Johan Cullberg R.I.P.

Jag läser att Johan Cullberg har avlidit 88 år gammal efter en kort tids sjukdom. Johan var en stor humanist och nydanare av psykiatrin, trots att hans psykodynamiska inriktning ständigt hade sina kritiker, även då Nacka-projektet var som mest blommande. Hans psykiatriska studier av berömda svenska författare kommer säkert många att skriva om på tidningarnas kultursidor.

Som läroboksförfattare slog han igenom med den folkbildande boken Kris och utveckling (1975). Dynamisk psykiatri, en lärobok i psykiska sjukdomar kom 1984 och fick ett internationellt genomslag. Själv genomgick jag min vidareutbildning till psykiatriker under den tiden i Nacka där han handledde oss läkare. Att jag sökte mig till psykiatrin var mycket Johans förtjänst då jag uppskattade den humanistiska och psykodynamiska inriktning med användning av hermeneutiskt tolkande metoder han banade vägen för genom det då så omtalade Nacka-projektet.

Johans far var biskop John Cullberg (1895–1983) och han växte upp på biskopsgården i Västerås. Jag var redan på den tiden jag arbetade i Nacka en profilerad katolik, och Johan och jag hade ibland samtal om filosofi och religion. Jag uppfattade att Johan inom ramen för sitt humanistiska engagemang också hade en känsla för den religiösa dimensionen i livet. Han lutade mest åt en sekulärhumanistisk hållning, men hade en ödmjuk hållning som gjorde att han aldrig kunde förmå sig bli en kämpande ateist.

P.C Jersild var en av Johans nära vänner, och Jersild skriver i DN att de länge hade en överenskommelse om att den av dem som levde längst skulle fungera som officiant vid den andres begravning, men att någon vecka innan han dog sade han upp det kontraktet – I stället önskade han att bli jordfäst i Västerås domkyrka av en riktig biskop.

Jag förvånas inte över detta och är glad att Johan får vigas till den sista vilan i kyrkans gemenskap. Jersild skriver att Johan på äldre dar ”hade en allt starkare känsla av samhörighet med sin far biskopen. Han kände sig inte ‘färdig’ med Gud. Han tog nattvarden och sökte kontakt på andra sätt – men tyckte till sin besvikelse att Gud aldrig svarade.

Känslan av Guds frånvaro, detta att leva i hunger efter en Gud som inte svarar men ändå inte ge upp tron. Det erinrar mig om ett samtal jag en gång hade med Johan i matsalen på Nacka sjukhus. Han sade att han hade svårt med den kristna offertanken, detta att ge upp sig själv till förmån för något större. Han kände att han blivit begåvad med så mycket och fått så mycket i livet och hade svårt att föreställa sig att ge upp det.

Ja, Johan var rikt begåvad, och han använde dessa gåvor väl i livet med ödmjukhet och förstånd. De eviga frågorna med Guds frånvaro, hur man urskiljer det goda från det onda, vad man behöver ge upp och vad man är kallad att utveckla och förvalta i de gåvor man fått engagerar oss människor och är något vi brottas med hela livet. Jag tror det var i sin självbiografi han skrev uppskattande om Cordelia Edvardsson och det judiska begreppet tikkun olam, att laga världen. Vi lever i en ond och bristfällig värld, men ändå är vår kallelse hela tiden att inte ge upp, utan vara inriktade på att reparera, laga. Att ha det som riktmärke i livet kan knappast vara något som för bort från Gud.

Detta inlägg publicerades i Tro och vetande och märktes , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Johan Cullberg R.I.P.

  1. rodenback skriver:

    Tack för välskrivet om Johan Cullberg. Cullbergs kollega i Nacka-projektet var Bengt Berggren, min far. Han är död sedan 1997 och jag har ingen kontakt med hans änka(inte min mor).
    Nu undrar jag om du vet när och var begravningen är. Jag hade några få, men mycket givande, samtal med Cullberg. Han var en nära vän till min och de jobbade bra ihop. Jag skulle vilja närvara på begravningen.
    Bäst a hälsningar och ha det fint. Johan Heintz

    • bema skriver:

      Hej, tack att du hör av dig!
      Bengt Berggren var den store ideologen bakom Nacka-projektet. Jag träffade honom någon gång på en studiedag där han förelsäste. Jag vill minnas att han var chef för psykiatrin i Ängelholm då.

      En sinnebild för psykiatrin som din far präglade var vad vi kallade ”den Berggrenska korven”. Psykiatrin var som en korv, tjock på mitten med massor av resurser i form av slutenvårdsplatser på mentalsjukhusen när man är mitt i sin sjukdom, men smal i ändarna med få resurser för förebyggande arbete i början och för rehabilitering ute i patientens närmiljö i slutet av sjukdomsförloppet. Utmaningen var att ändra på detta genom att klämma ihop korven på mitten så att man fick ut mer resurser i ändarna.

      Jag vill också gärna närvara på begravningen. Av andrahandsuppgifter att döma kommer den att äga rum i Västerås domkyrka, men jag vet inte närmare än så. Det kommer nog snart att klarna.

      Hälsningar Bengt Malmgren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s