Teodicé handlar om försök att förklara hur Gud på en gång kan vara allsmäktig och god och samtidigt tillåta det onda i världen.

Att det onda finns i världen betvivlar ingen. Den kristna människosynen går ut på att människan är både god och ond. Hon bär en gudomlig gnista inom sig och längtar djupast efter sanning och godhet men är samtidigt skadad av synden och bär det största mörker, därför kan hon inte av egen kraft bygga en god och rättfärdig värld.

Inte desto mindre hemfaller vi människor åt att förneka vår egen ondska och förlägga den utanför oss själva. Det gäller inte bara vid psykopatologiska tillstånd som paranoid psykos utan i varierande grad även i samhället och politiken. Cancel-kulturen och oviljan att föra dialog med andra utanför den egna peer-bubblan på sociala media är exempel på detta.

I Katolska kyrkan är det särskilt viktigt att hålla isär begreppen, eftersom vi tror på en helig och ofelbar kyrka grundad av Kristus själv, för det betyder ju inte att människorna i kyrkan är goda och ofelbara, inte ens påvarna, och därmed inte heller kyrkan som jordisk institution. Därför behöver kyrkan själv inte bara reformeras, utan också göra bot och be om förlåtelse för historiens misstag.

Påven Johannes Paulus II åkte år 2000 till Jerusalem och bad om förlåtelse för kyrkans missgärning mot judarna under historiens lopp.

Jubelåret 2000 ledde han kyrkan in i det nya milenniet och såg jubileet som ett tillfälle av Guds nåd, Guds kayros att intensifiera och förnya kyrkans evangeliserande uppdrag i världen. Han initierade en ny praktik att göra bot för historiens synder. Påven tog upp detta tema första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente, vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. Eftersom det rörde sig om ett relativt nytt område i katolsk doktrin och teologisk reflektion, så fanns inte någon utarbetad terminologi. Påven bad den internationella teologkommissionen att arbeta med ämnet vilket resulterade i ett dokument med titeln Memory and Reconciliation: The Church and the Faults of the Past (MR). Det publicerades några dagar innan en botliturgi firades i Peterskyrkan den 12 mars år 2000 där påven var huvudcelebrant och sju prelater från nyckelkongregationer i kurian bekände synder som var relaterade till deras ansvarsområden.
[Läs mera i Signum-artikeln Att göra bot för historiens synder av Peter Hocken]

Det fanns stora förhoppningar att detta minnenas renande var början till en ny epok med en mera medveten och botfärdig kyrka som lagt de största övergreppsynderna bakom sig, rensat ut korruption och kan se fram mot en ny tid där kyrkan frimodigt kan gå in i sin kallelse att vara salt och ljus i världen.

Men sedan kom pedofiliskandalerna, som påve Johannes Paulus II själv inte insåg vidden av och betraktade som ont förtal. Benedictus XVI förstod vidden av det hela och såg den sexuella revolutionen som orsak till det hela och tänkte att man kunde rensa ut denna ”smuts i kyrkan” genom att komma åt de enskilda förövarna. Han gjorde också stora ansträngningar i den riktningen.

Och nu, 2021 har vi en ny påve som verkligen försöker uppbringa all god vilja till att reformera kyrkan och kurian, samtidigt som alltfler skandaler briserar. Nu har en massgrav med 215 barn från ursprungsbefolkningen upptäckts vid en katolsk internatskola i Kanada. Att det funnits stora missförhållanden vid katolska institutioner världen över är inget nytt. Liknande gravar har hittats i t.ex. Irland och vi har ett flöde av rapporter om sexuella övergrepp mot barn, ordenskvinnor och värnlösa. Massimo Faggioli skriver i en artikel i La Croix international att det skett en omsvängning sedan Andra Vatikankonciliet, från semper reformanda till semper pentiens. Från en hoppfull beredskap att reformera till nödvändigheten av ständig botgöring. Trots aldrig så goda intentioner, förändringsarbete går trögt och stöter på motstånd, det är mänskligt. Någon quick fix av ondskans problem finns inte i sikte lika lite i kyrkan som i världen.

Kardinal Marx som 21 maj skrev ett brev till påven med begäran att bli entledigad från sitt ämbete som ärkebiskop är tydlig med att felet inte bara består i enstaka onda element som kommit in i kyrkan, utan det finns systemkomponenter som vi alla måste ta ansvar för. Han skriver att det är viktigt för honom att erkänna sig delansvarig i det som skett i kyrkan sista dekaderna. Undersökningar och rapporter har visat på många personliga och administrativa misstag, men också på institutionellt misslyckande, systemfel. I debatten finns de som menar att de eller kyrkan som institution inte har något medansvar i det som skett, och förnekar därmed också behovet att diskutera reformer eller förnyelse i kölvattnet av sexövergreppsskandalerna. Jag är fullt och fast av annan mening, skriver Marx i brevet. Båda aspekterna behöver övervägas: misstag för vilka du är personligen ansvarig, och institutionens misslyckande, vilket kräver ändringar och reform av kyrkan. Vi behöver skilja på andarna skriver Marx och hänvisar till vad påven själv betonat i sitt brev till kyrkan i Tyskland.

Vi biskopar måste klargöra att vi representerar kyrkan som helhet, skriver Marx, därför räcker det inte att reagera bara om undersökningar visat att man gjort personliga felsteg. ”Jag känner att jag genom att ha förblivit tyst, underlåtit att agera och överfokuserat på att rädda kyrkans rykte har ett personligt ansvar. Bara efter 2002 och även mera sedan 2010, så har de som blivit offer för sexuella övergrepp alltmer kommit i fokus, och detta perspektivskifte är inte avslutat ännu. Att förbise och nonchalera offren var helt klart vårt största fel i det förgångna.” (min översättning från engelska) [hela kardinal Marx´ brev till påven här]

Mycket i vår moderna kultur bygger mer eller mindre på motsatsen, att andra har fel och vi rätt, och det är en kultur som också smugit sig in i kyrkan. I USA under Trump-eran har detta med att lägga skulden på andra blivit övertydligt, också den katolska debatten politiserades och det påstods att man måste rösta republikanskt, annars är man inte en riktig katolik, det framförs krav på att Biden borde nekas ta emot sakramenten på grund av sin pro-choiseinställning till abort som sekulär politiker etc.

Den amerikanska jesuit-tidskriften America har mycket bra artiklar. I en artikel från 8 juni lyftes två extremexempel på att förläga allt ont utanför sig själva fram: Den republikanska politikern och Trump-anhängaren Marjorie Taylor Greene som är starkt influerad av Qanon-konspirationsteorierna och den katolske prästen fader Altman som lär att Covid-19-vacciner är farliga och att katoliker måste vägra att ta dem, att biskopar som accepterar Corona-restriktionerna är dömda till helvetet liksom alla katoliker som röstar på Demokraterna.

Dessa två personer är extremfall, men många är influerade av sådant tänkande, och författarnas poäng är att vi alla är ansvariga för att dessa toxiska diskurser uppstår och så lätt accepteras och får anhängare i vårt samhälle eftersom vi fast i mindre extrem form, det gäller både höger och vänster, ägnar oss åt samma sak. Författarna kallar det politisk teodicé. Men det är inte Gud i detta fall som apologetiken gäller, utan oss själva och vår egen godhet genom att förlägga allt det onda till andra än oss själva.

All verklig förändring måste bygga på att vi alla är syndare och själva i behov av förlåtelse. Det är en gammal kristen visdom att huvudfokus måste vara på vårt förbättringsutrymme, inte på att vi redan är bra och att det är andra som skall rensas ut. Bara på den grunden finns verkligt hopp. Låt oss inom kyrkan återerinra oss detta, så kan vi också förbli salt och ljus i världen.