Idag firar vi aposteln Jakob, den äldre av de två apostlar som bar det namnet. Han var son till fiskaren Sebedaios och bror till Johannes. De två Sebedaiossönerna och Petrus utgjorde den utvalda grupp som fick vara med Herren på förklaringsberget och i Getsemane. Jakob var den förste av de tolv som led martyrdöden, halshuggen på order av Herodes Agrippa vid påsktiden år 43 eller 44.

Under kyrkans första tid fick många lida martyrdöden för sin tro. Biskoparna och de första påvarna hade inga långa perioder på sina herdeposter då de blev dödade. Men martyriet hör ingalunda enbart till historien. Idag dödas eller fördrivs kristna i stor skala, och det gäller i hög grad Mellanöstern och de trakter där kristendomen har sina rötter. För första gången på drygt 1600 år kunde ingen mässa firas i Mosul i söndags. Det är en katastrof för hela mänskligheten.

Aposteln Jakob är därför i högsta grad en apostel för vår tid. Martyriet är inget självändamål, men väl något en kristen inte får rygga för om hans tro väl sätts på prov.

Men ibland kan utgången vara lyckligare. Som i fallet med Meriam Ibrahim, den sudanesiska kvinna som dömedes till döden för avfall från islam och fick föda sitt barn i fängelse. Hon gifte sig med en kristen man från USA. Genom intensiv diplomati där Italien, USA och Vatikanen varit inblandade är kvinnan nu äntligen släppt och får lämna Sudan. Efter ett kort besök i Italien fortsätter den unga familjen till USA.

Påven välsignar Meriam och hennes barn som hon fick föda i fängelset

De som härdar ut i sin tro till det yttersta lär oss något om det kristna hoppet och att aldrig ge upp. En av läsningen i dagens apostlamässa är från Paulus andra brev till Korintierna:

”Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.

Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.
Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er.

Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.

Allt detta sker för er skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära.” (2 Kor 4:7-15)