I en artikel i Sydsvenskan 16 jan skriver Ian Buruma, professor i demokrati, mänskliga rätigheter och journalistik (Bard College, USA), att det hade varit en god sak om påven hade kommit med några uppmuntrande ord till de män och kvinnor i Indien som har fått nog av sexuellt våld.
Buruma uttrycker därmed en förväntan på en person som är ledare för hälften av världens kristenhet, och som som bekänner sig till en sociallära som grundar sig på respekt för människovärde och grundläggande mänskliga rättigheter, att han i kritiska situationer skall utnyttja sin auktoritet som en person som många lyssnar till att vara en talesperson för hela mänskligheten i frågor om fred, frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter.
Så har skett i många fall. Katolska kyrkans stöd har varit allmänt uppskattat när det gäller fredsarbete och motverka förtryck och social orättvisor. Katolsk sociallära innehåller principer som är allmänt respekterade som en god grund för samlevnad i världssamfundet.
Men idag finns tydliga tecken på att denna auktoritet håller på att krackelera, inte på grund av att världen lyssnar mindre, tvärtom, förväntningarna är snarast ökade, men på grund av att Katolska kyrkan inte lyckas tala till världen på ett relevant sätt, fel frågor prioriteras och man gör sig konstant missförstådd och får negativ PR. T.ex lyckas man få enorm kritik på sig att diskriminera homosexuella varje gång man uttalar sig om familjen och att äktenskapet är mellan man och kvinna. På så sätt blir resultatet dubbel skada: Man når inte ut med det positiva budskap man har om äktenskap och familj samtidigt som man, om än orättvist, får bilden på sig som en bigott diskriminerande kyrka som silar mygg och sväljer kameler, och inte längre förmår att vara det världssamvete man i kraft av sin sändning borde vara.
Teologen och dominikansystern Madeleine Fredell reflekterar över detta i en text som finns på hennes teologiska hemsida: Utmaning för Katolska kyrkan på 2000-talet. Hon skriver angående påvens auktoritet i den komplexa mångfacetterade bild kristenheten utgör idag:
”Man måste fråga sig vilka referensramarna är för de som talar i kristenhetens namn? Vilken legitimitet har de som gör uttalanden? Vilka representerar de? Varken en ortodox, katolik, lutheran eller reformert kan längre påstå sig svara för hela sin kyrkofamilj. Gränser mellan teologier och trosuppfattningar går inte längre mellan kyrkorna och samfunden utan än mer tvärsigenom dem. En av de mest dramatiska frågorna här blir om det finns någon som talar på hela mänsklighetens vägnar idag. Av tradition har påven ofta ansetts göra det, vare sig vad man nu tycker om hans uttalanden i enskilda frågor eller inte, men nästan alla har tillskrivit honom en auktoritet som inte varit beroende av politiska hänsynstaganden, utan snarare som en mänsklighetens röst.”
Hon kommer sedan in på vilka faktorer som ligger bakom att denna auktoritet håller på att spricka idag. I motsats till vad media ofta gör gällande menar hon att det inte är Benedikt XVI ensam som bär ansvar för detta, utan det är ett system med rötter över 100 år bakåt i tiden som förorsakat kyrkans kris och det bristande förtroendet. Skandalerna i kyrkan är egentligen bara symtom på den djupgående krisen.
Jag tror sr Madeleine har mycket rätt i att det inte bara handlar om påven. Han har egentligen en mycket radikal teologi som kommer fram i hans böcker, men i sitt agerande sitter han fast i systemet. Andra Vatikankonciliets reform var ett sätt att komma vidare, men man har egentligen inte kommit till rätta med problemet ännu. Vi lever i en trött handlingsförlamad kyrka där mainstreamkatolikerna trängs mellan en konservativ falang som tycker det var bättre innan Andra Vatikankonciliet och vill tillbaka dit och de som snabbt vill driva på en reformen och av mainsteream och prekonciliära betraktas som traditionslösa.
Hur skall man då beskriva problemet? Det handlar om skillnaden mellan å ena sidan en levande tro, autentiskt utlevd, begrundad, utvecklad och förmedlad av människorna i varje ny tid och å andra sidan centralstyrning och försök att fånga in tron och de absoluta sanningarna i allt mer detaljerade trossatser, dogmer och bekännelser utan att ta hänsyn till språket och den omkringliggande kulturen. Med det senare förhållningssättet som kulminerade i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet, men som vi smakar frukterna av också idag hamnar kyrkan på kollisionskurs med människors egna troserfarenheter och sociala tillvaro.
Sr Madeleine:
…i och med upplysningstiden och rationalismen blir den kristna tron förnuftsbaserad och börjar inventeras och utläggas utifrån närmast naturvetenskapliga och positivistiska kriterier… Kyrkan grundlägger här själv det som utvecklas till en ateistisk filosofi genom att helt åtskilja det naturliga från det övernaturliga. Kanske är katekeser de värsta avarterna av detta, där trons innehåll så att säga kan prickas av punkt efter punkt. Det som vi i katolska kyrkan kallar ”depositum fidei”, ”trons skatt”, har utvecklats till en samling dokument med dogmatiska utsagor, snarare än det som begreppet betecknade från början, nämligen en levande tro stadd i ständig utveckling och reform.
Sedan läskunnigheten blev allmänt spridd på 1800-talet har självförståelsen av vår tro blivit alltmer färgad utifrån ett inlärt mönster snarare än utifrån ett personligt meditativt sökande, utifrån en personlig erfarenhet. Hermeneutiken har fått oss att börja ifrågasätta de givna ramarna för vår tro, fått oss att ställa frågor varför vi tror som vi gör. Tron i form av ett försanthållande har börjat knaka i fogarna. Vi är medvetna om att vårt språk avslöjar vår självförståelse, men att detta språk är något som vi lärt oss och som också utvecklas. Det som vi hävdar genom språket får konsekvenser för vårt handlande gentemot våra närmaste liksom gentemot mänskligheten och skapelsen i stort. Språket kommer att påverka synen på både mina medmänniskor och min verklighetsuppfattning.
Det liturgiska och teologiska språkbruket är inte undantaget från detta. Var och en av oss har en självförståelse av vår tro och den är präglad både av den trosgemenskap vi tillhör och av den historiska trostradering som finns bakom varje gemenskap.”
Att hitta balansen i detta så att kommunikationen med världen kan fungera och Kyrkan återvinna sin auktoritet (som är något som gives av andra, inte något man tar sig) se där den utmaning kristenheten står i inför idag. En utmaning relevant för den ekumeniska dialogen, men också för kyrkans och den samlade kristenhetens dialog med världen och hennes möjlighet att fortsätta att vara salt och ljus, förmedla tro hopp och kärlek och vara en röst som världen lyssnar till.
Bengts Blogg 
Pingback: Katolska Kyrkans Katekes är ingen lagbok | Bengts Blogg
Sr Fredell vittnar om att hon inte förstått hur kyrkan fungerar. Det är oroväckande. Än värre att hon förmedlar en mängd rena felaktigheter. Talet om självförståelse som villkor för den sanna tron och den felaktiga uppfattningen att försanthållande skulle innebära någon sorts förminskning, en begränsning, är bara två exempel på missförstånd som visat sig kunna vara ödesdigra. Det relativiserar hela uppenbarelsen, den skulle alltså kunna variera i innehåll beroende på person, kultur, tidsepok, omgivning, tolkning…och därför är det ingen idé ens försöka definiera vad kristen tro är. Varför då inte också avskaffa alla löften, trosbekännelser, katekesundervisng, dogmer, dessa ”avarter”? Och låta påven vara en maktlös symbol, ungefär som vår kung. Man får uppfattningen att det är just detta som sr Fredell är ute efter. Och då undrar man; vad är det som ska komma istället? Det kan väl inte vara de tomma kyrkorna och klostren – den civila kyrkan som inte syns, inte hörs, inte märks, annat än i en och annan kulturell afton för de närmast bekanta – eller? Var finns tilltron, tron på att uppenbarelsen kan förstås och undervisas om i alla tider?
Eric!
Jag utgår från de texter jag citerar, inte från vad jag tror att textförfattarna egentligen menar som inte kan utläsas av texten.
När du skriver att man får uppfattningen att sr Fredell är ute efter att relativisera hela uppenbarelsen, ”och därför är det ingen idé ens försöka definiera vad kristen tro är”, så är det en högst spekulativ uppfattning. Jag tror inte att sr Fredell menar så, och skulle hon mena så håller jag förståss inte med henne.
Sedan skriver du att självförståelse är ett villkor för den sanna tron och att försanthållande innebär en förminskning.
Angående självförståelse, så har du definitivt fel. Självförståelsen är en del av den funktionalitet varmed det mänskliga medvetandet tar in och processar vad man bejakar, tror, håller för sant. Även den mest inbitne prekonciliarist och antimodernist utgår från en slags självförståelse för det han/hon förfäktar. Det blir absurt att då inte tillerkänna andra människor som inte har den självförståelsen rätten att bruka den, utan kräva att de skall underkasta sig vad som dikteras att de skall tro rakt av, utan självförståelse, Så fungerar inte tron. Tron fungerar genom att människor med självförståelse mediterar över uppenbarelsen i sina hjärtan och omsätter den tro som väckts i livet. Och de troendes gemenskap fungerar genom dialog, inte likformighet och sammanhållen genom kärlekens band.
Angående försanthållande: Det är inte fel i sig med försanthållande, men en levande tro stannar inte vid det.
Försanthållande – inte fel? Men snälla – det är en FÖRUTSÄTTNING för tro att hålla för sant vad andra vittnat om. Det är ju just detta som ÄR tron! Följ mig, tro vad jag lär. Tro att det är sant. Frälsaren själv uppmanar oss till detta. Hur ska vi veta att evangelisterna talar sanning – genom att uppleva? Hur ska vi förstå trosbekännelsen – känna den? Detta med språk och självförståelse är kvasipsykologiskt gallimatias. Lyssna vad Johannes av Korset och Teresa av Calcutta vittnar om – en stor tomhet. Och det är där, i den totala tomheten, tysnaden, när självet är övergivet, när självförståelsen är utplånad, som Gud kan komma in. Det kommer ofta fram en otäck sorts fördomsfull inställning att troende som är ”konservativa” egentligen inte tror på riktigt utan bara kramar trossatser. Att kyrkans tjänare, biskopar och kurian inte är kristna på riktigt. Att det skulle finnas en mera fullödig tro, som inte behöver några definitioner, utan lever alldeles av sig själv. och som därför ingen egentligen kan uttala sig om.
Därmed dömer man ut de studier, som kyrkan alltid ansett vara grunden för en sund tro. Om det är så att det uppstår sprickor mellan kyrkans ledning och de troende, så beror detta snarare på brister i kunskaperna, alltså JUST att man slutat studera vad kyrkans tro är, snarare än att folket skulle ha en självförståelse som är mera i tiden och därför vara mera sanningsenlig. Psykologin ska man hålla utanför tycker jag.
I denna mening kommer mycket fram av det slaget: ”Det som vi i katolska kyrkan kallar ”depositum fidei”, ”trons skatt”, har utvecklats till en samling dokument med dogmatiska utsagor, snarare än det som begreppet betecknade från början, nämligen en levande tro stadd i ständig utveckling och reform.” Missuppfattning! Ty den levande tron är inte bara en känsla, utan en insikt som de dogmatiska utsagorna har sprungit ur, dessa fanatsiska formuleringar varmed kyrkan kunnat förmedla det som egentligen inte borde gå att förmedla. Glöm inte att kyrkans dogmer och katekes kommit till I BÖN, I TILLBEDJAN!
Påven sitter i fast i något system alls – han är lika fri som Jesu apostlar att förkunna. Och det är detta han gör.
Eric!
Du läser inte riktigt vad jag skriver och strider mot väderkvarnar.
Nej, försanthållande är inte fel, det är grundläggande, vi är överens om det. Men jag håller inte med om att det ÄR tron. Tron är mera.
Men detta mera lever inte av sig själv och är inte oberoende av dogmatiska definitioner. Jämför Augustinus: ”Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro”
Å andra sidan ger jag dig rätt i att troende som kallar sig konservativa (till vilka du som jag förstår räknar dig) också gärna blir missförstådda och vulgärtolkade som ”inte riktigt troende utan bara kramar trossatser”.
Vore bra med en teologisk debatt som kan mötas någonstans i mitten utan att man behöver vulgärtolka varandra.
När jag läser det första citatet av syster Madeleine kommer jag tänka på frågan: Vad är det som gör en person till katolik, ortodox, protestant och ytterst sett kristen.
Många människor man möter tycks besvara frågan med att det handlar om ett knippe åsikter hos den enskilde personen. En katolik har exempelvis ett kluster av åsikter, en ortodox ett kluster av åsikter osv. Det är inte ovanligt att man träffar personer från svenska kyrkan som hävdar att det är ”mycket katolska” utifrån man har en hög grad av ”katolska åsikter” i olika teologiska frågor. Frågan är om man är mer katolik för det! Sedan träffar man döpta och konfirmerade katoliker som har mer otalt med påven, biskoparna och ”hela paketet” än vad protestanten med ”katolska åsikter” har. Vem av de två är ”mest katolik”?
Kan tron/trons innehåll liknas vid ett smörgåsbord där en massa teologiska uppfattningar är uppdukade?
Magnus
Nej – det går inte att acceptera en beskrivning av kyrkan som är helt fel. Allt handlar inte om åsikter och tokningar, Bengt, och att man ska nöja sig med att ”mötas någonstans i mitten”. Det finns rätt ich fel, sant och falskt. Att trossatser begränsar tron är falskt. Att kyrkan skulle grundlagt ateistisk filosofi – grundläggande fel. Att språket avgör tron är också falskt. Att läskunnigheten skulle gjort de troende mindre troende är falskt rakt igenom. Det första missionärerna gör är att lära folket läsa!
Att sr Fredell får breda ut sina vingar och tillmätas någon sorts auktoritet när hon kallar kyrkans lärosatser för avarter och med härskarteknikens allra mest subtila finesser ”vi”, ”oss” (”Hermeneutiken har fått o s s att börja ifrågasätta de givna ramarna för v å r tro”) mot ”d e som talar i kristenhetens namn”, alltså ”de” som inte ifrågasätter, få bedriva en närmast propagandistisk verksamhet för privatuppfattningar, det gör mig upprörd. Inte åsikterna i sig – men det auktoritära och försåtligt objektiva. Dessa texter borde ha en röd varningsstämpel.
Eric!
Jag försöker begripa vad du säger men får ingen rätsida på det. Rätt, fel. Du vet. Din text känns alltigenom propagandistisk. Vissa personers texter skall varningsmärkas, som om det vore farligt med ett utbyte av tankar.
Är det verkligen så svårt att förstå? Att man inte alltid kan säga å ena sidan –men å andra sidan? Att idealet inte alls alltid är att ”mötas någonstans på mitten” inte ens en halvbra lösning? Att det faktiskt finns sådant som inte kan diskuteras eller ifrågasättas?
Nu vill jag veta: Är även du av meningen att påven och läroämbetet inte har legitimitet att uttala sig ens för hela katolska kyrkan? Ja eller nej. Tycker även du att Kyrkan grundlagt själv ”det som utvecklas till en ateistisk filosofi genom att helt åtskilja det naturliga från det övernaturliga”? Ja eller nej. Menar du också att katekeserna snarare har bidragit till en förminskad tro av samma anledning? Ja eller nej. Menar du att kyrkans förråd av tro reducerats genom definitionerna och lämnat det ”som begreppet betecknade från början, nämligen en levande tro stadd i ständig utveckling och reform”? Ja eller nej. Tycker även du att läskunnigheten lett till att de troende bara lär sig innantill och att ”självförståelsen av vår tro blivit alltmer färgad utifrån ett inlärt mönster snarare än utifrån ett personligt meditativt sökande”? Ja eller nej, Tycker du att hermeneutiken (tolkningsförfarandet) ”har fått o s s att börja ifrågasätta de givna ramarna för v å r tro”? Ja eller nej? Menar även du att vår tro ”är präglad både av den trosgemenskap vi tillhör och av den historiska trostradering som finns bakom varje gemenskap”, och att vi därför egentligen aldrig kan veta om vi har samma tro som apostlarna? Ja eller nej?
En del av dessa frågor är helt avgörande för hur man upffattar sin katolska tro. Du som så flitig på nätet kanske kunde klara ut var du står i förhållande till dessa utsagor, som inte är mina, utan tagna direkt från det du citerat ur sr Fredells texter.
Eric!
Nu utmanar du mig. Det gillar jag. Skall försöka svara, men det blir tentativt, och alla frågor är inte entydiga ja eller nej-frågor. För diskussionens skull, jag gör ett försök:
– Nej (dvs påven och läroämbetet har sådan legitimitet)
– Hon kan i alla fall ha underlättat den utvecklingen genom sitt förhållande till vetenskap och modernism på 1800-talet och början av 1900-talet.
– Nej.
– Nej, förrådet av tro har inte reducerats, men förmågan att göra den förstådd och levandegjord för samtiden kunde vara bättre.
– Nej, kanske inte läskunnigheten i sig, men den moderna kulturen har inga bra begrepp för tron som lätt schabloniseras. Det finns ingen plats för mysteriet. Att evangelisera den moderna kulturen är Kyrkans största utmaning idag.
– Det var en svår fråga. Jag passar på den tills vidare.
– Det var också en svår fråga. Jag orkar inte reda ut det nu vid denna sena timme. Kanske du kan hjälpa mig att spinna lite på det temat.
/Bengt
OK, tack. Det artar sig. Vad tror du hl. Dominikus skulle tycka om sr Fredells självförståelse av sin tro? Jag tror han skulle ha ett och annat att undervisa om…Han grundade den orden som sr Fredell tillhör för att komma tillrätta med albigensernas förödande ”självförståelse” av sin tro.
Om man försöker förankra den kristna tron helt och hållet i mänsklig kunskap och förståelse hamnar vi i olika gnosticerande ideologier och strömningar. Albigensarna eller katarerna var ett exempel på detta, och Kyrkans koncilier och dess formuleringar av den kristna tron har ju ofta handlat om att avgränsa kyrkans tro mot sådana gnosticerande strömningar.
Jag kan hålla med dig om att en del av den kritik (inte all) som riktas mot Kyrkan av katolska intellektuella i västerlandet och liberalteologin har klara gnosticerande drag. Om självförståelsen går så långt att man förnekar och relativiserar Trons skatt, som bygger på uppenbarelse, inte något som människan genom en intellektuell process hittat på, så kastar man ut barnet med badvattnet. En tro som enbart bygger på självförståelse kommer inte att ha någon evangelsierande kraft, och kommer bara att leva kvar som ett kulturellt affektionsvärde någon generation till och därefter dö ut.
Men däremot finns ett legitimt behov av aggiornamento, uppdatering, och att intellektuellt gå i klinch med de frågeställningar som dagens intellektuella har. Där duger det inte att sticka huvudet i busken och heresiförklara så snart någon uttrycker tveksamhet även av sådana saker i kyrkans lära som inte tillhör det centrala i tron. Här menar jag att teologer som sr Madeleine Fredell har en uppgift att fylla.
Vilken uppgift? Förvirra? För det kan ju inte vara någon som byggs upp av det budskap som framförs. Det beskriver en kyrka som inte är densamma som de heligas. Den avfärdar att Helige Ande kunde ligga bakom de vackra trossatserna. Nej – detta är inte den kyrka jag konverterade till. Det är en världslig idé om kyrkan som en mänsklig gemenskap. Och raskt förvinner kallelserna…
Vet du vad heresier innebär? Varför de finns? Hur kyrkan öht kan ha mage att använda begreppet?
Eric!
Man behöver ”tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin” (Jfr Karlfeldt, Fridolins visor). Västerländska intellektuella har sitt eget språk som kyrkan bör kunna. Det går inte att avfärda med att bara fördöma och heresiförklara. Vi behöver goda apologeter som talar de intellektuellas språk. C:S Lewis, Peter Kreeft och nyss bortgångne Erwin Bishofberger SJ m.fl av hans bröder i Jsuitorden här i Sverige är exempel på goda apologeter som talar samma språk som västerlandets intellektuella.
Sr Madeleine Fredell skulle jag vilja räkna till den skaran också. Förutsättningen är givetvis att man är förankrad i Kyrkans tro och vill tjäna Kyrkan genom de naturliga och andliga gåvor Gud givit.
Låt oss lämna personfrågor därhän. Luther framstår som mycket sympatisk jämfört med Padre Pio… Mycket av det som uttrycks i sr Fredells rexter är inte förenligt med våra fäders tro. Kyrkan har mycket goda relationer även med heretiska samfund. Men låt förr all del inte detta påverka vår egen tro, som relativt opåverkad med Guds nåd kunnat spridas under 2000 år till mänsklighetens fromma.
Pingback: Bön och tacksägelse för påve Franciskus i Katolska domkyrkan | Bengts Blogg
Pingback: Påven återställer balansen mellan huvudsak och bisak | Bengts Blogg
Pingback: Enhet med eller under påven? | Bengts Blogg
Pingback: Vatikanens utrikespolitik har alltid varit pragmatisk | Bengts Blogg
Pingback: Laudato Si: Ytterligare en byggsten i Katolska kyrkans sociallära | Bengts Blogg
Pingback: Barmhärtighetens jubelår hjälper oss att tolka tidens tecken | Bengts Blogg
Pingback: Primat och ledarskap i världskyrkan | Bengts Blogg
Pingback: Folket: Ge oss starka ledare som kan tolka vår vilja | Bengts Blogg