I SVT´s dramaserie Vår tid är nu får vi inblick i 1970-talets vänsterextremism. Vi får följa en maoistisk ungdomsgrupp som väntar på den snara revolutionen.  Hur främmande känns inte den sekterism som beskrivs utifrån dagens perspektiv. Jag har aldrig stått nära sådana rörelser, men jag minns från min skoltid på 1970-talet att de ändå sågs som mainstream då och inte alls okontroversiellt att kritisera. Var man för kritisk hade man hamnat i ”högerburen” och stod på kapitalets och förtryckarnas sida.

Utopier går lätt överstyr om man inte har en god portion sunt förnuft och realism att bottna i. Förtecknen kan vara olika, men mönstret går igen. Per Svensson skriver i en ledarartikel i DN idag om en bok där två personers politiska bana skildras – en som gick från kommunism till nazism och en som gick motsatta vägen, Nils Flyg och Sven Olov Lindholm. Ändå upplevde de att det var samma ideal de styrdes av både före och efter deras byte av ideologisk inriktning.

I boken ”Renegater” pekar lundahistorikern Johan Stenfeldt på några av dessa gemensamma drag mellan nazism och kommunism:

• Antikapitalism
• Antiimperialism
• Avståndstagande från den ”borgerliga” liberala demokratin
• Utnyttjande av demokratin för att undergräva densamma
•  Apokalyptisk mytologi:  Berättelsen om en värld som efter ödeskampen mellan två dödsfiender går under för att återuppstå, renad och helbrägdagjord. En ”idé”  som så många varit redo att mörda för.

Mellan dessa berättelser om extremideologierna står berättelsen om Liberalismen som trodde att man genom den liberala demokratin hade uppfunnit den bästa av världar och att historien därmed kommit till sin slutpunkt.

Men så enkelt visade det sig inte vara. Vägen framåt måste innehålla både idealism och realism. Skall den liberala demokratin överleva måste den inse att det inte bara handlar om att bekämpa extremister som kommit och ”kraschat festen” utan om att komma bort från all självgodhet och inse att man måste ta tag i de stora framtidsfrågorna utan att överlämna formuleringsprivilegiet till extremisterna.

Jag tror mycket på den tredje väg Joel Halldorf försöker beskriva som han kallar relationell liberalism och där katolsk sociallära är en grundsten:

 ”Jag menar att vi behöver en politik som stärker samhället. Det handlar om att se till att rättsväsende och välfärd fungerar och de ekonomiska klyftorna hålls i schack. Men också om att institutioner, organisationer och beteenden som bygger gemenskap gynnas: Familjer, frivilligengagemang, föreningar, folkrörelser, fackföreningar.

Ludvigsson beskriver detta som konservativt, själv har jag prövat att kalla det relationell liberalism. För jag har inte uppfattat liberalismen som så smal att den skulle vara oförenlig med en aktiv familje- och civilsamhällespolitik.

Men om den är det, då har vi problem på allvar. För då kommer vi få läsa ledartexter som hävdar att liberalismen är felfri – och skulle det eventuellt finnas några problem kan politiken ändå inte göra något åt dem – tills Åkesson blir statsminister. Men som jag ser det är en politik för små gemenskaper det enda som står mellan oss och en massiv nationalistisk backlash.”

Vi tänder första adventsljuset i hoppets tecken. Advent står för ett realistiskt hopp. Vi människor är inte fullkomliga utan behöver frälsning, d.v.s. hjälp utifrån. Samtidigt är vi inte maktlösa utan förmår öppna våra hjärtan för det som är sant och gott och samverka med det. Men vi måste inse både vår egen brist och att våra meningsmotståndare inte är alltigenom onda. Inser vi inte det urartar utopin i sin motsats.