F.d. kardinalen Theodore Edgar McCarrick utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 2001. Han tillträdde den tunga posten som ärkebiskop av Washington 2001 och avgick 2006 av åldersskäl. McCarrick var känd och respekterad i det katolska USA. Därför blev hans fall stort då det kom upp i offentlighetens ljus att han under hela sin karriär ägnat sig åt sexuell misskötsamhet, framförallt genom intima kontakter med unga män. Det visade sig att detta varit känt länge bland medarbetare i hans närhet, det har tisslats och tasslats om detta genom åren, men det har inte desto mindre hindrat hans karriär.   Läs denna intervju med kardinal Joseph W Tobin, ärkebiskop i Newark, New Jersey.

Innan McCarrick av Johannes Paulus II blev upphöjd till ärkebiskop florerade anonyma brev som anklagade honom för att dela säng med prästseminarister. Men inga offer hade framträtt, och han lyckades övertyga påven om att det var falskt förtal.

Då ryktena om hans sexuella misskötsamhet fortsatte och på grund av vittnesmål från en präst fick han lämna sin post som ärkebiskop i Washington 2006 under Benedictus XVI´s pontifikat. Då det rörde sig om anklagelser som inte kunde bevisas och minderåriga ej var inblandade genomfördes ingen utredning. McCarric anmodades leva ett tillbakadraget liv, vilken han inte alltid följde.

I juni 2017 kom vittnesbörd fram i New York om att McCarrick som ung präst på 1970-talet hade sexuellt utnyttjas en pojke under 18 års ålder, offret framträdde först nu. Påve Franciskus gav genast  kardinal Dolan, ärkebiskopen i New York i uppdraget att utreda. Då anklagelserna befanns vara övertygande togs han ur tjänst juni 2018. I juli fråntogs han sin kardinalsvärdighet, och efter en kanonisk process som fann honom skyldig till missbruk av bot-sakramentet, synd mot sjätte budet med minderåriga och vuxna med den försvårande omständigheten att han använt sin maktställning, så lät påve Franciskus i februari 2019 avkraga honom.

Den 25 augusti 2018 publicerade ärkebiskop Carlo Maria Viganò, apostolisk nuntie i USA åren 2011–2016, en elva sidor lång redogörelse för hur Vatikanen vid upprepade tillfällen hade varnats beträffande McCarricks beteende. Enligt Viganò hade den tidigare nuntien i USA redan år 2000 informerat Vatikanen om McCarricks ”allvarligt omoraliska beteende gentemot seminarister och präster”. Enligt Viganòs brev visste påve Franciskus åtminstone från den 23 juni 2013 att McCarrick var en ”serial predator”, det vill säga vid upprepade tillfällen sexuellt utnyttjat unga män och pojkar. Viganos vittnesbörd har blivit ifrågasatt då han haft personligt intresse att få bort påve Franciskus och drivit tesen att det finns en sammansvärjning bland världens eliter, ”Deep state” i syfte att bilda en globaliserad världsregering där också påve Franciskus ingår.

Inte desto mindre triggade Viganos brev diskussionen hur McCarric kunnat hållas alla dessa år med sitt dubbelliv trots vetskap i hans omgivning om vad som föregick, och den blev allt intensivare. Vad visste biskoparna i USA? Hur hade informationen filtrerats innan den kom fram till påvarna. Vad visste påvarna? Påve Franciskus gav statssekretariatet uppdrag att göra  en utredning. Rapporten, en diger text på mer än 400 sidor som tog 2 år att sammanställa offentliggjordes 10 november.

Både ris och ros har riktats mot rapporten, kanske ingen tror att detta är en helt uttömmande rapport som inte förtigit några känsliga detaljer, det är ju funktionärer inom kyrkan själv som gjort den, inga externa utredare.

Ändå är många överens om att rapporten innebär ett paradigmskifte. Man har gått till botten med mycket och vänt på många stenar, och om slutenhet och självtillräcklighet och att hellre rädda kyrkans rykte än att tvätta hennes byk offentligt hittills varit kännetecknande för Vatikanen och kurian, så är det annorlunda med denna rapport. John Allen, Vatikankännare från USA (också krönikör i Katolskt Magasin) skriver i Crux:

This report doesn’t just break with those principles, it shatters them forever.

Granted, critics may find it terribly convenient that while the report faults St. John Paul II and Pope emeritus Benedict XVI, it largely insulates Pope Francis from blame. Granted, too, victims and others may object this is an accounting without accountability, and until someone is punished not only for the crime but the cover-up, the work isn’t done.

Still, for the most part the report is searingly honest and comes off as a genuine attempt to get at the truth. It contains a level of detail never before seen. We’re given the strictly confidential advice the most senior prelates in the Church gave when deciding to promote McCarrick, we’re given the gut-wrenching details of victim testimony, and we’re given first-hand recollections by top Vatican officials of the decision-making process. Such disclosure, on this scale, is absolutely new.

The present power structure in the Vatican deserves credit not only for allowing this to happen, but for taking the heat as time wore on and impatience grew. We’ve been wondering for two years why it was taking so long, but seeing how thorough and painstakingly detailed the report is, that question no longer seems quite so pressing.

Allen menar att sedan Vatikanen tagit detta steg mot ökad transparens, så finns ingen väg tillbaka.

Också de starkaste kritikerna mot Vatikanens tröghet i att göra upp med pedofili-problematiken ger rapporten sitt godkännande. Tomas Reese SJ skriver:

While it does not answer all my questions, the McCarrick report is a huge step forward in transparency. It relates in great detail, with copious quotes from letters and document, the process by which McCarrick was vetted.

De flesta är överens om att klerikalismen, en skråanda inom prästerskapet där känslan av att behöva stå till svars inför andra försvagas och ökad benägenhet att se mellan fingrarna eller inte vilja se när någon beter sig illa. Kardinal Dolan beskrev det i en radiointervju:

”…a climate that held priests above the law, that gave priests special privileges, that said you need to be accountable to no one and we call that the sin of clericalism.”

En osund atmosfär uppstod kring McCarrick, många såg att han hade ett uppseendeväckande nära och insmickrande förhållningssätt (”grooming”) till seminaristerna. ”Uncle Teddy” som han kallades utnyttjade sin maktställning, seminaristerna kände sig bundna och var rädda att kastas ut från seminariet om de yppade något om vad som pågick.

Jag har tidigare skrivit om Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet. Det är förmodligen som många påstår en överrepresentation av homosexuella inom prästerskapet, och en dubbelhet kring detta, en tyst acceptans samtidigt som man utåt har en väldigt strikt moral som fördömer homosexuella relationer. Att inte minderåriga är involverade och att det inte heller ses som äktenskapsbrott på samma sätt som heterosexuell otrohet kan bidra till att man har en överseende attityd. Även om man inte tycker det man ser är ok, så är det förståeligt att det tar emot att konfrontera vederbörande, särskilt om det är en person i hög ställning (jämför på en arbetsplats, då man misstänker att någon har alkoholproblem). Men att ingen reagerar är förödande inte bara för offren och klimatet på prästseminarierna där sådant förekommer, utan också för förövarna själva som tillåts hålla på till katastrofens rand istället för att få hjälp på ett tidigt stadium.

Psykiatrikern Richard Fitzgibbons skriver i The Catholic World report:

Had Bishop Theodore McCarrick been properly evaluated while in Metuchen, the recommendation would have been a leave of absence from his episcopal ministry and several years of psychological and spiritual treatment. This treatment would have addressed his lack of secure attachment with his father, mother, siblings and male friendships, as well as his compulsive sexual behavior of grooming and sleeping with young men.

With his notable intellectual gifts, he might have been able to live a life of prayer and penance in or out of prison, and no longer been an abusive, scandalous, and deviant model for other seminarians, priests, and bishops. Too many clergy, unfortunately, have followed a similar and corrupting path by holding back from upholding the truth on sexual morality while deeply harming the authentic teaching of Christ and His Church on chastity and sanctity.

Hur går vi vidare?
Många reaktioner på rapporten skrapar bara på ytan. Man tycks dra en lättnade suck att detta är över. Allt det obehagliga har kommit upp på bordet, nu är det dags att vända blad och gå vidare.

Tyvärr tror jag risken finns att inget händer. Rapporten innehåller oerhört mycket material att dra lärdom av. Men då gäller att inse att allt det som beskrivs inte bara handlar om en enda person som nu oskadliggjorts, utan den tystnads- och acceptans-kultur som beskrivs finns kvar. Klerikalism är ett problem i kyrkan som inte försvinner bara för att man sätter ord på det.

Nästa steg måste handla om att vidta förändrande åtgärder utifrån den kunskap man uppnått. Detta är inte självklart. Här finns en stor tröghet och motstånd som många påpekar.

Marie Collins från Irland är luttrad. Hon är själv offer och har arbetat för pedofilioffrens upprättelse och var tidigare medlem i Pontifical Commission for Protection of Minors. Hon twittrar: ”Many McCarrick comments focus on which pope to blame. The local clerical culture which allowed colleague bishops collude and enable a man who abused minors an exploited subordinates gets less attention. What is being done to tack this clericalism – still alive and well – nothing”

Robert Mickens skriver i La Croix international:

”Many of them [clerics or future clerics]  are (or were) talented and good men who, from their first years in seminary, found themselves increasing conformed to a clerical system and mentality that works very much like an Old Boys’ Network.

By the standards of the Gospel, it is a bad system. And everyone knows it’s hard to be good in a bad system. And it’s even harder to stand at a distance, objectively see the system’s defects and uncover them with any real transparency. That, perhaps, is the real flaw of the ‘McCarrick Report’. ”

Thomas Reese skriver:

While the church has made great strides in protecting children, the McCarrick scandal indicates the need to also protect seminarians.

For example, every seminarian in the church should be asked at least once a year whether he has experienced sexual abuse or harassment. This interview should be done by someone independent of the seminary and the diocese.

Seminarister är faktiskt en mycket utsatt grupp ur detta perspektiv vilket är viktigt att uppmärksamma. Skulle det röra sig om kvinnor skulle förståelsen vara större, det tas för givet att män är dominanta och de behöver beskyddas. Men män förväntas vara mera matcho, de skall klara sig i alla väder och en man som erkänner sig beroende och i behov av hjälp betraktas som svag.