Under den internationella reträtten för präster i Lateranbasilikan i Rom arrangerad av Karismatiska förnyelsen (ICCRS) höll påve Franciskus en meditation för de över 1000 församlade prästerna.
Påven sade bl.a att det är bra att samlas och även att samtala kring kontroversiella frågor: ”En kyrka där inga diskussioner äger rum är en död kyrka. Vet ni var det inte finns några diskussioner alls? På kyrkogårdar, där diskuterar ingen något.”
Påven berörde många frågor, han reflekterade över den prästerliga tjänsten och uppmanade prästerna att vara nära församlingen de ansvarar för och att som Jesus visa barmhärtighet, särskilt i samband med bikten.
”Inte en kyrka utan Jesus och utan barmhärtighet…nej! Bedröva inte de kristtrogna. När detta sker… när prästens hjärta är byråkratiskt och lagiskt, så blir kyrkan som är en moder för så många trogna förvandlad till en styvmoder.”
Påven talade också om vikten av god predikan. En predikan måste komma från hjärtat, dess syfte är att tala om Jesus, den skall inte vara en föreläsning, inte katekesundervisning.
Efter avslutat tal och frågestund med prästerna deltog han i mässan som kännetecknades av den spontanitet i Anden som karakteriserar Karismatiska förnyelsen.
Påve Franciskus är mycket väl förtrogen med Karismatiska förnyelsen från sin tid i Buenos Aires, och 2014 deltog han i en stor samling med Karismatiska förnyelsen i Italien på Olympiastadion i Rom.
Mer om Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan:
Europeisk konferens med Karismatiska förnyelsen i Warsawa 1-4 okt 2015.
Informativ video 10 min lång som beskriver Karismatiska förnyelsens historia i Katolska kyrkan:
Bengts Blogg 
Bengt,
Den katolska bloggen ”Iglesia Descalza” lyssnade till påve Franciskus tal till prästerna och skrev sedan ett öppet brev till honom:
“First, I am mindful of the priests who have been not only stripped of their priestly faculties but completely excommunicated in recent years because they had the audacity to publicly express their disagreement with Church teachings on issues such as women’s ordination and gay marriage. For these men, who gave up wife and family to serve God’s people, this banishment from the table has been the most painful experience of all.
If you really believe, as you told the priests’ retreat, that the squabbles that exist in the Church are a sign that the Church is alive, then you must recognize that the presence of these dissenters is healthy. Use the power of your office to lift the excommunication that has been imposed on these men and let them speak their minds.
As you spoke, I was also mindful of the many workers who have been treated unmercifully by Catholic Church institutions in my country — the United States — and elsewhere. Workers have been terminated for ‘offenses’ ranging from merely expressing opinions contrary to Church teaching in the social media, to conceiving a child out of wedlock, to exercising their legal right to marry their same sex partner. I implore you, in the upcoming Year of Mercy, to publicly instruct Catholic bishops worldwide to stop the termination of church workers in their diocese without just cause.
If you can find it in your heart to do these two things, many of us will find it easier to believe that your talk of mercy is more than just empty rhetoric.”
Läs brevet här:
http://iglesiadescalza.blogspot.se/2015/06/mercy-begins-at-home-open-letter-to.html
Samvetsfrihet är ett genuint etiskt dilemma. Det handlar om vad som är rättvisa motiv till gränsdragningar för samvetsfrihet och vem som har rättigheten att dra gränsen.
Var går gränsen mellan den självklara rätten att försvara tron och att förvrida kyrkan till ett maktfullkomligt trossystem? Var går gränsen mellan den självklara rätten till yttrandefrihet, ett civilt privatliv och subversiv verksamhet?
Hur drar man gränsen mellan sann och falsk andlighet? Personligen är jag positiv till ett ödmjukt läroämbete eller en läronämnd som lyssnar till de troende som helhet. En liten isolerad elit klarar inte av andlig urskillning.
Inez