Klimattragedin som existentiell trosfråga

Går vi mot oundgänglig kollaps, förmodad katastrof eller möjlig utplåning? Oberoende av hur optimistiska eller pessimistiska vi är så är de allra flesta överens om att temperaturhöjningen och de rubbningar i jordens balans det medför är en av de allvarligaste faktorerna idag som direkt kan hota vår existens och som därför kräver att vi mobiliserar det allra bästa vi har som mänsklighet på alla plan, moraliskt ansvarstagande, vetenskapligt, existentiellt och religiöst. Detta sagt som ett faktum utan att moralisera.

Syster Madeleine Fredell OP, generalsekreterare för Justitia et Pax, Kommissionen för Rättvisa och Fred i Stockholms Katolska Stift, höll nyligen ett föredrag för Stockholmsavdelningen för Förbundet Kristen Humanism. Föredraget är mycket angeläget och jag vill göra er alla uppmärksamma på det.

Kommande brist- och katastroftider handlar inte bara om att göra allt vi kan för att undvika att det sker, det handlar också om att förbereda oss att agera etiskt i situationer som kan komma då välstånd för alla inte är självklart ens i vårt välmående Sverige.

”Hur reagerar människor när det uppstår matbrist och i vissa områden också direkt svält? Hur skulle vi reagera om vi inte fick tillgång till dricksvatten, eller vatten överhuvudtaget? Vad händer när odlingsbara jordar minskar? I mänsklighetens historia har hittills alla dessa tillstånd lett till rivalitet, våld, uppror, revolutioner, orättfärdiga maktanspråk, våldsamma maktövertaganden av en elit och massflykt. Det finns ingen anledning att tro att mänskligheten kommer att reagera annorlunda framöver.”

Som troende har vi ett existentiellt ansvar att vara salt och ljus i världen. Den kristna traditionen har aldrig stannat vid att bara se till livet bortom detta, utan också att agera ansvarigt i världen här och nu och ta vara på vår nästa, vilket också innebär att vårda vår planet och se till att den är bebolig för kommande generationer. Därför är miljön också en självklar del av Katolska kyrkans sociallära (jfr påve Franciskus klimatencyklika Laudato Si).

Vi lever alla i ett ömsesidigt beroende av varandra. Det inser vi när vårt personliga liv blir bräckligt, eller när vårt samhälle utsätts för påfrestningar och hotande katastrof. Men vi har skapat ett ohälsosamt beroende av prylar och tjänster som vi inte behöver för vårt välbefinnande och valt bort det ömsesidiga beroende vi har av närhet, ömhet och omvårdnad då vi inte klarar oss själva.  Sr Madeleine skriver:

”Hur kan vi återerövra det ömsesidiga beroendet av varandra och av hela skapelsen? Hur börjar vi se varandra i ögonen och visa respekt för livet, att se den andres behov i mina egna ögon? Respekt, av latinets respicere, handlar om att låta den andre eller det andra återspeglas i oss själva. Om varje människa och alla människor är skapade till Guds avbild kan vi bara möta Gud i den andre när Guds avbild återspeglas i våra ögon.”

Måste inte vi som kristna förvalta vårt arv här så att det kommer till gagn för hela mänskligheten? Har vi då råd att hålla på med småsinta lärostrider? De tre teologiska dygderna Tro Hopp och Kärlek är allmänmänskliga. De

”…tar oss ut ur oss själva och den omedelbara verkligheten. Det handlar inte om att drömma om något orealistiskt utan om att konkret bygga på tidigare erfarenheter men i ljuset av att våra liv kan få en fördjupad mening. Tidigare erfarenheter gör att vi kan hoppas på nya lösningar på problem och utmaningar. Hoppet är på sätt och vis grunden och utgångspunkten för alla nya landvinningar inom såväl naturvetenskap och teknik som inom humaniora och samhällsvetenskap. Men att lösa problem på ett nytt och fräscht sätt påkallar fantasi och kreativitet. Och det får vi bara om vi kan vila i oss själva, om vi är i balans, om vi har goda relationer och har tillit till livet självt. Meningsskapande och kreativ problemlösning ligger varandra mycket nära och är alltså av stor vikt för att leva med en klimatkatastrof hängande över våra huvuden.”

Jag citerar inte mera från detta föredrag som ges större rättvisa om ni tar del av det i dess helhet. Det finns på Justitia et Pax hemsida:

[Klimattragedi, en existentiell trosfråga
Föredrag för FKH 11 februari 2019]

 

bengtveranda

Det här inlägget postades i Church, Politik, Samhälle, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Klimattragedin som existentiell trosfråga

  1. Ping: Orationellt och farligt att vara klimatförnekare. | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s