Krisläget Sverige har hamnat i nu med koranbränningar som gjort att vi lyckats få majoriteten av världens muslim-dominerade stater emot oss är självförvållat och beror på en kombination av arrogant självgodhet och total tondövhet för vad religiösa värden betyder för människor, särskilt i de delar av världen som inte likt det sekulariserade Sverige placerar sig i den absoluta extrema övre högra hörnet på GAL-TAN-skalan enligt World Values Survey.

Vi befinner oss i ett motsägelsefullt dubbelläge där vi dels har en oerhört stor intolerans mot att kränka människor (vilket dock inte tycks gälla människor med kristen tro), å andra sidan ett tabu mot att kritisera kränkande och ojämlika inslag i icke-kristna religioner som islam. Vi likställer religionskritik med att kränka andra människor (med undantag för kristna) och har en idealiserad bild av att bara de muslimer som nu rasar mot oss själva förstod sin religion rätt, så skulle de anpassa sig till västerländska värden som jämlikhet, religions- och yttrandefrihet, fred och demokrati. Men ligger det inte i själva verket en nykolonialism i ett sådant synsätt?

Jag menar att det ligger inom ramen för respekt för andra människors integritet, trosfrid och vanligt sunt förnuft att inte tillåta provokativa skändningar av heliga symboler mitt för ansiktet på dem utanför moskéer och ambassader. Vi har ordningslagar och lagar som förbjuder hets mot folkgrupp som borde kunna tillämpas på ett rimligt sätt så att vi slipper hamna i denna situation.

Om vi gör vår hemläxa när det gäller grundläggande respekt för andras tro, så blir det också lättare med religionskritik utan att man behöver vara rädd att kränka den andre och för verklig och konstruktiv religionsdialog. Här finns skäl att återerinra vad Katolska kyrkan genom de två sista påvarna åstadkommit i dialogen med Islam.

Påve Benedikt XVI, föreläsningen i Regensburg och dialogen i dess efterföljd.

När dåvarande påven Benedictus XVI höll en akademisk föreläsning i Regensburg 2006 som berörde temat att tron aldrig skall utbredas med våld väckte det raseri hos islamister, och han fick också hela den sekulariserade intellektuella västvärlden mot sig i anklagelser om hets mot muslimer. Han lyfte i föreläsningen fram  två huvudpunkter:

1. Kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld.
2. Tro och förnuft hör ihop.

Påven gjorde en historisk återblick och citerade en dialog som den lärde bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1348-1425)  förde med en bildad perser om kristendomen och islam. Dialogen rörde hela området av det i Bibeln och Koranen beskrivna trossystemet och kretsade särskilt kring Gudsbilden och bilden av människan. Kejsaren motiverade varför det är ologiskt att utbreda tron genom våld.

”Kejsaren visste säkert att det i Sura 2, 256 står: ‘Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter’… Men kejsaren kände naturligtvis också till de i Koranen införda, senare tillkomna bestämmelserna om det heliga kriget… Utan att gå in på detaljer såsom den olika behandlingen av ‘skriftens folk’ och ‘de otrogna’, vänder sig kejsaren på ett förvånansvärt ovänligt sätt, i en för oss överraskande brysk form, till sin samtalspartner, helt enkelt med den centrala frågan om förhållandet mellan religion och våld överhuvudtaget. Han säger:

‘Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt… Gud finner inget behag i blod, och att inte handla enligt förnuftet, inte ”σὺν λόγω, syn-logo” (”med Logos”), det strider mot Guds väsen. Tron är själens frukt, inte kroppens. Den som alltså vill föra någon till tron måste kunna tala väl och tänka rätt… För att övertyga en förnuftig själ, behöver man inte bruka sin arm, inte tillhyggen eller något av de vapen med vilka man kan hota någon med döden…‘

Påven kommenterar citatet från den bysantinske kejsaren:

”Den avgörande satsen i denna argumentation mot omvändelse genom bruk av våld lyder: Att inte handla enligt förnuftet är något som strider mot Guds väsen [5]. Textutgivaren, Theodore Khoury, kommenterar detta så: För kejsaren som är en i grekisk filosofi uppfostrad byzantin är denna sats evident. Men för den muslimska läran är Gud absolut transcendent. Hans vilja är inte bunden vid någon av våra kategorier, inte ens av förnuftets. För att illustrera detta citerar professor Khoury ett arbete av den kände franske islamologen Roger Arnaldez, som påpekar att Ibn Hazn går så långt som att förklara att Gud inte heller är bunden av sitt eget ord och att ingenting förpliktar honom att uppenbara sanningen för oss. Om det vore hans vilja, skulle människan till och med kunna åläggas att tillbe avgudar.

Här skiljer sig vägarna i förståelsen av Gud och i det konkreta förverkligandet av religionen. Vi står inför ett dilemma som samtidigt är en omedelbar utmaning för oss idag. Är övertygelsen om att det strider mot Guds väsen att handla förnuftsvidrigt något som bara är en grekisk tanke, eller gäller den alltid och i sig självt? Jag tror att vi här ser den djupa överensstämmelsen mellan det som är grekiskt i ordets bästa bemärkelse och den bibliska förståelsen av tron på Gud. Genom att alludera på den första versen i Genesis, den första versen överhuvud i den Heliga Skrift, öppnar Johannes prologen till sitt evangelium med ordet: I begynnelsen var Logos, Ordet. Detta är just det ord som kejsaren använder: Gud handlar med iakttagande av Logos, ”σὺν λόγω, syn-logo”, ”med Logos”. Logos är på samma gång förnuft och ord – ett förnuft som är skapande och som kan meddela sig till andra, men just som förnuft.” [Läs hela påvens föreläsning på svenska här]

Det var aldrig påvens avsikt att förolämpa muslimer. Katolska kyrkan vill ha en god relation till Islam och söker fortsatt dialog. Tvärtom ledde föreläsningen till en ännu bättre dialog och fortsättning på den som upprätthållits av Benedictus XVI´s föregångare Johannes Paulus II. Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfriheten Nostra Aetate från 1965 låg till grund för att upprätta denna dialog.

Påve Franciskus fortsätter dialogen för fred och syskonskap

2016 träffade påven shejk Ahmed al-Tayed storimam vid al-Azhar i Kairo, sunni-islams mest prestigefyllda läroinstitution i privat audiens. Det var första gången någonsin som en storimam
från Al-Azhar rest till Vatikanen.

Påve Franciskus har fortsatt i samma anda. I möte med Stor-imamen Ahmed el-Tayeb av al-Azhar under ett interreligiöst möte i Abu Dhabi i februari 2019 undertecknades ett gemensamt dokument om mänskligt syskonskap som  uppmanade ”alla personer som har en tro på Gud och på mänskligt syskonskap att förena sig och samarbeta så att det kan fungera som en vägledning för kommande generationer att främja en kultur av ömsesidig respekt.”

Därefter följde utgivandet av encyklikan ”Fratelli tutti” 2020. I encyklikan skriver påven att han önskar att vi, genom att erkänna varje människas värdighet, bidrar till återupplivandet av en gemensam strävan efter syskonskap mellan alla människor i världen.

Och nu senast under Irak-resan träffade påven i Najaf  storayatollan Ali al-Husseini as­Sistani, den högsta andliga auktoriteten för shiiterna i Irak. Ali al-Husseini as-Sistani stödjer en fridfull islam, som undervisar i teologi, lag och moral, och kräver att principerna för islam respekteras i det offentliga livet, men inte gör anspråk på den politiska makten eller kontrollen av den.

Påve Benedicts Regensburgstal och Katolska kyrkans inställning till religionsfrihet, religionsdialog och ansvar för ett syskonskap för fred innefattande alla människor oberoende av tro visar att det går att hålla flera bollar i luften samtidigt: Man kan ha en respektfull och intellektuellt hederlig dialog med alla människor, utöva konstruktiv kritik av religion och samtidigt tydligt stå fast vid sin egen tro.

Den sekulära vänsterliberala eliten i väst menade att t.o.m. påve Benedikts moderata akademiska föreläsning i Regensburg var att gå för långt i att provocera muslimer, men det finns också kritiker inom kyrkan som menar att de tre sista påvarna gått för långt i religionsdialogen och dagtingat med grundläggande trossatser. Men ingen observant utomstående bedömare tvivlar på att Katolska kyrkan står fast och viker inte från de grundläggande trossatserna. Tvärtom hämtar man just kraften till sitt sociala engagemang i världen från denna tro.

Debatten här i Sverige blir ofta polariserad: Antingen accepterar vi en sekulär enhetskultur och förpassar religionen till den privata sfären (med kyrkliga förtecken: som vissa inom det politiska ledarskiktet i Svenska kyrkan enligt en ofta framförd kritik påstås vilja – plädera för en utslätad enhetsreligion där man tonar ner det unika i kristendomen så mycket som möjligt) eller ser vi Islam som ett problem, konfronterar detta och för den kulturella kampen fullt ut. [Se mitt tidigare blogginlägg Jesus eller Muhammed: Det gäller att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt].

Genom att tabubelägga religionskritik lämnar vi walkover till Jomshof och andra mera militanta krafter. Även i det sekulära Sverige borde man vara lite mera orädd att titta på religionen, både som en positiv och som problematisk faktor i samhälle och politik. De sista påvarna har vi mycket att lära av.