Johan Cullbergs begravning, ett vittnesbörd om hoppet

Igår var jag på Johan Cullbergs begravning i Katarina kyrka med efterföljande minnesstund på Ersta terrass. [Här min tidigare artikel om Johan].

Många hade slutit upp, den närmaste familjen med syskon, barn och barnbarn, vänner från privatliv och yrkesliv. Jag fick tillfälle att återse många av mina tidigare arbetskamrater från Nacka-Värmdö psykiatriska sektor.

Jordfästningen förrättades av vännen till Johan, Västerås-biskopen Mikael Mogren. Två dagar innan hans död fick biskop Mogren förmedla kommunionen till Johan.

I sitt griftetal belyste han Johans humanistiska sida och att hans böcker, inte minst Kris och utveckling betytt mycket också för kyrkans själavård. Biskop Mogren framhöll som en röd tråd i Johans liv hans realistiska insikt om växlingen mellan ljus och mörker, gott och ont, att båda dessa präglar människolivet, att vi här på jorden får göra vårt bästa för att göra gott och ”laga världen”, men att det vackra och goda vi upplever här förbleknar och är blott en vag spegelbild av det slutliga hoppet om det godas seger som uppnås först i en eskatologisk dimension. Som det också uttrycks i den vackra sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt” som sjöngs i kyrkan:

”Men Du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder,
Giv, att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder,
Allt kött är hö, och blomstren dö och tiden allt fördriver
blott Herrens ord förbliver.”

Johan älskade också psalmen 269 i Svenska psalmboken med text från 1600-talet, och den sjöngs också.

”Sorgen och glädjen
de vandrar tillsamman,
medgång och motgång
här tätt följes åt…. ”

I kyrkan läste Etienne Glaser på Johans tidigare framställda önskan upp Stagnelius’ dikt Vän! I förödelsens stund.

Under den fina minnestunden på Ersta terrass vittnade många om Johans förmåga att se och lyssna till andra människor på ett sätt som gjorde att de kände sig sedda och uppskattade. Det är också min upplevelse från Nacka-åren.

En representant från Natur och Kultur som förlagt merparten av Johans böcker medverkade. Ett bokbord fanns framställt med alla hans böcker. Vi fick höra att intresset att köpa hans böcker nu ökat markant, och man har fått motta många förfrågningar, så nu planeras en ny upplaga av hans bok Skaparkriser.

En vän till honom läste under minnesstunden, också på Johans uttryckliga begäran, upp de den kända texten från Paulus brev till Korintierna, kap 13 om Tron, Hoppet och Kärleken:

Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.

Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.

När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.

Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.

Om än med sorg och saknad, så vilade ett ljus över hela denna dag, så fick Johan också genom sin död bära ett vittnesbörd om det hopp som aldrig tar slut.

Detta inlägg publicerades i Samhälle, Tro och vetande och märktes , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Johan Cullbergs begravning, ett vittnesbörd om hoppet

  1. Maria Dahl skriver:

    Tack för Din redogörelse av hans begravning. Jag var inte där. Jag kände honom och sörjer honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s