Uppdrag Gransknings smygfilmning av präster från Frimodig kyrka i riggade falska själavårdssituationer var ett bottennapp i svensk journalistik som kommer att bli svårt att överträffa. Ingenting ”avslöjades” som inte redan var uppenbart och hade sagts i ljuset, medan reportrarna gjorde sitt bästa att försöka lägga i prästernas mun att homosexualitet är en sjukdom som man kan bli botad för genom behandling och bön.

Man lyckades inte visa att de intervjuade prästerna stod för homofobi och diskriminering, ej heller att de bedrev en systematisk verksamhet som gick ut på att konvertera homosexuell läggning till heterosexuell, en sådan tolkning ligger helt i betraktarens öga, och det är patetiskt hur reportrarna trots magert resultat i sina utlagda fällor försöker vrida det dit för att rättfärdiga sina oetiska metoder.

Det fanns inget av skuldbeläggande, utan en attityd av tillmötesgående och kärlek i deras försök att möta en hjälpsökande människa hos de smygfilmade prästerna. Jag kommenterar inte här eventull klantighet i hur samtalen och förbönen gick till, dels är det svårt att dra långtgående slutsatser från enstaka klipp ur ett längre session, dels är det sådant man helst inte recenserar offentligt utan diskuterar i enskilda samtal och på studiedagar. Inte desto mindre var det flera präster och en psykoterapeut som gladeligen lånade sig att i programmet offentligt diskutera och kritisera sina ofrivilligt medialt exponerade kolleger. Det var mycket olämpligt.

Ärkebiskop Anders Wejryd själv hade inget kritiskt att säga om metoden och svarade endast ett kort ”ja” då reportern påstod att några menade att prästerna borde lämna Svenska kyrkan. En mer analyserande och mot reportrarna kritisk hållning som försvarar de utsatta prästerna, så som den katolske prästen och biskopsvikarien Anders Piltz gav uttryck för i en artikel i Svenska Dagbladet skulle man önska sig från ledningen av Svenska kyrkan. Piltz skriver:

”Det måste vara tillåtet och möjligt att uppsöka en präst eller annan själasörjare för att diskutera hur man vill gestalta sitt liv med hjälp av den kristna trons kraft, inspiration och det som terapin inte kan ge, syndernas förlåtelse. Det ankommer inte på prästen att ge konfidenten bakläxa på vederbörandes egen beskrivning av sin situation, sina problem och frågor…

Det är häpnadsväckande att kyrkliga instanser inte i första hand reagerar instinktivt till försvar av tystnadsplikten och sekretessen i själavården utan oreflekterat går in på de spelregler som uppställts av SVT och gör avbön för vad en präst sagt i förtroende, under absolut tystnadsplikt, som om han begått ett tjänstefel.

Tystnadsplikten, stadgad i lag, är uttryck för yttersta respekt för en människa. Den måste gälla i båda riktningarna. Om jag som präst är beredd att offra livet för att inte avslöja något jag hört i bikt, då räknar jag också med diskretion från den andra partens sida. Minst av allt väntar jag att det som viskats i förtroende skall ropas ut från taken.

…Vänder man sig till en själavårdare finns förstås alltid risken för ringa förståelse eller dåliga råd. Motsatsen är vanligen fallet, tack och lov. Den rådfrågande måste dessutom alltid själv bedöma de givna råden och ta ansvar för sitt handlingssätt, vad än en präst har sagt.”

Christoffer Skogholt på bloggen Artikulera mera reder i punktform ut i vilka avseenden han menar UG-journalisterna i allians med SvK-ledningen spelar med ohederliga kort.

Åke Bonnier, biskop i Skara avstod klokt nog vid en intervju med Skaraborgsradion från att uttala sig om en präst från hans stift, Peter Artman i Vara pastorat som smygfilmats och intervjuats öppet. Däremot fastslog han principer som vi alla som har vår tillhörighet inom kyrkorna torde vara överens om: Att alla människor är lika mycket värda och att förbön skall ske med pastoralt omdöme.

Alan Chambers

För visst är det komplicerat och risk att man skadar människor om man tvärsäkert går ut med påståendet att psykoterapi och förbön kan konvertera homosexuell läggning till heterosexuell. En som vet vad han talar om är Alan Chambers, tidigare ordföradne för den organisationen Exodus International som hade på sitt program att hjälpa homosexuella att bli heterosexuella. Förra året övergav man den inriktningen och Chambers gjorde avbön och bad om förlåtelse för dem som lidit skada genom Exodus verksamhet. Han intervjuades i granskningsprogrammet och gav ett mycket gott råd: På frågan vad man skall tänka på när man ber för människor som vill ändra sexualdriftens inriktning sade han: Var försiktiga.  – Ett gott råd som gäller alla former av förbön, vadhelst man ber för. Lagom engagemang är bäst. Det är Guds kraft och Guds välsignelse som skall komma fram. För mycket iver riskerar att ställa förebedjarens eget jag i centrum istället för Gud och den människa man betjänar.

En präst från vårt grannland Finland reflekterar sansat och klokt om själavårsaspekter på sin blogg. Bra är också mejlväxlingen mellan Evanelium.se´s redaktör och prästen Judith Fagrell som återges på Evangeliums blogg.

Men man märker att många, även de som är mycket kritiska till UG´s metoder i detta fall säger att de inte tror att homosexualitet är en sjukdom som kan botas genom behandling eller förbön, underförstått att de utpekade prästerna kanske ändå anser det. Lyckas man skapa den mediala bilden, så har de regissörer som ligger bakom ändå lyckats, men på bekostnad av sanning och rättvis analys. Vissa aktörer på twitter och bloggar, som t.ex. Helle Klein eller Mattias Irving underblåser starkt den frammanade bilden av de homofoba mörkmännen från Frimodig kyrka som man helst tycks vilja se utrensade från Svenska kyrkan. Man får ett intryck att här är det inte en kamp mot disktriminering och förtryck som förs utan en kyrkopolitisk kamp som Socialdemokraterna för mot Frimodig kyrka.

På ett annat plan handlar det om en kulturkamp mellan queer-ideologin och de som håller fast vid en naturrättsligt baserad människosyn att man och kvinna inte bara är konstruktioner och att polariteten mellan man och kvinna är grundläggande i kärlekens väsen och för reproduktionen. Det är allderles fel att låta homosexuella personer som brottas med sin identitet bli gisslan i denna debatt.

RFSL är en vältalig representant för det förstämnda synsättet. Man har utgett en lathund för Queer. Där fastslås att RFSL aktivt vill lobba för ett samhälle där det juridiska könet avskaffas:

”En person kan kalla sig queer om den inte känner sig hemma i de konventionella sexuella läggningarna homosexuell, bisexuell eller heterosexuell, antingen av anledningen att en känner sig som något annat eller att en inte vill gå med på att det bara finns två kön, så som orden homosexuell, bisexuell och heterosexuell antyder. En person kan också ha en queer syn på kön, och ha en queer könsidentitet. Detta kan innebära att den tycker att kategorierna ‘kvinna’ och ‘man’ känns hämmande och personen tycker inte att dessa könskategorier är särskilt relevanta när det gäller en själv.

…RFSL:s verksamhetsplan innehåller en del sakfrågor som kan anses vara queerpolitiska.

…en fråga av reformpolitisk karaktär som RFSL driver är att inför en könsneutral föräldraskapspresumtion, istället för dagens faderskapspresumption. En fråga av mer eller mindre queer karaktär är att RFSL i förlängningen ser ett borttagande av juridiska kön som ett mål att sträva emot.

…RFSL:s sätt att bedriva framgångsrikt lobbyarbete för att uppnå sina politiska mål, kommer inte att förändras.”

Som representant för det andra synsättet som är dominerande inom den kristna traditionen och långt ifrån omodern står t.ex. Peter Artman. I en intervju i dagens Världen idag säger han:

”Skaparen låter människan samverka och ge liv till nya generationer. Likafullt avviker ibland sexualitetens riktning från kroppens och könsorganens funktion. Vad som är medfött eller förvärvat senare i livet ligger utanför människans eller forskningens synfält.”

Peter Artman är tydlig med att ett sådant synsätt inte innebär ett förringande eller diskriminering av vissa människor:

”Jag har aldrig uteslutit att det kan finnas homosexualitet som är medfödd… Solsystem och celler, både makro- och mikrokosmos, är omöjliga att greppa. Människan och hennes sexualitet är ett lika stort universum. Ju mer man tror sig veta, desto mer inser man att man inte behärskar. Den ödmjukheten bör vi alla ikläda oss. Vi lever inte i den bästa av världar. Hela jorden, hela kosmos, är full av Guds härlighet… men hela skapelsen är också drabbad av syndafall, degeneration och förgängelse”.

Kroppens teologi, som påven Johannes Paulus II´s utveckling av den kristna traditionens syn på dessa frågor kom att kallas är också ett uttryck för det naturrättsliga synsättet. Nyligen har det kommit ut en relationsbok för kristna par av den katolske diakonen Björn Håkonsson med titeln Lyckliga i alla sina dagar. Björn är kritisk till queer-ideologin med dess nivellerande genustänk. Jag citerar från boken:

”Diskriminering på grund av kön är lika fel som mobbing på grund av läggning, men genustänket är en villoväg eftersom det går längre och vill upplösa könsbegreppen och därmed diskriminera själva verkligheten. Könsskillnaderna kan inte suddas ut och de anger en naturlag, ett recept för sexuell aktivitet. Att tro att de två könen kan älska och respektera varandra mer om de tvingas bli likadana är att inte förstå den äkternskapliga kärlekens natur, där könet fascineras av (och rollmässigt vill positionera sig i förhållande till) sin motsats.

Den komplettering vi är skapade för blir attraktiv just för att man i hela sin existens, som kropp och själ, får uppleva sig som man eller kvinna, som skräddarsydd för den andra, att man får profilera sig som precis det den andra saknar och behöver. Genustänket lovar ”likhet” men ger förvirring.”

Detta med rädslan för olikhet som diakon Björn talar om tror jag är en nyckel till att förstå hela diskussionen idag kring genusfrågor, homofobi och även för rasismdebatten äger den relevans. Andemeningen med kampanjen Vi gillar olika är nog bra, men ibland är det som om människor som stöder denna är livrädda för olikheter, det borde stå ”vi gillar likriktning” på märket istället. För om man inte är ideologiskt likriktad, så kan man inte vara inkluderad i gemenskapen, så tycks man resonera. Därför exkluderar man alla som inte tänker likriktat och definierar bort dem som homofober, rasister, islamofober etc. Under ligger kanske en dold rädsla/fientlighet mot det olika: Egentligen kan vi nog inte gilla något som är olika om vi inte först definierar om det till något lika.

Men är det något som borde vara kyrkans hemmaområde, så är det människovärde, tolerans och att acceptera alla, svarta, vita, gula och röda, brunögda och blåögda, dvärgar, medellängdsmänniskor och 2-metersjättar, barn med Downs syndrom och andra handikapp, homo- och heterosexuella, rika och fattiga etc. Kyrkans moralkodex finns i det dubbla kärleksbudskapet, att älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv, utlagt och förklarat i Katolska kyrkans sociallära som är respekterad och känd också i många sekulära sammanhang. Här behöver kyrkan inte gå över ån efter vatten, som t.ex. när Svenska kyrkan anser sig behöva hbtq-certifieras genom att köpa in RFSL´s dyra tjänster för detta.

Men kanske ingår det i hbtq-certifieringen också att Svenska kyrkans ledning nu driver igenom en dogmatisering av sådant som borde tillhöra vetenskapens område, som grundantagandet att homosexualitet är medfött och att sexuell läggning ej i något enda fall kan påverkas som tycks ligga till grund för ledningens kampanj mot de smygfilmade prästerna. Svenska kyrkan berömmer sig om att ha högt till tak i teologiska frågor, det område som ligger inom kyrkans specialkompetens, så varför skall man nu positionera sig dogmatiskt i vetenskapliga frågor som ligger utanför kyrkans kompetensområde, detta särskilt som det gäller något som faktiskt inte är vetenskapligt bevisat.

För sanningen är den, som Peter Artman säger, att människan sexualitet är som ett universum som vi aldrig kan greppa. Det gäller att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt när man reflekterar över dessa frågor. Den genetiska grunden för homosexualitet känner vi inte. Sexualiteten är multipotent från början hos människan, sedan sker en utveckling och konsolidering i ena eller andra riktningen. För en kärngrupp homosexuella tycks inriktningen vara mycket genuint grundad från början och ett med personens identitet, och där är det mycket riktigt svårt att ändra på. Detta måste alla ta i beaktande. Men i andra fall är det inte så. Det finns många homosexuella som inte känner sig hemma i sin läggning och inte vill ha det så, dessa bör också tas på allvar och inte definieras bort. Det finns psykoterapeuter som tar sig an dem och som hävdar att de har underlag för att förändra driftens inriktning visst är möjligt i ett stort antal fall. De arbetar ofta i det tysta eftersom de av ideologiska skäl är motarbetade av sina yrkes-organisationer.

Det är inte seriöst att hävda att sexualdriftens inriktning generellt  är ett med identiteten precis som hudfärgen. Inom Queer-rörelsen hävdar man ju tvärtom att sexualdriften visst kan ändras i vilken riktning man vill. Nyss publicerade två kvinnor en handbok i hur heterosexuella kvinnor kan bli lesbiska. Det betraktades i ledande media inte som ett dugg kontroversiellt. Sett i detta perspektiv kan det knappast vara fel att kyrkan erbjuder förbön när förbönen sker i respekt för personens integritet och i enlighet med personens egen önskan.

————

Fotnot ang Peter Artman: Peter är min personlige vän, här fotograferad av mig i Kungsträdgården 17 maj i år under Jesusmanifestationen. Jag lärde känna Peter i samband med att han år 2009 publicerade en mycket fin bok om ekumenik: Ny endräkt -Vävd i ett enda stycke med förord av Anders Arborelius och Stanley Sjöberg. I samband med Uppdrag Granskning-programmet togs han ur tjänst av sin överordnade, kyrkoherden i Vara pastorat Leif Nordlander. Dock inte som många kanske ville tro som ”bestraffning” utan tillfälligt av omsorg om honom själv. Enl Dag Sandahl är också Leif Nordlander medlem i Frimodig kyrka.

——–

Tidigare på min blogg om homosexualitet:

Homosexualitet och kyrkan

Homosexualitet och kyrkan, uppföljning

Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet

Exodus International, homosexuellt kristet nätverk omprövar och ber om förlåtelse 

Tidigare på min blogg om äktenskap och naturrätt:

Den naturliga lagen

Vad skadar egentligen äktenskapet?

Prästämbete och äktenskap. Sexuell symbolism i skapelsen

——————–

Aktuella artiklar

Dagen: Stort stöd för präst i Uppdrag granskning

Dagen: Oetisk granskning gav magert resultat

AB: Elisabeth Höglund: Vulgär journalistik gräver sin egen grav