Martin Modeus har installerats som ärkebiskop i Svenska kyrkan. Den som inte var med på plats kan ta del av [mässan på SVT Play]. Det var en högtidlig ceremoni med lutherska biskopar från hela världen närvarande. Anglikanska kyrkan representerades av ärkebiskopen av York Stephen Cottrell.
Ekumeniska gäster från Sverige var bl.a. ärkebiskop Benyamin Atas från Syrisk-ortodoxa kyrkan, Bo Jeppson ledare för Frälsningsarmén och från Katolska kyrkan ordföranden i Katolska Ekumeniska Nämnden, dominikanbroder Pierre-André Mauduit som också framförde en hälsning till ärkebiskopen å hela den ekumeniska gemenskapens vägnar.

Mässan i Svenska kyrkan liknar väldigt mycket den katolska, det märks att det en gång var en och samma kyrka. Det första som skorrar dissonant i en katolsk själ är när den politiskt tillsatta Kyrkostyrelsens 1:e vice ordförande Wanja Lundby Wedin träder fram och konstaterar att man utsett Martin Modeus och ber nu celebrerande biskop att viga honom till ämbetet. Att staten och politiken tar makt över kyrkans angelägenheter är helt otänkbart för Katolska kyrkans del. I Kina har Katolska kyrkan problem med detta där staten vill bestämma vem som skall utses till biskop, vilket är en grannlaga konflikt att hantera för Vatikanen.

Officiellt vårdar Svenska kyrkan sina rötter i Katolska kyrkan och [beskriver på sin hemsida Modeus som ”den 71 ärkebiskopen sedan 1164”] då Sverige blev en egen kyrkoprovins inom Romersk katolska kyrkan. Man hävdar att det finns en obruten apostolisk succession och att Svenska kyrkan uppbär den katolicitet (=universalitet) som kännetecknar den kyrka vi alla i trosbekännelsen bekänner som en enda helig och ”allmän” (”katolsk” säger vi i Katolska kyrkan, men det betyder samma sak).

Men även i [Svenska kyrkans egen förteckning av biskopslängden] finns ett avbrott 1529-1530. Johannes Magnus 1523 – 1528 var den siste katolske biskopen. Han gick i landsflykt 1526 men fungerade enligt katolsk ordning som titulärbiskop av Uppsala fram till 1544. Därefter tillsattes Olaus Magnus som titulärbiskop fram till 1557. Då Laurentius Petri tillsattes som biskop av Gustav Vasa 1531, så var det inte påvens kandidat, det förelåg en fullt utvecklad schism.

Även Katolska kyrkan anser sig uppbära full katolicitet, ja det är ett av hennes viktigaste kännetecken, därför ingår begreppet ”katolsk” till och med i namnet på kyrkan. 1953 återupprättades Stockholms katolska stift som ett stift inom Romersk katolska kyrkan. Stockholms katolska stift innefattar hela Sverige, och det finns idag 44 katolska församlingar i landet. Anders Arborelius är 6:e biskopen efter stiftets upprättande och förste svenskfödde biskopen efter reformationen. Han utsågs av påven till kardinal 2017.

Det är en lång tradition att Sveriges radio P1 varje nyår efter 12-slaget sänder ut Sveriges domkyrkoklockor ringande in det nya året. Det är ett fint minne från min barndom att radion sattes på, och vi alla lyssnade andäktigt. På den tiden var det radiolegendaren Sven Jerring som presenterade och sade något om varje domkyrkas historia. Intressant är att numera ingår även klockorna i Katolska domkyrkan på Södermalm i denna kavalkad.

Så den förenklade berättelsen om en obruten succession av ärkebiskopar i Svenska kyrkan alltsedan 1100-talet har kritiserats både av katolska, protestantiska och sekulära forskare. Inom Svenska kyrkan finns olika syn på detta, från ”högkyrkliga” till ”lågkyrkliga”, och alla möjliga olika schatteringar i hur man betraktar sambandet med Katolska kyrkan. Gunnar Wetterbergs har i sin [nyligen utkomna bok Prästerna] ett kapitel, Den utdragna reformationen, som beskriver utvecklingen. 2014, då Antje Jackeléns installerades som den 70:onde biskopen sedan medeltiden så var samma diskussion aktuell och [katolska forskare skrev en artikel i Dagen] där de problematiserade denna, som de ansåg, ”historierevisionism” från Svenska kyrkans sida.

På katolska sociala media går nu diskussionens vågor höga, och det är knappast någon god ekumenisk samtalston i kommentarsfälten. ”Som att öppna ekumenikens surströmmingsburk”, var det någon som målande fångade stämningen i en kommentar.

Men det är klart att ekumenik skall och kan bedrivas mellan Katolska kyrkan och Svenska kyrkan, både genom samarbete på de områden som är gemensamma, och genom samtal där man penetrerar de områden där enheten inte är uppfylld. Andens gåvor, gemensam bön, socialt arbete, samhällsengagemang är exempel på områden där det inte finns några skiljelinjer. Bara några dagar efter Martin Modeus installation var han tillsammans med biskop Anders Arborelius och flera från Svergiges kristna råd och träffade socialministern.

Men de frågor som man inte är ense om skall enligt [nu gällande överenskommelse] kunna samtalas om sakligt och med intentionen att söka enhet. Det förekommer bilaterala dialoger, och mycket klokt sägs från både katolskt och protestantiskt håll, den ”ekumeniska surströmmingsburken” på sociala media är inte representativ och skall verkligen inte sätta agendan för dialogen. I den gemensamma katolsk-lutherska skriften [FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP] som kom ut till Reformationsminnet 2017 listades dessa fem imperativ för ekumenik:

1. Enhetens perspektiv i första hand, inte splittringens. Stärka det som enar.
   
2. Se den andre och vara öppen för hens vittnesbörd. Beredskap att förändras själv i mötet.
   
3. Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
   
4. Gemensamt fokus på Jesus Krist us och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
   
5. Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.

I Från konflikt till gemenskap tas upp några av de viktigaste konfliktområdena. Klart är väl att ämbetsfrågan är den allra viktigaste i det som skiljer katolskt och lutherskt. Det finns ett intressant kapitel om Nattvarden/Eukaristin och hur man kunnat närma sig en gemensam förståelse, men också här mynnar det ut i olika syn på ämbetet. Man skriver:

Eftersom frågan om ledningen av eukaristin ekumeniskt är av stor betydelse, har dialogen identifierat nödvändigheten av en av kyrkan utsedd tjänare som en betydelsefull gemensam nämnare: ‘Katolska och lutherska kristna delar övertygelsen att det hör till eukaristin att den skall stå under ledning av en därtill kyrkligt bemyndigad Herrens tjänare.’ Katoliker och lutheraner uppfattar dock ännu det kyrkliga ämbetet på olika sätt.

Från konflikt till gemenskap p 161

Därefter följer ett avsnitt om ämbetet från lutherskt och katolskt perspektiv samt beskrivning av dialogen fram till nu. Jag vågar mig inte på att sammanfatta, men rekommenderar alla teologiskt intresserade att läsa detta mycket intressanta avsnitt.

Jag tar upp ytterligare några input till dialogen om ämbetet och ekumenik i allmänhet från olika personer:

—–

Joseph Ratzinger/Benedict XVI om vem son skall ansluta sig till vem i en framtida enad kyrka.

Joseph Ratzinger/påve em Benedict XVI (som gick bort på nyårsaftonen) svarade på en fråga om ekumenik av journalisten Peter Seewald år 2002. Frågan var: Vem skall ansluta sig till vem? Påvens svar:

”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

Gud och världen: tro och liv i vår tid : ett samtal med Peter Seewald. Benedict XVI Veritas förlag 2007

—–

Antje Jackelen om apostolisk succession, ämbete och jämställdhet i intervju i Katolskt mediecentrum, Schweiz.

Antje Jackelen, som nu kan resonera mera fritt då hon är obunden av sitt ämbete [intrevjuades nyligen av Jacqueline Straub vid Katolskt mediecentrum, Katolska kyrkan i Schweiz] . Länken är till en tyskspråkig text, men jag återger delar nedan i svensk översättning.

Intervjun handlade bl.a. om ämbete och jämställdhet, möten med påve Franciskus, Reformationsminnet i Lund 2017 och att Katolska kyrkan efter det blivit en bromskloss för ekumeniken, apostolisk succession.

Hon säger om Katolska kyrkan: ”Den enda anledningen till att kvinnor fortfarande inte är jämställda är patriarkatet – och inte evangeliet”, och avser då självklart även kvinnors tillträde till prästämbetet. Hon har uppskattat samarbetet med påve Franciskus och kardinal Kurt Koch men hade väntat sig större progress i dessa frågor från deras sida.

Hon påpekar att även i Sverige, som annars är ett föregångsland när det gäller jämställdhet finns patriarkat och kvinnohat i vissa människors DNA och konstaterar att hon själv blivit utsatt för detta. ”Vissa grupper spred lögner och anklagelser om mig på nätet, som jag hela tiden var tvungen att rättfärdiga mig mot.”

Hon får frågan hur hon tycker katolska kvinnor som driver jämställdhetsfrågorna i Katolska kyrkan skall agera för att nå framgång. Hon refererar till en artikel av den katolske teologen Werner Jeanrond ”Kyrkans ledarskap i kris mitt i patriarkernas skymning”. Jackelen tror på att bygga internationella nätverk och allianser, främja synergier och hålla bön och modigt arbeta tillsammans.

Många katoliker i reformrörelsen We are Church uppskattar Antje Jackelen, och dessa tillhör säkert dem hon vill nätverka med.

Samtidigt som hon driver sina frågor är hon angelägen om en god ekumenik: ”Den ekumeniska skadeglädjens tid är definitivt förbi.” Hon ser på Katolska kyrkan med sympati, men också med oro. ”Den katolska kyrkan befinner sig i en stor kris. Den borde återigen ta mer hänsyn till sensus fidei. Vi behöver mer öppenhet och mindre hierarki, mer verklig gemenskap och delat ansvar med lekmän.”

Hon nämnde mötet med Katolska kyrkan och påve Franciskus i Lund 2017 då Reformationsminnet firades. Inför det publicerades ett dokument (Från konflikt till gemenskap). Vi har genom det skapat historia tillsammans, menar hon och det går inte att gå tillbaka som om det inte hänt. ”Vi firade minnet av reformationen som en gemensam Kristi högtid. Tillsammans uttryckte vi tacksamhet för evangeliet, men också den smärta som våra schismer har orsakat så mycket lidande för människor. I Lund ledde denna händelse till en stor förstärkning av ekumeniken. Jag ser en ekumenisk gästfrihet i världen, men när det gäller den officiella ekumeniska teologiska dialogen har en broms dragits i Rom.”

Om den apostoliska tronföljden i Sverige säger Jackelén att den aldrig har avbrutits. Och det har i sin tur att göra med att reformationen i Sverige infördes enhetligt och kollektivt uppifrån. Med dagens språkbruk skulle vi säga att det var ett politiskt projekt.

—–

Påve Johannes Paulus II: Ekumenikencyklikan Ut unum sint.

Johannes Paulus II var en mycket kreativ tänkare, samtidigt som han var förankrad i den katolska traditionen. I encyklikan om kristen enhet från 1995 Ut unum sint (Att de alla må bli ett) betonar han att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att vi också rannsakar våra egna samveten:

”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)

Vi inser då att

”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)

Den katolske prästen och teologen och experten på pingströrelse och karismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan Peter Hocken kommenterar denna text av påve Johannes Paulus II i en artikel i tidskriften Keryx nr 1 2014, Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi. Hocken skriver:

”Det är med andra ord i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan och kommer att rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Min poäng är att denna rening – vad gäller teologin – grundläggande är en rening från ideologi. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.”

Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. I detta ideologiska krig har påvedömet blivit ett hinder istället för en hjälp till kristen enhet. Johannes Paulus II medgav detta i slutet på Ut Unum Sint och inbjöd därför ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (Ut Unum Sint p96).