänna sin egen ofullkomlighet och bejaka att det finns moraliska standards för helighet som är högre än vad de själva förmår leva upp till utan att för den skull känna sig kränkta. Jag citerade nyligen kardinal Johan Henry Newman som menade att kyrkan blomstrar när hon är ett med det troende lekfolket, inte när ”hon skär av de troende från att studera den gudomliga läran och från att vara med i den gudomliga kontemplationen, och istället av dem kräver indirekt tro på hennes ord. För de utbildade klasserna kommer det att sluta i likgiltighet, och de fattiga slutar i vidskepelse.”
Som kardinal Newman säger är det väl ofta idag. Det finns en kultur inom kyrkan som är i otakt med tiden, som inte uppmuntrar människor till helighet, men lär ut blind underkastelse under moraliska påbud utan att bekymra sig om att hjälpa och uppmuntra människor på ett mera grundläggande plan till växt i tro, hopp, kärlek och helgelse. Då blir det som Jesus kritiserade de laglärda för i Luk 11:46: ”Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna.”
Samtidigt som den sexualiserade tidsandan har bedövat vår moraliska känslighet så att kraschen mot kyrkans sexualetik blir extra stor, så finns idag en hunger efter helighet, renhet, trohet, att återupptäcka sin egen kropp som Andens tempel, och nyfikenhet på vad kyrkan har att säga om detta. Utmaningen för Katolska kyrkan är att inte förstöra det genom att förkunna en inskränkt moralism och bära fram de skatter som finns i hennes förråd och uppmuntra människorna att smaka.
För att detta skall lyckas behöver vi en ovändelse hos både biskopar, präster och lekmän, en ny kallelse till helighet och en öppenhet för livgivaren, den helige Ande utan vilken det inte går. Det måste till ett samarbete mellan vigda ämbetsbärare och lekmän där allas nådegåvor kan komma till uttryck och samverka.
Tillbedjan är endast förbehållet Gud, men Maria och helgonen vördar vi, och vi kan be om deras förbön. Jag vet att redan detta är kontroversiellt för protestanter, men det är inte den frågan jag vill diskutera nu, utan just det som Ivar Lundgren tar upp, vad är tillbedjan och vad är det inte?
Signaturen ”Katolsk mamma på nätet” Har uppmärksammat Lundgrens insändare, och jag tycker hon reder ut begreppen mycket bra.
Bengt Ohlsson sammanfattar i DN idag debatten efter hans artikel om kulturvänstern 4 jan. Han försvarar sig bra. Man blir inte höger bara för att man vågar bryta tabun och säga obekväma saker. Reaktionerna på hans artikel har i många fall bekräftat det han säger. Just benägenheten att definiera ut den som bryter mönstret, att då definiera det som att han gått över till höger-lägret istället är väl just ett av de mest tydliga tecken på kulturvänsterns dogmatism och brist på självkritik.
Bengt Ohlsson har vågat stå upp för och säga vad han tycker sig se och inte vika sig trots stormen. Det är nyttigt och bra för kulturen, och nyttigt och bra för demokratin. Jag högaktar den mannen.
Det jag sagt betyder inte att jag inte har sympatier för dem som har hjärtat till vänster och månar om de svaga, eller att jag menar att vänstern över lag är fyrkantigt dogmatisk. Det betyder inte heller att jag menar att höger nödvändigtvis betyder att man är egoistisk och värnar om sina egna privilegier och ser ner på de fattiga.
—————————————
(Detta är min reservblogg. Min ordinarie blogg hittar du här.)
Olika falanger inom KD borde kunna samarbeta och ta sin utgångspunkt i den stora kristdemokratiska traditionen i Europa förankrad i katolsk sociallära. Det är egentligen inte så stor skillnad på Göran Hägglund och Mats Odell, men motståndarna vill gärna förstora upp konflikterna. Om KD har förmåga att höja blicken och inte gräva ner sig i de småttiga detaljfrågorna har man en jättechans att bli en tung medarbetare i byggandet av det framtida Europa. Schabbla inte bort detta…
De stridigheter som präglat KD under sista halvåret har gjort att fokus reducerats från den kristdemokratiska värdegrunden till småttiga dagspolitiska stridigheter. Skall KD överleva och motivera sin plats i den svenska politiken måste den återvända till den stadsmannamässiga idétradition som har sin grund i katolsk sociallära och som låg till grund för uppbyggandet av den Europeiska gemenskapen efter Andra världskriget. Kristdemokraterna Robert Schuman (Frankrike), Konrad Adenauer (Tyskland) och Alcide de Gasperi (Italien), alla praktiserande katoliker, tillhörde dem som lade grunden till det som nu är EU.
Alf Svensson formulerar värdegrunden i en DN-artikel: ”Det handlar om respekten för varje individs okränkbara värde. Det handlar om att vara den svages och oförmögnes röst. Det handlar om att stå upp för den mest naturliga av alla gemenskaper, familjen. Det handlar om att först av allt prioritera människovärdet. Det handlar rätt och slätt om alla människors fri- och rättigheter, värdighet och integritet.”
Det handlar också om en ärlighet och sannfärdighet i politiken som gör att man inte kompromissar med sanning och värdegrund. ”Jag är fast övertygad om att världen idag mer än någonsin behöver upplysta, tänkande politiker som är djärva och vidsynta nog att beakta sådant som ligger utanför deras omedelbara inflytande i tid och rum”, skriver Vaclav Havel (postum artikel i DN 4 jan 2012). Just för att vår tid gynnar motsatsen, det ögonblickliga, att haka på trenden, att inte tyda tidens tecken i djupare mening, men att höja fingret och känna av de aktuella opinionsvindarna, så är behovet större än någonsin. ”Det är min fasta förvissning”, fortsätter Havel, ”att politikens mening inte är att uppfylla kortsiktiga önskningar… han måste övertyga väljarna om att han förstår vissa frågor och att de därför bör rösta på honom”.
Visserligen har fanatiker, envåldshärskare och totalitära ideologier använt samma argument som argument, men politikens verkliga konst är att vinna människors stöd för en god sak, även om det kan störa deras eget tillfälliga intresse, och även om politikern äventyrar sin egen ställning på kort sikt. Att kompromissa med sitt intellekt, sanningen och sitt samvete hör till de onda handlingar politiker och de intellektuella som stöder dem kan begå. En god politiker förklarar utan att vilja manipulera och förföra, söker ödmjukt efter sanningen utan att påstå sig vara den professionella ägaren av sanningen och pekar också på andras goda egenskaper. Den typen av politiker behöver vi idag, inte bara i KD, utan i alla partier.
Det judisk-kristna arvet och dess människosyn står bakom formuleringarna av de mänskliga rättigheterna som vi känner dem idag. Antikens tänkande kring naturrätten binder samman det judisk-kristna arvet med den antika grekisk-romerska kulturen. Franska revolutionen medförde ett förakt och förlöjligade av religionen. Genom att de etablerade kyrkorna i Europa ofta var på statens sida, ofta i konflikt med demokrati och frihet blev det inte intellektuellt försvarbart att tro på Gud om man kämpade för utveckling och frihet. Vi ser reminiscenserna av detta idag då det är populärt att beteckna alla evangelikala bibeltrogna kristna med det nedsättande epitetet ”högerkristna”. Katolska kyrkan å sin sida framstod tidigare för intellektuella som ett möjligt alternativ med dess genuint humanistiska sociallära, men är för många inte längre heller ett alternativ, då den fastnat i en gammal oreflekterad försvarsposition där hon för utomstående framstår som maktfullkomlig och fyrkantig.
Kristdemokraterna har länge försökt tvätta av sig den konfessionella stämpeln och sagt att man är ett parti som bygger på den judisk-kristna värdegrunden, men att man inte är ett konfessionellt parti, där alla kan vara med som ställer upp på värdegrunden. Men man blir inte riktigt trodda, eller det är en information som inte riktigt går hem. I folkmun heter det fortfarande att det är ett konfessionellt parti, och att man inte vill rösta på Kristdemokraterna därför att man inte vill blanda ihop politik och religion. Därför blir det kanske extra nervöst mellan de olika falangerna i partiet. Mats Odell representerar gruppen aktivt kristna som värnar om kristdemokratins rötter, och de blir ofta stämplade som ”högerkristna” av utomstående debattörer och ser förekomst av denna falang som ett bevis på att partiet är konfessionellt (en mindre del av kärnväljarna kanske också vill ha det så), medan den falang som stödjer Göran Hägglund hör till dem som vill göra allt för att tvätta bort konfessionalitetsstämpeln och är därför överdrivet rädda för den första gruppen, och kanske är benägna till att kompromissa bort värdegrunden mer än vad de skulle behöva i en del frågor. Då drar de på sig kritik från den förstnämnda gruppen.
Båda dessa grupper borde rymmas och kunna ha sin hemvist i partiet. Den förstnämnda gruppen måste då ge upp alla nostalgiska ambitioner på att bli ett konfessionellt frikyrkoparti, och den sistnämnda gruppen får inte vara så rädd att stå för den kristdemokratiska värdegrunden att man kompromissar bort för mycket. Jag tror de flesta i båda grupperna är ense om detta och vill bygga ett icke-konfessionellt parti på kristdemokratisk värdegrund. I detta avseende är det inte så stor skillnad på Göran Hägglund och Mats Odell. Jag tror mera det är mera partiets fiender som vill förstora upp konflikterna.
Det borde finnas möjlighet till samarbete och kraftsamling kring det som är kristdemokratins grund och styrka, en sekulär stat på kristdemokratisk värdegrund. Katolska kyrkans sociallära som i sig integrerar en fullödig humanism borde kunna lyftas fram som ett instrument för försoning och ett öppet förhållningssätt i vårt pluralistiska samhälle. Men då måste man vara tydliga med att alla konfessionella anspråk är borta och som alla politiska partier jobba inom ramen för det som är det möjligas konst vilket ibland innebär kompomissande också med hjärtefrågor.
EU var ett projekt för fred och solidaritet, men mycket av den anda som drev unionsbyggandets pionjärer finns inte kvar. Så mycket har kompromissats bort. Det är inte bara Grekland och Italien som skamlöst levt över sina tillgångar och friserat sina siffror så att det skall se bra ut, även de rika kärnländerna har ju kompromissat med den ekonomiska unionens grundregler vilket bäddat för dagens kris. Vi kan inte längre leva på gamla lagrar.
Det är upp till vår tid att på nytt bygga på den hållbara värdegrunden och lägga fundamentet till framtidens Europa. Sverige med dess berömde och icke kompromissande finansminister har en av Europas bäst skötta ekonomier. Låt oss fortsätta på den vägen. Om Kristdemokraterna inte schabblar bort chansen kan partiet bli en tung medspelare i detta projekt.
Jag tror inte allt detta handlar om kristendom/religion mot den sekulariserade världen, även om Birros kristna tro denna gång råkar stå i fokus. Det handlar snarare om ett rått och mobbande kulturklimat över huvud taget där det finns väldigt lite utrymme för att avvika från mainstream. Temat var ju uppe också i samband med debatten om kulturvänstern som Bengt Ohlsson drog igång.
Alla kristna försvarar inte som Jacob Rudolfsson Marcus Birro, men den inom-kristna diskussionen ser lite annorlunda ut. Den vill jag gärna hinna kommentera senare.
”Efter Paulus ankomst till Antiochia kallade de samman församlingen och berättade om hur mycket Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna.” (Apg 14:27)
11 oktober 2011 utlyste påve Benedikt ett Trons År som skall ta sin början den 11 oktober 2012, 50-års dagen för öppnandet av Andra Vatikankonciliet, och det skall avslutas på Kristus Konungens dag den 24 november 2013. I samband med tillkännagivandet publicerades skrivelsen Porta fidei (Trons dörr) där det bl.a. sägs att om vi tolkar och implementerar lärdomen från Andra Vatikankonciliet på rätt sätt, kan det och kommer det att vara ett kraftfullt medel för kyrkans förnyelse. Förnyelsen i fråga rör sig mycket kring begreppet Ny evangelisation, ett begrepp som användes första gången av påven Johannes Paulus II vid ett besök i Nowa Huta, Polen 9 juni 1979.
Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evangelisation i ”missionsländer” genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och nu i sin intensitet. Biskopssynoden som hölls i Rom juni 2010 beslöt att fortsätta satsa på detta, och det nya Påvliga rådet för den nya evangelisationen instiftades med ärkebiskop Rino Fisichella som chef. Den 13:e generalförsamlingen för biskopssynoden som äger rum den 7-28 oktober 2012 i Rom kommer att ha temat ”Den nya evangelisationen och förmedlingen av den kristna tron”. Som förberedelse för synoden har getts ut ett arbetsmaterial, lineamenta som alla stift, församlingar och grupper i hela världen har möjlighet att svara på, även privatpersoner och kristna utanför Katolska kyrkan.
Troskongregationen hade fått i uppdrag att utfärda rekommendationer för Trons år, och en kommuniké har publicerats i veckan. Enligt kommunikén skall basen för aktiviteterna under året vara Andra Vatikankonciliet samt Katolska kyrkans katekes. Samma dag som vi firar 50-årsdagen av Andra Vatikankonciliets öppnande firar vi 20-årsdagen av publiceringen av Katekesen. Trons År är skall ge dagens katoliker möjlighet att bättre lära känna dessa milstolpar.
Andra Vatikankonciliet gav ut många viktiga dokument som vid sidan av Katekesen är en guldgruva när det gäller att tillägna sig katolsk kristen tro. Som ett tips kan nämnas att det pågår en föreläsningsserie under hela året hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm, nästa föreläsningskväll är 2 februari. Dessa föreläsningar rekommenderar jag starkt. mer info på Dominikansystrarnas hemsida.Jag vill också inbjuda alla att läsa arbetsmaterialet, lineamenta inför Biskopssynoden 2012 om Ny evangelisation och trons förmedling, och gärna komma med reaktioner, denna blogg är öppen för inlägg och diskussion.
Vad jag tycker är spännande är att se hur det bland pingstteologer växer fram en ny reflektion över Kyrkan och kyrkans väsen. Klassisk pingströrelse går ju ut på att det inte skall/får finnas någon övergripande samfundsstruktur, den enskilda lokala församlingen och Bibeln skall vara tillräckligt. Levi Pethrus såg sig inte själv som någon apostel, men var en stark informell ledare som ändå gav en sammanhållning av pingströrelsen i Sverige. Det har vuxit fram apostoliska nätverk och olika församlingsövergripande strukturer men på ett okontrollerat sätt, inte alltid väglett av den helige Ande
Men som prof Simon Chan påpekade: Varför uppfinna strukturer på nytt när de redan funnits i utprövad form sedan länge. Här öppnar sig ett spännade fält av teologiskt utbyte och praktiskt samarbete mellan de pingstkarismatiska grupperna och samfunden och Katolska kyrkan.
Bland talarna fanns förutom Teologiska seminariets egna lärare Simon Chan, professor i Systematisk teologi vid Trinity Theological College i Singapore (grundades 1948 i samarbete mellan anglikaner, lutheraner, metodister och presbyterianer). Han är honorärpastor inom en pingstförsamling (Assembly of God). Bland hans böcker märks Pentecostal Theology and the Christian Spiritual Tradition och Pentecostal Ecclesiology.
Där var också Daniela C. Augustine, pingstteolog och assisterande professor i teologisk etik vid Lee-universitetet Cleveland, Tennessee i USA. Hennes forskning och publikationer rör frågor om religionen i samhället, postmodernitet och globalisering. Hon har rötter i Bulgarien och god kännedom om den ortodoxa kyrkan, hon har bl.a. skrivit At the Cross-roads of Social Transformation: An Eastern European Theological Perspective (2010).
F Peter Hocken är katolsk präst från England, numera verksam i Österrike och aktiv inom katolsk karismatisk förnyelse sedan början på 1970-talet. 1984 blev han fil dr vid universitetet i Birmingham och har forskat mycket kring den karismatiska förnyelsen, pingströrelsen och inte minst nyare icke samfundsanknutna karismatiska församlingar. 1988 – 1977 var han exekutive sekreterare för Society for Pentecostal Studies. Han har en mycket omfattande produktion av böcker och artiklar om pingströrelse och karismatisk förnyelse, och han är också en kännare av den messianska judiska rörelsen. Bland hans böcker märks Streams of Renewal (1986) One Lord One Spirit One Body (1987) The Glory and the Shame (1994) The Spirit of Unity: How Renewal is Breaking Down Barriers between Evangelicals and Roman Catholics (2001) och Church Forward (2007).
I inledningsanförandet betonade Ulf Ekman bl.a. behovet av att se vad kyrkan är, och inte enbart vad den gör: ”Pragmatism och ensidigt fokus på omedelbara resultat och snabb tillväxt har en baksida, menade han och nämnde bland annat att betoningen på mission och evangelisation i många pingst-karismatiska rörelser ibland slår över i en konflikt mot att bygga upp kyrkan.”
Det var många intressanta föredrag som presenterades både av de utländska gästerna och av seminariets egna lärare. Jag koncentrerar mig här på några tankar ur Peter Hockens föredrag och hoppas att det och de andra kan bli underlag för artiklar i t.ex. Keryx eller Signum.
Peter Hockens fokus är att titta på denna nya ekumeniska situation ur katolskt perspektiv och hur Katolska kyrkan kan möta utmaningen från de nya pingstkarismatiska församlingarna. Rubriken på hans föredrag var Church outside Church: the formative work of the Holy Spirit in Pentecostal and charismatic churches. Uttrycket ”Church outside Church” syftar på att det är rörelser som uppstått och etablerats utanför Katolska kyrkan sista århundradet, uttrycket replierar också på det av Donald Gee introducerade uttrycket “Pentecost outside Pentecost” för att beskriva den nya typ av pingst-influerade församlingar som uppstått utanför Pingströrelsen i egentlig mening (t.ex. Livets Ord).
-Precis som Pingströrelsen har lagt huvudbetoningen på Pingsten, så kan vi säga att Katolska kyrkan har lagt huvudbetoningen på temat ”Kyrkan”, menar Peter Hocken. – Och precis som verkan av Pingstens Ande inte kan begränsas till innanför den klassiska Pingströrelsen, så kan formandet och realiserandet av Kyrkan inte begränsas till inom ramarna för den definierade Katolska kyrkans struktur.
Katolska kyrkan sätter kristen enhet i centrum
Sedan 1960-talet har Katolska kyrkan radikalt ändrat riktning och börjat arbeta aktivt för kristen enhet. Påvliga rådet för kristen enhet etablerades 1960 och 1964 antog Andra Vatikankonciliet dekretet om ekumeniken. En grundtanke var att den helige Ande verkar också i de andra kyrkorna och samfunden, och att dessa också, om än inte fullständigt, är inlemmade i Kristi enda kropp. Men denna nya inriktning har ännu inte radikalt slagit igenom i det katolska medvetandet. I attityder lever reminicenser av gammal triumfalism kvar som innebär att ekumenik helt enkelt handlar om att de andra samfunden ”återvänder” till Katolska kyrkan. Progress i ekumeniskt samarbete kräver att dessa övervintrade attityder utmanas.
Jag påminner om att då jag var med Trosrörelsens pastorer på Studieresa till Rom i oktober träffade vi biskop Brian Farrell från enhetsrådet. Han berättade att man har en pågående ekumenisk dialog med de flesta kyrkor och samfund. Det är inte upprättad någon formell dialog ännu mellan Katolska kyrkan och de nya icke samfundsanslutna församlingarna, men biskop Farrell påpekade att man är intresserad av att ha informella samtal med dessa också.
Började utanför murarna
På nyåret 1900 hade påven Leo XII bett om den helige Andes utgjutande över kyrkan och förklarade 1900-talet som den helige Andes århundrade, men Andeutgjutelsen under 1900-talets första decennium, startade ”utanför murarna” i frikyrkomiljö i USA (men William Seymour kom från en katolsk familj). Pingstförnyelsen blev förskjuten av den etablerade kristna världen men utvecklades till Pingströrelsen med en mängd nya samfundsbildningar. Om vi skall urskilja vad som är den helige Ande i allt detta, så är det framförallt rörelsens fundamentala karaktär av nådegåva som leder till vitalisering och helgelse av det personliga livet, men inte den tendens till splittring i många olika samfund och inriktning som blivit. Pingstförnyelsen tog sedan vägen in i de gamla kyrkorna igen i form av karismatiska förnyelserörelser. Sist kom förnyelsen in också i Katolska kyrkan, men vad som utmärkte Katolska kyrkan var det snabba officiella erkännandet och positiva uppmuntran av kyrkans ledning.
Ny utmaning: Icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar
Den senaste utvecklingen är de nya pingstkarismatiska icke samfundsanknytna bildningarna som inte heller är klassiska pingstkyrkor. Dessa innebär, menar Peter Hocken, en utmaning både förde äldre samfunden och för Pingströrelsen redan genom deras snabba tillväxt och stora genomslag. Även om de inte är samfundsanknutna, så är det i Europa och Nordamerika tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor).
Utmaningen ligger inte på det läromässiga planet, där de inte skiljer sig från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. ”Som katolik”, sade Peter Hocken, ”har jag känt mig mest utmanad av kreativiteten hos de nya församlingarna, av deras tänkande´’utanför boxen’, helt förvisst utanför traditionella kyrkliga boxar. Så mönstret av församlingsplantering och lärjungaskap, av att söka flexibla strukturer lätta att adaptera till, av nätverksarbete, och hur man når ut i det sekulära samhället, av apostolisk överblick, av mission till andra länder och kulturer, av musik och musiktjänst, att forma fram nya ledare: allt detta visar deras entreprenörsanda och hur ledarna inte absorberas upp i mentaliteter som är vanliga i den historiska kyrkorna, men närmar sig nya möjligheter på samma sätt som samtida affärsmän som skall starta upp ett nytt projekt.”
Hocken tar som ett exempel på utmaningarna tillbedjan och lovsång. Många utomstående betraktar pingstkarismatiska uttryck som ytliga, individualistiska och inte tillräckligt samlande för den större gemenskapen, och så kan det givetvis bli om det urartar, men han konstaterar att tillbejan har en central plats i de nya karismatiska församlingarna och kan lyftas upp till en djup andlig gemenskap med fokusering på Gud, Jesus och den Helige Ande i ett liturgiskt skeende helt i linje med de betoningar som lyfts fram i Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution. De nya pingstkarismatiska församlingarna är mycket mer inriktade på firande (eng: ”celebration”) än den klassiska Pingströrelsen, och Hocken konstaterade:
”No sane person celebrates alone! Celebration is necessarily holistic and requires a liberation in the participants to worship with body, heart, mind and spirit. This experience reveals the Church as a celebrating community, an idea that is familiar to liturgical experts though not usually in this form.”
1 advent insattes Jan Blom som andrepastor i Livets Ords församling.
Ett annat element som utmanar är synen på ledarskap. För de nya pingstkarismatiska församlingarna är fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. Hocken påminner om vad som sägs i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:
“Their priests … should be the object of their particular affection. They should regard them as sons and friends.”
Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar. Tidebönerna försöker man att hinna med och ge utrymmer för, men oftast i ensamhet, och behov av personliga samtal och utveckling blir ofta det som får stryka på foten i tidsprioriteringen. Katoliker betonar ofta att nåden förmedlas i och med ordinationsriten, och urskiljningen fokuseras på att välja bort de olämpliga, men detta förhållningssätt tycks inte vara gynnsamt för att ta fram inspirerade ledare, något som kanske är en oundviklig följd av kyrkans institutionalisering.
Detta aktualiserar de teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7: “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12). Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Detta behöver nu komma till uttryck och inkorporeras i strukturen för katolsk ecklesiologi, menade Hocken.
Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna. Ofta har det handlat om en apologetik gentemot Pingströrelsens och Evangelikalismens kritiker, men tidigare har inte funnits mycket av seriös teologisk reflektion på akademisk nivå.
Experimentell ecklesiologi
De nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.
Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.
I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.
Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.
För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:
De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.
Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.
Det är en spännande utveckling vi bevittnar när det gäller dialog mellan olika kristna inriktningar i Sverige.
Nu på torsdag möts domprost Åke Bonnier (SvK) och pastor Ulf Ekman (Trosrörelsen, Livets Ord) i en dialog på temat Vad är kristen tro i Elimkyrkan City, Stockholm. Moderator är Stefan Swärd.
Torsdag den 1 december medverkar jag själv tillsammans med biskop Anders Arborelius (katolska kyrkan), Stefan Gustavsson (generalsekr Svenska Evangeliska Alliansen) och pastor Sten Gunnar Hedin (Pingströrelsen) i en samtalskväll på temat katolskt och evangelikalt, likheter och skillnader. Moderator är Elisabeth Sandlund.
Den ekumeniska debatten har stundtals varit hätsk och profilerad mellan olika kristna inriktningar, och etiketterna, stundom i syfte att beskriva den andre i negativa termer har haglat: ”högerkristna”, ”katolska obibliska läror”, ”fundamentalism”, ”liberalteologisk” etc. Stefan Swärd skrev nyligen en bra ledarartikel i Världen idag om hur vi kristna etiketterar varandra. Många av etiketterna sätts nog mot bättre vetande på grund av felaktiga föreställningar vi har om de andra, ibland vill vi kanske inte ens veta sanningen, för då skulle det vara svårare att hålla fast vid den egna omhuldade ståndpunkten.
Samtidigt ser vi att intresset ökar som aldrig förr att mötas över samfundsgränserna för att be tillsammans, göra saker gemensamt, lära känna varandra och att samtala om skillnader och likheter. Att ekumenik behövs är egentligen ett undantagstillstånd, eftersom Jesus grundat en enda kyrka och han vill att hans efterföljare skall vara förenade utan inbördes stridigheter.
Perspektivet vi tänker i då vi talar om kristen enhet måste vara att vi alla redan är förenade i den enda universella (”allmänna”, ”katolska”) kyrkan som Jesus har grundat. Från katolsk horisont i alla fall betraktar vi dopets sakrament som grundläggande för tillhörigheten till den universella kyrkan, och därför behöver man inte döpas på nytt om man vill tas upp i Katolska kyrkans fulla gemenskap och redan är döpt i ett annat samfund.
Katolska kyrkan har dialoger med de flesta andra kyrko-och samfundsfamiljer. Under studieveckan som Trosrörelsens pastorer hade i Rom förra månaden där jag medverkade ingick ett besök på Påvliga rådet för de kristnas enhet. Där fick vi träffa biskop Brian Farrell från Irland. Han hade verkligen ett hjärta för ekumeniken, och han berättade om en upplevelse han hade haft som liten skolgrabb om hur splittringen mellan kyrkorna påverkade människors vardagsliv:
Det fanns segregation, man gick i protestantiska eller katolska skolor beroende på kyrkotillhörighet och man hade inget med varandra att göra. Men av praktiska skäl då det var långt avstånd till den katolska skolan fick han och hans kompis gå i den protestantiska skolan, men de fick inte be tillsammans med protestanter och inte ha kristendomsundervisning gemensamt. Sedan avled hans katolska kompis tragiskt, och det var stor sorg. Kistan var uppställd i den katolska kyrkan, men de protestantiska eleverna fick inte komma dit för att sörja. Då tog Brian ändå med sig en av sina bästa protestantiska kompisar till kyrkan, och blev efteråt inkallad till den katolska prästen och strängt tillsagd, att så fick han inte göra.
Sedan dess har Katolska kyrkan totalt ändrat inriktning när det gäller ekumeniken. Biskop Farrells barndomsminne understryker hans personliga engagemang för ekumeniken.
Enhetsrådet har dialog med många olika kristna kyrkor och samfund: Ortodoxa kyrkor av bysantinsk tradition, Orientala ortodoxa kyrkor, Assyriska kyrkan, Anglikanska kyrkan, Lutherska världsfederationen, Metodisternas världsråd, Reformerta kyrkorna, Baptisktiska världsalliansen, Pingströrelsen, Evangelikala kyrkor, Kyrkornas världsråd och Mennonitiska världskonferensen. De som man ännu inte upprättat en formell dialog med är de nya icke samfundsanknutna (”non-denominational”) karismatiska församlingarna, till vilka Trosrörelsen och Livets ord hör. Biskop Farrell sade att man trots det är intresserad att samtala också med dem, även om formella forum inte är upprättade. Det var ett givande och informativt möte på enhetsrådet som slutade med gemensam bön.
Vi fick höra om den pågående dialogen med de ortodoxa kyrkorna. Där har man kommit så långt att man har en gemensam syn på den universella kyrkans struktur: Varje stift leds av en biskop, och varje större sammanhållen struktur av flera stift, t.ex. Ryskortodoxa kyrkan, Grekisk-ortodoxa kyrkan etc måste också ha en enda definierad sammanhållande ledare, ärkebiskop eller patriark. Man är också överens om att även på den globala världsövergripande nivån måste det finnas en enda definierad sammanhållande ledare, man är inte främmande för att den ledaren skulle kunna vara biskopen av Rom, d.v.s. påven. Däremot accepterar man inte från ortodoxa kyrkorna det sätt på vilket påven hitills i Romersk-katolska kyrkan utövat sitt ledarskap, där är diskussionerna nu, att man samtalar om och försöker komma överens om hur exakt detta av alla accepterade ledarämbete för den universella kyrkan skall vara gestaltat.
När det gäller dialogen med de lutherska kyrkorna konstaterade biskop Farrell att man sedan några år tillbaka är överens om rättfärdiggörelseläran, detta som var en av de viktiga skiljepunkterna efter reformationen är nu ur vägen. Katoliker och lutheraner är överens som framgår av det gemensamt framtagna dokument som undertecknades i Augsburg 1999.
Min uppfattning är att det finns mycket vi är överens om inom de olika kyrkofamiljerna, när det gäller grundläggande kristna läror är vi överens till 90%, att splittringen verkar så stor beror mera på att vi har fördomar om varandra och inte talar samma språk än på faktiska skillnader i lära.
För den som följt debatten t.ex. på olika bloggar, så kan man säga att en stor skiljelinje har varit synen på Katolska kyrkan, inte så att man gått in och diskuterat enskilda läropunkter, men frågan om huruvida man över huvud taget skall betrakta Katolska kyrkan som tillhörande Kristi kropp och någon som man skall ge sig i kast att ha dialog med. -En del betraktar katolska kyrkan som avfallen, uppenbarelsebokens sköka. -En del kan sträcka sig så långt att man erkänner att enskilda katoliker kan vara goda kristna, men att de är vilseförda som inte ser att de bör lämna sin kyrka. -Andra, en växande grupp, har börjat inse att protestanterna har 1500 års kyrkohistoria gemensamt med Katolska kyrkan, och att man inte kan förenka sina rötter.
Vi katoliker menar, utan att vara triumfatoriska, att vi är den stora kroppen i den universella kyrkan som representerar kontinuiteten genom alla århundraden, och som trots alla mänskliga brister och förbrytelser har bevarat den kristna läran och de av Kristus instiftade sakramenten oanfrätta genom århundradena. I kyrkans historia har det alltid funnits utbrytargrupper, en del rena heresier som försvunnit bort, en del har varit förnyelserörelser som initialt motarbetats men sedan kommit att spela stor roll för hela kyrkans förnyelse. Det borde stämma oss till en ödmjukhet när det gäller Kyrkan och dess väsen. Ingen enskild människa eller grupp har ensam förmågan att ha en helhetsbild, läroämbetets uppgift är grannlaga, men inte heller enskilda biskopar eller påven kan i sitt medvetande omfatta helheten. Vi är alla beroende av den helige Ande och att Kyrkan, ”Kristi kropp”, där vi alla är lemmar fungerar i harmoni och kärlek.
Jag vill också till sist gärna påminna om föreläsningsserien om Andra Vatikankonciliet av sr Madeleine Fredell OP hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm. Läs mer här.
F Peter Hocken är katolsk präst från England, numera verksam i Österrike och aktiv inom katolsk karismatisk förnyelse sedan början på 
Bengts Blogg 
