Påvens resa till Israel, Jordanien och Västbanken 24-26 maj är nu avslutad. Huvudpunkten var mötet i den Heliga gravens kyrka i Jerusalem med den ekumeniske patriarken Bartholomeus. Ekumeniken i det Heliga landet är normalt inte särskilt utvecklad, varje samfund ber för sig själv och vaktar noga sina revir (det har t.o.m. utbrutit slagsmål med munkar från olika kyrkor). Men nu kunde man fira en gemensam gudstjänst med gemensam bön med påven och patriarken i spetsen, bara det ett under.
[Påvens och patriarkens gemensamma deklaration här]. [Kardinal Koch, president för Påvliga rådet för kristen enhet, kommentar till mötet här].

Bilder från Ekumeniska patriarkatets Facebook-sida

Efter påvens stopp utanför programmet på väg till Betlehem och mötet med Abbas vid skiljemuren mellan Israel och Västbanken som genast av extrema grupper på båda sidor i konflikten tolkades politiskt (med gillande eller ogillande), så var det på söndagen dags att besöka Israel. Påvens kontakt med de Israeliska ledarna, nedläggande av en krans på Herzl´s grav och hans besök vid Minnesmonumentet för Förintelsens offer i Jerusalem borde utgöra ett klart bevis att påven inte ensidigt stödjer de palestinska ledare som inte klart uttalar att de erkänner Israels rätt att existera inom trygga gränser och som ser mellan fingrarna på en retorik som talar om Israels utplåning från kartan och att missiler sänds från de palestinska territorierna mot Israel.

Muren som påven lade sin panna mot som om han ville röja den ur vägen står inte som symbol för en ensidig israelisk aggression, utan för hela den komplexa konfliktsituationen i området.

Förhandlingsmässigt verkar läget låst. Det behövs mycket trons bön för att rubba läget. Därför dröjde påven ganska länge vid muren i tyst bön, därför bjöd han in presidenterna Abbas och Peres till att be för freden i sitt hem S:ta Martha i Vatikanen, en inbjudan som de båda presidenterna redan accepterat. Skeptiker har redan uttalat att man inte skall förvänta sig att det kommer ut för mycket av det.

I samband med besöket vid Yad Vashem, minnesmonumentet över Förintelsens offer kysste han som en vördnadsbetygelse handen på överlevande från Förintelsen.

Det tal han höll i samband med besöket var mycket fint och gripande. Inte utifrån stolt egenrättfärdighet, utan endast utifrån medvetandet om att vi alla har skuld till det onda i världen och ansvariga inför den Gud som skapat oss kan vi resa oss ur vår bundenhet och slå in på livets och kärlekens väg. Jag återger talet i dess helhet nedan.

Adam, where are you?” (cf. Gen 3:9). Where are you, o man? What have you come to? In this place, this memorial of the Shoah, we hear God’s question echo once more: “Adam, where are you?” This question is charged with all the sorrow of a Father who has lost his child. The Father knew the risk of freedom; he knew that his children could be lost… yet perhaps not even the Father could imagine so great a fall, so profound an abyss! Here, before the boundless tragedy of the Holocaust, That cry – “Where are you?” – echoes like a faint voice in an unfathomable abyss…

Adam, who are you? I no longer recognize you. Who are you, o man? What have you become? Of what horror have you been capable? What made you fall to such depths?

Certainly it is not the dust of the earth from which you were made. The dust of the earth is something good, the work of my hands. Certainly it is not the breath of life which I breathed into you. That breath comes from me, and it is something good (cf. Gen 2:7).

No, this abyss is not merely the work of your own hands, your own heart… Who corrupted you? Who disfigured you? Who led you to presume that you are the master of good and evil? Who convinced you that you were god? Not only did you torture and kill your brothers and sisters, but you sacrificed them to yourself, because you made yourself a god.

Today, in this place, we hear once more the voice of God: “Adam, where are you?”

From the ground there rises up a soft cry: “Have mercy on us, O Lord!” To you, O Lord our God, belongs righteousness; but to us confusion of face and shame (cf. Bar 1:15).

A great evil has befallen us, such as never happened under the heavens (cf. Bar 2:2). Now, Lord, hear our prayer, hear our plea, save us in your mercy. Save us from this horror.

Almighty Lord, a soul in anguish cries out to you. Hear, Lord, and have mercy! We have sinned against you. You reign for ever (cf. Bar 3:1-2). Remember us in your mercy. Grant us the grace to be ashamed of what we men have done, to be ashamed of this massive idolatry, of having despised and destroyed our own flesh which you formed from the earth, to which you gave life with your own breath of life. Never again, Lord, never again!

“Adam, where are you?” Here we are, Lord, shamed by what man, created in your own image and likeness, was capable of doing.

Remember us in your mercy

(Från The Times of Israel)

 [Vatikanens hemsida, alla påvens tal översatt till olika språk, videoinspelningar från resan]