Förberedelserna inför det kommande påvevalet har inletts. Igår reste vår kardinal Arborelius till Rom. Kardinalerna träffas dagligen för överläggningar och strax efter påve Franciskus begravning stundar valprocessen då kardinalerna stängs in i Sixtinska kapellet och inte kommer därifrån innan ny påve utsetts.

Det spekuleras mycket om vem som kommer att bli nästa påve, och olika synpunkter framförs på vilka egenskaper han bör ha. Men lika mycket som fokus är på ledaren borde fokus vara på vilken slags kyrka Gud kallar hela Guds folk att vara. Ända sedan Andra Vatikankonciliet har det upprepats och upprepats att alla döpta är ansvariga för att representera kyrkan genom evangelisationen, men ändå är det som att klerikalismen och dyrkan av hierarkin sitter i väggarna. Påve Franciskus gjorde vad han kunde för att luckra upp detta.

Kardinalerna har redan bestämt vilka som skall hålla de inledande reflektionerna innan påvevalet. Den första kommer att hållas av benediktinfadern Donato Ogliari, abbot vid kyrkan S:t Paulus utanför murarna i Rom strax efter begravningen, den andra kommer att hållas av f Raniero Cantalamessa, tidigare predikant vid det påvliga hushållet och andlig rådgivare åt CHARIS. Hans meditation kommer att hållas inne i Sixtinska kapellet strax innan valprocessen tar vid. Cantalamessa utsågs tidigare till kardinal, men eftersom han är över 80 år deltar han inte i själva valet.

Meditationerna skall fokusera på de problem kyrkan står inför i den nuvarande tidsepoken och en noggrann urskiljning av vilka överväganden som behöver göras i samband med valet (konstitutionen Universi Dominici Gregis).

Det kan vara skäl att återknyta till vad en då hos oss i Europa tämligen okänd kardinal från Buenos Aires, Jorge Maria Bergoglio sade inför förra påvevalet för 12 år sedan. Det publicerades i en tidning i Latinamerika, Greger Hatt översatte till svenska. Han anknyter till och citerar påve Paul VI´s apostoliska maning Evangelii nuntiandi och nämner att evangelisera måste innebära apostolisk glöd och att evangelisationen är ett uppdrag för alla döpta. Skall vi komma vidare kräver det att vi inte är rädda för att tala om tidens brännande frågor. Här är hans tal:

”1. Att evangelisera innebär apostolisk glöd. Det förutsätter att Kyrkan lever i parresia, att komma ut ur sig själv. Kyrkan är kallad att komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och tillit, i utkanten av tanken och i varje form av misär.

2. När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk (man tänker på kvinnan i en av evangelierna som gick dubbelvikt). Med tiden så kommer de kyrkliga institutioner som är självbespeglande att fastna i en slags ond teologisk narcissism. I Uppenbarelsen säger Jesus att han står på tröskeln och kallar. I texten står han utanför och knackar för att bli insläppt.. Men ofta tror jag Jesus knackar från insidan, så att vi ska släppa ut honom. Den självupptagna kyrkan understår sig att den håller Jesus inom sig och släpper inte ut honom.

3. Den självrefererande kyrkan tror, utan att den kanske märker det, att den är sitt eget ljus; den upphör att vara ”mysterium lunae” och det odlar en allvarlig ondska, den om kyrklig världslighet (enligt De Lubac den värsta synden Kyrkan kan hemfalla åt): den att ge ära åt varandra. För att förenkla: det finns två bilder av Kyrkan: Den evanliserande kyrkan som går utanför sig själv, den Dei Verbum religiose audiens et fidenter proclamans, eller den världsliga Kyrkan som lever inom sig själv, av sig själv och för sig själv. Dessa bilder klargör vilka reformer som behövs för att rädda själar.

4. Om nästa påve: En man som, genom kontemplation och tillbedjan av Jesus Kristus kan hjälpa Kyrkan att gå ut från sig själv till de existentiella utkanterna, som kan hjälpa henne att bli en fruktbar moder som lever av ”den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera.” (1)

—————–

(1)”Låt oss alltså förbli brinnande i anden. Låt oss behålla den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera, även om vi måste så i tårar. Må i oss finnas – såsom hos Johannes döparen, Petrus och Paulus, de andra apostlarna och många storartade förkunnare genom kyrkans hela historia – en inre iver som ingen och intet kan utsläcka. Må detta vara den stora glädjen i ett liv helt skänkt åt Gud. Och må den moderna världen, som söker i både hopp och ångest, få ta emot det glada budskapet, inte av förkunnare som är sorgsna och missmodiga, otåliga och ängsliga, utan av sådana Guds ords förvaltare vilkas liv utstrålar tro, som de som försttagit emot Kristi glädje vågar sätta sitt liv på spel för att Guds rike skall bli kungjort i världen.” (Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi (1975); 80)