Nu talar jag inte om att politikerna vill att man skall arbeta ända till 70 innan man lägger av, utan det absurda i att det över huvud taget finns en brytpunkt i livet då vi övergår från slit i grottekvarnen till att helt  fokusera på oss själva och våra egna behov.

Sysslolöshet kan jag undvara, men Gud bevare mig från att inte på något sätt delta i den mänskliga gemenskapen och positivt bidra till dess uppbyggande. Vi har behov av att vårt arbete skall upplevas och vara meningsfullt före pensioneringen, likaväl som av ett meningsfullt socialt sammanhang där all den kompetens och vishet vi byggt upp under ett långt liv kommer till sin rätt även efter pensioneringen. Det är inte avgörande om mitt arbete är avlönat eller inte, men det måste vara meningsfullt och insatt i ett socialt och existentiellt sammanhang. (Jfr Laborum Exercens, Johannes Paulus II´s encyklika om arbetets mening)

Igår återutsände SVT en dokumentär om min gode vän, prästen i S:ta Klara kyrka Carl-Erik Sahlberg som efter sin pensionering med sin fru Overa flyttade till Tanzania där de tar hand om utsatta barn (kan ses på svt play här).

Carl-Erik kan se tillbaka på verkligen meningsfulla år i S:ta Klara kyrka där man skapat en gemenskap nära de mest utsatta, narkomaner, prostituerade, hemlösa i Stockholms city, och det skulle vara helt otänkbart för honom att efter alla dessa år hans liv skulle bromsas upp till en sysslolös vegeterande tillvaro. I ett nyckelavsnitt i programmet säger han:

”Att göra som en del gör när de är 67, lämnar allt, lägger av allt, sitter i sin lägenhet, telefonen tystnar, dagarna bara går, när ändå just nu i livet man står på ett mycket högt trappsteg, man har samlat på sig mycket erfarenhet, mycket kunskap, har många kontakter, då skall man inte förslösa det pundet. Jag skulle krympa som människa om jag bara satte mig i en förort till Stockholm och läste kvällstidningarna och tittade på TV. Det finns så mycket kvar. Jag brukade alltid säga, och sade det också i min sista predikan i Klara: Det bästa har vi framför oss.”

Visst är det så att vi står på höjden av vår mänskliga kapacitet när vi uppnår pensionsåldern. Det är ett slöseri med mänskligt kapital och ett systemfel att å ena sidan strukturera arbetslivet så hårt och kostnadseffektivt att det innebär att människor är förbrukade kroppsligt och psykiskt då de uppnår pensionsåldern, å andra att samhället är så inriktat på den unga och oförbrukade att man inte tar till vara den resurs som äldre och erfarna människor är.

Kultur är att hela människans kapacitet tas till vara, unga såväl som gamla. Vi märker det hos konstnärer och författare. Inte lägger en målare av att måla eller en författare och poet att skriva böcker bara för att han/hon uppnår pensionsåldern, något sådant vore otänkbart. Likaså troende människor som arbetar aktivt inom sitt sammanhang, såväl ledare som ideella medarbetare. De flesta påvar är över pensionsåldern. Hur vore det om Bergoglios kapacitet inte skulle tas till vara bara för att han är över 70?

Förra året skrev han ett apostoliskt brev, Evangelii Gaudium till uppmuntran för alla att utifrån den glädje som tron på Guds kärlek till mänskligheten ger oss. Påven konstaterar inledningsvis att vår moderna världs inriktning på konsumism och egentillfredsställelse får oss att förlora förmågan till den äkta djupa glädjen, det gäller också många kristna. Det leder till att vårt samvete grumlas och vi har inte längre ett hjärta vänt mot medmänniskan och de fattiga. Då utarmas livet på mening:

”The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too….

There are Christians whose lives seem like Lent without Easter. I realize of course that joy is not expressed the same way at all times in life, especially at moments of great difficulty. Joy adapts and changes, but it always endures, even as a flicker of light born of our personal certainty that, when everything is said and done, we are infinitely loved. I understand the grief of people who have to endure great suffering, yet slowly but surely we all have to let the joy of faith slowly revive as a quiet yet firm trust, even amid the greatest distress:  ‘My soul is bereft of peace; I have forgotten what happiness is… But this I call to mind, and therefore I have hope: the steadfast love of the Lord never ceases, his mercies never come to an end; they are new every morning. Great is your faithfulness… It is good that one should wait quietly for the salvation of the Lord’ (Lam 3:17, 21-23, 26).

Sometimes we are tempted to find excuses and complain, acting as if we could only be happy if a thousand conditions were met. To some extent this is because our “technological society has succeeded in multiplying occasions of pleasure, yet has found it very difficult to engender joy” I can say that the most beautiful and natural expressions of joy which I have seen in my life were in poor people who had little to hold on to.”

Felicia Fereira skriver i en fin text i Dagen idag aporopå den svåra situation världen befinner sig i där hon önskar att kristna ledare inom kyrkor och politik kunde enas mer och samarbeta kring att utveckla relationer som främjar fred och mänsklig utveckling på ett plan utanför de dagspolitiska konflikterna.  Hon nämner förebilder som Martin Luther King, Desmond Tutu, Moder Teresa.

Sådant betyder mycket som inspiration och förebild och är meningsskapande för alla människor. För oberoende om vi är världsledare eller okända i ett ytterst lokalt sammanhang, så kan vi alltid förvalta vårt pund och välja ett förhållningssätt, gå in i ett engagemang som är realistiskt, eller  passivt avstå (underlåtelse kan ju också vara en synd, precis som gärningar som skadar andra).  I vår värd så fylld av brister, konflikter, krig, utnyttjande av människor, fattigdom, nöd så lär det inte finnas brist på arbete för någon enda en att göra en meningsfull insats i det sammanhang man befinner sig i. Även handikappade som på grund av kroppslig och mental svaghet är hindrade att verka i sin fulla kapacitet har altid en mening som upptäcks då de tillåts ingå i ett sammanhang.

Jean Vanier, den katolske filosofen och teologen som byggde upp gemenskaper med utvecklingsstörda visar oss detta tydligt och att det hänger ihop med att vi bejakar varje människas grundläggande värdighet, något som för hans del  är förankrad i en djup förtröstan på Gud. Han byggde upp Tro och Ljus, en kristen ekumenisk, internationell rörelse som vill vara en gemenskap  för intellektuellt funktionshindrade, deras familjer och vänner. Den finns också i Sverige.

Jean Vanier sade:

”The fundamental principle of peace is a belief that each person is important. Do you believe you are important? Do you believe -do we believe- that we can do something to make this world a better place? Why is the gap between the rich and the poor, the powerful and the powerless growing? There can be no peace unless we can become aware of where this growing gap comes from”.

I ett brev inför påske 2014 skrev han:

”In a world where there is so much suffering, I want to live each day, yes, each day, in thanksgiving, giving thanks to God, because life is so beautiful.”

Han citerar i brevet Etty Hillesum, en nederländsk flicka som skrev dagbok under tyska ockupationen av Holland och dog i Auschwitz 1943. Hon skrev angående meningen som vi upptäcker bortom lidandet och vårt  förhållningssätt till lidandet:

”the greatest obstacle is always the representation and not the reality. Reality we can cope with, even with all its suffering, and heave it onto our shoulders. But the representation of suffering – which is not suffering, because suffering itself is very fertile and can make life itself precious – we must go beyond it. In going beyond these representations we liberate true life in ourselves, with all its strengths, and we become capable of managing the suffering in our own life as well as in the life of humanity.”

Gode Gud, hjälp oss att upptäcka evangeliets glädje som går på djupet och trotsar också det största lidande. Bevara våra hjärtans renhet så att vi kan se klart och att där finns rum för medmänniskan, särskilt dem som behöver det allra mest. Hjälp oss att bygga upp, inte riva ner så att vi bidrar till att världen blir helare. Amen!