Jag växte upp i en trygg värld, Västsverige, 1950-tal. Andra världskriget var långt bakom oss och allt vilade i en trygg förvissning om att det fruktansvärda som skedde då aldrig skulle upprepas.

I historieböckerna nämndes Molotov-Ribbentrop-pakten, men höljt bakom nuets horisont hade jag vaga begrepp om vad det betydde. Mera påtaglig var då ”järnridån”, muren mellan Väst och Öst och de stackars människorna bakom den som led under Sovjet-diktaturens förtryck. Som barn uppfattade jag Berlinmuren som grundmurad, inget som tiden kunde ändra. Det första glädjeämnet som fick den övertygelsen att rämna var Prag-våren, sedan kom den polska resningen med strejken på Lenin-varvet i Gdansk. Det åtföljdes av glasnost och perestrojka och slutligen Berlinmurens fall. Euforin var stor när detta hände och förhoppningarna ljusa om en framtid i frihet och fred för Europas ALLA folk. Just nu läser jag en spännande skildring av denna tidsepok från en som levde på andra sidan järnridån – Angela Merkel. Igenkänningspunkterna är många och det är med stark nostalgisk känsla jag ser tillbaka på den tiden då jag läser boken.

Alexej Navalnyjs självbiografi Patriot ligger också på mitt läsbord, men den tillägnar jag mig med så mycket större smärta, fasa och obehag. Den handlar om en epok som är närvarande men utan den anda av framtidshopp som rådde åren innan muren föll. Särskilt mot bakgrund av hur situationen nu utvecklar sig med risken för ett sammanbrott av den nuvarande världsordningen är det skrämmande att se hur diktaturens grepp hårdnar alltmer och hur människor samtycker till vad som sker. Majoriteten av Moskva-statens medborgare verkar stödja P*tin och kriget i Ukraina, och i väst finns många som blundar för krigsbrotten.

München är nära förbundet med Europas öde i modern tid. ”München-överenskommelsen” från 1938 innebar att Tjeckoslovakien fick avträda Sudetlandet till Tyskland för att blidka Hitler, som alla vet till ingen nytta. Idag befarar vi en parallell att Ukraina kan tvingas avträda dela av sitt territorium till P*tin, knappast någon tror att det kan utgöra en grund för varaktig fred.

Och så detta med Molotov-Ribbentrop: Att Trump och Putin vill göra upp om saker som berör Europas säkerhet utan att länderna det berör involveras påminner om non-aggressions-pakten mellan Stalin och Hitler [Ni kan läsa om det här] och som jag nu plötsligt anar betydelsen av mera påtagligt och politiskt. Tove Lifvendahl skriver i SvD:

”Det är många som har dragit paralleller mellan presidenterna P*tins och Trumps inledda samtal med det handslag som gjordes 1939 mellan Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov och Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Det är ingen grundlös liknelse.
Europas länder behöver nu ta sig samman och se vad det är som sker. Den amerikanske presidenten har varit tydlig: han anser att Europa får ta eget ansvar för sin säkerhet, och tycks inte ha intresse av att fortsätta skicka understöd som tidigare. Den ryske presidenten har också varit tydlig: han anser att Ukraina tillhör Ryssland och inte kan betraktas som en egen stat.”

Den amerikanske vicepresidentens tal i München där han läxade upp Europas länder och påstod att inre brist på demokrati var ett större hot än Putins aggressionskrig och imperiedrömmar var både grundlöst och lögnaktigt [Läs Alf Svenssons kommentar här]. Det visar att USA idag helt har tappat styrseln och inte är en partner att lita på. Får se nu om hela det republikanska partiet följer Trump som nickedockor också i hans utrikespolitiska nycker [Läs Gunnar Hökmark: De är inga patrioter och de värnar inte friheten]. [Läs också Göran Rosenbergs artikel i Expressen om hur rasande fort nu Amerikas demokratiska konstitution rivs ner.]

I varje fall måste nu Europa stå på egna ben, staka demokratiska stater i samverkan som står upp mot Trumps narcissistiska påhitt och Putins långsiktiga imperiestrategi. Här krävs enighet, ledarskap och militära muskler. Hittills har jag sett många bra uttalanden i den riktningen, men nu krävs handling. Det enda hotet inifrån är att man inte förmår samla sig till handling, utan det förblir deklarationer utan innehåll.

Jag rekommenderar också [bloggen Cornucopia] som jag följer med dagliga uppdateringar och kommentarer om det som rör Moskvastatens fullskaliga anfallskrig, terrorbombningar, tortyr av civila, tvångsförflyttningar och repatriering av barn i Ukraina.