Författaren i sällskap med Skara-djäknen
Nyligen diskuterade vi problemet smal konsensuskultur i Sverige. Håller man sig inom den smala konsensuskorridoren är det OK, går man utanför den, så går det inte att föra en sak-debatt, utan en metadebatt uppstår där istället debattörens motiv och tillräknerlighet diskuteras. Det kan gälla att man blir betraktad som rasist om man presenterar vissa fakta (även om de är korrekta) på ett visst sätt även om man inte har uttalat rasistiska värderingar, eller att man betraktas som islamofob så snart man problematiserar islamism och sharia-lagar. Nyligen blev det för mycket för vissa att DN inte refuserade en annons med reklam för en bok som problematiserade invandringen.
Nu är vi där igen. Natan Shachar har lyckats svära i den vetenskapliga psykiatrikyrkan genom att problematisera läkemedelsindustrins inflytande på psykiatrisk behandling samt förekomsten av olika skolor inom psykiatrin som motsäger varandra. Inom många vetenskaper förekommer en konsensus om olika grundläggande rön, inom psykiatrin finns också mycket praktisk klinisk erfarenhet byggd på grundläggande vetenskapliga teorier, men ofta också olika ganska starkt stridande skolor kring specifika fenomen.
Då rycker en hel brigad av namnkunniga personer förknippade med medicinsk och psykiatrisk vetenskap ut till försvar mot denne angripare i ett gigantiskt over-kill. Jag antar att några är härförare och andra rekryterade för denna kollektiva insats. Trycket att skriva på har säkert varit stort, vem vill bli betraktad som ovetenskaplig?
Nathan Shachar har rätt i mycket av det han säger, sedan finns det vissa överdrifter och saker som skulle kunna övertolkas. Men det erkänner inte undertecknarna av Berglund et al´s artikel, istället heter det att ”eventuella små korn av sanning, som kan diskuteras seriöst, försvinner i ett träsk av osanningar.” Snarare är det väl så att det finns massor av sanningskorn i Shachars artikel att beakta, samt en och annan överdrift och otydlighet som några i detta välutbildade gäng av psykiatri-forskare och kliniker mycket väl skulle kunna diskutera sakligt.
Författarna gör ett kunskapsteoretiskt statement i det man säger att ”psykiatrins utgångspunkt är att psykiska sjukdomar och funktionshinder liksom normalpsykologi självklart har hjärnans biokemi/fysiologi som direkt orsak”. Man gör sig till tolk för en naturalistisk världsåskådning, vilket är en ren trosfråga och ligger bortom vad vetenskapen kan förklara eller visa.
Både ADHD och depression är komplexa och multifaktoriella störningar som mår bra av att problematiseras och inte betraktas alltför endimensionellt. ADHD är en symtomdiagnos, och de enskilda symtomen uppmärksamhet, aktivitet och impulsivitet är egenskaper som nog är kontinuerligt fördelade i befolkningen. Det är rimligt att anta att både arv och miljöfaktorer är centrala för hur problemen vid ADHD kommer till uttryck, och att biologi och miljö är starkt sammankopplade. Genetik och biologi kan inte vara allenarådande förklaringmodeller, ibland är psykologiska och psykosociala perspektiv mera relevanta.
Min slutsats är att det är riskfyllt att fokusera ensidigt på bara det biologiska och farmakologisk behandling, utan man måste hela tiden ha ögonen öppna också för andra dimensioner. Vi lever i ett samhälle som gärna vill ha så billiga och snabba lösningar som möjligt på problemen vilket minimerar behovet av psykosociala insatser, ökat stöd, fler resurspersoner i skolan, mindre stress i arbetslivet etc vilket går hand i hand med läkemedelsindustrins intresse för snabba vinster.
Till slut har man inga andra argument att komma med än att sammanknippa Sacher med scientologernas antipsykiatri, något som är helt felaktigt. Så uppfattade jag honom inte, och han dementerar själv detta i sitt svar som publicerades direkt i anslutning till Berglund et al´s artikel. Sacher refererade visserligen till en scientolog, Janne Larsson, men det gällde bara som källa för en specifik faktafråga, nämligen Läkemedelsverkets samröre med bolaget Shire, något som verkar finnas viss sanning i, i varje fall är påståendet inte vederlagt.
Sanningen behöver inte försvaras, den talar för sig själv, däremot mår den bra av ifrågasättande, kritik och saklig diskussion. När ett gäng prominenta företrädare för psykiatrisk vetenskap inte tål en kritisk artikel utan med hela artilleriet ger sig på författaren istället för att sakligt bemöta bristerna i artikeln och fortsätta att problematisera de punkter på vilka han faktiskt har rätt, så drar jag drar slutsatsen att kritik av den typ han framför verkligen är nödvändig. Svensk psykiatri, vart är du på väg?
Vy över Malma, Västergötland
uppdat 2014-02-07
Bengts Blogg 
Tack Bengt för klarsynthet och frisk diagnos! Jag är övertygad om att grundinlägget av Shachar innehåller mängder av sanning! Det ligger så mycket pengar, så mycket lögn, så mycket ovetenskapligt metod i detta att han nog troligen ännu bara skrapat på ytan. Dina argument är även de hållbara. Om en hel befolkning skulle diagnostiseras efter de verktyg som finns idag är jag rädd att vi skulle få ett än större drogberoende. Tack för reaktion och tack för inlägg. Jag betvivlar inte lidandet för den enskilde, utan det jag här talar om är industrin bakom, som också Shachar berör.
Bengt och Gun-Britt,
Jag har skrivit två bloggar om Shachars kolumn där jag går in på det jag behärskar någorlunda bra, nämligen neuropsykiatriska funktionshinder. Visst ska man diskutera orsaker, utredning, stöd och behandling av dessa. Men för de drabbade är bristen på allt detta det mest centrala. Nathan Shachars alternativ är att ADHD inte finns och till vilken hjälp är det alternativet?!
Läs gärna min blogg där jag utvecklar kritiken mer http://annelimagnusson.wordpress.com/2014/01/05/debatten-som-teaterscen/
Anneli
Anneli!
Visst behövs det bättre och mer effektivt använda resurser. Men jag kan inte förstå hur du kommer fram till tolkningen att Shachar menar att ADHD inte finns. Det hör jag honom inte säga.
Det gör han visst! ”Adhd-symptomen har mer med mognad att göra än med genetik. Min favorit bland de senaste årens dråpslag mot adhd-myten är en kanadensisk studie som visar att skolflickor födda i december har 77 procent större chans att få adhd-medicinering än klasskamrater födda i januari. En läkare som spelade en huvudroll när adhd lanserades, Keith Conners, har drabbats av ånger och kallar USA:s galopperande diagnostal för en ”nationell olycka”.”
Du bortser helt ifrån den stora andelen farligt svammel i Sachars artikel när du tar honom i försvar.
Patrik, det finns som vi är överens om vissa väl svepande generaliseringar, det bemöts bäst genom saklighet, ej genom att generaliserande beskriva honom som farlig svamlare.
Jag har svårt att förstå den här uppenbara konflikten som uppstå när forskningen kommer fram till ,att hjärnan är en halvöppen system, som kommunicera med miljön, men att i medicinsk sammanhang betraktas hjärnan som ett slutet system, som lever sitt eget liv.
Kommunikationen formar både hjärnans struktur och dessa elektrokemisk fungerande. Hjärnan relaterar till miljön och den viktigaste miljön är andra människor, framför allt för personen viktiga närstående. Psykoterapin bygger på den insikten.
I början av min karriär ,var jag psykoterapi-troende dvs jag misstrodde medicinering.
Det var de Kliniska realiteter vilka lärde mig så småningom att a) det finns verksam medicin b) det är livsnödvändighet att använda medicin i alla fall i dom svåraste patologiska tillstånd som psykos och djup depression. Även en diagnostiserad ADHD -tillstånd ,oavsett bakomliggande orsaker, kan kontrolleras bör kontrolleras med hjälp av medicin till hela familjens lycka.
Det är ett stort problemet i dag ,att psykiatrin i stort, tror inte längre på psykoterapin.Strömlinje formade korttids psykoterapier anses som de enda saliggörande behandlingar. Människornas djupgående problem med rötter i deras utveckling negligeras i offentlig psykiatrin . Den biologiska synsättet, trots sina framgångar, kan i värsta fall avhumanisera psykiatrin.
Jag tror kärnan ligger i den här kommentaren: ”Författarna gör ett kunskapsteoretiskt statement i det man säger att ”psykiatrins utgångspunkt är att psykiska sjukdomar och funktionshinder liksom normalpsykologi självklart har hjärnans biokemi/fysiologi som direkt orsak”. Man gör sig till tolk för en naturalistisk världsåskådning, vilket är en ren trosfråga och ligger bortom vad vetenskapen kan förklara eller visa.”
Det är faktiskt inte ett kunskapsteoretiskt statement utan något man empiriskt forskat fram. Alla psykiatriska problem – alla psykologiska och psykiatriska tillstånd överhuvudtaget – som man någonsin funnit orsakerna till har haft sin bas i hjärnan. Förändrar man hjärnan förändrar man upplevelser, funktion, känslor, tänkande, allt beroende på hjärnregion. Så vad skulle psykiatrin annars ha för utgångspunkt? Att man är besatt av onda andra visade sig inte vara någon fruktbar väg och tanken på en fritt existerande själ går inte att leda i bevis (något som Pascal visade).
Med detta sagt är förstås inte medicinering det enda sättet att behandla psykiatriska sjukdomstillstånd. Det finns ju andra vägar ”in” i hjärnan, via våra fem sinnen. Vi vet att det går att förändra hjärnan enbart genom samtal – annars skulle skola vara en meningslös uppfinning, och den kognitiva beteendeterapin (som i mycket håller på att ersätta psykoterapin) utnyttjar detta med framgång.
Att tro sig ha naturvetenskapliga svar på kunskapsteorietiska grundproblem är en naturvetenskapens hybris som inte är imponerande. Att det tycks finnas en koherens mellan biologi och själsliga fenomen är ett grundantagande som de flesta sluter sig till utifrån sunda förnuftet utan att vara forskare. Men hur allt hänger ihop är inte omedelbart givet. Själen kan också påverka kroppen. T.ex. oro och ångest skapar magsår. Ditt simplicistiska sätt att beskriva alternativen till biologisk naturalism ”besatt av onda andar” är knappast något hållbart argument. Man behöver inte prestera någon alternativ fullständig världsåskådning som alternativ till naturalismen för att konstatera att den senare har mera med livsåskådning och tro att göra än med empirisk vetenskap.
Bengt,
Att oro och ångest kan påverka kroppen är helt oproblematiskt i en naturalistisk förståelse av hur människan fungerar. Man behöver inte postulera existensen av någon ”ande” utan det räcker bra med biologi. (”Själ” och ”ande” är väl samma sak?) Naturvetenskapen har inga svar på det kunskapsteoretiska grundproblemet, men däremot har läkekonsten att arbeta med den empiriska kunskap vi har. Och denna ger just nu vid handen att det inte finns någon fritt existerande ”själ” som går att behandla, utan att vi måste hålla oss till biologiska insikter. Notera att samtalsterapi mycket väl går att inkorporera i en naturvetenskapligt upplagd behandling.
Men du kan lätt visa att jag har fel. Var är empirin som visar på existensen av en själ? Du påstår ju att jag har fel när jag menar att något sådant inte finns. Referenser, tack.
För övrigt orsakas magsår för det mesta av Helicobacter pylori. En annan empirisk upptäckt.
”Naturvetenskapen har inga svar på det kunskapsteoretiska grundproblemet”
– Precis, vi är ense om det.
Att läkekonsten jobbar med empiri inom ramen för olika behandlingsstrategier är självklart, det har jag aldrig motsagt.
Däremot skall man vara försiktig med att postulera nöjaktiga och tillräckliga helhetsförklaringar till allt. Att det finns ett samband mellan Helicobacter pylori och magsår innebär inte att vi vet allt. Utan öppenhet för nya hypoteser lär vi oss aldrig något nytt.
Jag har inte utifrån empirisk vetenskap postulerat någon själ, bara konstaterat att empirisk vetenskap är ett styckverk som inte förklarar allt, om än nyttig och bra att ha.
Patrik L
Kognitiv beteendeterapin håller på att överta psykodynamiska psykoterapins domän ,men den kan inte ersätta den psykodynamiska djupdimensionen.
Kognitiva beteendeterapins förståelse av människan är i linje med den sociala ingenjörs konstens. Dess uttalade syfte är, som redan namnet säger, genom direkt verkan att ändra människornas tänkande och beteende i motsats till att utgå i från att förstå människans väsen i dess komplexitet.
Detta förståelse har med framgång hjälpt människor att ha ett bättre liv redan över ett hundra år och samtidigt fördjupat våran förståelse av människan som styrd av krafter vilka vi kan kontrollera bara till ett vist punkt.
Ändå välkomnar jag även den kognitiva beteendeterapin som ett giltig terapiform i arsenalen för bekämpning av mentala problem, eftersom det bevisligen fungerar och en djupanalys är inte nödvändigt för alla människor ,utan det kan tom vara skadligt för vissa,
Det finns jobb för oss alla.
Där tror jag du har helt rätt, Marcus. Men för att bli trovärdig måste psykoanalysen byggas om, på vetenskaplig grund. Jag är för lite insatt för att veta om detta är på väg, men jag skulle gissa att det är en omöjlighet att låta bli.
Menar du då naturvetenskaplig grund? Godkänner du inte hermeneutisk metod som grund för kunskapssökande?
Jodå, hermeneutik är bra, men inte om naturvetenskapliga problem.
Bra. Men vad som är ”naturvetenskapliga problem” och inte beror ju på hur man ställer frågan. Också där kommer tolkningen in.
Ett naturvetenskapligt problem är ett sådant som rör den materiella verkligheten. Om du inte har en hypotes om en fritt existerande själ så hör psykiatrin dit.
Bengt och alla,
Problemet ligger just i det Patrik Lindefors citerar, att Shachar m.fl. förnekar att ADHD och förmodar jag ADD existerar, de övriga NPF-diagnoserna ifrågasätter han inte. Dessutom närmast trakasserar man de läkare, psykologer, specialpedagoger m.fl. som forskar om och arbetar med personer som har NPF. Förlorarna blir de barn, ungdomar och vuxna som inte får den hjälp de behöver. När det gäller just ADHD leder det förutom lidande för individen också till stora kostnader för samhället när allt för många begåvade personer som skulle kunna jobba om de fick stöd och/eller medicin istället blir förtidspensionerade, missbrukare eller brottslingar.
Självklart kan man och bör man diskutera bästa behandlingen. Alla mediciner har biverkningar och man måste väga fördelarna mot riskerna. Men om vinsten är en fungerande vardag skulle jag tro att man är beredd att ta en del biverkningar, precis som med t.ex. hjärtmedicin.
Men första alternativet bör vara att anpassa pedagogik och bemötande, om vi talar om skolan. Jag vet av egen erfarenhet att det egentligen inte är svårt att bemöta elever med NPF-diagnoser rätt, men det gäller att veta hur man gör. Vad sedan det bristande arbetsminnet, eller svårigheten att förstå abstraktioner beror på, spelar mindre roll i vardagen. Men man måste erkänna att svårigheterna finns till att börja med.
Anneli
Det är intressant att ta del av alla olika åsikter. Jag måste ändå säga att det verkar som om psykiatrin inte vill att man synar dem i sömmarna. Vad är de så rädda för? Om allt var i sin ordning skulle de väl inte överreagera så till den milda grad, utan bara lugnt visa upp de fantastiska resultat de hänvisar till. Jag har ännu inte mött någon som själv utsatts för ”el-terapi” eller psykdroger som säger sig vara en lycklig och frisk människa efter den behandlingen.
Lotta!
”Psykiatrin” är ju ingen enhetlig person som ”vill” saker, utan består av människor med olika erfarenhetsbakgrund. Det gäller att avgränsa det som handlar om vetenskap och beprövad erfarenhet från större imperialistiska visioner. Att göra människor ”lyckliga” är inget som ligger inom psykiatrins kompetensområde, för det krävs mycket mer som har med livsåskådning och meningsfinnande att göra som ligger inom varje persons egen kompetens. När själsförmågorna såsom kognition och affektbalans sviktar till följd av olika patologiska tillstånd, biologiskt och psykologiskt, finns det mycket psykiatrin kan göra för att återge autonomi åt personen. Vid djupa depressioner t.ex. har både el-behandling och antidepressiva mediciner bevisad effekt, liksom antipsykotiska medel har effekt vid psykossymtom.
Tack för en klarsynt artikel Bengt.
Prominenta psykiatriker har så länge jag kan minnas använt taktiken att försöka flytta fokus från sakfrågan. Ofta med taktiken att nämna scientologi vilket naturligtvis inte har med sakfrågan att göra. Om Janne Larsson bevisar något så det bevisat. Oavsett religiös tillhörighet. Sakfrågan handlar ju om läkemedelsindustrins inflytande över psykiatrins utveckling och Läkemedelsverkets rekommendationer att göra. Ingenting annat.
Och…när man pratar om t ex ADHD så har man fortfarande INGET påtagligt bevis som skulle hålla i något sammanhang som har med den somatiska vården att göra. Dessa TEORIER om genetik, medfödda obalanser etc står helt obevisade ännu många år efter att dom framförts.
Det finns däremot bevis för att en mängd saker i vår miljö, i maten vi äter, i oupptäckta sjukdomar (ett av fler exempel är candida överväxt) och allergier och annat som man VET kan orsaka symtomen. Och detta kollas INTE när du möter en psykiatriker.
Hansi!
Scientologins antipsykiatriska betraktelsesätt är jag skeptisk till (liksom även Shachar säger sig vara). Däremot har du rätt i att det finns mycket intressekonflikter och maktspel som kommer in utöver rent humanistiskt och vetenskapligt intresse av sanningssökande.
Det tycker jag tydligt märks i den laddning som den fråga vi diskuterar här fått.
Att teorierna om ADHD står helt obevisade håller jag inte med dig om, nog finns det ett empiriskt underlag för behandling med centralstimulantia, och i många fall har det erfarenhetsmässigt en mycket bra effekt. Däremot gäller det ju att inte låsa sig för ett alltför snävt perspektiv, då kan vi inte lära oss något nytt. Att forska om faktorer i miljön etc som du nämner är också viktigt. Socialstyrelsens sammanfattning från 2002, ADHD hos barn och vuxna tycker jag fortfarande står sig bra för den som vill få en överblick av kunskapsläget.
Jag tycke egentligen inte att jag har tillräckliga kunskaper om psykiska sjukdomar för att diskutera dessa. Men så mycket har jag förstått att elbehandlingar och medicinering inte ges för att patienterna ska bli lyckliga, utan för att de ska orka gå upp upp på morgonen, duscha klä på sig och gå till jobbet.
När det gäller ADHD är kanske Attentions faktablad den mest tillgängliga informationen som finns http://www.attention-riks.se/index.php/npfsubmeny/adhd.html
Men fakta lär inte öka Nathan Shachars eller signaturen Hansis förståelse för hur den som lever med ADHD har det. Kostråd i all ära, men det lär inte hjälpa så många, så mycket. Kanske skulle det vara bättre om några personer med ADHD och andra NPF-diagnoser lade upp en video på Youtube där de berättar om sitt liv?
Anneli
Bra och koncis information om ADHD på länken du gav. Rena fakta, presenterade på ett pedagogiskt sätt så att de är användbara för dem som behöver.
Men jag förstår inte din släng åt Shachar att han skulle vara immun mot att förstå hur personer med ADHD har det. Det var en helt onödig anmärkning/antagande som inte bygger på fakta.
Bengt,
Det var kanske inte så bra formulerat. Jag vet naturligtvis inte vad Shachar förstår, men däremot uttrycker han ingen förståelse för personer med ADHD i sin kolumn. Det är viktigt att göra skillnad på person och text, bra att du påpekade det.
Jag tittade vidare på Attentions hemsida och där fanns förstås det jag efterfrågade, filmer med personer som berättat hur det är att leva med NPF. Nedanstående leder till en där personer som har ADHD berättar.
http://www.sjalvhjalppavagen.se/
Anneli