”Jesus är densamme igår, idag och i all evighet” (Heb 13:8). Detta är kyrkans tro. Vare sig man delar Kyrkans tro eller inte så är Jesus ännu 2000 år efter sin fysiska tillvaro här på jorden en person som engagerar och som människor har åsikter om, ett tecken som väcker strid.

En del är till och med angelägna om att ifågasätta att  han över huvud taget existerat.

En del vill se honom som profet och vishetslärare men ifrågasätter Kyrkans tro att han är Guds Son, det inkarnerade Ordet talat till mänskligheten.

Aposteln Petrus vaktar porten till Skara domkyrka

Uppståndelsetron är grundläggande för den kristna tron. Både Jesus lidande och offerdöd och hans uppståndelse var överraskande händelser, oväntade och omöjliga att inrangera i de koncept för tänkandet som lärjungarna hade (och givetvis i moderna människors tankekoncept). I ljuset av dessa händelser läser de på nytt skrifterna och erinrar sig vad Jesus sagt då han var tillsammans för dem. Men att det hänt går upp för dem undan för undan, och så konsolideras undan för undan uppståndelseerfarenheten: ”Jesus har verkligen uppstått och han har visat sig för Simon!” (Luk 24:34).

Påve emeritus Benedikt reflekterar över svårigheten för vår tids tankekoncept att ta in något sådant i andra delen av bokserien Jesus från Nasaret (mina markeringar):

”…Can we—as men of the modern world—put our faith in such testimony? “Enlightened” thinking would say no. For Gerd Lüdemann, for example, it seems clear that in consequence of the “revolution in the scientific image of the world . . . the traditional concepts of Jesus’ Resurrection are to be considered outdated” (quoted in Wilckens, Theologie des Neun Testaments 1/2, pp. 119-20). But what exactly is this “scientific image of the world”? How far can it be considered normative? Hartmut Gese in his important article “Die Frage des Weltbildes”, to which I should like to draw attention, has painstakingly described the limits of this normativity.

Naturally there can be no contradiction of clear scientific data. The Resurrection accounts certainly speak of something outside our world of experience. They speak of something new, something unprecedented—a new dimension of reality that is revealed. What already exists is not called into question. Rather we are told that there is a further dimension, beyond what was previously known. Does that contradict science? Can there really only ever be what there has always been? Can there not be something unexpected, something unimaginable, something new? If there really is a God, is he not able to create a new dimension of human existence, a new dimension of reality altogether? Is not creation actually waiting for this last and highest “evolutionary leap”, for the union of the finite with the infinite, for the union of man and God, for the conquest of death?

En del ifrågasätter sanningshalten i det som berättas om Jesus i vissa bibeltexter och sätter störe tilltro till moderna textkritiska vetenskapliga hypoteser än till Kyrkans tradition. Men rent kunskapsteoretiskt ligger både de vetenskapliga hypoteserna och kyrkans tradition utanför det som går att vetenskapligt styrka. Så varför skulle man överge Kyrkans tradition till förmån för moderna vetenskapliga hypoteser så länge den förstnämnda inte motsägs av förnuft och vetenskaplig bevisning?

Ta t.ex. berättelserna om Jesus barndom i Lukasevangeliet. De anses som efterkonstruktioner. Kan så vara, men vad säger att inte Lukas som levt nära källorna, träffat Maria och hört henne berätta ändå inte återger något som är sant. Påve emeritus Benedikt tar upp detta i en tredje kompletterande del till sina två tidgare Jesus-böcker.

“what Matthew and Luke set out to do, each in his own way, was not to tell “stories” but to write history, real history that had actually happened, admittedly interpreted and understood in the context of the word of God. Hence the aim was not to produce an exhaustive account, but a record of what seemed important for the nascent faith community in the light of the word. The infancy narratives are interpreted history, condensed and written down in accordance with the interpretation.”

För den som läst Jonas Gardells Jesus-bok och önskar läsa om Jesus ur kompletterande perspektiv är påve emeritus Benedikts Jesus-böcker mycket lämpliga.

Det finns en tendens i dagens tänkande att anse allt som man inte kan ta på och naturalistiskt bevisa såsom icke existerande och fantasi. Positivistisk naturvetenskaplig verklighetstolkning godkänner inte något som man inte kan se, ta på, väga eller mäta. Också många kristna verkar känna sig obekväma med trons övernaturliga dimension. Lena Andersson, ateistisk debattör, klagade för några år sedan över liberalteologernas undflyende omtolkningar av Bibeln. Hon föredrar hellre rejäla fundamentalister att debattera mot.

Lena Andersson har en poäng, även om hon samtidigt slänger ut barnet med badvattnet. Det finns en anstöt i den kristna tron, så har det varit i alla tider, och så är det idag också. Anstöten idag är att  Ingen liberalteologisk tolkning kan genom teologiskt slingrande eller omtolkning av de bibelord som inte låter alltigenom bra för den moderna människan helt eliminera denna anstöt.

Låt oss konstatera att kristen tro innebär en tro på något som är bortom här och nu, en tro på saker vi inte kan se. Det finns fundament i tron, en uppenbarelse som Kyrkan fått ta emot och som hon förvaltar. Denna ”Trons skatt”, som vi brukar kalla det i Katolska kyrkan är som en dyrbar gåva, något som vi fått ta emot och som vi på inget sätt skulle kunna ha hittat på eller uppfunnit själva.

Trons universella grund står fast, men den tas emot av varje tid och varje kultur utifrån dess förutsättningar och perspektiv och det pågår en ständig reflektion hur vi utifrån vår tids tänkande kan förstå och ta till oss Trons skatt. Här ett bidrag av teologen och dominikansystern Madeleine Fredell som reflekterar över hur vi skall förstå trosbekännelsens utsaga om Jesus som  sann Gud och sann människa.

Religion och vetenskap står inte i motsatsförhållande till varandra, de representerar två olika sfärer av den mänskliga erfarenheten. Tron och förnuftet motsäger inte varandra. Man kan inte bevisa eller motbevisa Guds existens med vetenskap eller förnuft, men tron kan bli föremål för reflektion grundad på förnuft och vetenskap. Detta är teologins område. Teologin är en hermeneutisk, tolkande vetenskap.

Husaby kyrka, Sveriges första biskopskyrka. Krucifix från 1200-talet

2009 skrev jag denna artikel om tro och förnuft på Newsmill.