Finns det fler än jag som tycker att sista avsnittet av TV-serien Blå ögon blev en antiklimax? Hjärnan bakom de nazistiska terrordåden åkte visserligen fast, men hade inte ändrat en tum på sin ideologi och valde själv att bli idoliserad martyr i fängelset för att inspirera andra att fortsätta ”kampen” istället för att fly landet, medan underhuggarna och andra som genom sin tystnad bidragit till att dåden kunde genomföras gick fria. Och myglet bland de etablerade politikerna, det kom inte upp i ljuset och blev lagfört.

I en bra actionfilm eller deckare vill man att bovarna skall åka fast på slutet. Men Blå ögon ligger kanske närmare verkligheten, lagom grått och relativiserat, spelet bakom kulisserna får fortgå därför att ingen är intresserad av att sanningen skall upp på bordet i den byk där alla är involverade, höga som låga.

Det är lite så det känns i både världspolitiken och i Sverige just nu. Det lönar sig att mygla och ljuga och uppvisa ett pokerface. Det är inte bara Putin som prövar hur långt han kan gå på den vägen under tiden som Ukrainas folk plågas.

IS och Boko Haram fortsätter sin exempellösa terror utan att Världsamfundet kan samla sig till ett enat motstånd. Det normaliseras alltmer. Allt är relativt. Västvärlden och Sverige skall inget säga som ”tvingar” skolbarnen att sjunga psalmer vid skolavslutningar dundrar Dalademokraten i en ledare. Obama var inne på samma förmildrade linje vid den årliga bönefrukosten i Washington där han relativiserade IS härjningar genom att jämföra med korstågen.

Under tiden får de tappra kurdiska Peshmergastyrkorna kämpa själva på marken och Mellanöstern fortsätter att tömmas på kristna.

Och Saudiaffären: Vapensamarbetet skall fortsätta. Inte gör det något att Saudiarabien är en benhård religiös diktatur utan mänskliga fri- och rättigheter där kvinnor och homosexuella förtrycks och de som vågar yttra sig  bestraffas med långa serier av piskrapp som kan vara direkt dödsbringande. Det är bra för Sverige att förlänga vapensamarbetsavtsalet menar P.M. Nilsson i Dagens Industri, och Löfven och Romson verkar minst sagt tvehågsna.

Denna vecka får Sverige besök av palsestinske presidenten Mahmoud Abbas.
Som påpekas i ett reportage i DN är han en hårdför diktator som kastar fredliga fackföreningsledare i fängelse och olagligförklarar deras fackförbund och under vars regim fortfarande florerar omfattande korruption. Han är en skicklig förhandlare, men i sin retorik inte alls så fredsinriktad som utrikesministern Wallström påstår. Har har t.ex. vid många tillfällen hyllat personer som mördat israeler. 2013 tilldelade han en hedersmedalj till Nayef Hawatmeh, ledare för organisationen DFLP, som utförde en rad terrordåd under 1970-talet, med många dödsoffer och 2010 skrev han ett kondoleanstelegram efter att Muhammad Daoud Oudeh avlidit. Oudeh var den som planerade terrordådet vid OS i München 1972, skriver Världen idag.

EU och särskilt Sverige har under många års tid varit en stor bidragsgivare till den Palestinska myndigheten. Lars Adaktusson påpekar att revisonen av vilket nytta pengarna har är undermålig enligt en rapport från 2013. Allvarliga misstankar finns om att terrordömda palestinska fångar får lön via EU-stöd, men även att arbetslösa palestinska tjänstemän avlönas med hjälp av Europas skattebetalare. Allt detta måste Löfven tala klarspråk med Abbas om skriver Adaktusson i SvD.

Annat var det på Olof Palmes tid. Han kunde tala klarspråk. Jag saknar modiga politiker med hans retoriska skärpa idag.

Bard (DN 8 febr)