Nyligen sändes Dokument utifrån-dokumentären Påven och pedofilerna på SvT. Dokumentären var välgjord, inte tendensiöst antikatolsk, utan försökte beskriva reella problem inom kyrkan. Dokumentären beskrev positivt det banbrytande arbete som påve Benedikt XVI gjorde att sätta fokus på problemen och införa regler för att komma till rätta med dem. Påven Franciskus skarpa fördömanden och uttalade intention om noll-tolerans har väckt hopp hos många av oss att nu är kyrkan på god väg att äntligen göra uppmed sin skamliga historia på detta område.
Påve Franciskus goda intention kan man inte betvivla, han säger inte saker som han inte menar. Han införde en brett sammansatt kommission för skydd av minderåriga där ledamöter som tidigare varit offer ingick, Peter Saunders och Marie Collins. Påven godkände också ett förslag från kommissionen till en tribunal som skulle hantera biskoparnas agerande och underlåtenhet att handla. Det finns biskopar som bevisligen känt till pågående övergrepp i sina stift men inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att stoppa det och som sitter kvar på sina poster.
Men nu har båda delegaterna som representerade offren slutat i kommissionen, Peter Saunders blev suspenderad och Marie Collins hoppade av med motiveringen att det går alldeles för trögt och det finns ett motstånd mot förändring, och hon ville inte längre vara en gisslan som gav legitimitet åt något som inte fungerar. Tribunalen som Franciskus godkände har inte blivit av, på grund av motstånd inom kurian säger en del, men kanske är det inte så enkelt, kanske handlar det också om språkförbistring och missförstånd från dem som inte är insatta i hur departementen i Vatikanen fungerar. Tänkte man att de funktioner som efterfrågades lika gärna kunde lösas inom ramen för de redan befintliga departementens resurser? Låt oss vila på hanen med domen över detta och under tiden ta del av denna artikel i Crux från 8 mars 2017: The mysterious case of the missing Vatican tribunal.
Skall kyrkan vinna full trovärdighet i sin utfästelse om nolltolerans för sexuella övergrepp är det viktigt att också cheferna, dvs biskoparna, inte bara förövarna ställs till svars. Detta är ett steg som behövs för att fullfölja arbetet med att förebygga sexuella övergrepp inom kyrkan, och här skulle den föreslagna tribunalen kunna spela en viktig roll. Det återstår att se hur detta utvecklar sig.
Dokumentären, som byggde på material som tidigare var känt och som bl.a. skrivits om i DN visar att det inte räckte med de regler som Benedikt XVI föreskrev, bl.a. att varje stift skall ha en handlingsplan för hur man förebygger sexuella övergrepp och att det finns en skyldighet att rätta sig efter varje lands lagar, t.ex. genom att polisanmäla övergrepp.
Av dokumentären framgår att fortfarande kan präster som gjort övergrepp flyttas runt så att nya barn utsätts för fara, och framförallt att det bland prästkolleger och överordnade finns en plågsam låt gå-mentalitet, som om man ser på pedofiliövergreppen som något inte så allvarligt, och att man är mera mån om prästerna och deras rykte än att skydda offren. Även om den bild som framställs i filmen inte gäller generellt i hela kyrkan, så är det tillräckligt allvarligt att det fungerar så i dessa fall som beskrivs, och det vittnar om en kultur som lever kvar och som det fortfarande måste ägnas mycket kraft åt att tvätta bort.
I Stockholms katolska stift har man arbetat aktivt med dessa problem sedan snart 20 år. Jag var själv med i en ekumenisk arbetsgrupp och 2003 publicerade SKR skriften Ekumeniska riktlinjer för sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer.
Sedan pedofiliproblematiken i hela dess vidd blivit uppenbar i Katolska kyrkan har man i enlighet med påve Benedikts påbud tagit fram egna lokala riktlinjer för det katolska stiftet. [Om det kan du läsa mera här].
I varje lokal i Katolska kyrkan i Sverige där det vistas barn och ungdomar skall det finnas ett tydligt uppsatt anslag med information vart man kan vända sig. Där anges kontaktpersoner inom stiftet, både manliga och kvinnliga, där finns också ett telefonnummer till BRIS. På stiftets hemsida kan man ladda ner aktuell affisch.
Stiftet har också anordnat utbildning för all personal, och man har utgivit en folder, Med Barnens Trygghet i Fokus där stiftets policy förklaras och råd och riktlinjer finns hur man skall förfara vid misstanke om övergrepp.
Jag tror Stockholms katolska stift ligger ganska mycket i framkant när det gäller att tillämpa de regler som påve Benedikt införde, och på senare år känner åtminstone inte jag till något aktuellt fall. Även tidigare fanns inte så många kända fall av sexuella övergrepp i Katolska kyrkan i Sverige, de rapporterade kan räknas på ena handens fingrar, det sista på 1960-talet. Men det kan ju också finnas ett mörkertal, det kan vi inte med säkerhet veta.
Det behöver inte innebära att allt är frid och fröjd i Katolska kyrkan i Sverige. Handlingsplaner, goda intentioner och beslut från ledningen är inte allt. Det gäller också att det sjunker in i organisationen, att grundvärderingar delas och riktlinjer accepteras och följs av dem som jobbar. Där har jag hört lite olika attityder mellan skål och vägg. Några fnyser och säger att det där är överdrivet, det där gör man bara för att formellt tillfredsställa dem som har ögonen på oss. Men majoriteten av medarbetarna i Katolska kyrkan i Sverige stödjer det hela. Det finns många stift och institutioner ute i världen som också fungerar mycket bra. Sedan finns det de som är sämre, där trögheten och motståndet mot förändring är stort och där ledning och chefer inte ens är motiverade att ta problemet på allvar, med resultat att pedofiler kan hållas om ryggen och fortsätta verka under radarn så att fler barn drabbas.
Under Benedikts tid togs krafttag mot pedofilin. Förövare avkragades och lagfördes, det förordnades om rejäla grundregler för stiften. Man kan tycka att Franciskus har ärvt en ganska bra situation med det uppstädningsarbete hans föregångare gjort. Varför är det då nu så svårt att gå vidare med att ta itu med de försumliga biskoparna? Kan det vara så att Benedikt som sträng moralteolog hade lättare att ta itu med sådant än Franciskus som betonar kärlek, förlåtelse, barmhärtighet?
Jag tror inte på en sådan förklaring, därför att Franciskus har också kunnat visa sig som en hårdför administratör som inte är rädd för att ta itu med sådant som kräver omorganisation och att avsätta personer från deras poster, t.ex i omorganisation av kurian och kardinalsrådet med 8 kardinaler han inrättade samt att han tagit itu med Vatikanens finanser. Och i hans jultal till kardinalerna 2014 är han mycket uppriktig i sin kritik på ett sätt som kanske chockade många. Istället för att beskriva allt bra man uträttat beskrev han 15 olika områden där förbättring behövs. Talet var en inbjudan till kollektiv bot och samvetsrannsakan.
Franciskus förstår mycket väl det naiva i att låta missriktad barmhärtighet gå före rätt när tredje person är involverad och det gäller att skydda våra minsta och mest sårbara, skyddslösa barn som dessutom ser upp till och sätter sin tillit till prästerna.
Det har funnits mycket maktmissbruk och missförhållanden inom Katolska kyrkan och oförmåga att se bortom den egna makten, skyddandet av pedofiliprästerna är sammanvävt med allt detta. Franciskus har redan tagit itu med mycket av detta, men det handlar om en kultur som sitter i väggarna och förändring stöter på mycket motstånd, det vet vi alla.
Jag tror Franciskus hade hoppats på att de direktiv han givit och de arbetsgrupper han satt igång för fortsatt uppstädning av pedofiliproblemen skulle rulla på utan problem, han har själv så många tåtar att dra i redan. Men kanske kommer han att inse att den uppkomna situationen kräver hans personliga engagemang för att hantera motståndet, eller kanske rör det sig om delvis motstånd, delvis missförstånd, vad det än är måste det hanteras. Annars är risken att nästa påve får ärva problemet som en riktig långbänk.
Samtidigt som vi förfäras av hur mycket som finns kvar att göra gäller det att hålla huvudet kallt. Egentligen är det inte förvånande att problemen inte försvunnit i en handvändning. Gammal kultur rensas inte ut så lätt. Att det finns bakslag förringar inte det arbete som Benedikt XVI gjorde eller de program som införts i olika stift världen över, exemplifierat med Stockholms stift härovan, eller den klara moraliska kurs påve Franciskus stakat ut. Allt detta gör att Katolska kyrkan långtifrån står på ruta noll.
Ödmjukt får vi tillsammans med påve Franciskus arbeta i samverkan med alla människor av god vilja. Det är inte Katolska kyrkan mot resten av världen. Jag är glad att kardinal Anders Arborelius berörde pedofiliproblemen i sitt Sommar-program i P1. Han medgav att det funnits en sorglig tendens inom kyrkan att titta bort, lägga locket på och skjuta allt under mattan. Medierna har fått agera som Guds röst, som varnar till omvändelse, till genomlysning, till strängare krav på en skyddad miljö för barn och unga, och för dom och straff för de skyldiga, sade han.
Bengts Blogg 
Denna debatt återkommer gång på gång i den katolska kyrkan, det mesta tyder på att detta inte är någon ny företeelse, utan har med ledningens goda minne troligen pågått i många århundraden. Att det först nu uppmärksammas som ett så utbrett problem beror troligen på den tid vi lever i då allt blir mer transparent och uppenbart genom media och internet. Det är naivt att tro att problemet upphör bara för att ledningen i den katolska kyrkan nu öppet tvingas erkänna att det förekommer. Problemet ligger på insidan av dessa präster, orsakats av ett djävulskt systemfel, infört av den katolska kyrkans ledning, där man förbjuder präster att gifta sig. Varför inte erkänna detta och omedelbart upphöra med denna totalt obibliska sed? Det borde istället vara krav på att alla präster skall vara gifta för att få utöva sin tjänst. Det kommer dock troligen aldrig att hända för det skulle troligen vara slutet på hela den katolska patriarkala Vatikanstatens makt imperium?
Jag skulle köpa ditt resonemang om pedofiliproblematik var isolerad till dessa celibatära miljöer, men så är inte fallet. Vanligt också inom familjer.
Dock håller jag med om att det fortfarande finns mkt osunt att rensa ut som har att göra med maktmissbruk och gamla privilegier.
Många präster strävar dock efter helgelse i sina liv och tjänar sina församlingar i osjälvisk kärlek.
Jag skulle vilja påstå att dessa sexuellt understimmulerade präster som faller offer i sin synd bidrar till att denna pestsmitta även sprids utanför denna grupp. Tänk tanken att en man som blivit nekad normalt umgänge med sin fru (vilket inte inte är helt ovanligt) denne man blir frustrerad när frun inte visar den ömmhet han önskar, det oskyldiga barnet visar däremot fortfarande ömhet och kärlek till sin far helt naturligt. Vi vet att den gamle ormen fortfarande är verksam och smartare än de flesta. Mannen går då till sin präst för att bikta sig och bekänna de orena och förbjudna tankar han haft när han har umgåtts med sina barn. Nu råkar denna präst vara just en av dessa som inte klarar att leva som ogift, visserligen tar han del av mässoffret varje dag så enligt katolsk sed så får han ju möjligen dagligen förlåtelse för sina synder, men pojkarna som han förgripit sig på är troligen märkta för livet. Mannen var en av de pojkar som det här talas om, han känner skam och inser att han i sina tankar syndat inför Gud och går därför till prästen för att bikta sig, vad tror du att denna präst har att ge till den ångerfulle mannen?
Jag vill påstå att den RKK är grundlurad av den onde själv när man införde förbudet för präster att gifta sig.
Inge, ditt resonemang haltar. Vad vi vet idag är pedofili inget som föds ur sexuell frustration utan en perversion som man bär med sig oberoende av det. Naturligare och vanligare utlopp för den äktenskapliga frustrationen är otrohet eller sexköp. Även bland katolska präster är nog hemliga sexuella relationer med vuxna betydligt vanligare än pedofili.
För- och nackdelar med celibat för präster kan diskuteras. Det är ingen trosfråga utan en ordningsfråga inom Katolska kyrkan, och det kan tänkas att det ändras i framtiden.
Om nu denna frustration orsakad av celibat resulterar i pedofil eller andra hemliga sexuella synder så rättfärdigörs inte orsaken till denna synd av att din kyrka kallar detta en ordningsfråga!
Ordningsfrågor i religiösa sammanhang som har sin grund i mänskliga påbud och som dessutom saknar stöd i Guds Ord Bibeln, har tyvärr fått många goda troende att lämna sina kyrkor.
Inge!
1. Att pedofili inte kan rättfärdiggöras vilken orsak det än är, det borde vi erkänna ömsesidigt att vi tror varandra vara ense om.
2.Du erkänner alltså att det kan vara så att sexuell frustration inte är orsak till pedofili.
3.Ordningsfrågor och påbud finns i alla kyrkor och samfund, även i de mest utpräglat bibelfundamentalistiska sådana. Vi är ense om att celibatet inte är grundat i Bibeln. Inte heller motsatsen att det skulle vara påbjudet att vara gift är för den del grundat i Bibeln.
4. Vi vet att vi har olika syn på Bibeltolkning och den kyrkliga traditionens roll, det är en annan och större fråga som vi inte behöver polemisera om här.
Bengt vi är nog eniga i mycket, men att celibatet bidragit till att bygga upp en kultur av pedofili bland katolska präster visar historien och verkligheten allt för tydligt även om du som katolik knappast vill erkänna detta?
Ditt resonemang du för när du försvarar en obiblisk katolsk ordningsfråga är typiskt för katoliker då du hävdar att även motsatsen saknar bibelstöd? Bengt vi är kallade till frihet i Kristus. Bibeln talar om att det är bättre att gifta sig och hålla sig till sin hustru än att vara upptänd av begär. Detta gäller även de som kallar sig präster. Att det sedan finns de som är oförmögna till äktenskap och är kallade till celibat, ja det är en helt annan fråga.
Ja, det finns nog en hel del vi är eniga om.
Jag har ingen anledning att ”försvara” en ordningsfrågor, jag bara konstaterar att det är en ordningsfrågor i Kat kyrkan.
En ordningsfrågor är till sin natur varken ”obiblisk” eller ”biblisk”.
Bengt du skriver:
”Jag har ingen anledning att ”försvara” ordningsfrågor, jag bara konstaterar att det är en ordningsfråga i Kat kyrkan.”
Nej du försvar möjligen inte detta, men du avvisar det inte heller?
Du skrev tidigare ”Även bland katolska präster är nog hemliga sexuella relationer med vuxna betydligt vanligare än pedofili.”
Nu har debatten handlat om pedofili bland präster som visat sig vara mera utbrett än man tidigare velat erkänna, nu tolkar jag dej som att homosexualitet och prostitution bland präster är än vanligare än pedofili?
Detta är ju ytterst allvarligt och verkligen skrämmande att delar av ledarskapet i din kyrka har fallit så lågt!
Man kan bli mörkrädd för mindre!
Det finns anledning att tro att homosexuell läggning är överrepresenterat bland katolska präster. En hel del av ”pedofili”-fallen särskilt i USA var sk pederastri, dvs sex mellan vuxna och tonåriga pojkar. Att det finns präster som har älskarinnor i hemlighet är nog de flesta medvetna om, men majoriteten präster tar säkert kyskhetslöftet på allvar och lever efter det. Det finns också gott om kvinnor, även katolska som inte drar sig för att förföra sin präst och själavårdare. En del präster blir förälskade och ångrar att de blir präster, men hellre än att leva i en lögn avsäger de sig prästämbetet och gifter sig.
Nu säger jag inte att präster i allmänhet är moraliskt slappa, de flesta är det inte, men jag bara säger att det förekommer. Men sätt dig därför inte på höga hästar och döm, det förekommer inom frikyrkligheten också.
Alla sexuella synder är givetvis allvarliga, men pedofili är särskilt allvarligt eftersom det innebär tvång mot en värnlös person.
Bengt du är ett föredöme i bloggvärlden dels dina snabba svar men också dina ofta sakliga och tillsynes ärliga svar.
Jag är inte bättre än någon annan, vi män har troligen alla någon gång syndat och då speciellt på det sexuella området om inte i handling så i alla fall i tanke.
Min poäng är att celibatet är omänskligt för en normalt funtad man. Jag påstår att celibatet är en stor bidragande orsak till att en så hög andel katolska präster (likväl munkar, nunnor och andra) hamnar i homosexualitet, prostitution och pedofili.
Jag har konstaterat även om det knappast är politiskt korrekt att de som hamnar i homosexualitet, prostitution och pedofili oftast själva i någon form blivit utsatta som barn eller senare i livet av någon form av övergrepp.
Du nämner att pastorer även i frikyrkan är drabbade, ja det är tragiskt, de exempel jag känner till har alltid slutat i katastrof för pastorn och oftast även orsakat allvarlig negativ påverkan i de sammanhang han verkade.
Sammanhang där präster (eller andra) i hemlighet eller öppet lever ut sin homosexuella läggning eller hänger sig åt pedofili eller prostitution leder alltid till andlig död.
Precis som nu debatten haft fokus på problemet med pedofili i kyrkliga sammanhang, måste man även våga ta debatten när det gäller homosexualitet och prostitution, och då speciellt bland katolska präster som tydligen verkar vara en överrepresenterad grupp?
Frukten av detta och exemplen är tyvärr många, kyrkor som har ett sken av Guds fruktan men som saknar eller avvisar dess kraft.
Inge!. Läs mitt tidigare blogginlägg Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet för ytterligare fördjupning och bakgrund.
Möjligen finns en kultur i vissa nätverk inom prästseminarier som befrämjar dem som har en psykologisk dragning till homosexualitet att utveckla den sidan av sig själva. Vetenskapligt vet vi dock att huvudgruppen av homosexuella liksom pedofiler har en ganska djupt rotad läggning som inte utvecklas bara av yttre kulturella faktorer.
Visst finns det både för- och nackdelar med celibatet, och du har rätt att det av egen kraft är svårt att upprätthålla ett kyskhetslöfte. Celibatet måste därför ses som en andlig nådegåva. Kallar dig Gud till celibat, så ger han dig också kraften genom den Helige Ande.
Det viktiga, det gäller både inom Katolska kyrkan och frikyrkan är att leva av tro och vara öppen för den Helige Ande i ditt liv. Är du inte öppen för Anden går det fel, i vilken miljö du än befinner dig.
Vi behöver hängivna präster som är uppfyllda av Anden. Är de inte det, hur skall de då kunna vägleda andra? Samma sak gäller pastorer och ledare inom frikyrkan.
Delar Inges övertygelse att celibatkravet är huvudorsaken till den utbredda pedofilin inom katolska kyrkan. Men problemet har ju funnits och varit känt under århundraden. Kyrkans lednings nästintill förlåtande attityd är nog en annan viktig faktor. Man har aldrig på allvar tagit itu med denna ”cancersvulst”. Kanske är man på väg mot en förändring som din text beskriver. Isåfall positivt och glädjande.
Att pedofili har funnits och finns inom andra delar av vårt samhälle ändrar inte de grundläggande orsaken till problemen.
Bengt
”Dokumentären beskrev positivt det banbrytande arbete som påve Benedikt XVI gjorde att sätta fokus på problemen och införa regler för att komma till rätta med dem.”
En anmärkning jag har mot dokumentären är skönmålningen av B16. Trots att du och jag har ältat detta förut så står jag fast vid att B16 tog tag i problemet under galgen dvs efter att media avslöjat mörkläggningen som Ratzinger var med och skapade TILLSAMMANS med JP2 som han dessutom tog initiativ till att helgonförklara.
Ratzinger var den mest välinformerade personen i hela den universella kyrkan under 3 decennier som prefekt för Inkvisitionen. Ingen visste i alla fall mer än Ratzinger även om han inte hade hela vidden klar för sig. Tror du på allvar tex att Ratzinger inte snackade med sin brorsa på 80-och 90-talen ?
http://www.katolskvision.se/blog/?p=23598
// Irène
PS Jag är inte heller nöjd med Franciskus när det gäller att vidta åtgärder för. 0 tolerans
http://www.katolskvision.se/blog/?p=23994
Ja, BXVI har du och jag ältat tillräckligt. Brodern Georg Ratzinger ledde Regensburger Domspatzen under många år samtidigt som de mest fruktansvärda barnövergrepp systematiskt ägde rum som en rapport visat. Man mår illa av att veta att sådant inträffat. Georg Ratzinger har anklagats för att titta bort, men hur mycket han visste eller anade kan vi inte veta. Läs hans egen kommentar i denna artikel. Om hans medvetenhet om detta var låg är det mycket möjligt att han inte pratat med sin bror Josef om detta. Det blir rena spekulationer.
Bengt
Jag konstaterar att du låter kommentarer typ celibatkravet gör att män ”hamnar i homosexualitet……” stå oemotsagda.
Nu är det ju så att så länge som katolska kyrkan upprätthåller sin katekessyn på homosexualitet så länge hjälper det inte att göra celibatet frivilligt.
Jag citerar KKK från din favvotidning Världen idag som är överlycklig att kunna gå hand i hand med Katolska kyrkan. :”Med stöd av Skriften som framställer homosexuella handlingar som i högsta grad klandervärda [23] har traditionen alltid förklarat att ”homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga”.[24] De strider mot den naturliga lagen. De stänger av den sexuella akten från att ge liv. De har inte sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet. De kan aldrig i något fall godkännas. [2333]”
http://www.varldenidag.se/nyheter/sa-sager-katolska-kyrkans-katekes-om-homosexualitet-ord-for-ord/cbbmhb!78nqPgwu0sJIHElIBkmbg/
Prästämbetet inom katolska kyrkan är ju också en täckmantel för homosexuella män att slippa skylta med sin håg för ”klandervärda handlingar.” Prästämbetet ger dessutom gemenskap i att bo och leva med likasinnade och helt insynsskyddat kunna odla sin inte alltför sällan nedvärderande syn på kvinnor.
Bengt hur förklarar du att Gud tycks säga olika saker till olika kristna ledare angående homosexualitet och kvinnliga ämbetsbärare ?
http://www.katolskvision.se/blog/?p=23890
http://www.katolskvision.se/blog/?p=23731
Om det är något som är ”klandervärt” så är det katolska kyrkans syn på homosexualitet och sin egen översittarattityd att tillåta enbart celibatära män att bestämma regler om sex och samlevnad för män och kvinnor. Det är ett välkänt faktum att homosexuella katolska präster dessutom är de som av förklariga skäl är de som mest nitiskt försvarar celibatkravet.
// Irène
PS Du skriver ”Det finns också gott om kvinnor, även katolska som inte drar sig för att förföra sin präst och själavårdare”
Va !
Tack för denna oförblommerade bekräftelse att bibelhistorien om Adam och Eva sitter i ryggmärgen på män i allmänhet och dig i synnerhet.
1. Inges kommentar om celibatskrav och homosexualitet: Jag låter den inte stå oemotsagd, se mitt sista svar till honom.
2. Det övriga du skriver om homosexualitet: Se länken jag hänvisar till i svaret till Inge.
3. Att det finns kvinnor som förför katolska präster: Men det är ju sant, det vet vi alla. Du behöver inte kategorisera mig för att jag konstaterar det. Både män och kvinnor har ansvar för de relationer de ger sig in i, d.v.s. också kvinnor. Att en kvinna frestar på karaktären hos en präst som kämpar med sitt kyskhetslöfte har hon också ett ansvar för. Jämlikhet innebär att inte bara rättigheter, utan också att ansvar fördelas jämt.
Bengt
Hur skulle jag ha kunna läst kommentaren av dig till Inge som du lagt in efter mitt påpekande ?
Du modererar mina kommentarer innan du tillåter att de publiceras vilket hela tiden medför att du har koll på läget genom att i förebyggande syfte kunna gardera dig med tidigare referenser åratal tillbaka.
En sak med dig Bengt som jag undrat över är att du aldrig låtit bra referenser till reformkatoliker /reformartiklar påverka dig i din roll som katolsk bloggare. För mig tillhör du gruppen überkatoliker dvs katoliker för vilka det viktigaste är att utåt visa lojalitet med Läroämbetet – typ den homofobe kardinal Robert Sarah- även om det går mot ditt egna samvete.
Jag vidhåller att jag tycker det är pinsamt att du bekräftar synen på kvinnan som den stora förförerskan i skapelsen.
”Jämlikhet innebär att inte bara rättigheter, utan också att ansvar fördelas jämt.”
Katolska och icke-katolska präster, psykiatriker och psykoterapeuter ingår inte i jämlika relationer med varken kvinnor eller män som de möter i jobbet ! Never ever !
// Irène
Bidragsgivare som deltagit o godkänts tidigare blir inte modererade utan släpps igenom automatiskt. Undantag om det finns länkar med, då fastnar det i moderationskön. Jag gör alltså inget aktivt annat än godkänna så fort jag hinner om något fastnat. Men då och då händer det som nu att dialogen inte flyter. Inte så mycket att göra åt, förstår alla mekanismen så behöver vi inte göra någon större dramatik av det.
Jag bekräftar inte alls synen på kvinnan som den stora förförerskan i Skapelsen, jag tar inte på mig den karakteristiken av mig själv, inte det du skriver i stycket innan heller. Däremot händer det att kvinnor förför präster och syndar på annat sätt, det är ett banalt faktum att jämlikhet råder även på syndens område Ni kvinnor får allt ta på er er beskärda del av det.
Sant att människor i själavård, klienter i socialtjänst och patienter är i underläge, det skall givetvis tas hänsyn till, men även personer i ojämlika relationer har ett ansvar. När det gäller katolska kvinnor som förför präster så handlar det nog inte bara om själavårdssituationer, utan om alldeles normala situationer med myndiga lekkvinnor. I underläge eller inte, ”never ever” går jag med på att ansvar inte kan utkrävas även av kvinnor.
Bengt
Du skrev
”Det finns också gott om kvinnor, även katolska som inte drar sig för att förföra sin präst och själavårdare”
Jag utgick ifrån att vi talar om professionalitet eller inte. Exemplet du ger utgår ju ifrån en ojämlik situation med en oprofessionell präst.
Och som vanligt när du blir ertappat med fördomar så slingrar du dig ur genom bortförklaringar.
// Irène
Jag har inte gett uttryck för några fördomar, det är en tolkning som ligger i ditt öga. Kontentan av mitt resonemang är oberoende av om jag nämnde specialfallet själavård.
Pingback: Fallet Teodora. Kvinnoförtryck lever i Katolska kyrkans struktur. Kardinalerna viktiga ledningspersoner som behöver medvetandegöra detta. #metoo | Bengts Blogg
Pingback: Homosexuella nätverk inom katolska prästerskapet och sammansvärjning för att få bort påve Franciskus – myt eller verklighet? | Bengts Blogg