”Skitsnacket” om påven fortsätter i Svensk Kyrkotidning.

Publicerat den 24 maj, 2009 av Bengt Malmgren

Att en grupp journalister och intellektuella, varav somliga med ett ben i kyrkan, satt i system att döma ut påven Benedikt XVI som ses som alltför konservativ för att genomföra det liberala projektet har jag tidigare skrivit om. Det är alltifrån katoliken och GP-redaktören Gert Gelotte, DN-kolumnisterna Barbro Hedvall och P C Jersild, till fp-politikern och tillika svenskyrkliga prästen Cecilia Wikström och Aftonblads-redaktören och också tillika svenskkyrkliga prästen Helle Klein. Svensk kyrkotidnings ledarredaktion verkar också gå med i denna allians. Lyssna vad Göran Lundstedt skriver i en ledare (nr 20 2009)

”Påvens misstag har varit omfattande och reaktionerna mot honom världen över har minst sagt varit starka. Det har gällt allt från det ökända talet om muslimer i Regensburg till hävandet av bannlysningen mot SSPX och sambandet mellan AIDS och användandet av kondomer.  Beslutet om att upphäva bannlysningen av prästerna i SSPX har följts av de mest intrikata och komplicerade förklaringar av vad detta beslut egentligen innebär. Många har varit behjälpliga för att förklara för oss alla ”som inte förstår” vad påvens beslut i grunden handlat om. Trots detta verkar ingen riktigt fatta förutom påven själv. Till och med hans närmaste som kardinalerna Tarcisio Bertone, statssekreteraren och Walter Casper, ordförande i påvliga rådet för kristen enhet, har uttryckt förvåning över beslutet och hur det kommit till.”

Vad är detta annat än kvalificerat skitsnack (om man nu får uttrycka sig så grovt)? Vad man kan hålla med om är att papa Benedikt inte har samma fingertoppskänslighet och utstrålning som sin föregångare när det gäller diplomati och dialog med allmänheten, men det kompenserar han med många andra goda egenskaper. Föreläsningen i Regensburg var ju strålande, inte fientligt mot Islam på något sätt, det innehöll ett litet citat från en medeltida författare som mot påven illlvilliga fanatiker drog fram, och så var en kampanj igång i ohelig allians mellan militanta islamister och västerländska påvefientliga sekularister. Utgången av detta blev ändå genom påvens försorg strålande genom att han samlade muslimska ledare hos sig till en fredlig dialog. Så kan man gå igenom skandal efter skandal och konstatera att påven är mycket skicklig på att reda ut missförstånden och vända det till något gott i slutändan.

Nu senast kan man konstatera att hans resa i mellanöstern där han besökte Jordanien, Israel och de palestinska områdena blev mycket lyckad. Det talar medierna tyst om, för det stämmer inte med den diskurs de vill diktera.För Svensk Kyrkotidnings ledarskribent och övriga i hetskampanjen mot påven tycks inte vilja förstå, utan man är helt upptagna med att med sin maktposition i massmedia som bas torgföra den diskurs man själva bestämt: Att påven är omöjlig och har fel. Göran Lundstedt fortsätter:

”Jag tror att det är att göra analysen av påvens fyra år litet väl enkel och onyanserad att hela tiden skylla på att det är organisatoriska problem i Vatikanen, dålig kommunikation utåt och brist på bra rådgivare som gjort att påven gjort den ena blundern efter den andra. I grunden handlar det i stället om att vi har att göra med en kyrka som fortfarande styrs som en absolut monarki och har en högsta ledning som fungerar som ett medeltida hov. Demokrati ses som ett skällsord och något som bara naiva och dåligt pålästa lutheraner hänger sig åt enligt detta betraktelsesätt.  Det är tydligt att den modell som den romersk-katolska kyrkan styrs efter i dag inte fungerar i vår tid. Det är grundorsaken till att Benedictus XVI riskerar att skada kyrkan mera än han gagnar den och att han i historien kommer att betraktas som en förlorad påve.”

Återigen en bild jag och många katoliker inte känner igen oss i. Detta är en nidbild av påven. Jag har noga studerat påven, själv varit närvarande i samband med att han träffade Rörelserna i kyrkan pingsten 2006, och jag har läst en hel del av hans teologiska skrifter, där framkommer en helt annan nyanserad bild av en klok teologiskt och filosofiskt skolad man som är mycket medveten om de stora frågorna i tiden och upptagen med hur Kyrkan skall hantera dem. Det är värt att lyssna till påven!En som sett påvens förtjänster är Sveriges ambassadör i Vatikanen, Ulla Gudmundson. Mycket riktigt påpekar hon att även den förre påven var konservativ (fast det märktes inte så mycket på grund av hans utåtriktade folklighet). Hon intervjuades i Dagen. Hon säger bl.a.:

  • Varje påve genom historien har haft sin karisma, sin profil och sin mission. Benedikts karisma och mission är att hela, ena och konsolidera sin kyrka. Det är hans prioritet nummer ett, det har han sagt, och det präglar hela hans pontifikat. Hans prioritet nummer två är att förbättra relationerna till östkyrkorna.Teologiskt sett är det inte så stor skillnad mot Johannes Paulus II. Joseph Ratzinger var under många år chef för Troskongregationen – det var Johannes Paulus som utnämnde honom – och de två jobbade väldigt mycket ihop. Han är konservativ, men Johannes Paulus II var det också.Jag kallar honom för en dialektisk påve: Han gör något men effekten blir den motsatta. Det blev så i affären med SSPX. När påven upphävde bannlysningen av Förintelseförnekaren Williamson höll det på att bli en allvarlig konflikt med judarna. Men i stället har vi fått ett närmande och ett varmare klimat mellan påven och de judiska företrädarna.
Jag läser på Katolsk visions hemsida att Sveriges påvehatare nummer ett, Irène Nordgren har framfört kritik mot Ulla Gudmundsons positiva omdöme av påven, så att hon såg sig föranledd att fråga vilka punkter kritiken gällde, varvid Irène svarar i ett blogginlägg:

”Genom att du väljer att tex inte låtsas om att Vatikanen är västvärldens enda kvarvarande autokrati som utövar ett åsiktsförtryck bland sina undersåtar och hotar och bestraffar oliktänkande uppfyller du katolska förväntningar på sk “saklighet och stringens”. Jag kanske ska påminna om att även envåldshärskare kan ha sin “karisma, vara charmerande och ha sin profil och sin mission…”

Så går hon på i samma stil i ett långt inlägg.Det förvånar mig att Gert Gelotte, vars åsikter jag inte delar i allt, men vars saklighet vida överstiger Irène Nordgrens kan fortsätta att engagera sig i Katolsk Vision vars blogg domineras av återkommande känslosamma utfall mot olika personer i Katolska kyrkan. Gert har en del poänger i det han skriver, men genom att han identifieras med Katolsk vision förlorar han sin möjlighet att kunna påverka. Möjligtvis är detta ett val han gör därför att han räknar med att den liberala falang han tillhör med tiden automatiskt kommer att dominera över kyrkans herdar. Gert skriver en gästblogg i Segloria smedja-bloggen, en del riktig bra saker. T.ex:

  • ”Katolska kyrkan har en tvåtusenårig historia. Denna historia är en ständig kamp mellan förstening och förnyelse.””Katolska kyrkan står inför en förändringsprocess som kan jämföras med sammanbrottet för den medeltida världsbilden”. (styrelseskick, synen på kvinnans ställning, sexualiteten…) Att kyrkan är i otakt med det sekulariserade samhället  ”fördunklar… kyrkans budskap och ärende”.
Detta är viktiga och tunga teman som diskuteras inom och utom kyrkan. Om man läser något ur påvens/kardinal Ratzingers digra teologiska produktion, så förstår man att även han är ytterst medveten om dessa teman. Gerts analys av situationen är allderles för tunn och enligt min mening helt felaktig. Gert igen:

”I Sverige finns … en förväntan om att katolska kyrkan skall vara en konservativ monolit där en man bestämmer vad alla skall tro, tänka och säga och hur alla skall leva. Att det är på detta sätt är inte konstigt. Det är så kyrkans ledning vill ha det, det är så kyrkan framställs från officiellt katolskt håll i Sverige och det är så många konservativa katoliker kräver att få ha det… Katolska kyrkan domineras för tillfället av en konservativ reaktion mot andra Vatikankonciliets reformer…”

Nej, Gert, det är inte alls så kyrkans ledning vill ha det, det är absolut inte min bild av Katolska kyrkan, och inte min tolkning av viljan hos ”kyrkans ledning”. Visst finns det stora problem inom kyrkan, det är uppenbart för alla, visst finns det stockkonservativa krafter som bara blundar för problemen, är rädda för förändring och förnyelse och längtar tillbaka till en strikt hierarki som det var förr, men det är ju en nidbild av kyrkan Gert framställer när han beskriver påven och ledningen som roten till allt ont och den liberala agenda som Gert Gelotte och Katolsk vision står för som lösningen på alla problem.Kyrkans nuvarande herdar och ledning har sina bra och dåliga sidor, den liberala opositionen har sina poänger, men också sina negativa sidor. Tack och lov att det finns en balans.

Politiska vindar blåser snabbt över och ersätts av nya, det är viktigt att Kyrkan har en viss inneboende konservatism som står emot alltför snabba förändringar. Sanningen kommer ändå att segra till slut. Om nu kyrkan står emot något som är temporärt i tiden, så kommer det att bli prövat, en del förkastas, en del tas till vara. Kom ihåg att de som kommer att vara präster och herdar i kyrkan i framtiden är de barn som nu växer upp i våra familjer, det är där grunden till påverkan finns i en långsiktig process där medvetna och goda vuxna fostrar sina barn i en sann och äkta fromhet. Däri ligger det kristna folkets makt, inte i att kortsiktigt göra politisk revolution. Den nuvarande påven är som sagt ytterst medveten om dessa frågor, den som tvivlar på det ber jag att tränga in i en del av hans teologiska produktion varav det finns flera bra böcker på svenska.Nej, Göran Lundstedt, Benedikt XVI är ingen förlorad påve, förlorad möjligen för det liberala projektet, men inte för evangelisationen, inte för ekumeniken, inte för Kyrkans roll att vara en positiv kraft i samhället, inte för en positiv Gudstro, för människovärde, fred, tolerans och kärlek.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 1 kommentar

Hur bidrar man till freden?

Publicerat den 5 januari, 2009 av Bengt Malmgren

Varför uppstår krig? Varför slutar man med dialog och övergår till att bekämpa varandra med våld istället?
Utomstående diplomater, filosofer, alla vi som inte är direkt involverade säger att man  bör sluta upp med våldshandlingarna, inleda humanitära insatser och förhandla istället.
Inte desto mindre gör gör världen runt de politiker och folkopinioner som är direkt involverade i konflikterna andra bedömningar och prioriteringar: Det finns inget förhandlingsutrymme, enda sättet att komma vidare är att kriga för vår sak. Och jag tror inte de människor som är filosofer och utomstående bedömare är annorlunda funtade än de människor som råkar vara direkt involverade i dessa konflikter.

Israel och dess relation till sina grannar är en konflikt som i alla tider funnits i fokus, och som i vår tid är något som tilldrar sig hela världens intresse. Extrema islamister, dit får man väl räkna Hamas, vill inte tillerkänna staten Israel existensberättigande, medan mera moderata bedömare inte vill att de skall bruka sin militära styrka för att försvara sig mot de ständiga raketanfallen.

Läget på Gaza-remsan var fruktansvärt redan tidigare, och det är knappast bättre nu under pågående strider. Ett snabbt eldupphör samt att öppna gränserna för humanitär hjälp är som utrikesminister Carl Bildt säger ett akut behov.

Men hur skulle det vara om Stockholm och östra Sverige skulle vara under långvarig raketbeskjutning från Åland, inget händer trots diplomatiska ansträngningar och den åländska retoriken mot Sverige blir alltmera grov och oförsonlig. Skulle då inte svenska folket ställa krav på att regeringen ingriper?

Oppinionen i mellanösternkonflikten tenderar att ta parti för antingen ena eller andra sidan, så fortplantas Mellanösternkonflikten till en konflikt mellan olika politiska grupperingar i hela världen där Israel resp Hamas söker bundsförvanter i olika läger. Skall man som utomstående kunna hjälpa tror jag det är viktigt att se till hela konfliktens komplexitet och inte låsa sig i att ta parti för endera parten. Niklas Ekdal gör i DN en bra analys där han speglar de olika aspekterna i dramat.

Det sägs ofta att Israel är den starka parten, men detta är en sanning med modifikation, menar Ekdal:

De iranska kärnvapenplanerna under ledning av en irrationell president, ett militant Hizbollah beväpnat med minst 30.000 rysktillverkade raketer i norr och ett fanatiskt Hamas i söder ställer Israel inför en helt ny hotbild. Tiden, demografin, tekniken och geografin arbetar obönhörligt för dem som vill utplåna denna lilla judiska enklav i den vidsträckta Mellanöstern. I en artikel i International Herald Tribune pekar den israeliske historikern Benny Morris på ett fjärde hot, det interna som kommer från 1,3 miljoner arabiska medborgare. I takt med att de radikaliseras och tar parti för palestinierna i exil, i takt med deras högre födelsetal, kommer konflikten att ställas på sin spets.

Jag har ofta frågat mig, vilken psykologi som ligger bakom bredvilligheten hos den arabiska befolkningen att bli terrorister, även självmordsbombare. Jag tror inte bara det har med förtryck och nödlidande att göra. Ledarna och de som har inflytande över propagandan måste ha ett stort ansvar. Palestinska terrorister utnyttjar barnen i den pågående konflikten som självmordsbombare och barnsoldater. Barn utnyttjas när palestinska terrorister  transporterar sprängmedel i ambulanser, de indoktrineras systematiskt till rasism och dödslängtan. Hamas uttnyttjar barn till mänskliga sköldar och skryter med det.  Redan från tidig barndom fostras de in i detta, och jag förmodar att det uppstår ett socialt tryck där den eller de som inte vill ställa upp ses som förädare. Det år oroväckande vad detta och liknande förhållanden i Mellanöstern-regionen kommer att betyda för möjligheten till stabilitet och fred i framtiden.

Niklas Ekdal ber oss göra ett tankeexperiment: Tänk er ”att palestinierna i Gaza efter den israeliska reträtten 2005 hade upphört med alla våldshandlingar, skickat barnen till skolan, satsat på företagande och arbete i stället för raketer. Då hade tvåstatslösningen antagligen redan varit nära”. Men istället för detta fortsätter man att gräva ner sig i en offer-roll vilket leder till fortsatt underutveckling och underhållande av konfliktklimatet.

Kyrkan underminerar sin roll om att alltför lättvindigt tar poltisk ställning för endera parten, däremot är det viktigt att Kyrkan gör sin röst hörd när mänskliga rättigheter och humanitetens principer kränks av alla parter. Påven har uppmanat Israel och Hamas att omedelbart upphöra med våldshanlingarna. I morse hörde jag på nyheterna att Hamas hade accepterat en inbjudan från Egypten att delta i fredsförhandlingar. Relevansen av detta vet jag inte, möjligen är det något som man skall se hoppfullt på.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Tro och evidens, piller, placebo, förbön och helande

Publicerat den 8 mars, 2008 av Bengt Malmgren

Att bevisa en medicinsk behandlings effekt är inte lätt. Nu senast har antidepressiva läkemedels effekt varit uppe till diskussion då en vetenskaplig studie kartlagt att man övervärderat deras effekt eftersom man gjort ett selektivt urval av de artiklar som publicerats: De artiklar som visar på stor effekt har favoriserats i förhållnande till de artiklar som visar på sämre effekt. Det är fortfarande inget tvivel om att antidepressiva läkemedel, såsom SSRI-preparat som används mycket idag har en mycket god effekt när det gäller att bota mycket djupa depressioner, men vid mildare former av depressivitet är effekten inte klarlagd. Detta erkänner även företrädare för läkemedelsindustrin. Inte desto mindre används antidepressiva idag i mycket stor utsträckning även för milda och måttliga depressionstillstånd. Även ungdomar ges i allt större utsträckning dessa medel.

Det får inte vara så att en övertro på piller gör att man överger andra sätt att hjälpa ungdomar i kris, såsom relationsskapande åtegärder, tillräckligt hög lärartäthet, tillgång till kurator och skolsköterska etc. och att man inte i tillräcklig utsträckning är uppmärksam på bieffekter när nu preparaten används i stor skala. T.ex har det uppmärksammats att antidepressiva medel  varit inblandade i flera av de våldsdåd och skolskjutningar som begåtts av ungdomar. Vad har månne detta för relevans?

Tron kan försätta berg brukar man säga. Detta vet också vetenskapsmännen. Placebo-effekten är en erkänd faktor att räkna med i vetenskapliga studier, så alla försök som skall visa på ett läkemedels effekt körs numera ”dubbel blind”, dvs en försöksgrupp får verksam substans och en annan grupp får sockerpiller. I upplägget ingår också att varken försökspersonen eller behandlande läkare får veta om det piller som ges innehåller verksam substans eller inte. Och genomgående är det så när man summerar slutresultatet av sådana studier, att både placebo och verksam substans har effekt på de symtom som är föremål för behandling. Endast om verksam substans har större effekt än placebo anses studien ha klarlagt att läkemedlet har bevisad effekt.

Vi lever i ett samhälle som har en oerhörd tro på vetenskap och farmakologiska substansers effekt. Läkemedelsindustrin pumpar ut reklam, vetenskapsmän förväntar sig att de skall få framgång i sin forskning, läkare tror på de preparat som de skriver ut, och patienter har ofta en stark förväntan på bot och lindring genom medicinen. I detta positiva förväntans-klimat kan man tänka sig att placebo-effekten är förstärkt. Det skulle vara intressant om man på samma sätt som man studerar läkemedel skulle studera andra metoder såsom psykoterapi, själavård och förbön. I ett positivt förväntansklimat är jag övertygad om att man får starka positiva effekter av dessa metoder också.

Problemet är att man inte kan göra dubbel-blind studier där man jämför dessa olika metoder med piller. Men jag tror det finns en meta-placebo-effekt i vår kultur till förmån för biologiska metoder. Man har förväntan att piler skall kunna ge vetenskapligt bevisad effekt, men någon sådan förväntan finns inte när det gäller t.ex. själavård och förbön. I den mån effekt kan visas, så hänvisas till placebo-effekten. Men hos kristna finns en stark förväntan och tro på att Gud hör bön och kan hela genom förbön och själavård. Tittar man vetenskapligt på detta skulle man t.o.m. kunna säga att det är bevisat att mirakler sker. Därmed inte sagt att man kan föra i bevis vad som är orsak till miraklet, men om det har skett i ett kristet sammanhang med förbön och själavård, så tror givetvis den kristne att det är Gud som helar. En troende människa behöver inte ha några ytterligare bevis. Exemplen från evangelierna är åtskilliga, och vittnesbörden från kristna i alla tider är många. Jag kan själv hänvisa till många personer jag känner som kan vittna om helande genom förbön. Och på kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna tapetserade med kryckor och olika votivgåvor srån tacksamma människor som blivit helade.

  basilikan i klostret Jasna Gora, Czestochowa

I Lourdes t.ex. finns en oberoende vetenskaplig delegation som undersöker alla påstådda helandeunder. Det är många hundra helanden genom åren som den vetenskapliga kommissionen bedömt som oförklarliga mirakler. Och då skall man veta att man över huvud taget inte befattar sig med funktionella åkommor såsom botande av blindhet och lamhet, utan kravet är att helandet skal vara omedelbart och kunna verifieras med oberoende metoder som t.ex. röntgenundersökningar. Kyrkan har ännu strängare kriterier för att förklara något som ett äkta helandeunder, och av de helanden som den vetenskapliga kommissionen bedömt som oförklarliga har Kyrkan valt ut drygt 60 fall som man betraktar som äkta helandeunder.

Detta med kristet helande genom förbön är en mäktig och omfattande verklighet, det är märkligt att det vetenskapliga samhället så lite uppmärksammar det och avfärdar det som övertro, samtidigt som det i samhället finns en lika stor övertro på piller och biologiska metoder som åtföljs av betydligt mindre vetenskaplig skepsis.

Publicerat i Church, Tro och vetande | Märkt , , | Lämna en kommentar

”Guds schäferhund” åter i skottgluggen på DN kultur

Publicerat den 29 januari, 2008 av Bengt Malmgren

Att DN´s kulturredaktion tillmäter påven Benedikt XVI stor betydelse står klart. Annars skulle han inte två gången under loppet av ett år tillägnas en helsidesartikel. Tyvärr skriver man inget positivt om denne bildade och filosofiskt skolade man. I en stort uppslagen artikel förra våren fick Amanda Peralta fritt utgjuta sin indignation över Ratzinger som sades vara en stockkonservativ bakåtsträvare och en tros-polis som inte skyr några medel för att bringa rättning i leden. Peralta gav honom i artikeln öknamnet schäferhunden, ”il pastore tedesco”.

Nu blev detta försök att misstänkliggöra påven utan framgång. Påven Benedikt XVI, f.d. kardinal Ratzinger har inlett sitt pontifikat på ett mycket lyckat sätt, hans strama akademiska sätt som chef för Troskongregationen trodde man skulle ligga honom i fatet, men han har blivit riktigt folkkär, och det har visat sig att han har en förmåga till diplomati och dialog, t.ex. i samband med krisen kring den missförstådda föreläsningen i Regensburg vilket han vände till en positiv dialog med Islam. Dessa utåtriktade sociala sidor kombinerar han med en intellektuell skärpa och filosofisk briljans som överträffar de flesta.

 DN´s kulturredaktion verkar ha svårt att acceptera denna popularitet, för nu lånar kulturredaktionen på nytt sitt utrymme, denna gång åt Erik Tängerstad historiker från högskolan på Gotland, i ett nytt försök att misstänkliggöra påven. Innehållet i kritiken är snarlikt Amanda Peraltas, men aggressiviteten i kritiken har tonats ner: Påven är en taktiker av Guds nåde som säger en sak och menar en annan och som i själva verket vill tillskansa sig makt över forskningen och hämma den fria forskningen. Han överskrider sina befogenheter när han vill föra en akademisk dialog om teologiska frågor vid ett statligt universitet. Tro och teologi bör han hålla för sig själv innanför Vatikanens murar.
I fokus för artikeln stod forskarnas protester på La Sapienza-universitetet som tidigare rapporterats om, jag började läsa artikeln med intresse och förväntade mig nya intressanta infallsvinklar till detta ämne. Men  inte så, artikeln består av påståenden och teorier om maktbalans mellan olika fakulteter i den italienska universitetsvärlden och att påven har intresse i att agera politiskt i detta. Det hela verkar i mina ögon mest som spekulationer, Tängerstad ger inga objektiva fakta som stöder det han säger. Vi har rika källor att ösa ur när det gäller påvens egna skrifter och tal, varav en del även finns på svenska, t.ex. boken På väg till Jesus Kristus som innehåller ett antal artiklar ur hans tidigare produktion innan han blev påve. Sedan har vi talet vid universitetet i Regensburg, och det tal han skulle ha hållit personligen vid La Sapienza-universitetet. Dessa briljanta texter belyser på ett utmärkt sätt hur påven tänker i teologiska frågor. Han skiljer noga på Kyrkans tro och teologisk forskning. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ”uppfinner” inte tron som en intellektuell process. Tron är en gåva Kyrkan fått ta emot, den kan inte bevisas eller motbevisas, men detta innebär inte att den teologiska reflektionen inte kan vara föremål för vetenskap och förnuft. Därför är teologin som vetenskap i högsta grad berättigad. 

I talet som påven skulle hålla säger han bl.a:

Eftersom universitetet är en institution som står fritt gentemot varje politisk och kyrklig auktoritet, är universitetets funktion av alldeles särskilt stor vikt för vårt moderna samhälle som är i stort behov av en dylik institution.

Därefter utvecklar han sina tankar om relationen mella tro och vetande, här ytterligare några utdrag ur talet:

…Vi ser det tydligt idag, hur religionernas tillstånd och kyrkans situation, kriserna och förnyelserna hon går igenom, inverkar på hela mänskligheten. Därför har påven just i sin egenskap av herde för sin gemenskap allt mer blivit till en röst som uttrycker mänsklighetens etiska förnuft. Här kommer naturligtvis genast invändningen att påven dock inte kan tala med utgångspunkt i det etiska förnuftet, eftersom han hämtar grunden för sina utlåtanden i sin tro och de därför inte kan äga någon giltighet för dem som inte delar denna tro….

På denna plats skulle jag nu först helt kort vilja hänvisa till den amerikanske filosofen John Rawls som även om han förnekar att religiösa läror skulle äga ett ”offentligt” förnuft, i detta ”icke-offentliga” förnuft trots allt ser ett förnuft, som inte får ifrånkännas religionens anhängare av dem som förespråkar en sekularistisk och hård rationalitet. Ett kriterium på detta förnuft ser han bland annat däri att dylika läror härstammar ur en ansvarskännande och välgrundad tradition, där under en längre tidsrymd det hunnit utvecklas tillräckligt goda argument och grunder som stöd till respektive lära.

Men sanningen är inte endast teoretisk. När Augustinus jämförde Bergspredikans saligprisningar med Andens gåvor så som de uppräknas i Jesaja 11, bekräftade han att det fanns ett ömsesidigt innehåll i ”scientia” och ”tristitia” – det rena vetandet, ansåg han, gör människan sorgsen….

Ja, det är verkligen så – den som endast håller sig till det som händer och sker i världen blir till sist sorgsen. Men sanning betyder mer än enbart kunskap. Insikten om vad sanning är har som mål insikten om det goda. Det är också det som är avsikten med Sokrates frågor: Vad är det goda som gör oss sanna? Sanningen gör oss goda och det goda är sant: Detta är den optimism som finns i kärnan av den kristna tron, eftersom tron har fått del av Logos, av det skapande förnuftet, som i Guds människoblivande på samma gång visade sig vara det goda, vara godheten själv.

Men när förnuftet av rädsla för att förlora sin förmodade renhet förhåller sig döv för det glada budskapet som kommer till det ur den kristna tron och dess vishet, då förtorkar det som ett träd, vars rötter inte längre når ner till det livgivande vattnet. Läs hela talet här.

Det verkar som om de protesterande forskarna vid La Sapienza-universitetet och Erik Tängerstad inte har satt sig in i hur påven tänker i dessa frågor, eller också vågar de inte möta honom på sin egen planhalva i en akademisk diskussion utan väljer istället att göra politik av det hela. Det är inte påven som försöker politisera det akademiska livet, han inbjuder ödmjukt till en diskussion om tro och vetenskap, men dessa forskare vill inte lyssna. istället håller de för öronen och skriker att han skall hålla sig på sin kant och inte blanda sig i det sekulära samhället.

Filosofen Roger Scruton intervjuades nyligen på TV Axess. På frågan om vad som är det största hotet mot västerlandet svarade han att det är faran att ”nihilismen blir till ortodoxi”. Dessa forskar-protester är ett illustrativt exempel på detta. Kyrkan har mycket positivt att bidra med i samhället, Kyrkan är en del av samhället, historiskt och genom att den stora skaran av troende också är samhällsmedborgare, det är att förneka en bit av verkligheten då samhälle och offentliga institutioner agerar som om denna verklighet inte existerade.

Kyrkan finns i samhället, men det är inte Kyrkans intresse att bli accepterad av samhället, hon har alltid blivit utsatt för förföljelse och snarare stärkts i de perioder det funnits motstånd, men såsom påven vittnar om kommer Kyrkans röst inte att tystna, hon känner ett ansvar för samhället och mänskligheten och måste därför vittna om den tro som hon förvaltar, men samhället har mycket att förlora på att inte lyssna till den rösten och att förneka sitt kristna arv.

Ett förslag till DN: Låt påven få ett genmäle genom att publicera hela La-Sapienzatalet i kulturdelen!

Publicerat i Katolska kyrkan, Tro och vetande | Märkt , | Lämna en kommentar

Unik händelse i den interreligiösa dialogen: 38 muslimska intellektuella skriver brev till påven

Publicerat den 23 oktober, 2006 av Bengt Malmgren

Det är en unik händelse i den interreligiösa dialogens historia att 38 muslimska intellektuella representerande alla olika riktningar inom Islam skriver ett öppet brev till påven som ett svar på det tal han höll i Regensburg. Brevet uttrycker respekt för påven, och man fortsätter dialogen om tro och förnuft som han inledde. De kritiserar också de muslimer som vill använda våld och som menar att ändamålet helgar medlet.

Alla krafter som vill uppvigla till strid och motsättningar verkar nu komma på skam, och det som från början verkade vara ett tragiskt missförstånd som några ville utnyttja för att blåsa upp konflikter kring visar sig nu mynna ut i en intensifierad fredlig dialog istället.

Vår granne på Internet, Katolsk Observatör har en sida med länkar där material från efterdyningarna till påvens Regensburg-föreläsning finns samlade. Där finns även länk till de trettioåttas brev och kommentarer till brevet.

Till länksida på Katolsk Observatör

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion | Märkt , , | Lämna en kommentar

Tro och förnuft hör ihop. Samarbete mellan religionerna befrämjar freden

Publicerat den 14 oktober, 2006 av Bengt Malmgren

Efter påvens föreläsning i Regensburg från vilken ett löstryckt citat väckte så mycket uppmärksamhet i den muslimska världen, så var det många västerländska debattörer som ville påstå att påven mycket väl visste att det skulle bli dessa reaktioner och att han i själva verket gav uttryck för ärkekonservativa islamofoba idéer.

Att så inte var fallet har den fortsatta utvecklingen klart visat. En del militanta islamister försökte dra växlar på det hela och blåsa upp hatiska stämningar, men det lyckades inte. Påven har träffat de muslimska ländernas ambassadörer, och det blev ett mycket positivt möte. I sitt hälsningsanförande framhöll påven den stora uppskattning och den djupa respekt som han hyser för muslimerna och deras tro. Han betonade också att det är viktigt för ledarna för de stora världsreligionerna att ta avstånd från alla försök att missbruka religiös tro till att underblåsa våld. Samarbetet mellan kristna och muslimer för att främja fred och mänskliga rättigheter måste fortsätta, sade påven.

Han har gång på gång betonat att Katolska kyrkan önskar goda relationer med Islam och att han eftersträvar fortsatt fredlig dialog och samarbete. Det som sades om Katolska kyrkans relation till andara religioner i dokumentet Nostra Aetate från 1965 har inte förändrats bara för att Katolska kyrkan fått en ny påve. 

Det finns hos vissa ateistiska debattörer en uppfattning att religion är oförnuftig och att religionen dessutom har på sitt samvete många av världens blodigaste krig.. Tidskriften Signum tar upp detta tema och försvarar tron. Där trycks påvens Regensburgs-tal och kommenteras av Ulf Jonsson.

Anders Piltz kommenterar i Signums ledarartikel trons förhållande till förnuftet så här:

 Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med intelligens och moraliskt ansvar.

Påståendet att religion leder till krig och konflikter kommenterar han såhär:

Nu är det högst tvivelaktigt om terrorism är följden av alltför intensiva koran- eller bibelstudier. De flesta massmördare har aldrig drivits av föreställningen om ett liv efter döden. Lenin, Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot, statsterrorismens främsta företrädare, var och en med miljontals människoliv på sitt samvete, drevs av just motsatsen till religiösa motiv: drömmen om ett paradis på jorden. De resonerade som välfärdsutskottet: om man bara likviderar utvecklingens bromsklossar kommer resten att ordna sig. Lenin uppfann begreppet folkfiender, Hitler skyllde alla kulturens obehag på judarna. Det är ett faktum att 1900-talets värsta helveten konstruerades av religionens svurna fiender. Medeltidens kättarbål och den nya tidens häxprocesser framstår som harmlösa episoder i jämförelse med vår eget tidevarvs skådeprocesser och massutrotningar av ideologiska motståndare och undermänniskor.

Läs hela ledar-artikeln.

Publicerat i filosofi, Katolska kyrkan, Tro och vetande | Märkt , | Lämna en kommentar

Vad sade påven egentligen i Regensburg?

Publicerat den 6 september, 2006 av Bengt Malmgren

 Påven höll en akademisk föreläsning vid universitetet i Regensburg där han lyfte fram två huvudpunkter:

  1. Kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld.
  2. Tro och förnuft hör ihop.

Påven gjorde en historisk återblick och citerade vad en kejsare för 700 år sedan sade om Islam. Det var aldrig hans avsikt att förolämpa muslimer. Tvärtom vill Katolska kyrkan ha en god relation till Islam och söker fortsatt dialog. Det kan inte vara annat än ett stort missförstånd att detta lett till uppståndelse i den muslimska världen. Om de muslimer som protesterar skulle läsa hela texten skulle de förstå att det inte finns något som helst förolämpande mot dem i detta. Ingen av de protesterande har förmodligen läst texten i dess helhet. Texten har skyndsamt översatts till många språk, men ännu inte till arabiska.

Läs påvens föreläsning på svenska.

Deklaration från kardinal Bertone, statssekreterare vid den Heliga Stolen, med påvens budskap till muslimer.

Katolska kyrkans relation till andra religioner och Islam finns beskrivet i ett dokument, Nostra aetate från 1965. Där kan man läsa:

Kyrkan betraktar också med stor respekt muslimerna, värdesätter och aktar dem. De tillber den Ende, den levande och evige Guden, den barmhärtige och allsmäktige, skaparen av himmel och jord, som talar till människorna. De anstränger sig att helhjärtat underställa sig även Hans outrannsakliga förordningar, precis som Abraham, som islams tro ofta och gärna hänvisar till, underkastade sig Gud. Även om de inte erkänner Jesus som Gud, ärar de hans jungfruliga moder, Maria, och ibland åkallar de henne till och med i tillgivenhet och aktning. Dessutom väntar de på domens dag när Gud kommer att ge deras öknar till alla dem som har stigit upp från de döda. Slutligen värdesätter de det moraliska livet och vördar Gud särskilt genom bön, allmosor och fasta (Nostra Aetate, nr 3).

Nostra aetate på engelska

Ur Signum nr 7 2006: Efter påvens tal i Regensburg. Kommentar av Ulf Jonsson

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle, Tro och vetande, Vatikanen | Märkt , , , , | 2 kommentarer