F Miroslaw Dudek ger ett aktuellt perspektiv på godheten och ondskan när ett brutalt krig med vidriga övergrepp utspelas inför våra ögon varje dag. Predikan 5:e Påsksöndagen 2022 i Katolska domkyrkan återgiven med tillåtelse av författaren.

Läsningar: Apg 14:21b–27, Upp 21:1–5a, Joh 13:31–33a, 34–35

Utanför vår dörr pågår ett hemskt krig i Europa. Bilder och rapporter därifrån skakar om oss och väcker stor smärta och vrede. Det är helt enkelt vedervärdigt och groteskt det vi får bevittna. Så mycket våld, så mycket meningslöst dödande, och sådan förstörelse. Varför? Konsekvens bl.a. flyktingar i miljontals. Är det verkligen möjligt att människor kan utföra sådana djävulska gärningar mot sina bröder och systrar? I vems namn och varför? Sådant är inte nytt i människans historia och ändå påverkar det vår syn på människor och det påverkar vår tro på Gud. Godheten kan vi inte ta för givet.

Men motkrafter finns också, som består av människor, volontärer och andra som mobiliserat sig till en hjälpverksamhet utan dess like. Alla de säger: Det onda får inte segra! Det onda måste stoppas med alla medel. Lindra nöden, trösta och visa på nya vägar. Det finns något som heter kristen kärlek, att i Jesu namn hjälpa, trösta och stötta. En del av dessa människor är besjälade av orden i dagens evangelium:

”Ett nytt bud ger jag er: ni skall älska varandra. Såsom jag har älskat er, skall också ni älska varandra”.

Misericordia och Caritas. Barmhärtighet och kärlek. Hur ska det gå, undrar vi? Hur får vi kraft att inte tappa hoppet? Hur får vi kraft att ta vårt ansvar? Vad vill Gud säga oss?

Under påsktiden läser vi Uppenbarelseboken, bibelns sista och mest knepiga bok att förstå sig på, en bok som är full av symbolik. En bok, som handlar om Guds plan med mänsklighetens historia. Vad skall hända? Hur har Gud tänkt sig det hela?

Uppenbarelseboken är ett svar på den situation som församlingarna i Mindre Asien befann sig i. Man råkade ut för ständiga förföljelser, men blev betraktade som statsfiender, när man vägrade att ställa upp på statens gudomliga krav att få ha totalanspråk på den enskilde, genom att visa kejsaren gudomlig vördnad. På tronen i Rom härskar kejsar Domitianus. En envåldshärskare som krävde total underkastelse. Att visa kejsaren någon form av tillbedjan, var att visa lojalitet mot staten. Men kan någon kejsare vilket namn han än bär, under historiens lopp komma med sådana anspråk? De kristna i Mindre Asien sa nej tack – vi ställer inte upp på det här. Vi vill inte anpassa oss till detta. Endast Gud tillkommer tillbedjan. Ondskan får inte segra. Följden blev att de kristna i Mindre Asien blev förföljda, en del blev torterade och dödade.

Livet blev svårt i en stat med en sådan maktfullkomlighet. Så varifrån fick de hopp? Johannes tecknar historien först i mörka färger. I världen finns förföljelser, lidanden och mycken ondska. Räddningen kan till slut bara komma från Gud, som kommer att leda historien mot sitt mål. En gång är måttet rågat, säger apokalyptikern Johannes. Gud skall besegra ondskans makter slutgiltigt, en gång för
alla.

Denna seger började med Jesus Kristus, som besegrade döden och öppnade livets portar för dem som tror. Hans vapen var inte soldater och tanks, utan kärleken från Gud, som kan få människor på bättre tankar. Han vädjade till människans frihet att använda sin förmåga till att älska och inte till att söndra. Frid var med er sa han till sina lärjungar efter uppståndelse. Var inte rädda. Jag har besegrat världen. Allt sedan dess är detta grundackordet, fundamentet i skapelsen och i historien en gång för alla. ”Se, jag gör allting nytt”.

Sista ordet inskrivet i historien är att den tillhör Gud, all ondska till trots. Ja, skriver Johannes,
apokalyptikern:

Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk och Gud själv skall vara hos dem och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte mer finnas, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta finnas mer.

Det nya Jerusalem som Johannes talar om tillhör den nya skapelsen; Där Gud bor, där skall hans folk bo. Och där Gud bor, där finns ingen sorg mer och ingen klagan och ingen smärta. Gud själv skall torka alla tårar från deras ögon.

Denna oerhört positiva bild av historiens yttersta mening och mål får alltså sin kraft utifrån Jesu seger över död och ondska. Lidandet varar ännu en tid, ondskans makt plågar oss ännu en liten tid, men i slutändan kommer Ondskans odjur att kastas ner i avgrunden i en sjö av eld och svavel. Då skall ingen mer hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet (dvs. Jesus Kristus) som står framför tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor. Detta perspektiv ger Johannes åt sin församling. I Johannes apokalyptikerns församling lovprisar man Lammet som skänker tröst och kraft för det dagliga livet. Eukaristin blir platsen där denna seger firas i förskott. Där sjunger man: Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen och hos Lammet.

Vad innebär då detta konkret? Jag tror så här: Om det är så som Herren säger: Jag är med er alla dagar till tidens slut; om det är så att ondskan kommer att besegras slutgiltigt, då är det något som inger hopp och tro redan nu. Om jag verkligen vågar tro på att Gud finns i mitt liv, trots allt, vågar jag älska och inspireras av hans testamente. Detta är hoppet för vårt liv: Jesus säger i dagens evangelium:

”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra, så som jag har älskar er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.”

Vågar vi tro på det? Vågar vi leva så med en sådan inre frihet? Även i svåra stunder? Den heliga mässan är platsen där vi kan hämta kraft för vårt liv: Här lovar Jesus oss: Jag är med er alla dagar till tidens slut.

/Miroslaw Dudek