Jag får regelbundet Göran Larssons rundbrev om judisk – kristna relationer. I rundbrevet för december som också finns att läsa på hemsidan [judiskkristnarelationer.se] skriver han om hur sammanflätat det kristna arvet är med det judiska. Paulus beskriver hur judendomens överlevnad är grunden för den kristna tron.

Makthungriga tyranner och diktatorer har funnits i alla tider, och alla vill de likrikta och förfölja minoriteter och övertygelser som de upplever farliga för sin makt. Vi ser det runtom i världen idag.

Den judiska ljushögtiden, Chanukka, sammanfaller i år med den kristna julen. Chanukka firas till minne av templets återinvigning efter den grymma förföljelsen av judarnas tro som i all sin råhet beskrivs i 2 Mackabeerboken kap 7. Den syriske (Seleukiderriket) kungen Antiochos Epifanes avrättar skoningslöst alla som inte avsäger sig sin judiska tro och slutar följa Torans bud. Trots förföljelse var det de som vägrade att göra detta och blev martyrer. I mackabeerupproret 175-164 f.Kr. segrade judarna mirakulöst och det av syrierna skändade templet kunde återinvigas. De mackabeiska martyrerna är direkta föregångare till senare tiders kristna martyrer.

Syriske kungen Epifanes eller den romerske lydfursten Herodes som lät avrätta sina motståndare och förföljde det nyfödde Jesus har mycket gemensamt med vår tids envåldshärskare som den nyligen störtade diktatorn i Syrien och andra som plågar folken i olika delar av världen.

Göran Larsson påpekar att Antiochos Epifanes inte var ute efter att förinta judarna rent fysiskt eller ens förslava dem utan att assimilera dem, men tvinga dem att ge upp sin särart och anta majoritetens kultur. – Att beröva dem rätten att följa sin kallelse och övertygelse och vara trogen den uppenbarelse som Israels folk tagit emot och redan då burit vidare i närmare tvåtusen år, helt enkelt en andlig förintelse.

Då som som nu handlar det om att några orkar stå emot, en del väljer att göra det ända till martyriet som en yttersta konsekvens, men alla orkar inte utan många blir medlöpare. Är man medlöpare kan man leva ganska tryggt under en diktator så länge han inte störtas. Det vet folket i Ryssland, och det vet de som höll tyst under den gamla regimen i Syrien.

Som kristna är vi som aposteln Paulus skriver inympade i det judiska trädet, och kan vara tacksamma för dem som var beredda att försvara tron och inte yvas över oss själva eller se ner på det judiska folket som inte delar tron på Jesus som Messias: ”Om nu några av grenarna har brutits bort, och du som är en vild olivkvist har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets näringsrika rot, då ska du inte förhäva dig över grenarna. Om du förhäver dig ska du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig. (Rom 11:17-18)”

Göran Larssons slutsats:

”Judar och kristna bärs och närs av samma rotsystem, men de kristna får inte glömma att de kommit in sist genom det som Abrahams, Isaks och Israels trofaste Gud har gjort genom det folk som han först anförtrodde med sitt Ord och sitt förbund. En kristen teologi enligt vilken judendomen helst borde ha försvunnit in i kristendomen går hand i hand med den hellenistiska kulturens totalitära anspråk och angrepp under Antiochos Epifanes.”

Vi kristna har också tidvis hört till dem som gått med makten och till och med varit en del av förtrycket. Men liksom judendomen en gång överlevde tack vara att några var beredda att gå emot makten och stå upp för sin tro är också kristendomen liksom den fria världens överlevnad som en plats där människovärde och demokrati försvaras beroende av att det finns de som är beredda att inte assimilera sig med fienden, vare sig i gestalt av faktiska autokrater eller populistiska ideologier.

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det (Joh 1:5)