Statsminister Kristerssons fru Birgitta Ed har läst teologi och vigdes nyligen till präst i Svenska kyrkan. Det är något hon inte gömmer undan utan bär upp som en del av sin identitet. Hennes positiva roll under Nato-toppmötet i Vilnius kanske inte skulle ha uppmärksammats om det inte vore för ovidkommande kritik för att hon bar prästkrage (vilket hon har för vana att göra varje dag till vardags). Jag avstår från att kommentera den delen ytterligare, tillräckligt bra saker har redan sagts av t.ex. Dagens Frida Park, Anders Q Björkman i SvD, Expressen ledare och Joel Halldorf.

Birgitta Ed berättade själv för Dagen om deras möte:

”– Det var ett väldigt fint samtal, och utmanande på ett positivt sätt…

– Vi var klädda som vi är klädda till vardags. Vi möttes som de vi är. Sedan jag prästvigdes i januari bär jag prästskjorta varje dag – när jag gör saker i samhället är jag präst. Jag har en känsla av att Emine alltid bär sin traditionella dräkt. Det var ett möte mellan människor som ser ut så här till vardags…

Vi pratade om religionens roll i ett samhälle och hon frågade mig vad jag tänkte och kände runt koranbränningar. Jag kunde säga vad jag verkligen känner och tänker och att jag blir ledsen av koranbränningar. Men jag sade också att man både kan bli ledsen och bedrövad men ändå tycka att lagstiftningen är rimlig…

– [Emine] är en klok och intresserad kvinna. Hon förstår förstås att jag är en person med en stark tro. Jag tror inte att hon håller med mig, men jag tror att hon förstod mitt sätt att se på frågan.”

Jag tänker så fantastiskt fint och viktigt med dessa kontakter vid sidan om deras mäns mer formella förhandlingar när det gäller att bygga broar och fördjupa relationer. Expressens Karin Olsson twittrade: ”För egen del tror jag Birgitta Eds prästkrage och kunskap kanske inte var helt oviktig för att gjuta olja på vågorna efter koranbränningarna. Religionsdialog i sin prydno”.

Att vara präst är del av ens identitet, ett löfte för livet, det blir man aldrig av med, precis som äktenskapet. Att vara make till min fru är jag 24-7, och som ett tecken på det bär jag min vigselring varje dag. Lika naturligt är det att bära prästkrage, även om det inte är obligatoriskt att bära den jämt. En del präster föredrar att göra så, andra bär den mera sällan. Förr var det ju mera vanligt och accepterat att se präster på det viset. I katolska länder inte bara prästkrage, utan också kaftan, som Fr Brown bär i den bekanta TV-serien.

Själv uppskattar jag präster som väljer att vara öppna med sin kristna tro på detta sätt och jag tror det bara är till gagn för hela samhället och dialogen mellan religioner och folk om benägenheten att smyga med sin tro och begränsa den till privatlivet på nytt kunde försvinna här i västerlandet. Joel Halldorf sätter ord på detta då han säger att det handlar om

”det moderna samhällets identitet. Är den svenska moderniteten en sekulär enhetskultur eller kan den vara pluralistisk? Jag hoppas på det senare, och tolkar Eds prästkrage så. Den utmanar sekularistiska idéer om att religiösa symboler bör vara bannlysta från offentligheten. I stället visar den på ett postsekulärt Sverige, för att låna den tyske sociologen Jürgen Habermas uttryck. Detta är inte ett land där alla börjar gå i kyrkan, synagogan eller moskén – men ett där man inte rynkar på näsan åt att en del gör det. Ett land som har mognat i sitt förhållande till religion och inte behöver skyddas från blotta åsynen av religiösa symboler. Det är dit vi är på väg – även om en del rör sig väldigt långsamt. Detta Sverige har inte bara mer plats för kristna, utan även för judar, muslimer, sikher och andra religiösa minoriteter.”

https://www.expressen.se/kultur/joel-halldorf/birgitta-eds-prastkrage-utmanar-sveriges-sjalvbild/

Det är nog mest i Sverige som många känner det obekvämt med religiösa, särskilt kristna, symboler. Globalt är det inget problem, men kanske det finns andra positiva signaler som Birgittas prästkrage kan skicka. Joel skriver:

”[Det] överraskar nog en och annan att en kvinna bär ämbetets symbol. Det utmanar invanda föreställningar och de patriarkala normer som präglar många religiösa traditioner. Men det visar att religiös identitet och moderna idéer om jämställdhet faktiskt går att förena. Det är ett viktigt vittnesbörd. ”

Prästvigningen är något universellt, och även om det inte finns enhet mellan kyrkorna hur sakramentet skall gestaltas, (jag är t.ex. katolik och i min kyrka är prästämbetet förbehållet män) så kommer vi inte ifrån att det sätt på vilket Birgitta och många kvinnor med henne i Svenska kyrkan bär upp sin vigning är vittnesbörd och åskådningsexempel som spränger könsgränserna. Det har betydelse för diskussionen om ämbete och kön även inom Katolska kyrkan, men den diskussionen tänkte jag inte ta här.’