[Den synodala processen i Katolska kyrkan] har satt starkt fokus på att många grupper som homosexuella, frånskilda omgifta, kvinnor m.fl behandlas styvmoderligt och många gånger på ett sådant sätt att de har svårt att känna sig välkomna och hemma i den etablerade kyrkan. En sak som mycket tydligt kommit fram är att Katolska kyrkan behöver göra upp med detta och bli mera inkluderande. Påve Franciskus har länge uppmärksammat de homosexuellas situation, som när han i en [in-flight intervju 2013 från Rio sade] ”Om någon är homosexuell och söker Herren med god vilja, vem är jag att döma”, eller som nyligen i resan till DR Kongo och Sydsudan fördömde kriminalisering av homosexualitet i sekulär lagstiftning. Även i frikyrkan (se debatt i Dagen) har vi sett en diskussion som kritiserar tidigare njugg inställning till homosexuella.

Tidigare har jag skrivit en hel del [om homosexualitet i Katolska kyrkan], men jag har länge tänkt kommentera den aktuella debatten lite djupare, och nu, efter att ha läst två mycket bra artiklar av Kardinal Robert W. McElroy, biskop av San Diego, USA tar jag hjälp av honom.

Han skrev den [första artikeln i januari en artikel i den jesuit-drivna tidskriften America] om inkludering av homosexuella, frånskilda omgifta och andra marginaliserade grupper i Katolska kyrkan. Hans utgångspunkt var att det finns en lång historia av exkluderande som Katolska kyrkan behöver göra upp med.

Kardinalen skriver att det politiska samhället i USA har förgiftats av ett gruppegoistiskt klantänkande som dränerar energin och är en fara för demokratin, och att detta reflekteras också i Katolska kyrkan, som i klyftan mellan pro-life-katoliker och rättvisa-och-freds-katoliker eller i uppdelningen i ”Franciskus-katoliker” och ”Johannes Paulus II-katoliker”. Det märks i friktionen mellan de katoliker som förordar inkludering och de som ser läromässig heresi i en sådan inkludering. Också till Eukaristifirandet har denna polarisering letat sig in debatten om den tridentinska mässan.

Han menar att den synodala process som inletts i kyrkan och fostrandet av en ny synodal kultur är en möjlighet för kyrkan att ta sig ur denna destruktiva polarisering genom nedtoning av ideologiska vinklingar till förmån för fokusering på Jesus och Guds nåd som kallar oss att söka enhet med hela Guds folk. Det kräver lyssnande som inte främst är inriktat på att övertyga den andre, utan på att förstå den andres erfarenheter och möta våra medvandrare, inte som motståndare utan som bröder och systrar på livets resa. Tillsammans rör vi oss från Babel till Pingst.

När kardinal McElroy kommer till homosexuella och andra med personer som avviker från hetero-normen samt frånskilda omgiftas uteslutande från deltagande i Eukaristin pekar han på tre dimensioner i katolsk tro som borde kunna bidra till en rörelde mot inkludering:

1. Påve Franciskus bild av kyrkan som ett fältsjukhus (inte en borg för en rättrogen elit) vars primära pastorala imperativ är att hela de sårade.
   Praktiserande av en pastoral ordning som exkluderar vissa kategorier av människor från full delaktighet i kyrkans liv är i otakt med den centrala sanningen att vi alla är sårade och i behov av helande.
2. Samvetets centrala plats i katolsk tro. Katolsk lära är av kritisk betydelse i de troendes val, men det personliga samvetet har alltid en priviligierad plats. Kategoriska uteslutanden kan aldrig innefatta den inre dialogen mellan människan och Gud. Katolska kyrkans roll är att forma människors samveten, inte att (genom tvång) ersätta dem.
3. Enligt katolsk människosyn är det alltid spänningsfältet mellan mänsklig brustenhet och Guds nåd som bildar bakgrunden till varje diskussion om värdighet att gå till kommunion. “grace, precisely because it builds on nature, does not make us superhuman all at once…. Grace acts in history; ordinarily it takes hold of us and transforms us progressively” (Påve Franciskus Gaudete et Exultate No. 50).
   

Utifrån detta skall man förstå påve Franciskus ord att ”Eukaristin skall inte ses som en belöning för de perfekta, utan som en källa till helande för oss alla”.

Därefter tar kardinal McElroy in på en avgörande invändning och kommenterar denna. Invändningen: Kyrkan kan inte acceptera en radikal inkludering av homosexuella och skilda omgifta eftersom Eukaristin är beroende av den moraliska traditionen i kyrkan att alla sexuella synder är av allvarlig natur. Alla sexuella aktiviteter utanför äktenskapet är så allvarligt onda att de ses som handlingar som äventyrar den troendes relation med Gud.

Kardinalens reflektion över detta: Effekten av traditionen att alla sexuella aktiviteter utanför äktenskapet konstituerar objektivt allvarlig synd har resulterat i att en disproportonerlig stor uppmärksamhet har givits åt sexualiteten. Kärnan i kristet lärjungaskap är relationen med Fadern, Sonen och Anden grundad Jesus Kristus liv, död och uppståndelse. Kyrkan anger en hierarki av sanningar som flödar ut från detta centrala kerygma (den grundläggande förkunnelsen, evangelierts hjärta). Sexuell aktivitet har en djup och viktig andlig relevans, men ligger ändå perifert i denna hierarki, det är inte evangelierts hjärta. Trots det har vi fått en pastoral praxis där vi har placerat sexueliteten i själva centrum av kyrkans strukturer för utestängande från Eukaristin. Detta borde ändras på säger kardinal McElroy.

Under den synodala processen har uppmärksamhet givits åt exkludering av det homosexuella, många har talat om behovet av bättre inkludering av de sexuella minoriteter, även utanfört det som rör Eukaristin, och sett det som en skam att de behandlas med sådant avståndstagande.

McElroy skriver:

”It is a demonic mystery of the human soul why so many men and women have a profound and visceral animus toward members of the L.G.B.T. communities. The church’s primary witness in the face of this bigotry must be one of embrace rather than distance or condemnation. The distinction between orientation and activity cannot be the principal focus for such a pastoral embrace because it inevitably suggests dividing the L.G.B.T. community into those who refrain from sexual activity and those who do not. Rather, the dignity of every person as a child of God struggling in this world, and the loving outreach of God, must be the heart, soul, face and substance of the church’s stance and pastoral action.”

Artikeln som publicerades 24 januari i den amerikanska Jesuittidskriften America väckte stor uppmärksamhet och den fick både ros och ris. En del var starkt kritiska, någon talade om att kardinalen närmade sig heresi. Kritiken fokuserade huvudsakligen på kardinalens hantering av problemet med uteslutning av homosexuella och skilda omgifta från Eukaristin Man menade att det ifrågasätter tidigare katolsk lära och missar att fästa uppmärksamheten på kallelsen till helighet och tonar ner känslan för synd på det sexuella området och underbetonar betydelsen av omvändelse.

Detta föranledde att han 2 mars publicerade [en andra artikel] där han bemöter kritiken. Hans primära slutsats är att kritikerna ser hanteringen med uteslutning från Eukaristin främst som en lärofråga och inte en pastoral fråga medan Kardinal McElroy menar att det i första hand måste betraktas som en pastoral fråga.

I övrigt utvecklar han sitt resonemang från den första artikeln ytterligare:

Under större delen av kyrkans historia har man sett med varierande allvarlighetsgrad på olika sexuella synder. Men under 1600-talet infördes läran att alla sexuella synder hade en sådan allvarlighetsgrad att att det inte kunde finnas några omständigheter som gjorde att en sexuell synd kunde ses som mindre ond. Därmed reglerades sexuella synder på ett särskilt sätt som man inte gjort med några andra kategorier av synder.

Alla sexuella synder är objektivt dödssynder. Därav följer att det automatiskt är en dödssynd för en man och hustru att ha samlag med utnyttjande av artificiella preventivmedel.
Men t.ex. dessa är inte automatiskt och objektivt dödssynder:

• Att fysiskt eller psykiskt utnyttja sin make/maka.
• Att exploatera dina anställda
• Att diskriminera en person på grund av kön, etnicitet eller religion
• Att överge dina barn

McElroy hänvisar till Henri Bergson som pekade på det inadekvata med ett sådant närmande till rikedomen i katolsk tro:

“We see that the intellect, so skillful in dealing with the inert, is awkward the moment it touches the living. Whether it wants to treat the life of the body or the life of the mind, it proceeds with the rigor, the stiffness and the brutality of an instrument not designed for such use…. Intuition, on the contrary, is molded on the very form of life.”

Kallelsen till helighet kräver både ett begreppsmässigt och ett intuitivt närmande till förståelsen av vad lärjungaskap till Jesus Kristus innebär. Lärjungaskapet handlar om en strävan att fördjupa vår tro och vår relation till Gud. Att sträva efter att leva i saligprisningarnas anda, och komma närmare Gud på livets alla områden, vår sexualitet, vårt familjeliv, våra sociala relationer. Vi inser då också att vi är syndare i både gärningar och underlåtelser. Då skall vi söka Guds nåd i botens sakrament.

McElroy konstaterar att kritiken mot hans första artikel inte gick ut på att hävda att traditionen att hävda att alla sexuella synder är lika allvarliga är korrekt. Kritikerna har inte heller slagit ner på att sexualetiken inte är kongruent med hur man resonerar i övrigt i katolsk morallära. Istället har kritiken fokuserat på att uteslutningen av sexuella minoriteter och skilda omgifta från Eukaristin är en lärofråga, inte en pastoral fråga. Jag skulle svara, säger kardinalen ”att påve Franciskus utmanar oss att uppskatta det vitala samspelet mellan pastorala och doktrinära aspekter i kyrkans lära i frågor som just denna.”

Påve Franciskus har under hela sitt pontifikat framhävt den pastorala aspekten som hjärtat i kyrkans liv. Detta kräver att människolivets konkreta realiteter och mänskligt lidande också på ett substantiellt sätt tas hänsyn till i hur läran utformas. Den faktiska erfarenheten i levande livet av människans synd och omvändelse är nödvändigt för att förstå det centrala sätt på vilket Gud relaterar till människan, nämligen barmhärtighet.

McElroy anger tre fundament för denna pastorala teologi:

1. Att kyrkan måste spegla den pastorala hållning som Herren själv hade. Utgångspunkten är att förkunna Guds kärlek, sedan kommer helande, och som tredje steg omvändelse:

”This pattern must become ever more deeply the model for the church’s proclamation of the faith and healing action in the world. This must be the imitatio Christi for a pastoral church in an age that rejects abstraction, authority and tradition. The clear recognition of sin and the call to change one’s life to conform more fully with the Gospel is essential to Christian conversion and the achievement of true happiness in this world and the next. But that call must be expressed in the tender, compassionate welcome of a church that patiently ministers over time, as Christ did.”

2. Att kyrkan måste slå följe med männniskorna och hjälpa dem.
   I Evangelii Gaudium talar påve Franciskus om att Kyrkan måste inviga alla – präster, ordensfolk och lekfolk – i denna medföljandets och stödjandets konst, vilket lär oss att ta av skorna inför den heliga grund som medmänniskan utgör. Utmaningen är att betrakta andra på samma sätt som Gud betraktar dem.
3. Att kyrkans identitet, undervisning och gärningar måste vara rotad i de livssituationer och erfarenheter som är faktisk realitet för dagens män och kvinnor.

Dessa tankar som en av kyrkans kardinaler gett uttryck för menar jag är en bra utgångspunkt på den fortsatta synodala vandringen.
Från ideologisk dogmatism till levande personlig tro.
Från klerikalism till hela Guds folks medvandring och ansvarstagande.
Från överbetoning av dogmer till en situation där dogmatiken tjänar evangelisation och pastoral.
Från Babel till Pingst.

PS Jag rekommenderar också påve Benedict XVI´s första encyklika GUD ÄR KÄRLEKEN som en mycket bra utgångspunkt för diskussionen. Se mitt blogginlägg från 2010: [Har kristendomen blandat gift i Eros bägare?] DS