Andra Vatikankonciliet innebar att tyngdpunkten flyttades från bilden av kyrkan som en hierarki med påven i toppen till bilden av kyrkans som Guds folk där biskoparnas kollegialitet och det allmänna prästadömet som alla döpta kristna har delaktighet är tyngdpunkten.
Men kyrkojuridiken har inte hängt med i detta. Rent juridiskt har inte den påvliga absoluta monarkin från Kyrkostatens tid före 1870 avskaffats. Kurian reformerades ytligt 1988, men i utvecklingen efter den nya kanoniska lagen från 1983 har påvens makt stärkts. Moraliskt finns en strävan efter kollegialitet och lekmannainflytande, men utan juridisk grund.
Signum rapporterar att Vatikanen på 30-årsdagen av att den nya kanoniska lagen promulgerades av påve Johannes Paulus II 25 januari 1983, dvs idag håller en studiedag med medverkan av många specialister på kyrkojuridik.
Kardinal Francesco Coccopalmerio, ordförande i Påvliga rådet för tolkning av lagtexter, presenterade i tisdags studiedagen. Den kanoniska lagen från 1983 har kompletterat besluten från Andra Vatikankonciliet, sade Coccopalmerio och hänvisade till bestämmelserna om pastoralråd i stift och församlingar, där konciliets önskemål om lekmännens aktiva roll blir tydlig. De nya ordningarna medger ”de troendes verkliga delaktighet i biskopens eller kyrkoherdens pastorala beslut”, sade han.
I konciliets anda ligger också att i första hand se församlingarna som de troendes gemenskap och inte som struktur eller territorium. Principen om biskoparnas kollegialitet har också förstärkts genom omarbetade synodalregler, enligt kardinalen.
Detta låter bra, men hur ser det egentligen ut i praktiken? Alla som sitter i kyrko- och pastoralråd runtom i landet är nog ense om att lekmannainflytandet i dessa råd är ganska begränsat. Så länge alla är överens med kyrkoherden är det kanske inte så stora problem, då kan man producera fina protokoll som bevis på hur bra det står till med samverkan och lekmannainlytnade i kyrkan, men vad lagen verkligen går för prövas först i situationer där man inte är överens om allting.
Jag har som exempel hört om en församling med en fungerande samverkan, aktiva lekmän som deltar i olika volontäruppgifter, caritasgrupp etc och ett samarbete där de andliga gåvornas mångfald lyfts fram, gudstjänstlivet i centrum och ett fungerande samarbete mellan kyrkoherde och lekfolk. Sedan kommer en ny kyrkoherde som vill göra allt på sitt sätt, den gamla strukturen rivs upp och det skapar förstämning i församlingen. Sedan skall nytt pastoralråd väljas, församlingsmedlemmarna får komma med förslag, vilket man gör, bl.a. flera av dem man haft förtroende för tidigare och som varit aktiva som volontärer i församlingen. Kyrkoherden har emellertid rätt att välja från listan med förslag och stryka vissa. Han stryker då systematiskt till sin favör. Många församlingsbor är bedrövade.
Så kan kyrkoherdar alltså göra, och juridiskt kan man inte göra något åt det så som kyrkolagen är utformad, vilket bekräftas av jurister. Skulle man följa lagens anda skulle man givetvis välja personer från olika grupper för att få en bred representation, men lagen tvingar inte till det, så man är beroende av kyrkoherdens goda vilja.
Liknande skillnader mellan angiven viljeinriktning och hur det fungerar i verkligheten finns när det gäller kollegialiteten mellan biskoparna. Skulle man följa Andra Vatikankonciliets intention skulle det var en kollegialitet där man förankrar viktiga beslut i kollegiet, men utvecklingen under senare år har snarare gått åt ökad centralstyrning där ärenden går direkt till Rom istället för att handläggas lokalt enligt subsidiaritetsprincipen, och påven och Troskongregationen direkt ingriper mot oliktänkande, som t.ex. i de senast uppmärksammade fallen med Roy Bourgeois från USA och Tony Flannery från Irland, två präster som avkragats, liksom Troskongregationenss uppmärksammade läromässiga granskning av LCWR, den största organisationen i USA för ledare inom systrakongregationer.
Framför mig ligger en nyutkommen bok, Hellig uro – 50 år etter Det annet vatikankonsil. Den är på norska och utgiven av Per Kvaerne och Anne Helene Utgaard och innehåller ett antal artiklar av olika författare om de utmaningar och de kritska synpunkter som riktats mot Katolska kyrkan under senare år, särskilt från intellektuella i västvärlden. En artikel handlar just den kyrkorätt skriven av Ladislas Orsy SJ och översatt från engelskan: Stabilitet og utvikling i kirkeretten: fenomenet ”definitiv laere”.
Den kanoniska lagsamlingen från 1983 hade enligt författaren en sund jämvikt mellan stabilitet och utveckling. Katoliker är förpliktigade att tro det som är grundläggande, dvs av Kyrkans läroämbete offentligt framlagt som uppenbarad tro, men i det som inte räknas hit stadgades frihet i forskning och yttrandefrihet angående reflektioner och synpunkter som är avvikande. Principen var enhet i det nödvändiga, frihet i allt annat och kärlek i allt.
Denna jämvikt mellan stabilitet och utveckling rubbades enligt författaren genom ett brev (motu proprio) av påve Johannes Paulus II år 1998 Ad tuendam fidem. Brevet införde ett nytt begrepp ”definitiv lära” som utan att tillhöra sådant som fastslagits ofelbart nu fastslås som inte möjligt att ändra och vars ifrågasättande av katolikerna kan föranleda disciplinär påföljd. Därmed har man utvidgat området för det som räknas som nödvändig tro.
Men det påven säger i brevet är inte framlagt som ofelbar lära, och den första frågan man ställer sig är då vilken vikt och auktoritet som ligger bakom detta brev. Det är en uppgift för en fortsatt kritisk teologisk utvärdering, vilket förutsätter ett historiskt avstånd för att få perspektiv.
Klart är att brevet gett påvarna möjlighet till en ökad centralstyrning och att vidta disciplinära åtgärder mot oliktänkande, vilket fått en direkt relevans för att lägga locket på sådana brännande frågor som preventivmedel och kvinnors tillträde till prästvigningen, där det åtminstone i väst finns många med avvikande mening.
Bengts Blogg 
Bengt,
Jag säger inte mer nu, än att ditt inlägg är mycket bra. Grattis.
Krister
Håller verkligen med Krister – det är ett mycket bra och tankeväckande inlägg! Samtidigt befarar jag en viss historielöshet här. VARFÖR har ”Rom” (påven, läroämbetet, kurian) fått ett sådant inflytande – inte bara över trosläran utan också över biskopsutnämningar etc.? Kanske för att bevara/försvara Kyrkans självständighet gentemot lokala politiska makthavare (tysk-romerska kejsare, tyska landsfurstar, spanska falangister, div. politiska partier)? ”Kollegialitet” är ett vackert ord, men vad är dess reella innebörd om en stor del (majoriteten?) av biskoparna är tillsatta av den världsliga makten resp. av sekulära valda politiker? ”Lekmannainflytande” och samverkan i församlingen är förstås något ytterst önskvärt, men vad gör man om majoriteten av de valda lekmännen i kyrkoråd etc. de facto inte representerar det troende folket/gudstjänstdeltagarna utan en lokal, helt sekulariserad och politiserad opinion?
Själv tillhör jag en kyrkofamilj som INTE har centraliserat den kyrkliga makten, utan tvärtom slår vakt om kollegialitet, subsidiaritet, etc. Avigsidan av detta är provinsialism, utpräglad nationalism, tidsbunden politisering. Är det bättre? Jag är osäker. Vad är ”lekmannainflytandet” värt, om de som får/tar inflytandet bara är formellt ”kollektivanslutna” som utnyttjar kyrkan för sina privata ambitioner och maktsträvanden? Kanske ”investiturstriden” har lärt kyrkans ledare något viktigt?
Jag har inget entydigt svar på dessa frågor. Men de får mig att bli betänksam när lekmän går samman i kampanjer för att ”reformera” kyrkan, efter de strömningar som för tillfället är gångbara och högaktuella i det sekulära – ”västerländska” – samhällets politiska diskurs (typ kvinnliga präster, samkönade äktenskap).
Jag tror att det finns många lärdomar att hämta från kyrkans agerande under politisk dominans (”deutsche Christen”, kyrkoledare under kommunistisk diktatur, Svenska Kyrkan under partipolitisk styrning sedan 1958, för att nu nämna några exempel från nyare tid). Och de lärdomarna stöder inte självklart idéerna om en mer ”demokratisk”, lekmannastyrd kyrka, där obekväma trossanningar eller etiska ställningstaganden utsätts för en ”dogmutveckling” som gör dem mer smakliga i den sekulära omvärldens ögon.
Så sant och tänkvärt det du skriver Paul:
Det medför en risk med hårdföra kampanjer av idag för att ”reformera” kyrkan. Vad styr egentligen? Det egna politiserade tyckandet och starkt individualiserande tendenser, eller? Vart tog Kyrkan vägen, hon som utgår från den helige Andes ledning i Kristi efterföljd?
Det är meningsfullt med samverkan i församlingar och i beslutande organ – min egen erfarenhet visar på det. Men jag är som katolik tacksam för Läroämbetet, och jag tror samtidigt att en lyhördhet är viktig på alla plan. Kanske lyssnandet fått för liten plats hos Katolska kyrkans makthavare, men det går för den skull inte att försöka tillskansa sig makt utifrån ideologiska och politiserande vinklingar.
Paul!
Tack för detta mycket kloka och tänkvärda inlägg som lyfter fram baksidan av dessa tidsbundna rörelser som vill ha snabba kyrkopolitiska förändringar (det är förvisso inte bara lekmän, även många präster och teologer med i dessa) men som glömt historien.
Kungars och staters önskan att ta makt över Kyrkan är inget som bara hör historien till. Tänk bara på situationen i Kina idag. Läs min blogg från 2011: Kyrka och kung i dåtid och nutid.
Mer om Investiturstriden här.
Låt oss vara tydliga: Läroämbete och ledarskap i kyrkan är nödvändigt. Kyrkan kan aldrig bli och skall inte vara en demokrati, och precis som i ett företag är det rimligt att de som har största ansvaret, cheferna, i Kyrkans fall biskoparna och prästerna, också har makten att förvalta detta ansvar.
Kollegialitet och lekmannainflytande är inget fel det är ofta bra, men som du säger Paul finns det för- och nackdelar med alla system, tack att du delar med dig av erfarenheter från ortodoxa kyrkorna. Skulle Kyrkan vara enbart ett system byggt på människan skulle den ha slitits sönder i konflikter och gått under för länge sedan. Nu är Kyrkan något mer och hämtar sin kraft från dess grundare, Jesus Kristus som sänt den Helige Ande, hjälparen och livgivaren som på ett övernaturligt sätt utverkar det som vi människor i vår svaghet inte förmår.
Varken ledarskap eller kollegialitet och samverkan fungerar inte om inte varje lem i kyrkan är helhjärtat förankrade i tron och öppna för den Helige Ande och att följa honom i sitt liv. Vi talar om hierarkiska andliga nådegåvor knutna till ämbetet och karismatiska gåvor som är ämnade för varje döpt kristen. Ämbetsbärarna fungerar inte automatiskt i sitt ledarskap om de stänger sig för den Helige Ande. Tvärtom blir katastrofen desto större om det inte finns öppenhet för Anden där eftersom de har större ansvar och fler människor är beroende av dem.
Därför är det livsviktigt för hela Kyrkan att utveckla penumatologin. På det praktiska planet har vi den Karismatiska förnyelsen som de sista påvarna sagt är mycket viktig för Kyrkans framtid. Men utövande av karismatiska nådegåvor utan sammanhang med Kristi kropp i övrigt kan också gå mycket fel. ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) som har statuter utfärdade av Vatikanen främjar ett gott ledarskap för förnyelsen och bidrar till att utveckla teologin. 2008 hade man ett teologiskt seminarium i Rom som nu resulterat i en bok. Baptism in the Holy Spirit av ICCRS Doctrinal Comission.
Mer om boken här.
Lumen Gentium betonade de karismatiska nådegåvorna som verksamma också i vår tid, men pneumatologin i kyrkan är underutvecklad. När man talar om Anden talar man ofta om Gamla Testamentets sju nådegåvor, inte så mycket om Apostlagärningarna och de gåvor som Paulus nämner i 1 Kor 12.
Det vore på sin plats med en påvlig encyklika om den helige Ande i de döptas liv och i Kyrkans liv och de andliga nådegåvorna snart.
Min erfarenhet av så kallat ”medinflytande” i kyrkan är i stort positivt. Ens bidrag välkomnas och man ges stora möjligheter till ”att påverka” och hjälpa till på det sättet man kan. Och detta även om man inte alltid tyckt samma som kyrkoherden eller andra ledamöter.
Jag tror det kan finnas tendenser till attt betrakta ens uppgift i ekonomiråd eller pastoralråd som en slags arena som för tankarna till politik när det egentligen handlar om en tjänst. Alla är inte lämpliga till dessa tjänster, trots att man fått förtroende. Kyrkoherden kan vara den som har kännedom om sakförhållanden som andra inte har. Det är viktigt att man inte glömmer detta.
Sett från politiskt perspektiv, alltså maktperspektivet, så har kyrkoherden och biskopen mer inflytande. Men frågan är om man ska se det från detta perspektiv?
Magnus
Paul
Intresseklubben antecknar att kvinnors jämställdhet med män och homosexuellas jämställdhet med heterosexuella definieras som
”strömningar som för tillfället är gångbara och högaktuella i det sekulära – ”västerländska” –
samhällets politiska diskurs.”
”För tillfället……….?” Otroligt !
Och varför ska olika AVARTER av nu befintliga kyrkliga maktstrukturer avhålla kristna människor att engagera sig att verka för mer sunda maktstrukturer dels inom sina egna respektive kyrkor och samfund och dels EKUMENISKT att verka för en ÖVERGRIPANDE nattvardsgemenskap som bygger på DOPETS och inte på jurisdiktionens KOINONIA.
// Irène
Irène!
Intresseklubben noterar (för att citera dig själv) din förenklade logik:
nej till kvinnliga präster = nej till jämställdhet mellan kvinnor och män
ja till äktenskapets könskomplementaritet = nej till homosexuellas likaberättigande
Irène,
Ditt stilistiska grepp att inleda dina åsikter med – ”Intresseklubben antecknar” – tycker jag är föraktfullt och arrogant på en offentlig blogg. Dessutom befrämjar den ironin inte den nattvardsgemenskap som du annars pläderar bra för.
Krister
Jeg fant en interessant kommentar fra Ratzinger på kritikk av Ad Tuendam Fidem fra Prof Orsy, datert 1987:
Tack Andreas, men det måste väl vara skrivet efter 1998. Har du någon referens till var citatet är hämtat från? Och hur skulle du själv vilja sammanfatta varför du tycker citatet är intressant?
Bengt og dere andre,
Først til Bengt: Så fint at du omtalte boka Hellig uro så positivt på bloggen. Med bilde til og med! Det ble rene PR. Takk skal du ha.
Så noen momenter:
Jeg kjenner meg godt igjen i noen av de eksemplene du gir fra svensk kirkeliv. Det ligner det norske, på godt og ondt. Mye er utilfredsstillende, men vi gleder oss stort over de forsamlingene hvor lekfolk og geistlige samarbeider på en måte som fremmer evangeliet og Guds rikes.
Derimot er jeg litt usikker på om kardinal Francesco Coccopalmerio har rett når han sier at biskopenes kollegialitet er blitt forsterket med de senere endringer i Den kanoniske rett. Ladislas Orsy, den framragende kanonikeren og teologen som du referererte til fra boka vår, synes å være av en annen oppfatning. Han hevder i sin bok Receiving the Council at mens paveautoriteten og sentraliseringen i kirken er blitt styrket, er biskopenes kollegialitet blitt svekket. Dette er en kritikk mot den nåværende tilstanden i kirken som kommer opp stadig oftere og fra mange ulike hold.
Ved det nye løftet som alle ordinander nå må avlegge, er alle prester og biskoper blitt pålagt i lydighet kke bare mot åpenbaringen, men også mot alle utsagn som kommer fra paven. Dette fører til at mye kreativitet og energi i kirken går tapt. Teologi handler om stadig å søke dypere inn i sannheten for å forstå mer, og teologien næres av samtale og debatt. Motforestillinger fremmer dypere tenkning og åpner for fornyelse. Derfor tror jeg Karl Rahner hadde rett når han la så stor vekt på at kirken er både enhet og mangfold, og at mens paveembetet representerer enheten så representerer bispekollegiet mangfoldet. Dette utdypes nærmere i boka som Rahner og Ratzinger utga sammen: The Episcopate and the Primacy (1962). Her heter det blant annet:” … pluralisme i kirken er ikke bare noe uungåelig eller noe som må overvinnes, men noe som krever mot og beskyttelse …” (min oversettelse). Slik jeg ser det er en oppgradering av bispekollegiet både i teori og praksis en av de viktigste utfordringene i kirken i dag. Hvem vet hva Den hellige ånd kan få til dersom biskopene våger å snakke åpent og ærlig med paven og hverandre om vanskelige spørsmål slik de gjorde på konsilet.
Det er ikke noe merkverdig i at vi mennesker enten vi er geistlige eller legfolk, tenker litt ulikt om mange ting. Det henger sammen med f,eks. våre kunnskaper, våre erfaringer, det samfunn vi er blitt formet i, vårt temperament med mer. Parallelt med en styrking av bispekollegialiteten tror jeg på at det må elskes fram en mye friere debattkultur i kirken, både blant geistlige og teologer og andre legfolk. Vi har langt større talefrihet i kirken nå enn for 100 år side. Det er denne bloggen og boka vår eksempler på. Men det er ille at prester skal bli ekskommunisert når de søker etter sannheten. De truer sannelig ikke kirkens enhet.
Jeg er takknemlig for at Det annet vatikankonsil åpnet for et nytt forhold til Den hellige ånd. For en tid siden leste jeg boka Being as Communion av den ortodokse teologen John D. Zizioulas. I hans eklesiologi smelter kristologi og pneumatologi sammen. Det er interessant å lese hvordan han viser til konsilets gjenoppdagelse av Åndens virke i kirken – i hele kirken!
Uten en åndelig fornyelse kommer vi ingen vei, men fordi kirken også har en menneskelig og ufullkommen side, trenger vi også å bruke vår menneskelige forstand og innsikt for å få til fornyelse. Her er det mye å ta fatt i, og her trenger vi et mangfold av kreativitet, krefter, innsikter og tro, håp og kjærlighet.
Det sitatet som Andreas har lagt inn ovenfor, er hentet fra den debatten som Ladislas Orsy og Joseph Ratzinger førte i Stimmen der Zeit i 1998-99. Det meste av denne debatten er oversatt til engelsk av Orsy selv og gjengitt bakerst i boka Receiving the Council. (Andreas har benyttet en annen oversettelse.)
Til slutt et sitat fra Johannes 23 i åpningstalen til konsilet:
Anne Helene
Tack Anne Helene för denna klara och tydliga formulering av problemställningen som verkligen inbjuder till fortsatt reflektion.