Är sanningen omöjlig att uppnå, är alla försök att fånga den fåfänga konstruktioner som snabbt uppnår bäst före-datum? Det beror förståss på hur man definierar den. Om man med sanning menar logisk emirism och endast det som ligger inom de naturalistiska vetenskapernas område är frågan något mindre komplex, men talar man om varat i sig och tar in de filosofiska och religiösa livsfrågorna och människans val av förhållningssätt till dessa blir det genast mer komplicerat. Russell och Wittgenstein tillhörde dem som utforskade matematikens och logikens grundvillkor, men Wittgensten var också medveten om att det ontologiska varat sträcker sig utanför det vetbara och det vi kan tala om. (Därav de berömda slutorden i Tractatus)
Sekulkära humanister löser det genom att betrakta dessa senare frågor som icke-frågor. Vetandet är ekvivalent med den naturalistiska världen observerad genom våra sinnen och processad av vårt logiska förnuft, punkt slut.
Men alla människor lever utifrån tro och existentiella grundantaganden som i sista hand inte är bevisbara. En intervju med Svenska kyrkans biskop i Lund Antje Jackelen publicerades nyligen i L’Osservatore Romano. Den är mycket intressant och hon framför där många katolska perspektiv, t.ex skiljer sig hennes syn på förhållandet mellan tro och vetande inte så mycket från förre påven Benedikt XVI´s.
”Faith… does not contradict reason, it transcends it. Christianity is a liberating force. I am critical of the narrow and anti-historical view that secular humanists have of the Enlightenment, as if it were to confer an additional value to natural science over and above religion. I also challenge the understanding of the postmodern era as an out-and-out relativism. I prefer instead a positive interpretation: not everything is construction, but practically everything which we deal with – the facts of science, faith and life – is accompanied by construction. Being stuck in a construction is not necessarily a sign of a lack of truth and of rationality, but rather a sign of complexity.”
Vänsten med sin postmoderna dekonstruktion av etablerade sanningar förhåller sig ändå väldigt dogmatiskt i den allmänna debatten till sina egna sanningar och definierar bort de personer som inte delar deras tolkningsmodell Dem talar man inte med utan behandlar endast som kontextuella objekt. Dag Sandahl kan skrika hur högt han vill till Helle Klein m.fl att de skall bemöta vad han faktiskt säger, men det är inte intressant för dem. Det kallas kontextuell metod har jag fått lära mig. Man utgår inte så mycket från att försöka förstå vad människor egentligen menar när de säger något utan tolkar kontexten där något sägs enligt en viss modell. Men vad är denna tolkningsmodell annat än en ny konstruktion som kan kritiserars och dekonstrueras på samma sätt som tidigare etablerade sanningar?
Ta t.ex. den senaste tidens debatt om främlingsfientlighet. Människor kan vara hur välmenande som helst och tycka det är missvisande och fel att bli betraktade som rasister, men genom att de har betett sig på ett visst sätt i en viss kontext, så är de inom ramen för det systemet ändå lydiga aktörer åt de strukturer som verkar i rasistisk riktning, så tycks man mena om jag förstått det rätt. I det perspektivet kritiseras t.ex. Dag Sandahl, Lars Vilks, Helena Edlund Annika Borg och Per Brinkemo. De som blir utsatta drabbas ofta personligen, det uppfattas som förtal, karaktärsmord, men om man påpekar det blir man anklagad för att ”ta på offerkoftan” och att det skulle ha rört sig om personliga påhopp förnekas ofta. Helle Klein förnekar t.ex. att det hon skrivit skall tolkas som att Dag Sandahl är rasist, den typen av uppfattning och upplevelse från den drabbade personen ogiltigförklaras.
Seglora Smedja-gruppen tillhör dem som tillämpat denna metod väldigt konsekvent. På sista tiden är Dag Sandahl den som är mest i fokus, tidigare var det prästerna Helena Edlund och Annika Borg som stod i fokus. Kulturchefen på GP Gabriel Byström sällar sig till dem som hejar på Helle Klein och kritiserar dessutom att Svenska kyrkans biskopar för tystnad. De borde anta Seglora-gruppens tolkningsmodell och kritisera ”främlingsfientligheten” som framträder hos nämnda präster. Dagens Segloras redaktion å sin sida hejar tillbaka.
Uppdrag granskning del 16 som sändes förra onsdagen innehöll reportage om några personer som genom att ha blivit föremål för denna typ av tolkningsperspektiv ansett sig helt missförstådda, förtalade, påprackade åsikter de inte har.
Per Brinkemo är en journalist specialiserad på integrationsfrågor, och själv socialt aktiv bl.a. bland somalier i Malmö. Per Brinkemo reagerade på felaktigt tolkade fakta angående utbredning av analfabetism bland somalierna. Utan att dela SD´s värderingar kom han därmed att försvara fakta som också SD framförde. Han skrev en artikel om detta i Aftonbladet: Strunta i SD, se verkligheten. Man kan vara överens med SD om att en gul bil är en gul bil utan att själv vara Sverigedemokrat, säger han till Uppdrag granskning.
Detta föranledde att han blev påhoppad av Aftonbladet-journalisten Martin Aagård, som anklagade per Brinkemo för att gå Sverigedemokraternas ärenden. Aagard telefonintervjuas (han avböjde att ställa upp på en intervju öga mot öga i programmet) i Uppdrag granskning och ger övertydligt uttryck för hur nämnda kontextuella metod fungerar. Såhär säger han i intervjun:
”Jag är kulturjournalist och jobbar hela tiden med att granska retorik… Jag tittar på texter, det är mitt jobb. Så ryar jag och ställer till med ett jävla liv när jag är missnöjd…”
Tydligare än så kan det inte bli. Förutom att det utifrån sådana perspektiv kan vara hur lätt som helst att begå karaktärsmord på folk (att bli kallad idiot är kanske inte så farligt, men att bli beskylld för främlingsfientlighet är inget de flesta tar lätt på), så offrar man kanske också sanningen. För det är inget som säger att de ”sanningar” man får fram på detta sätt är mera sanna än om man skulle använda sig av dialog och förståelse. Denna metod bygger ju tvärtom på att man verkligen inte ens skall försöka förstå den andre, utan strikt använda sin kontextuella metod och sina egna a priori fastställda premisser.
Bengts Blogg 
Hej Bengt!
För den som vill undvika relativisering är det viktigt att kunna skilja på sak och person. Annars tappar debatten all stringens. Jag tycker att du begår precis det tankefelet i din text. Med exemplet Sandahl i färskt minne: Ingenstans har vi kallat Sandahl rasist eller påstått att han hyser rasistiska åsikter. Vi har korrekt återgivit de miljöer han skrivit i och vad det är han har sagt. Ingen kan påstå att vi har missat att skilja på sak och person i våra texter.
Därmed menar jag att mycket av din kritik faller. Jag går inte med på att det skulle vara ”karaktärsmord” att rapportera om att en viktig kyrkledare skriver i Sveriges kanske mest extrema tidning, och publicerar antisemitism på sin blogg. Folk med maktpositioner måste faktiskt kunna stå för det de själva skriver, och för de sammanhang som de väljer att medverka i. Och om de inte vill stå för det kan de alltid ta avstånd från det. I de fall där någon tagit avstånd har vi också varit noga med att rapportera detta.
Mattias!
Först vill jag säga att jag är ense med dig om att man måste skilja på sak och person och jag tycker det är bra att du betonar det. Jag tycker också det är bra att du (och tidigare också Helle Klein) då ni svarat på kritiken har varit tydliga med att ni inte anser att Dag Sandahl hyser rasistiska åsikter.
Men jag håller inte med om att mitt resonemang (”mycket av min kritik”) står och faller med huruvida jag kan beslå er med att ha gått över gränsen och anklagat Dag eller någon annan som uppenbarligen inte är det för att vara rasister.
Jag har inte specifikt sagt att Seglora Smedja begått karaktärsmord på specifikt Dag Sandahl, jag har bara sagt allmänt om den kontextuella textkritikmetod vi diskuterar att när man driver det perspektivet för långt så ”kan vara hur lätt som helst att begå karaktärsmord på folk”. Och faktum är att människor som blir utsatta för detta känner sig misshandlade, även karaktärsmördade när det drivs för långt, förytligas och följs upp med käcka gillanden och kommentarer på Twitter. Det gäller också personer som Seglora smedja grillat i detta perspektiv.
Dag Sandahl klarar sig nog, han är en stark karaktär och försvarar sig bra med sin skarpa satiriska penna, men vad hade hänt om han inte försvarat sig och tvingats använda mycket av sitt bloggande för att kommentera det som skrivs om honom på Dagens Seglora? Lars Vilks med sitt konstprojekt tål också kritik. Det tycks ingå i projektet att han inte alltför omfattande skall uttala sig, någon gång har han skrivit en artikel, men kritiken rinner av honom som vatten på en gås.
Andra har inte lika lätt kunnat skaka av sig det hela utan verkligen farit illa och liksom Dag sett sig föranledda att bemöta er offentligt. Jag tar deras reaktioner på allvar och tycker det är nonchalant att avfärda det som att ”ta på offerkoftan”, som hörts från vissa håll.
Annika Borg valde metoden att analysera vad Seglora skrivit om henne i detalj och skrev en serie bloggar ”Åttonde budet” på Kristen opinion där hon bemötte er. Jag tycker inte man kan avfärda hennes kritik.
Helena Edlund har varit personlig och öppen med hur hon upplevt er och liksom Annika försökt bemöta överdrifter i ert resonemang.
Även om Seglora smedja inte skulle kunna beslås med något enskilt hårdkodat citat som skulle fälla er för förtal, så kvarstår faktum att ett antal personer anser sig förtalade och genom vaga och generaliserande påståenden ej satta i sitt sammanhang blivit beskrivna på ett sätt som i offentlighetens ljus frammanat en djupt osann och kränkande bild av dem.
Vi har inte gjort något fel säger du, det är de som inte kan skilja på sak och person. Nej Mattias, jag köper inte den bilden.
Rasism behöver vi samverka kring att bekämpa, helt klart. Det blir vi dåliga på genom att ödsla resurserna på att strida inbördes. Dag Sandahl, Annika Borg, Frimodig kyrka och Helena Edlund är inga vettiga angreppsmål i rasistbekämpningen.
”Vi har korrekt återgivit de miljöer han skrivit i ”, skriver Mattias Irving med darr på pennan. Är han lika upprörd över att Jesus dristade sig till att umgås med syndare, mån tro? Sedan hade det väl varit snyggt om Irving hade förklarat att när Sandahl ”publicerar antisemitism på sin blogg” så handlade det om en läsarkommentar som sedan också skarpt kritiserades av Sandahl. Men det glömde Irving visst, vilket är lätt gjord när sanningen är relativ och man redan på förhand har bestämt vad man tycker.
Ja, ja, Seglora Smedja verkar ha haft sin glansperiod. Helle Klein fixade inte att vara präst och har återgått till att vara proffstyckare. Det är väl även tveksamt om biskopen Brunne vågar ta upp mer kollekt till sin radikala, politiska smedja när så många kristna har tagit illa vid sig av den politisering och drevmentalitet som odlats av Smedjan.
Dogmatisk kontext tänkande gör den som tillämpar det för en som använder samma logik som rasister. Genom att konstruera kategorier och sen placera människor dessa kategorier ,raser, elimineras individer och deras individuell identitet.
Konstrukt blir en falsk kontext som missbrukas enligt egen agenda.
sorry men grammatiken
!
Bengt,
det vi skrivit står vi för till 100%. Det är besynnerligt att de sammanlagt fyra artiklar vi skrivit som ifrågasatt Borgs agerande ges sådant utrymme för analys, jämfört med tystnaden kring de över sextio inlägg som KO skrev om smedjan. Är det inte karaktärsmord att jämföras med Stasi, eller kallas politbyråns utsända, som Hugo skrev på sin tid? Såg aldrig en indignerad rad över detta tonfall på vare sig din eller andras bloggar.
När Borg skrev att Breiviks kyrkosyn knappast kunde kallas så radikal (minns inte det exakta ordvalet i skrivande stund) så fanns det inte i texten en tillstymmelse till klargörande kring vad det var som inte skulle ses som radikalt och inte.
När KO började rekommendera den öppna antisemiten Mohamed Omar långt innan han tog avstånd från sina tidigare, mycket grova, antisemitiska uttalanden, då reagerade vi. Men vi kallade ingen för ”politruk” eller ”kvällstidningsteolog”. Sådana pejorativ har vi alltid undvikit i den kyrkliga debatten. Vi har berättat vad folk har gjort, hur de har agerat och vad de har argumenterat för. Om det kan kallas ”karaktärsmord” att återge vad någon har sagt, då borde personen i fråga kanske ha ställt sig frågan om hen verkligen kunde stå bakom det uttryckta.
Vi har belagt varje citat vi någonsin skrivit med länkar så att alla kunnat bilda sig en egen uppfattning. Vi har definitivt INTE lyft något citat ur sitt sammanhang eller ägnat oss åt felcitering, som Sandahl har gjort. Den som menar att vi gjort något sådant måste faktiskt kunna visa på ett konkret exempel där detta inträffat. Annars är det definitivt dags att börja prata om ”karaktärsmord” och relativism.
Elin,
Sandahl har förhandsmodererade kommentarer. Det innebär att han enligt svensk lag tar utgivaransvar för det som publiceras i hans kommentarsfält. Han har med vett och vilje publicerat antisemitism och låtit den stå obesvarad, ända tills vi uppmärksammade det. Då först kom ett hastigt svar, i ett separat blogginlägg.
Ur juridisk synpunkt spelar det mindre roll vem det är som har skrivit ett inlägg. Det är den som valt att publicera som tar ansvaret för det. Och jag blir faktiskt förskräckt över hur snabbt vissa konservativa har skyndat till Sandahls försvar i detta läge. Det rör sig ju om grov antisemitism och antisemitiska konspirationsteorier. Hur kan man sväva på målet om rätt och fel i en sådan fråga?