Som ung var jag starkt influerad av liberalism och filosofen John Stuart Mill och hans idealistiska syn på människans förnuft och sanningssökande. Därför borde yttrandefrihet var nyckeln till sanning och framsteg och det kritiska förnuftet skulle göra att fördomar och auktoriteter byggda på mänskligt maktbegär skulle försvinna och ersättas av upplysta idéer och ledare. Claes Ryn minns som en politisk filosof redan på 1970-talet, nu 50 år senare är han professor emeritus i statskunskap och gästskribent på Svenska Dagbladets ledarsida. 

Min ungdoms politiska idealism har verkligheten fått mig att ompröva. Som Ryn konstaterar i sin gästledare kan det knappast sägas att ärligt sanningssökande varit den kraft som drivit samhällsutvecklingen framåt. De mest hängivna ivrarna av vetenskap och förnuft kan samtidigt visa sig vara de mest tvärsäkra och intolerans mot avvikande åsikter.  

Att få sin egen vilja fram visar sig vara en betydligt starkare drivkraft för människor än sanningslidelse.  

Detta innebär inte att sanningen blivit mindre viktig. Men det behövs en moralisk kompass för att hålla sig till den. Sanningen skall göra er fria, säger Jesus. Det förutsätter självkännedom och personlig mognad, något som knappast främjas i dagens mediakultur. Snarare är det självgodhet, inskränkthet och fanatism som dominerar och som de sociala mediernas algoritmer underblåser. 

Gud som grundvalen för sanning och rätt, människans värdighet och kärleken till våra medmänniskor är ingen lyx eller önsketänkande. Det finns orättvisor som fullständigt skriar mot himmelen. Att anta att vårt samvete har sin grund i något högre än vi själva är inget orimligt antagande, trots vad tvärsäkra vetenskapsmän säger om att Big Bang för 13,8 miljarder år sedan och evolutionsläran utesluter Gud. Tro och vetande är två dimensioner i existensen som inte utesluter varandra utan kompletterar varandra.

”Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med uppfinningsförmåga och ansvar.” (p Anders Piltz)