Ge oss en helig ofrid då vi passerar genom den heliga porten!

Publicerat den 5 januari, 2025 av Bengt Malmgren

Vi står inför ett nytt år. Mycket är på gång, handlingar som syftar till att göra oss till bättre människor och öka enheten bland oss kristna.

Jubelåret 2025 har utlysts av påven. Miljontals pilgrimer kommer att passera genom den heliga porten i Peterskyrkan och i domkyrkor världen över och därmed lämna det gamla bakom sig och låta sitt liv förvandlas och helgas, så är det i alla fall tänkt. Kyrkan erbjuder också avlat, d.v.s. reparation av syndens konsekvenser om man iakttar vissa mått och steg och tar emot det i tro.

Det är 1700 år sedan det ekumeniska konciliet i Nicea varifrån vi har den trosbekännelse som är gemensam för alla kristna och där tron på Jesus Kristus som på en gång sann Gud och sann människa fastslogs, en grundpelare i den kristna tron.

I Sverige är det 100 år sedan det ekumeniska mötet i Stockholm som sammankallades av ärkebiskop Nathan Söderblom och som samlade stora delar av den protestantiska kristenheten (katoliker och pingstvänner var inte med) och Sveriges Kristna Råd har deklarerat 2025 som ett ekumeniskt år med temat Tid för Guds fred. Men vi borde be om en helig ofrid så att vi rycks upp ur vår bekvämlighet  där vi är oss själva nog inom våra trygga samfundsramar. Även om ekumenik anbefalls i högtidliga dokument och några av oss deltar i manifestationer för enheten, så är det som att vi vant oss att acceptera bristen på enhet som en normal tingens ordning.

Reparation, gottgörelse, att laga världen (tikkun olam) tolkar jag som viktiga ledord för detta år som äger rum i en splittrad söndertrasad värld. Men det är ingen tid att yvas som kristna. Vi har alla del i världens bortvändhet från Gud och även våra egna hjärtan behöver lagas. Att reparera syndens konsekvenser är kärnan i den katolska seden som kallas avlat (och som Luther kritiserade avarter av). I avlaten är det Guds nåd som verkar under förutsättning att vi människor är öppna och låter honom verka. Gud tränger sig inte på. Synden skadar din relation till medmänniskan och Gud, och den skadan försvinner inte även om du blir förlåten. Det behövs ett reparationsarbete både här och nu och i den eviga världen. Har vi sårat eller skadat någon ber vi om förlåtelse och ersätter i görligaste mån sådant som fördärvats, rent konkret. Men det som gått sönder i våra hjärtan och i relation medmänniskorna och till Gud behöver vi Guds nåd för att hela.

Lagom till jubelåret skrev påve Franciskus en encyklika om Jesus heliga Hjärta Dilexit nos (Han älskade oss). ”Avsikten att konkret gottgöra är avgörande för försoningsprocessen”, skriver påven och förklarar att för att gottgörelsen ska vara kristen och inte bara en enkel rättvis handling krävs två inställningar: 1) att erkänna skuld och 2) be om förlåtelse. Han citerar påven Johannes Paulus II om att gottgörelse är att ”offra sig till Jesu hjärta, på hatets och våldets ruiner, så att den så efterlängtade kärlekens civilisation kan byggas, Kristi hjärtas”.

Den springande punkten är huruvida den gestaltade dramaturgin, öppnandet av den heliga porten och Guds folk passerande genom den skall förbli yta eller om den skall sjunka in och ta gestaltning i en inre omvändelse. För symboliken är ju magnifik om vi väl tar till oss den och låter den förvandla oss. Men det sker inte som genom en magisk påverkan genom en pilgrimsfärd under det heliga året, utan det väsentliga är den inre omvändelsen, hur vi öppnar oss och låter oss förvandlas.

Påvens predikan på julnatten fokuserade på denna inre process:

”Det kristna hoppet är inte ett lyckligt slut som man passivt inväntar: det är Herrens löfte som man ska välkomna här och nu, på denna jord som lider och sörjer. Hoppet ber oss att inte dröja, att inte falla in i vanor, att inte söla kvar i medelmåttighet och lättja; det ber oss – som Sankt Augustinus skulle säga – att bli upprörda över de saker som är fel och att ha modet att förändra dem…. Detta hopp är oförenligt med det lugna livet, hos dem som inte höjer rösten mot ondskan och mot de orättvisor som drabbar de fattigaste.”

Men också predikans appeller kan förbli utanverk och rinna av oss, därför att vi är så vana vid de vackra orden, det hör liksom till och bidrar till feelgood-känslan utan att det egentligen förändrar oss. Deltagande i och ytligt gillande av en magnifik yttre gestaltning av heliga ting som inte sätter avtryck i vårt inre är något djupt sorgligt.

 I Europa rasar ett krig med dagliga terrorbombningar av civilbefolkningen, tortyr, massakrer på civila och deportationer av befolkningen i ockuperade delarna av landet. Kriminella gäng får ett allt större inflytande över olika samhällsektorer, klimatkrisen och dess verkningar blir allt värre och  världen tycks inte kunna enas kring åtgärder för att uppnå klimatmålen.

Vi kristna har ett ansvar att förmedla hopp och bidra till att bygga kärlekens civilisation. Men det vilar något sömngångaraktigt över oss. Appeller och förslag till goda föresatser gödslas över oss, men det är som att vi inte vill att våra cirklar skall rubbas, vi vill bara höra de vackra orden och känna oss goda men inte i grunden förändras. Varför finns inge större nöd för läget i världen, och för vår bortvändhet från Gud?


David Wikerson

Påve Franciskus är inte bara Katolska kyrkans överhuvud, han är också en profet, men precis som folket på Gamla testamentets tid vill vi inte låta oss beröras.  Bortvändheten från Gud är ekumenisk, den gäller såväl katoliker som protestanter. David Wilkerson fick en vision 1973 som han tolkade som en profetia till den evangeliska kristenheten, han redogjorde för den I boken Synen (The Vision). Jag läste nyligen om den, och om den var aktuell 1973 är den i mångdubbel bemärkelse det idag. Visionen innehöll förutsägelse om de yttersta tiderna och vilka plågor som drabbar mänskligheten. I boken gick han igenom vad Jesus säger om de yttersta tiderna och vad som står i Uppenbarelseboken. Om man årtiondena efter boken tyckte sig se tecken på att några av profetiorna redan uppfyllts, så kanske man i än högre grad kan  känna igen sig i vad som händer i världen  idag.

Men Wilkersons ärende var inte att skrämmas, blott att berätta vad han uppfattat han fått uppenbarat som en profetia åt kristenheten att pröva. Det finns många profetior med inslag av framtidsförutsägelse av katastrofer och plågor, t.ex. Fatima-barnens vision av helvetet och om händelser i Europa under 1900-talet. 1500-talsastrologen Nostradamus profetior om framtiden är också något som tilldrar sig intresse än idag.

Men det väsentliga med kristen profetia är inte skrämseleffekten eller att ägna sig åt detaljerade tolkningar av huruvida händelser nu överensstämmer med vad som åsyftats i bibelns utsagor om de yttersta tiderna. Vill man låta sig skrämmas räcker det gott och väl med att ta del av vad som faktiskt sker i nutiden. Krig, konflikter, samhällets oförmåga att ta itu med utmaningarna, klimatkrisen och vilka bestialiska handlingar människor fortfarande är kapabla till. Att grotta ner sig i undergångsprofetior kan i det perspektivet ses närmast som en verklighetsflykt.

Det väsentliga med kristen profetia är att tolka tidens tecken, vad som är akut, i vilka avseenden vi behöver ändra våra liv. Påve Franciskus apostoliska maningar och encyklikor är profetiska i det avseendet.

Det väsentliga i Wilkersons profetia är inte framtidsförutsägelserna, utan maningen till oss kristna. Vad bör vi göra. Jag vill lyfta fram följande i Wilkersons bok, det är lika relevant för kristna av alla samfund:

Jag ser många av de sista kristna, som en gång älskade Gud, lida skeppsbrott i tron därför att nöjeslystnaden tagit dem i besittning… de har inte hängett sig åt någon speciell synd, men så småningom har de blivit mer och mer begivna på långfilmer i TV, olika partyn och sociala tillställningar med åtföljande vindrickande. De älskar faktiskt Gud, men de älskar sina nöjen ännu mer. De är egentligen inte syndare inför Gud – bara främlingar…

Framtidens stora synd blir missbruk av fritiden. Detta har inget att göra med de veckor som tillbringas på semester… Allt detta [olika fritidssysselsättningar, rekreation etc] är legitimt och gott i sig självt. Jag talar om all bortslösad tid. Jag menar den tid människan har för sig själv, att göra vad hon vill med. Tid hon kunde ha använt till att läsa Guds Ord. Tid hon kunde tillbringa i bönekammaren med sin himmelske Fader.

Jag ser satan komma igen för att anklaga de sista kristna: ‘Titta på dem, de har ingen tid att vara ensamma med Gud. De ”slår av” Gud som man slår av en TV-apparat. De jagar, fiskar, reser, spelar golf, tennis och korgboll. De går på biografer och fester och driver omkring överallt, men de har inte tid att läsa Bibeln eller bedja. Är detta verkligen de sista kristna, de som ”vandrar i tro?” Skall deras tro övervinna världen? Är det inte dessa som borde förbereda sig för förföljelse och kaos?”….

Framtidens största synd emot Gud är inte att missbruka sin kropp, hänge sig åt köttsliga njutningar, eller ens att förbanna Hans namn. Den största synden emot Gud nu är helt enkelt att ignorera Honom i en tid då Han kallar så klart och tydligt.  (Wilkerson Synen, Evangelii Press Örebro ss 49-51)

Den texten bottnar åtminstone i mig. Det där handlar inte bara om sista tidens kristna någon gång i framtiden. Är det inte där vi är just nu?  Är det inte ignoransen av Gud och missbrukandet av fritiden en av de viktigaste synderna vi behöver benämna och göra bättring för under detta jubelår?

Det finns två typer av frid, en konstruktiv som kommer från Gud och en destruktiv som beror på att vi dövat vårt samvete så att vi inte längre märker att vi är på fel väg och blir bara arga om någon försöker påpeka det. Som en drogmissbrukare som inte vill erkänna sitt beroende. Friden varar bara så länge han har drogen i kroppen.

Det finns två typer av ofrid, en destruktiv som beror på att satan försöker få oss på fall och tvivla på Gud och en konstruktiv, helig ofrid som beror på uppmärksammandet av vad vi behöver förändra i vårt liv.
 

Ignatius av Loyola lär oss hur det fungerar med att skilja på de olika andarna som influerar på själen, den gode anden från Gud som manar oss att göra framsteg på helgelsens väg och den onde som vill riva ner och förgöra. Själens grundläggande disposition, om vi är tillvanda till det goda, eller om synden bedövat vårt sinne för vad som är sant och gott avgör hur vi reagerar. En av reglerna för andarnas urskiljande lyder:

”Hos dem som går framåt från det goda till det bättre vidrör den gode ängeln själen mjukt, lätt och milt liksom en vattendroppe som tränger in i en svamp. Den onde vidrör den hårt, med ljud och oro liksom en vattendroppe som faller på en sten. Hos dem som går från det onda till det värre vidrör de nämnda andarna på motsatt sätt. Orsaken därtill är att själens disposition är lik eller olik sagda änglar. Är den olik inträder de med larm och mycken märkbar förnimmelse. Är den lik inträder de tyst liksom i sitt eget hus med öppen dörr.” (Ignatius av Loyola Andliga övningar och tio brev Artos 2015 [335])

Ignatius av Loyolas regler för andarnas urskiljande är ingen överkurs för eliter, utan kännedom om detta borde tillhöra vardagslivets andlighet.

När vi nu som miljontals pilgrimer passerar genom den heliga porten i peterskyrkan i Rom eller i någon av de många domkyrkorna i världens katolska stift, låt oss göra det som en profetisk handling och be att det verkligen förvandlar våra liv och kyrkans liv och låter de profetiska orden ta gestalt i verkligheten.

Det är så den synodala kyrkan skall fungera. Det är påbjudet från högsta ort. Gemenskap, delaktighet, mission. Allas nådegåvor I samverkan. Inte en klerikal kyrka där vi lekmän lämnar walkover till prästerna och tackar nej till att låta oss förvandlas.

Detta inlägg publicerades i Church, Katolska kyrkan och märktes , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna en kommentar