I P O Enquists roman Levis resa beskrivs Lewi Pethrus livsresa från den enkla stugan vid Hunneberg till en världsledare för Pingströrelsen och vars strategiska vägval fick stor betydelse för hur Pingströrelsen växte fram och gestaltades här i Sverige. Han tog initiativ till grundandet av tidningen Dagen och till bildandet av Kristen Demokratisk Samling, KDS, som sedemera bytte namn till KD.

Ett strategiskt vägval var att just ge sig in i politik och opinionsbildning vilket inte var självklart för en kristen andlig förnyelserörelse. Man ville föra en kulturkamp för att förankra kristna värden i samhället, något man ansåg de andra partierna och sekulär press inte var bra på. Men att kanalisera den andliga väckelsen och frälsningens styrka till politik var kontroversiellt också då. Många menade att den kristna församlingen bäst fullgjorde sin mission i världen utanför politiken.

De reflektioner som förs i boken har hög aktualitet för de diskussioner som förs idag angående förhållandet mellan kristen tro och politik. Cirkeln är sluten. Då  handlade det om att bilda ett politiskt parti på kristen grund. Nu handlar det om att samma parti skall frigöra sig från sitt konfessionella arv.

Ett intressant perspektiv i Enquists roman är att han ser Lewis dröm om moralisk renhet som en del av den svenska 1900-talsmodernismen. Denna modernism tog sig många uttryck i konst, kultur och arkitektur, inte minst Filadelfiaförsamlingens funktionalistiska slott på Rörstrandsgatan var ett exempel på detta. Men Lewi var den ende som talade om sinnets och moralens renhet. Det stämde inte in i helhetsbilden av modernismen med dess kulturradikalism, frigjordhet, stadens puls med jazz, dans,sexualitet etc. Lewi hatade kulturradikalerna och framstod på så sätt som modernismens värsta fiende, men var likväl en del av den, menar Enquist.

Tanken är intressant, för samma renhetsiver kan man urskilja i de strömningar som präglat sista decenniet med identitetspolitik, rasifieringsdebatten, normkritik etc, bara med andra förtecken. Nu är det liberala frihetsidealet med individens självförverkligande och friheten från alla begränsningar i form av traditionella normer och  värderingar som gäller. I det perspektivet blir kristendomen närmast en fiende. Är man kristen, dessutom vit och heterosexuell tillerkändes man ingen auktoritet att uttala sig om någonting. Men min känsla är att även denna sekulära renhetsivrande era går mot sitt slut, de värsta avarterna av detta ser man inte så ofta numera. Det börjar bli lättare att andas, och det finns en öppenhet för att se komplexiteten i tillvaron och myntets olika sidor. Då kan man plötsligt börja uppskatta kyrkornas och religionens roll i samhället igen, fast på ett annat sätt.

Skall vi inte med förbundna ögon springa in i en ny återvändsgränd som heter nationalism, populism, liberalistisk superegoism, eller hamna i nya polariserade strider mellan högerpopulister och vänsterliberala, så gäller det att  bevara förnuft och sans. Kristna som engagerar sig i samhällsdebatten kan här göra en stor insats. Fast då handlar det inte om kulturkamp och att tvinga på samhället ”kristna värderingar” utan om något helt annat. Inför KD´s riksting i Umeå har skrivits flera kloka artiklar, t.ex. dessa tre:

Thomas Idergard i Signum: Det finns inget kristet partiprogram.

Joel Halldorf i Dagen: Äktenskapet mellan frikyrkorna och KD är över.

Viktor Barth-Kron i Kvartal: Den betydelselösa striden om KD:s själ.

På Levi Pethrus tid handlade det om att som väckelserörelse ge sig in i kulturkampen. Idag handlar det om att KD håller på att avveckla sin kristna profil och bli ett parti bland andra, en process som jag och de skribenter jag länkat till ovan bejakar och tycker är bra. Som kristna skall vi ändå vara med och påverka politiken och genomsyra den med kristna värden, men på annat sätt, i samverkan med alla goda krafter.

Kyrkan står för absoluta värden, t.ex. livets helighet och helgd, men det gäller att skilja på absoluta värden och praktisk visdom påpekar Thomas Idergard. Absoluta värden skyddar bestämda, fundamentala nyttigheter som krävs för att uppfylla den mänskliga naturens ändamål och därmed den mänskliga personens växt, praktisk visdom däremot handlar om rangordningen av och prioriteringen mellan värden som inte har absolut karaktär.

Att kräva att ett politiskt parti skulle garantera alla absoluta värden på jorden fungerar inte, eftersom vi inte lever i himmelriket utan i vår högst ofullkomliga värld. Teokratiska system har visat sig snart hamna i sin motsats och bli brutalt förtryckande. Politiken rör sig istället på den praktiska visdomens område. Här ger vare sig Bibeln eller kyrkans tradition några entydiga svar. Inte ens Katolska kyrkans sociallära ger några entydiga svar hur man praktiskt skall lösa olika konkreta situationer, däremot ger den vägledning till politiker med den praktiska visdomens avvägningar i olika frågor.

I den meningen kan Kristdemokraterna fortsätta att vara ett parti som bidrar till samhällsbygget och genomsyra det med kristna värden väglett av praktisk visdom med socialläran som arbetsinstrument. Hoppas många kristna även i framtiden engagerar sig i KD, men man behöver inte vara kristen för att uppskatta katolsk sociallära.

Vid Lennart Torstensonsmonumentet nära Forstena gård nedanför Hunneberg, Västra Tunhems socken. I bakgrunden industrierna vid Vargön. I dessa trakter föddes Lewi Pethrus.