Frågan om det är helt uteslutet att en kvinna kan bli prästvigd har länge diskuterats i katolska kyrkan. Det har varit en naturlig del i feministteologins utveckling att också den frågan nagelfarits. Läroämbetet har genom tydliga uttalanden av de tre sista påvarna, inkl. påve Franciskus tydligt sagt att det är inte aktuellt att öppna den dörren. Således var inte heller ämnet på agendan i den syntesrapport som oktobersessionen av synoden om synodalitet lade fram nyligen.
Inte desto mindre har den teologiska diskussionen varit levande under många år, och jag märker att jag skrivit en hel del här på bloggen genom åren. [Se denna länk] Min inställning har hela tiden varit att jag accepterar läroämbetets inställning i denna fråga, d.v.s. att Katolska kyrkans nuvarande självförståelse är att prästämbetet är för män, men att om Katolska kyrkan vid ett framtida ekumeniskt koncilium kom fram till något annat, så skulle jag inte protestera och lämna kyrkan.
Människan är enligt Bibeln skapad till Guds avbild, till man och kvinna. För naturvetenskapen framträder människan också så. Biologin bestämmer vårt kön och det behövs en man och en kvinna för att frambringa en avkomma. Att det finns avvikelser i form av olika inriktningar av sexualdriften (homo/hetero) och könsidentiteten (känsla att vara född i fel kropp) motsäger inte detta. Vi är beroende av vår biologi och det kan vi inte frigöra oss från. Moderna ideologier som queer och transhumanism försöker anpassa verkligheten till ideologin, vilket skaver genom att verkligheten helt enkelt är som den är. Kristendomen är också till sitt väsen mycket påtagligt i kroppen, Gud inkarnerades, blev människa, och det är människan i sin helhet, innefattande också kroppen som blir frälst.
Det finns olika aspekter på kön, och det gäller att skilja på olika betydelser:
- Biologiskt kön, man – kvinna
- Språkligt kön, femininum – maskulinum – neutrum – reale.
- Dikotomin maskulinitet/femininitet som universell kosmisk princip, yang och yin. Den går igen i polariteter som himmel/jord, dag/natt. I de flesta kulturer är solen, dagen, jorden, ljuset, himlen maskulinum, medan månen, natten, havet, mörkret, jorden är femininum
Enligt den tredje aspekten är Gud som den judiskt-kristna religionen känner honom maskulinum i förhållande till allt annat eftersom han är skaparen: i förhållande till änglarna, i förhållande till skapelsen. Han är den som skapar, ger liv, stakar ut havens gränser, ger moralen, kärleken, människovärdet… Därför kallas han Fadern. Att Jesus, Människosonen kom i jordisk gestalt som man- och inte som kvinna har en betydelse, det kan inte vara slumpmässigt. Vad det innebär är ett av trons mysterier, liksom att Gud lät sig födas av en kvinna, en skapad varelse. Att Jesus var man kan dock inte betyda att män är viktigare än kvinnor. Han är den universelle Frälsaren som i sig innefattar alla människor.
Det är inte heller så att Gud kan könsbestämmas, han kan inte kallas ”kvinna” eller ”man”, han överskrider alla sådana genusbestämningar men rymmer inom sig samtidigt både kvinnligt och manligt. Han framträder för oss människor som Fadern i det han är vår skapare, men samtidigt som så mycket mer i Treenighetens mysterium och kan beskrivas med många attribut, både feminina och maskulina.
Det hittills framförda ger heller ingen slutgiltig vägledning i frågan om kvinnor kan bli präster. Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är spegelbilder av varandra i synen på kvinnliga präster: I Svenska kyrkan är det tabu att vara mot kvinnliga präster och Svenska kyrkans ledning och politikerstyre verkar vilja göra allt för att manövrera ut präster som inte följer huvudlinjen. I Katolska kyrkan är det tabu att vara för kvinnliga präster. Men i både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är frågan allt annat än död. I Svenska kyrkan finns många präster och lekmän fortfarande som menar att prästämbetet är förbehållet män. I Katolska kyrkan finns grupper, speciellt i Västvärlden som hävdar att Katolska kyrkan måste öppna prästämbetet för kvinnor, inte bara lekmän, utan en del präster anser också så.
2011 deltog jag i ett seminarium om manlig spiritualitet (som med nödvändighet också måste beröra komplementet – kvinnlig spiritualitet) arrangerat av Justitia et Pax. Biskop William Kenney som medverkade då sade att även om prästämbetet är förbehållet män enligt Katolska kyrkans självförståelse, så är det inte förbjudet att diskutera frågan. Det är vad jag utgått från i allt jag skrivit sedan dess. Feministteologin har gett många bidrag till ämnet, och speciellt under påve Franciskus har det inte funnits några tabun, tvärtom har påven uppmuntrat parrhesia. Frågan kan inte heller reduceras till en rent intern katolsk angelägenhet, ekumeniskt utbyte ger också ett input till oss katoliker, och det faktum att det sedan länge finns många kvinnliga präster i Svenska kyrkan som med värdighet utövar sitt ämbete ger en praktisk erfarenhet som vi inte kan undgå att ta in.
Vad som föranledde mig att skriva denna uppföljande artikel om prästämbete och kvinnor var nedanstående video av Fr Luigi Gioia, professor i systematisk teologi vid San Anselmo i Rom. Han menar att det inte finns någon grundläggande dogmatisk definition som tvingar Katolska kyrkan att avstå från att viga kvinnor. Den springande punkten är sakramentets materia som kyrkan inte har mandat att ändra. Han menar att tanken att den materiella grunden i vigningssakramentet att det just skall vara en man inte är fastlagd i någon dogm, utan det handlar mera om ett narrativ som permanentats genom vana och strukturell makt, och alltså något som borde kunna undersökas teologiskt.
Jag tar inte ställning, men det är viktigt att frågan belyses från alla håll. Håll därför till godo med denna video.
Bengts Blogg 
Så klokt och bra, Vartenda ord känns Andefyllt!
Jag tycker det är självklart, så klart, att könskromosomer inte kan bestämma vem som kallas till präst eftersom vi alla är präster enligt NT. Efter Kristus är översteprästämbetet helt borta, märkligt nog också bland judarna, fastän med en annan förklaring enligt judarna. Jag tror ju förstås att templets förstörande hör ihop med att Jesus gjort översteprästens tjänst överflödig, även för judarna.
Men låt oss tänka oss att präster är just den tjänstegåva som nu innehar prästtjänster i kyrkan: det håller ändå inte teologiskt att påstå att vissa könskromosomer krävs för förvaltande av sakramenten. Precis som Fr. Gioia säger kan ingen människa ändå ”Vara Gud” på helt egen hand. Det är församlingen i tjänst och kärlek som är Kristi kropp. Tex har det ju alltid ansetts giltigt med nöddop av kvinnliga barnmorskor. Hur man kan förklara det om det i alla andra fall är avhängigt y-kromosomen att sakramenten är giltiga, är för mig en logisk kullerbytta. Konstiga förklaringar om att Jesus bara valde manliga lärjungar faller på sitt eget argument: de var också samtliga judar. De allra flesta kristna präster är inte av judisk börd men det funkar ändå. Och Fr. Gioia visar ju ur tokig denna idé är att vi behöver en överstepräst som representerar Jesus/Gud.
Det är så tydligt att allt handlar om makt. Missionärer hade svårt att i förstone tro på att lokalbefolkningen kunde bli präster. Kyrkor har idkat apartheid, inte bara i Sydafrika och bland villolärare som mormonerna. Det har bara handlat om makt även i detta fall. Och det värsta är att kristendomen borde bortse från alla världsliga hierarkier, det är ren och skär blasfemi och går rakt emot Jesu budskap om att den största ska vara allas slav.
Jag kan dessutom mycket väl tänka mig en präst med kromosomanomalier, andra kanske tycker det är knas. Min kollegas son med ett ovanligt 13:e kromosompar som ger en lätt IF-diagnos, kan han var präst? Ja , säger jag. 47 kromosomer istället för 46? Kan en blind vara präst, en förlamad, en som fötts utan armar? Ja, tycker jag. Att vara präst är ju trots allt att följa Jesus (utan att vara Gud) som alltid vände upp och ner på mänskliga hierarkier och vänder man på könsmaktsordningen hamnar kvinnor på den plats där präster befann sig förr i tiden. Visst kan problem uppstå med IF-diagnosticerade präster, men det gäller i högsta grad normalstörda präster med en x- och en y-kromosom.
Det är ju betydligt vanligare med män som förgriper sig på kvinnor och barn än med kvinnor som gör det. Men vem har sagt att präster måste vara helt ensamma med ett jättelikt ansvar och, för vissa, oemotståndliga frestelser till maktmissbruk, för andra fysiska och intellektuella svårigheter? Hjälps vi åt så kan verkligen alla uppbära prästämbetet så kyrkan tillåter Jesus att kalla helt fritt efter personens hjärta och inte personens kromosomer. Som Fr. Gioia säger är det tillsammans i kärlek, inte i maktutövning, sakramenten förvaltas rätt.
Jag säger inte, som Aristoteles och en del teologer, att kvinnor är utvecklingsstörda män, men jag menar att kromosomer inte är det som gör oss till Guds barn och Guds husfolk. Jesus menar inte heller det. OM kromosomer vore superviktigt hade väl rimligtvis Jesus sagt något om det. Inte bara Paulus, som var en pragmatiker i förhållande till sitt samhälle, sin uppväxt, sina judiska och antika idéer. Jesus verkade däremot inte alls vara pragmatisk och rädd för att stöta sig med mäktiga; ”huggormsyngel”, ”den räven”, ”vitmenade gravar fulla av orenhet” är bara några saker Jesus sa. Han sa däremot aldrig ”enbart (judiska) män kan vara mina lärjungar/präster/evangelister/lärare/apostlar/Guds barn”. Han sa dock att kärlek inte makt är Guds rikes tecken.
Slaveri brukar tas upp som ett självklart exempel på att Paulus anpassade sig medan kyrkan idag anser slaveri vara djupaste ondska. Tror någon på fullt allvar att Paulus grämer sig över hur hemsk kyrkan blivit som inte längre tillåter slaveri? På samma sätt borde vi se misogyni, maktlystnad och sexism, som ren hednisk ondska som bör förvisas ur kyrkan, enligt Galaterbrevet som också skrevs av Paulus.
Tack för din publicering av denna video!