När jag ser denna bild av biskop Anders och Sebastian Stakset (foto Nausikaa Haupt) från mötet i Katolska domkyrkan i en fullsatt Domkyrkosal 3 okt, så tänker jag osökt på Petrus (Kefas) och Paulus och dagens text från Galaterbrevet 2 där Paulus skriver:

”Efter fjorton år for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram — enskilt, inför de ansedda — det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves…
Och när de förstod vilken nåd jag hade fått — det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna — räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet.”

Biskop Anders räcker Sebastian handen och bekräftar hans arbete för Guds rike.

Kvällens föredrag och samtal finns inte inspelat, men det bästa sättet att ta till sig Sebastians vittnesbörd, som inte lämnar någon oberörd, är att läsa hans bok BARA LJUSET KAN BESEGRA MÖRKRET.

Här också en länkt till en YouTube-video från Filadelfiakyrkan där Sebastian framförde i stort sett samma budskap som i Domkyrkosalen.

Jag rekommenderar också att lyssna till hans program i P1 Sommar, och sök på YouTube där du finner mycket fina saker ur hans musikproduktion efter det han blev kristen.

Sebastian lämnade sitt gamla liv bakom sig 2016 och har sedan dess talat öppet om sitt drogmissbruk och sin kriminalitet. – Skuld och skam är de största orsakerna till att människor om och om igen faller in i destruktiva beteendemönster. Och ett botemedel mot skam och skuld är att kunna bli förlåten. Förlåtelse för mig var vägen ut i frihet, sade han.

Det är kanske lättare att ta till sig Jesus om man varit i det djupaste mörkret. Men hos oss alla finns också ett motstånd, det handlar om vår egenstolthet som gör att vi har svårt att ödmjuka oss och ta emot förlåtelsen. Men när det motståndet väl rämnar, då är hjärtat vidöppet för att ta emot Kristus.

I ungdomsvärlden idag finns så mycket utanförskap, ensamhet och meningslöshet som leder till kriminalitet och drogberoende. Livet är hårt, inte minst i förorterna. Sebastian med sitt vittnesbörd utmanar oss alla att söka en annan livsstil – att möta och radikalt vandra med Jesus, han som kan förvandla våra liv.

Efter Sebastians vittnesbörd inbjöd biskopen till en stunds bikupe-samtal där vi fick reflektera över det vi hört med våra bordsgrannar o, slutligen ett panelsamtal kring hur vi själva kan ta till oss detta och förändra våra liv.

Det finns så mycket mörker och nöd i Stockholm säger Sebastian, och han är inte rädd att leva och söka kontakt där nöden är som störst. Våra församlingar har visserligen caritativa projekt man är stolta över, men annars lever vi nog i en mediokerhet och har svårt att nå ut med evangeliet. Vi lyckas ju inte ens förmedla det till våra egna barn som ofta lämnar kyrkan efter konfirmationen.

Det fanns hos de allra flesta som deltog i kvällens möte en medvetenhet om att något behöver göras, och att det inte bara handlar om strukturella förändringar utan om hjärtats omvändelse hos var och en.

Jag nämnde att det är precis detta påven vill och som kommer till uttryck i hans apostoliska maning Evangeliets glädje och det var också syftet med att sätta igång den synodala processen som engagerat alla församlingar i världskyrkan sista året och väcker hopp hos många.

Sebastian sade skämtsamt till mig att han lärt sig ett nytt ord ikväll: ”synodal process”. Ja, vi katoliker vill gärna sätta tekniska termer på mycket, vilket lätt leder till en intellektualisering som fjärmar oss från verkligheten istället för att närma oss den (inte heller alla katoliker har ju varit bekväma med de påbjudna synod-samtalen i församlingarna och valt att inte delta). Synodalitet betyder vandra tillsammans, och det är ju det som det är att vara kyrka. – Sebastian Stakset gör och kommer till skott med det vi katoliker ägnar så mycket tid åt att prata om, och som vi kanske tänker oss komma till skott mednågon gång i framtiden då vi hoppas vara fullärda.

Men nej, NU ÄR DEN RÄTTA TIDEN ATT SÄTTA VÅR HAND TILL PLOGEN.