Foto från L´Arches hemsida

Jean Vanier har nu somnat in. Han är en människa vars liv man gärna vill kalla helgonlikt och det är nog sannolikt att han blir helgonförklarad en dag. Vanier själv skulle nog väja sig för att fokus efter hans död sattes på hans egen person, utan att människorna istället satte sitt fokus på att själva bli mera heliga och till nytta för sina medmänniskor och bygga upp kärlekens civilisation.

Alltför tidiga krav på helgonförklaring tar bort fokus från det väsentliga: Att låta oss inspireras av den Helige Ande att förvandla våra egna liv och den mänskliga gemenskap vi lever i.  Det är inte helgonen som skall sättas på piedestal och vördas för en ställföreträdande helgelse så att vi slipper anstränga oss. Tvärtom är de vår närmaste allierade i den kamp vi själva utkämpar här på jorden, och det är vi som skall försöka komma närmare dem genom att låta våra egna liv förvandlas.

Jean Vanier betonade relationer som grunden för den mänskliga existensen. Vi kan bara blomstra i gemenskap med andra. Han övergav sin akademiska karriär för att flytta in i ett hus med tre män med intellektuell funktionsnedsättning. De formade en kommunitet, den första av de många L’Arche kommuniteter som nu finns över världen. I Sverige heter rörelsen Tro och Ljus, nyss fanns ett fint reportage i Dagen om dem.

Gemenskap och ett öppet sårbart och kärleksfullt hjärta är något som alltfler människor längtar efter idag samtidigt som samhället blir alltmer individcentrerat och fokuserat på det egna självförverkligandet och växande avstånd och främlingskap mellan människor. Vänskap ersätts av förströelse och politikern kan inte råda bot på detta utan snarast eldar på utvecklingen.