Bilden av lille treårige Alans döda kropp fick stark symbolisk betydelse. Plötsligt förstod alla vad det handlade om. Att den spreds över världen passade precis in i det skede då flyktingströmmarna mot Europas gränser blev alltmer omfattande. Vi har en krissituation som liknar den efter Andra världskriget. Påven och Angela Merkel är exempel på röster som länge har manat till besinning och att handla för att hjälpa de människor som är i nöd, ändå har Europa gått som i dvala och inte velat förstå vad som sker utan byggt allt större hinder mot att ta sig in i EU. Nu ökar villigheten att hjälpa bland Europas befolkning. Ett företag ställde in en Rom-resa för personalen och skänkte istället 400.000 kr till flyktinghjälpen. Cameron som tidigare varit negativ till att ta emot fler flyktingar har ändrat ståndpunkt och säger att Storbritannien måste ta sitt moraliska ansvar för situationen. Han är en allvarlig människa, jag tror inte bara det är prat.

Ärkebiskop Antje Jackelén tolkade vad som håller på att ske när hon talade om att det måste bli slut på alla pseudodebatter. Nu måste vi se verkligheten och hjälpa praktiskt där det går och öka ansträngningarna för att få till stånd lösningar som gör att människor inte längre behöver fly från hus och hem.

Här i Sverige har vi länge stuckit huvudet i busken och ägnat oss åt navelskådande pseudodebatter: Vem är mest antirasistisk, feministisk, hbtq-vänlig etc och vem har egentligen rätt att representera en viss grupp, allt talet om vita heterosexuella män o.s.v. När Reinfeldt höll sitt berömda tal om att svenska folket bör öppna sina hjärtan var debatten fortfarande präglad av detta och de falska motsättningar det innebar: Pensionärernas sylt på pannkakan mot att ta emot flyktingar, hinder för att ta emot flyktingar för att det kan dölja sig en handfull terrorister, att man hellre skall hjälpa på plats i flyktingarnas hemländer etc. Reinfeldt blev misstrodd för att man inte litade på att han var villig att hantera de reella problem man måste ta tag i samtidigt som man hjälper, man såg det som tomma ord och en partsinlaga i pseudodebatten. Idag kan man kanske se hans tal i ett nytt ljus. Jag vet inte om ni håller med mig, men mitt i allt elände känns luften faktisk lättare att andas nu när pesudodebatterna punkterats och vi kan ägna oss åt den verklighet som är uppenbar för alla.

En som bidragit till att trissa upp den polariserade stämningen är den (nu inte längre) anonyma signaturen och bloggaren Julia Caesar. Niklas Orrenius beskriver i ett mycket intressant reportage i DN idag hur han blev intresserad av att lära känna människan bakom denna arga, frustrerade, rasistiska bloggare och näthatare som växt till en maktfaktor och började forska i vem hon var. Han beskriver hur hennes krönikor fått stor betydelse för många i det skede då SD förvandlades från ett obetydligt parti till en betydande kraft i det politiska landskapet. Jag tror det är helt rätt att vi talar med varandra och lär känna varandra hellre än att försöka isolera varandra. När man granskar idéerna och människors rädsla och fruktan i ljuset ser man vad det går för.

Nu handlar det om att hjälpa dessa flyktingar som verkligen har ett asylbehov.  Orban representerar andra sidan i den konflikt som finns bland Europas politiker. Han målar upp en bild av massinvandring där inte bara flyktingar, utan också andra människor utan direkt hjälpbehov från den muslimska världen kommer att välla in i Europa så de ursprungliga europeerna kommer att vara i minoritet. och Europa förlorar sin kristna värdegrund. Det låter för mig som en obefogad rädsla. Framförallt får en sådan rädsla inte styra oss till att strunta i att hjälpa människor som är i nöd och har verkliga skyddsbehov. Att strunta i att hjälpa är verkligen att sälja ut sin kristna själ. Men vi får inte tappa modet för att politiker inte är eniga. Politik är att vilja och här krävs ledarskap för att peka ut en riktning och överbrygga motsättningar och få andra med sig.

Merkel framstår som den politiker som har förutsättning att ta ledarskapet i denna process, men det behövs också fler politiker med mod och visionär kraft. Vi måste få ett slut på de dödliga resorna över Medelhavet och ta initiativet från de hänsynslösa flyktingsmugglarna genom att erbjuda anständiga vägar för flyktingarna att söka asyl i Europeiska länder. Tänk på de vita bussarna i samband med Andra världskriget och Raoul Wallenberg. Liknande initiativ behövs idag.

Samtidigt måste vi faktiskt göra mer för att engagera oss i grundorsaken till flyktingströmmarna så att människor slipper fly. Blickarna riktas mot Syrien där en stor del av landets befolkning faktiskt är på flykt. Landets president har för länge sedan förbrukat sitt förtroende. Omvärlden kan inte stillatigande se på när ett folk plågas på detta sätt. Samtidigt har vi IS med dess ännu värre barbariska hantering av människor. De försöker inte ens dölja detta utan skryter med det för att skrämma, men tydligen också väcka beundran och hänförelse hos en del som i denna polariserade pseudovärld dras till dem. IS kan växa sig stark tack vare övriga konflikter i regionen där man inte förmår att kraftsamla mot dem. På sikt kan de bli ännu farligare och hota även Europa. Vill inte Europa översvämmas av ännu större flyktingströmmar år efter år och slippa hotet från ett Kalifat som växer sig allt starkare, så bör man i ren självbevarelsedrift agera.

Ett sätt att börja bekämpa Assad vore att införa en flygförbudszon inom Syrien så att han inte kan bomba sin egen befolkning. Assads kapitulation och en ny regering är en förutsättning för att kunna bekämpa IS effektivt.

Irak har kommit i skymundan på sista tiden, men även där lider människor.  Kristna, muslimer som inte tillhör rätt trosinriktning och andra folkgrupper förföljs, kvinnor kidnappas. Var finns omvärldens vilja att ge skydd? Nuri Kino är en av de journalister som ständigt försöker göra oss uppmärksamma på detta.