Jag fortsätter att läsa ur Yves Congar´s My Journal of The Council, koncilie-dagbok 50 år senare. Jag började i höstas då Andra Vatikankonciliets första session startade 11 oktober. Nu samlas man till en andra session våren 1963.

Det var inte alls sagt att konciliet skulle få den utveckling det fick. Många texter var förberedda av arbetsgrupper i kurian, många av biskoparna där ville inte alls ha stora förändrigar och upplevde Johannes XXIII´s tal om aggiornamento och ekumenik som ganska provocerande. Man ville ha en snabb process och besluta om de förberedda texterna som mera innebar permanentande av status quo än förnyelse. En del av de mera omedvetna biskoparna kanske gärna skulle vilja ha det så också. Congar anmärkte en gång att många biskopar tycks ha överförenklad syn på påvens auktoritet: ”Many have a simlistic ecclesiology: the pope studies things and says what needs to be said, all we have to do is to follow him” (Konciliedagboken 9 nov 1962).

Men många biskopar och teologer, speciellt från Europa, hade en medvetenhet och ville att det verkligen skulle vara ett koncilium, ett samråd där man i lyssnande till den Helige Ande verkligen gick på djupet med frågorna. Det krävde en helt annan process än att bara rösta igenom färdiga textförslag. Yves Congar var en av de teologer som var med som rådgivare åt biskoparna. En annan var den unge Joseph Ratzinger som var rådgivare åt kardinal Frings från Köln.

Intressant nog berättar påve Benedikt om minnen från den tiden i ett möte med Roms prästerskap 14 februari i år. Han beskriver förväntningarna inför konciliet:

”we went to the Council not only with joy, but with enthusiasm. The expectation was incredible. We hoped that everything would be renewed, that a new Pentecost really would come, a new era of the Church, because the Church was not robust enough at that time: the Sunday practice was still good, even vocations to the priesthood and religious life were already somewhat fewer, but still sufficient. But nevertheless, there was the feeling that the Church was going on, but getting smaller, that somehow it seemed like a reality of the past and not the bearer of the future. And now, we hoped that this relationship would be renewed, changed, that the Church would once again source of strength for today and tomorrow. ”

Ratzinger och Frings

  Han beskriver sedan hur det gick till när konciliefäderna tog grepp om preocessen redan från konciliets start:

”We were full of hope, enthusiasm and also of good will. I remember the Roman Synod was considered as a negative model” – where – it is said – they read prepared texts, and the members of the Synod simply approved them, and that was how the Synod was held. The bishops agreed not to do so because they themselves were the subject of the Council. So even Cardinal Frings, who was famous for his absolute, almost meticulous, fidelity to the Holy Father said that the Pope has summoned the bishops in an ecumenical council as a subject to renew the Church…

On the first day, the Commissions were to be elected and the lists and nominations were impartially prepared. And these lists were to be voted on. But soon the Fathers said, ”No, we are not simply going to vote on already made lists. We are the subject”. They had to move the elections because the Fathers themselves wanted to get to know each other a little , they wanted to make their own lists. So it was done. It was not a revolutionary act but an act of conscience, of responsibility on the part of the Council Fathers. So a strong activity of mutual understanding began.

Hela konciliet kom sedan att präglas av små möten över gränserna och en sprudlande inte centralstyrd aktivitet. Detta kommer också tydligt fram i skildringen i Congars konciliedagbok. På så sätt lärde Ratzinger känna personer som F de Lubac, Danielou, Yves Congar m.fl. Påven kommenterar för Roms präster:

And this was an experience of the universality of the Church and of the reality of the Church, that does not merely receive imperatives from above, but grows and advances together, under the leadership – of course – of the Successor of Peter.

Under konciliets inledningsskede formulerade de franska, tyska, belgiska och holländska episkopaten en tydlig viljeinriktning, den s.k. Rhenländska alliansen, och bidrog så till koncilieprocessen.  

En sådan process tar givetvis längre tid, och många av teologerna, som Congar insåg att man behöver tid på sig att få till stånd genomarbetade och bra texter. Inte desto mindre var påven Johannes XXIII tidsoptimist. Congar skriver i dagboken 9 februari 1963:

”The pope, it seems, is quite well. He is counting om closing the Council at Christmas and is planning projectsr after the Council”

Påve Johannes dog i juni 1963, och konciliet fortsatte flera terminer till under ledning av påve Paulus VI. Det avslutades först 1965.