Alla som jobbar med konfliktlösning och relationer mellan grupper vet att det bästa sättet att undvika konflikt är att tala klarspråk med varandra och konfrontera de olikheter och skillnader som finns medan man ännu är på talefot med varandra. Om man inte förmår tala med varandra om reella olikheter i synsätt utan sopar dessa under mattan för husfridens skull kan det förr eller senare leda till öppen konflikt, vilket är ett mycket svårare tillstånd att hantera och vägen tillbaka till ömsesidig tillit och öppna samtal är längre. Men ibland kanske det måste gå så långt som till konflikt innan drivkraften är stark nog att tala med varandra.
Råder det öppen konflikt nu mellan Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift efter att det blivit känt att kommuniteten på Berget kommer under katolskt beskydd och många av medlemmarna konverterar? Man får väl säga att det gör det och att orsaken sannolikt är att man tidigare inte talat klarspråk och konfronterat reella olikheter.Det gäller både samtalet internt mellan Svenska kyrkans ledning och kommuniteten på Berget och samtalet mellan Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift.
Peder Bergqvist, ledaren för kommuniteten, skriver enligt Kyrkans tidning på Facebook att man fortfarande väntar på svar från Svenska kyrkans biskopar på det brev man skrev 2013, man har också skrivit flera brev samt muntligt framfört till Västeråsbiskopen att man önskar samtal. Då man inte fått något gehör har man vänt sig till Katolska kyrkan, biskop Anders och Troskongregationen i Rom och där sökt en kyrkorättslig förankring för sin kommunitet. Att detta skett utan att Svenska kyrkans biskopar informerats är dessa nu förbittrade över.
Kyrkans tidning berättar om ett toppmöte med Antje Jackelén, Västeråsbiskopen Mikael Mogren och biskop Anders på kyrkokansliet i Uppsala. Det var efter det mötet som biskop Anders skrev en artikel i Dagen där han bad om ursäkt för att han inte informerat ledningen av Svenska kyrkan om vad som pågick. Samtidigt konstaterar han att den teologiska dialogen med Svenska kyrkan legat nere sedan flera år och att det skulle glädja honom om den kunde återupptas. Biskop Anders konstaterar att Stiftelsen Bergets styrelse har en viktig uppgift att bibehålla och förstärka ekumenisk dialog och samverkan och kommer med det konstruktiva förslaget att tillsätta en ekumenisk referensgrupp från alla de fyra kyrkofamiljerna som tillsammans med styrelsen ska verka för detta. På så vis kunde också Sveriges kristna råd knytas mer direkt till Berget.
Det är bra att ärkebiskop Jackelén sin kommunikativa begåvning trogen sammankallade till toppmötet i Uppsala. ”Det var ett möte med rak och öppen kommunikation”,sade hon, samtidigt som man kan konstatera att relationerna nog är ganska frysta eftersom man inte kunde gå ut med ett gemensamt uttalande efter mötet, utan biskop Anders skriver en egen artikel i Dagen, och ärkebiskop Antje säger syrligt i en intervju med Kyrkans tidning att tro ”att man främjar kristen enhet genom att återvända till Rom är en romantiserad syn och speglar något som definitivt inte bygger morgondagens kyrka”. Uttalandet och det faktum att Peder Bergqvist själv fortfarande hålls utanför samtalet vittnar än en gång om hur styvmoderligt Svenska kyrkan behandlar sina egna präster som inte är helt konforma med utvecklingen de senaste åren. Peder Bergqvist kommenterar toppmötet i Uppsala på Facebook: ”Vi vill att Svenska kyrkan ska vara en aktiv stödjande part på Berget. Detta förutsätter att biskoparna pratar med oss och inte springer och gnäller hos Biskop Anders”
Även om det är fruset just nu, så får vi hoppas att biskop Anders har rätt när han skriver:
”Vi får tro att gamla sår kan läkas när vi gemensamt ber om Andens helande kraft. Sann ekumenik slätar inte över utan går mer på djupet, även i svåra frågor… Jag medger att utgångspunkten inte är så lysande just nu, men kanske det är just i nödens stund som räddningen är närmast?”
Biskop Antje säger till Kyrkans tidning att det inte är bra med triumfalism och nedvärderande av andra kyrkor. Biskop Anders skriver i Dagen att vi som katoliker skall vara mer aktsamma och försöka undvika allt som kan tydas som triumfalism och nedvärderande av andra kristna kyrkor och samfund. Men jag undrar om man menar samma sak. Jag tror inte det. Under ytan på det som verkar som ett samförstånd tror jag döljer sig en djup oenighet om vad kyrkans väsen är. Med att ge upp all triumfalism tror jag Antje menar att Katolska kyrkan skall ge upp den ecklesiologi (läran omkyrkans väsen) som läggs ut i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium), medan Anders menar att det handlar om att lägga ut och förklara denna kyrkosyn på ett sådant sätt att andra förstår att den inte innebär en romersk-katolsk triumfalism. Jag tror det är denna fråga man går omkring som katten kring het gröt.
Rättfärdiggörelsen har man lyckats nå teologisk eninghet om, men när det kommer till kyrkosynen har det tagit stopp. Här är det textavsnitt i Lumen Gentium det handlar om, utdrag från paragraf 8: Kyrkan som både synlig och andlig:
”Den ende medlaren, Kristus, har gett åt sin heliga Kyrka, trons och hoppets och kärlekens gemenskap, en här på jorden synligt framträdande struktur och upprätthåller henne oavlåtligt som en sådan… Hon är denna enda, Kristi Kyrka, som vi med trosbekännelsen bekänner som den ena (en enda), heliga, katolska och apostoliska. Att vara hennes herde har vår Frälsare efter sin uppståndelse givit i uppdrag åt Petrus (Joh 21:17), åt honom och de övriga apostlarna har han anförtrott att utbreda och leda henne (jfr Matt 28:18 ff) och han har för alltid upprättat henne som ‘sanningens pelare och grundval’ (1 Tim 3:15). Denna Kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur, har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan (‘subsitit in Ecclesia catholica’), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom, vilket inte alltid utesluter att det även utanför hennes synliga struktur finns flera element av helgelse och sanning, som – då det är gåvor som är Kristi Kyrkas egna – utgör en impuls till den katolska enheten.”
(LG 8, Katolsk informationstjänst Uppsala 1970)
Det är Katolska kyrkans självförståelse, att hon genom biskoparna i gemenskap med biskopen av Rom förvaltar enheten och att nådens fullhet bor i henne på ett annat sätt än i de andra kyrkorna. Detta uppfattas av många som en triumfalism i sig som man inte kan acceptera, men andra som delar den ecklesiologi som kommer till uttryck i LG inser att uppdraget är större än att vara triumfalistisk på ett sätt som exkluderar andra kristna, utan snarare som ett förvaltande av Kristi kropps enhet som en tjänst åt hela kristenheten.
Det är denna ecklesiologi som är den stora stötestenen idag, och som det är svårt att tala klarspråk om utan att det leder till stora svårigheter i den ekumeniska dialogen. Men både ärkebiskop Jackelén och biskop Arborelius vill ju tala klarspråk och ha fortsatt dialog, vi får se hur det nu utvecklar sig, om man kan konfrontera denna fråga utan att det orsakar konflikt.
Om det nu finns många kristna, enskilda och gemenskaper, utanför Katolska kyrkan som bejakar denna ecklesiologi och som söker gemenskap med biskopen av Rom, så säger det sig själv att man inte kan kräva att Katolska kyrkan skall avvisa dem som söker en sådan gemenskap, som i detta fall kommuniteten på Berget. Man kan inte heller inom Svenska kyrkan eller andra kyrkor marginalisera dem som omfattar en sådan kyrkosyn.
Anglikanska kyrkan sägs stå närmare Katolska kyrkan än andra Lutherska kyrkor. Men många protestanter delar samma öppenhet för gemenskap med biskopen av Rom som anglikanerna. När det uppstår önskan att som större församling eller grupp uppnå denna gemenskap med påven, så har Katolska kyrkan gjort detta möjligt genom den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus utgiven av Benedikt XVI år 2009. Det är Troskongregationen som administrerar sådana övergångar, vilket innebär att det upprätttas s.k. personliga ordinat som har kommuniongemenskap med Katolska kyrkan men kan också behålla egna särdrag som man vill slå vakt om i liturgin. Grupperna arrangeras som stift och står också i gemenskap med den lokale katolske biskopen. I Storbritannien finns ett sådant ordinat upprättat, Vår Fru av Walsingham, det finns också ordinat i USA/Canada och Australien/Japan.
Ordinatet är inte begränsat till anglikaner. I en intervju 2012 sade kardinal Kurt Koch , president för Påvliga rådet för kristen enhet, att om grupper inom Lutherska kyrkor skulle önska en liknande lösning, så får vi reflektera över det, men han betonade att initiativet i så fall måste komma från lutheranerna själva. Det har också föreslagits ordinat för hebreiska katoliker (judar), vilka vill fortsätta att bevara judiska bruk och fira judiska högtider inom ramen för sin liturgi.
Bengts Blogg 
Bengt
”När det uppstår önskan att som större församling eller grupp uppnå denna gemenskap med påven, så har Katolska kyrkan gjort detta möjligt genom den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus utgiven av Benedikt XVI år 2009. ”
Mer med sanningen överensstämmande är nog snarare som jag och Gert skriver i DAGEN artikeln
// Irène
Vad tycker du om DAGENS enkät bland olika katoliker ?
http://www.dagen.se/f%C3%A5-tror-att-katolska-kyrkan-%C3%A4ndrar-sin-l%C3%A4ra-1.418694
http://www.katolskvision.se/blog/?p=17641
Visst kan det finnas de som inte grundar sitt ställningstagande att bli katoliker på en existentiell tro och en medveten kyrkosyn, utan att det mera handlar om att man gillar en tradition med konservativa värderingar (kvinnor i fortsatt underläge, homofobi) som man tycker inte längre finns i det egna samfundet men som man hoppas återfinna i katolskt sammanhang. Man kan hitta intervjuer på nätet som stödjer en sådan tolkning. Men detta är inte det huvudsakliga. Orsaken till att Rom öppnat vägen på detta sätt handlar om kyrkosyn och inget annat, och man får förutsätta att de som konverterar är seriösa i sin tro.
Intervjuerna med tio katoliker i Dagen: Det var intressant läsning, bra att man fångat in mångfalden.
Bengt
Jag har en fråga till dig. Anser du att tex påvens ofelbarhetsdogm och dogmen om jungfru Marias obefläckade avlelse ”handlar om kyrkosyn” underförstått är det hugget som stucket vad man anser i dessa frågor?
// Irène
Irène, det synes mig mer vara en kunskapsfråga än en fråga om vad jag anser.
Kyrkosyn eller ecklesiologi är läran om kyrkans väsen, Maria behandlas inom mariologin.
Men saker hänger ihop:
En grundsten i kyrkosynen är Kyrkan som på en gång en synlig konkret organisation på jorden och en andlig verklighet, Kyrkans mysterium.
Ofelbarhetsdogmen hänger klart samman med kyrkosynen, den delen som handlar om Kyrkan som synlig organisation på jorden där läroämbetet och påven ingår.
Maria skulle man kanske tycka hör till mariologin och inte ecklesiologin, men det är inte så självklart att man kan skilja dem åt. Under Andra Vatikankonciliet övervägde man att skriva ett särskilt dokument om Maria, skilt från dokumentet om Kyrkan, men valde sedan att tillfoga ett avsnitt om Maria i slutet av Lumen Gentium. THE BLESSED VIRGIN MARY, MOTHER OF GOD IN THE MYSTERY OF CHRIST AND THE CHURCH är rubriken på sista avsnittet i dokumentet. Maria är Kyrkans Moder och den första helt frälsta människan som visar den frälsningsväg som är menad för alla människor. Tillsammans med Maria och helgonen i himmelen är vi alla döpta förenade med de heligas gemenskap.
Maria och Mariadogmerna är därför förbundna med Kyrkans mysterium.
Tacksam för din blogg, Bengt!
Irène!
Jag kan tyvärr inte godkänna ditt inlägg från igår kväll då du där namnger och skriver nedsättande omdömen om tredje personer. Men det vore synd om hela texten för den skull går förlorad då jag tycker det du skriver för diskussionen framåt och bidrar till att förtydliga. Jag väljer därför att citera delar av din text i denna kommentar.
Din huvudtes, som du styrker med argumentation som framgår av citaten nedan är att synen på kvinnliga ämbetsbärare och homosexuella är det som avgör om Katolska kyrkan kan acceptera kommuniongemenskap med andra kristna eller inte. Att det skulle handla om kyrkosyn är du oförstående till.
På dig låter det som om kyrkan var genomsyrad av sexism och homofobi, och att det är huvudorsaken till att man är emot kvinnliga präster och samkönade äktenskap. Sexism och homofobi finns nog tyvärr. Men det är inte så enkelt som att det är huvudorsaken. Det handlar i grund och botten om kyrkosyn och att man inte förfogar över att efter eget godtycke ändra på sådant som man betraktar som tillhörande trons skatt som Kyrkan fått att förvalta.
Synen att prästämbetet är för män delar vi med Östkyrkan som anser att detta tillhör den basala dogmutvecklingen till och med Kalcedon och att den är avslutad. I väst har dogmutvecklingen fortsatt och schismerna mellan katoliker och protestanter står östkyrkan vid sidan om. Dialog mellan väst och öst pågår, och öst välkomnar säkert försöken att återupprätta enheten inom den västliga kristenheten, men ser samtidigt skulle det kunna fördjupa splittringen mellan öst och väst.
Du konstaterar att
Sant som du säger att vissa saker är viktigare än andra. Nordisk-katolska kyrkan härstammar från Gammal-katolska kyrkan som bildades i samband med Första Vatikankonciliet. Man accepterar inte ofelbarhetsdogmen och de dogmer som tillkommit efter Första Vatikankonciliet, dvs de två Maria-dogmerna. Men även om man inte accepterar dogmformuleringen skulle det förvåna mig om man inte i sak, precis som östkyrkan tror på den obefläckade avlelsen som kyrkan har gjort i alla tider.
Men du har i princip rätt att det inte krävs att man i detalj tror exakt samma eller accepterar alla Katolska kyrkans dogmer för att ha kommuniongemenskap. Katolska kyrkan har ju kommuniongemenskap med både Östkyrkan och Nordisk katolska kyrkan.
Att synen på kvinnopräster och att äktenskapet är mellan man och kvinna blir extra betydelsefullt beror inte på sexism och homofobi, utan på att det är frågor väsentliga för sakramentsförvaltningen. Både prästämbetet och äktenskapet är ju sakrament.
När det gäller ofelbarhetsdogmen har det skett en dogmutveckling från de stelbenta och auktoritära formuleringarna från Första Vatikankonciliet till balanseringen mot biskopskollegialiteten och sambandet med Gudsfolket som helhet under Andra vatikankonciliet till Påven Johannes Paulus II´s erbjudande till andra kristna i ekumenik-encyklikan Ut unum sint att reflektera över hur hans ämbete skulle kunna fungera som en enande funktion i hela kristenheten. Detta öppnar upp för ekumenik mot både protestanter i väst och mot Östkyrkan. Basen för denna ekumenik är en gemensam kyrkosyn, även om man inte är ense i detalj om Katolska kyrkans dogmatiska formuleringar.
Bengt,
Jag vill inte lägga mig i den inomvästliga debatten, utan bara tillföra ett östkyrkligt perspektiv. När det gäller Immaculata-dogmen (som proklamerades redan år 1854, alltså före Vaticanum I där dogmen om påvens ofelbarhet fastställdes!), är problemet inte i första hand att Maria kallas ”ren”, ”ofläckad” etc., utan att dogmen bygger på en mycket specifikt västlig 1800-talsteologi om arvsynd/arvskuld, som östkyrkan står främmande inför. När det gäller Marie upptagning till himlen, så är dogmen i sig inte främmande för östkyrkan, som ju firat denna högtid långt innan påven proklamerade dogmen (år 1950). Problemet är snarare det faktum att påven alls har proklamerat dessa två dogmer som bindande för katolikers samveten. Enligt östkyrkan kan detta slags bindande lärodefinitioner endast beslutas av ett ekumeniskt koncilium, och något sådant har inte kunnat hållas sedan öst- och västkyrkan gick skilda vägar år 1054 (de försök som gjordes på 1300-1400-talen misslyckades ju).
Det största problemet är istället Vaticanum I:s definition om påvens ofelbarhet. Det har – ironiskt nog – förekommit en del kritiska diskussioner i öst om de två Maria-dogmerna; inte därför att de i sak skulle strida mot östkyrkans tro, utan just därför att de proklamerats som dogmer av den romerske påven, inte av ett ekumeniskt koncilium. Det är alltså påvens ställning som är problemet. Inte så att man förnekar hans primat (ett primat finns även hos andra biskopar/kyrkor: Konstantinopel, Jerusalem m.fl.), men tolkningen av det. Hans ”ofelbarhet” och hans ”universella jurisdiktion” är de största stötestenarna. Och samvetsfrågan för Rom är väl snarast om den västliga dogmutvecklingen kan få fortsätta så långt, att beslutet från Vaticanum I i realiteten blir ogiltigt och upphävs?
Paul! Tack för intressanta och högst relevanta perspektiv från östkyrkan. Och historisk korrigering av mig: Första Maria-dogmen kom till före Första Vatikankonciliet.
Bengt
Du skriver
”På dig låter det som om kyrkan var genomsyrad av sexism och homofobi, och att det är huvudorsaken till att man är emot kvinnliga präster och samkönade äktenskap”
”Det handlar i grund och botten om kyrkosyn och att man inte förfogar över att efter eget godtycke ändra på sådant som man betraktar som tillhörande trons skatt som Kyrkan fått att förvalta.”
Jag skulle hellre vilja spetsa till det hela så här……. vilket hädanefter blir min refräng och som jag hädanefter alltid kommer att använda som just refräng dvs återkommande ord i mina texter som handlar om ekumenik.
Refrängen går så här
Att vara mot kvinnliga präster och homosexuellas likaberättigande här till TRONS SKATT inom katolska kyrkan och alla som vill ta del av denna TRONS SKATT är välkomna att höra av sig. Andra göre sig icke besvär.
Du skriver
”Sant som du säger att vissa saker är viktigare än andra. Nordisk-katolska kyrkan härstammar från Gammal-katolska kyrkan som bildades i samband med Första Vatikankonciliet. ”
Du cencurerar därefter bort poängen i mitt resonemang när jag skriver följande
”Nordisk-katolska kyrkan i Sverige och Norge är systerkyrkor till Polska nationella katolska kyrkan (PNCC): Polish National Catholic Church i USA.
PNCC är en Gammal-katolsk kyrka med polska rötter i USA som bröt sig ur gammalkatolska kyrkan (Utrechtunionen) 2003 i samband med …………GISSA ? Jo när Utrechtunionen (som bildades 1889) började viga kvinnor till präster och välsigna samkönade par !!!
Jag vet inte om du tycker det här är lika intressant som jag. Men jag får gång på gång vatten på min kvarn att synen på kvinnliga ämbetsbärare och homosexuella är det som avgör KOINONIA mellan oss kristna……….”
Nordisk Katolska kyrkan har gjort en egen intressant MIX mellan romersk -katolsk och ortodox kyrkosyn och Mariologi. Man lägger sig inte i om människor använder p-medel eller om präster vill gifta sig. Detta i motsats till Romersk -katolska kyrkan och man tillämpar ortodox skilsmässosyn mm.
Det jag tycker är det intressanta är att det tydligen går att göra sin egen lilla KYRKOMIX och ändå ha kommuniongemenskap med romersk-katolska kyrkan så länge som ………nu kommer refrängen……..
……..man är mot kvinnliga präster och homosexuellas likaberättigande vilket hör till TRONS SKATT inom katolska kyrkan.
// Irène
Jag känner inte igen mig i din tillspetsning. Kyrkosyn är grunden för strukturell ekumenik och kommuniongemenskap, inget annat.
Sedan är det väl så, vilket framgår av din historik över gammal-katolska kyrkor att dessa har utvecklats åt olika håll, precis som protestatiska samfund efter schismen för 500 år sedan. En del har bevarat mer av gemensam kyrkosyn än andra.
Bengt
”Kyrkosyn är grunden för strukturell ekumenik och kommuniongemenskap”
Och just DÄRFÖR är det ju så intressant att biskop Anders -säkert med god hjälp av polske nuntien – fått till kommuniongemenskap med ”RÄTT” grupp gammal-katoliker TROTS att denna grupp inte har samma kyrkosyn med biskop Anders.
Låt oss slå fast. Det finns ”RÄTTA” OCH ”ORÄTTA” grupperingar såväl inom gammal-katolska, anglikanska och lutherska kyrkorna.
Nu kommer refrängen
Att vara mot kvinnliga präster och homosexuellas likaberättigande här till TRONS SKATT inom katolska kyrkan och alla som vill ta del av denna TRONS SKATT är välkomna att höra av sig. Andra göre sig icke besvär.
// Irène
PS Om jag fick tillfälle att intervjua biskop Anders offentligt så skulle jag utan vidare kunna illustrera att min refräng stämmer.
Det är djupt tragiskt att en katolsk biskop i världens mest jämställda land inte tar chansen att bli FRONTFIGUR för rättvisa och jämställdhet mellan män och kvinnor och mellan hetero-och homosexuella just inom den katolska kyrkan i Sverige. Tänk om biskop Anders skulle våga gå i klinch med Müller ! Jag lovar att majoriteten kristna i detta land skulle försvara biskop Anders med näbbar och klor.
Irène!
Din argumentation övertygar mig inte. Du skriver: ”TROTS att denna grupp (gammelkatoliker) inte har samma kyrkosyn…”
– Jag har en känsla av att de har en kyrkosyn ganska nära Katolska kyrkan precis som ortodoxa vilket möjliggör gemensam kommunion. Men jag har ingen detaljerad kunskap om Gammal-katolska kyrkan och dess utveckling. Andra som vet mer är välkomna att kommentera.
Sedan: Din refräng ”att vara mot homosexuellas rättigheter” ger en helt skev bild. Katolska kyrkan hävdar att äktenskapet är mellan man och kvinna, men är inte emot utan för både kvinnors och homosexuellas likaberättigande.
Bengt
”Katolska kyrkan hävdar att äktenskapet är mellan man och kvinna, men är inte emot utan för både kvinnors och homosexuellas likaberättigande.”
Att vara MOT diskriminering i teorin och FÖR diskriminering i praktiken………Tala om skev bild !
Sorry Bengt ditt och katolsk hierarkis tappra försök att skapa en fyrkantig cirkel är dömt att misslyckas.
Katolska kyrkan lider av ”PSYKISK OORDNING” vad synen på homosexuella och kvinnor beträffar.
Att denna kyrkliga åkomma lyckligtvis inte är obotlig har olika grupperingar inom anglikanska och lutherska kyrkorna visat !
Jag ser fram mot att även min kyrka blir botad !
// Irène
Där är vi oense. Att prästämbete är förbehållet en viss grupp människor, män, vänsterhänta, av Levi stam etc) är inte per definition liktydigt med diskriminering av andra. Att definiera att äktenskapet är mellan man och kvinna är inte liktydigt med diskriminering av homosexuella. Vi har talat om detta många gånger, du och jag vet så väl att vi tänker olika där.