Vilket narrativ gäller om Sveriges plötsligt åtstramade flyktingpolitik 2015?

2015 skedde en tvärbromsning av flyktingmottagandet i Sverige. Talet om öppna hjärtan och ett Sverige som bygger broar, inte murar gällde plötsligt inte. Den socialdemokratiska ministrarnas förklaring att inflödet var så stort att man var tvungna att göra något just då är det ingen som ifrågasätter utom några få.

Men sedan då? Nu handlar det om att hitta en asylpolitik som är hållbar på längre sikt. Den måste vara realistisk, men också humanitär och inte blunda för den nödlidande främlingens behov. Minst 20% av befolkningen, förmodligen fler eftersom fler än de som tänker rösta på SD anser att de har den bästa flyktingpolitiken tycker att vi skall ha en fortsatt restriktiv politik. I andra ändan finns de som inte står ut med att ett land måste ha restriktioner, där finns de som röstar på MP, V och kanske i viss mån C. Men de flesta finns nog någonstans däremellan. Man önskar en human flyktingpolitik, men är medvetna om att ett land inte kan hjälpa alla utan att det också måste finnas restriktioner.

Håkan Arenius har ett mycket tänkvärt inlägg i Nerikes Allehanda som jag tror det ligger mycket i. Det är en text skriven som ett öppet brev till politikerna där han menar att den nya situationen har blivit den att tvärstoppet 2015 har tagits som ett incitament för många politiker av olika partifärg att tävla om att ha en fortsatt restriktiv flyktingpolitik. Angela Merkels ”Wir schaffen das”, Reinfeldts ”Öppna era hjärtan” eller Löfvens ”Mitt Sverige bygger inga murar” var visserligen en för blåögd attityd för att blidka massorna i den kritiska situation som förelåg då, men var finns de politiker idag som inte hamnar i de extrema ytterligheterna och på så sätt mister förtroendet hos den stora allmänheten utan förmår att tänka lite mera komplext och kombinera en etisk humanitär hållning med realism, både i form av realistiska försslag och i form av att kommunicera med de stora väljarskarorna på ett sätt som inger förtroende. Arenius skriver:

”Förminska oss inte! Låt inte rädslan och hatet flytta in i våra klassrum, i våra samtal och i våra hjärtan. Ge oss mod att genomleva en viss turbulens på vår globala gräddhylla. Tala om att medkänsla och inkludering har ett pris, men att de är enda vägen att utveckla vårt land.
Lär oss förstå att vår livsstil hotas långt mera om vi fortsätter jaga bort människor i nöd och att hårdare tag förhärdar oss själva. Släpp det spåret. Inge oss i stället tillit och mod!”

Jag tror KD har en nyckelroll här. Alf Svensson har en självklar auktoritet när han talar för den kristna etiken, också en ödmjukhet när det gäller de realistiska svårigheterna. Ebba Busch Thor har inte vunnit samma auktoritet och förtroende än, men jag tycker vi måste ge henne och KD en chans. I Almedalen talade hon om att inse komplexiteten i flyktingpolitiken. KD´s låga opinionssiffror beror på att många av kärnväljarna flyr åt olika håll: De som är rädda för att Sverige skall tas över av muslimer flyr till SD, och de som tycker sig se att KD börjar stämma in i den flyktingrestriktiva strömning som Arrenius beskriver går till C.

Jag tror båda grupperna gör ett stort misstag. KD är inget främlingsfientligt parti. De som går till SD kanske vill att KD skulle vara det, det är inget att göra åt just nu så länge de inte omprövar grunden för sin rädsla. Men de som flyr åt andra håll för att de tycker KD är för flyktingrestriktivt tycker jag borde tänka ett varv till. I värsta fall leder deras flykt till att vi inte har kvar något kristdemokratiskt parti i riksdagen, vilket vore en stor förlust. Kritiken och avståndstagandet grundar sig ofta i ett identitetspolitiskt tänkande som vid detta laget borde vara utmönstrat. EBT försöker förklara komplexa frågor, men väljarna vill ofta ha enkla svar, och man utgår mer från vilken typ av identitet man projicerar på politikern eller partiet i fråga än på vad som faktiskt sägs. De som går till SD projicerar sina föreställningar om ett naivt främlingsvänligt parti som inte kan hantera de faror de är rädda för på KD, och de som går till C projicerar sina föreställningar om brun rasism på KD.

Låt mig ta ett exempel: EBT har ganska ingående försökt förklara varför hon inte vill tillåta offentliga böneutrop från moskeer. Hon är samtidigt tydlig med att hon är för religionsfrihet. Men ställningstagande mot EBT bygger ofta inte på vad hon säger, utan på vad man tror EBT representerar genom det hon säger, nämligen det främlingsfientliga paradigmet. Kent Wisti sade i samband med KD´s dag Almedalen att ställningstagandet mot böneutrop från moskeer inte är en stor fråga, det går att förstå resonemanget, men den viktiga saken är vilka attityder som ligger bakom ställningstagandet (underförstått islamofobi, främlingsfientelighet).

Narrativet om de främlingsfientliga islamofoba mot de humanitära och främlingsvänliga förstärks också av starka politiska maktfullkomliga krafter i Svenska kyrkan, nyss manifesterat genom domprost Mats Hermanssons ringande i Visbys domkyrkoklockor, märk väl inte mot NMR utan mot skribenten och krönikören i bl.a. GP och Dagen Thomas Gür som definierats som tillhörande fel sida i denna dikotomi. Därmed definierar han stora delar av borgerligheten som tillhörande den främlingsfientliga sidan. Hermansson är som jag förstår uppbackad av tunga politiker inom Kyrkostyrelsen som Wanja Lundby Wedin och Margareta Winberg. Aftonbladets ledarsida bidrar till att förstärka bilden: Visby domprost är ett föredöme.

Narrativet förstärks också av alla de andra partiernas tävlan om att ta avstånd mot SD som får agera syndabock för allt det främlingsfientliga. Genom att ta avstånd från SD behöver de andra partierna inte bemöda sig om att lägga fram ett eget humanitärt program för god flyktingpolitik. Som Jimmie Åkesson sade, ”det har varit SD´s dag varje dag i Almedalen”. Ju mer retoriskt skicklig och ju mer sunt förnuftigt han talar, ju orimligare blir det med de andra partiernas beröringsskräck mot SD. Man måste tala med varandra. Det handlar också om att syna värderingarna. Jag förutspår att vinden snart kommer att vända såsom i så många andra frågor där det som var tabu igår plötsligt blir helt politiskt accepterat.

Alla borde med EBT förstå att detta svartvita narrativ är falskt. Frågan är mer komplex än så.

Tips: På gång i Katolska kyrkan:

13 juli 18.00 Offentligt program med Europas katolska biskopskonferens om invandringen och den allmänna opinionen.

Katolska domkyrkan Stockholm.  Läs mera här.

Domprost Hermanson och Domkyrkoförsamlingen i Visby är en lång historia. Här några fler länkar:

PJ Anders Linder i Axess: Almedalen 2018: Svenska kyrkan ringer i klockorna för att få tyst på Thomas Gür.

Smålandsposten: Skammens klocka i Visby.

Dagen ledare: Be om ursäkt för klockringningen domprosten!

Rebeccka Weidmo Uvell: Småpåve i Visby domkyrka

Sprickorna bakom Domkyrkans fasad i Visby (undersökande reportage från 2015).

Dagen: Systemfel bakom konflikten i Visby (ledare 2015).