Instrumentum laboris, arbetsmaterialet till synodens andra del som börjar i oktober är mycket spännande läsning.

Jag har läst igenom arbetsmaterialet ”Instrumentum laboris” till andra sessionen av biskopssynoden om synodaliet som börjar i oktober [länk här]. Materialet innehåller långtgående teologiska motiveringar för varför kyrkan behöver förändras i grunden och fungera ”synodalt”, d.v.s. i gemenskap och samarbete alla döpa emellan, där allas nådegåvor behöver uppmuntras och komma till uttryck, liksom allas, hela Guds folks ansvar för kyrkans mission i världen. Tankarna är inte nya, det är Andra Vatikankonciliets program som nu lyfts till en ny nivå, från teologiska abstraktioner till ett försök att göra det till levande verklighet. Ja, att praktisera synodalitet är i själva verket ett uttryck för kyrkans natur, sägs i dokumentet.

”Synodality is rooted in this dynamic vision of the People of God with a universal vocation to holiness and mission while being on a pilgrimage to the Father in the footsteps of Jesus Christ and animated by the Holy Spirit.” (IL 2)

Nu handlar det om att gå från ord till handling. Själva frågan som ställs inför synodens andra session är: Hur skall vi (hela kyrkan) bli en synodal missionerande kyrka i världen? Dokumentet går sedan igenom olika konkreta perspektiv utifrån vilket detta måste ske:
1. Relationer. Relationen till Herren, mellan bröder och systrar, mellan kyrkor, till hela mänskligheten. Det behövs en vitalitet som kan fördjupa relationer utöver det rent formella och strukturella. Det handlar inte bara internt om Rom-kyrkan, det inbegriper hela kristenheten och är en förutsättning för en ekumenik som når längre än till formella samtal. ”Synodalitet är ett grundvillkor för den fortsatta ekumeniska vandringen mot synlig enhet mellan alla kristna”, sägs i dokumentet.
2. Tillvägagångssätt. Finna de vägar som bryter förstelningen och främjar en dynamik i våra kyrkliga relationer.
3. Plattformar. Finna de plattformar som ger påtagliga kontexter för våra förkroppsligade relationer, i deras variationsrikedom och sammankopplingar, rotade i vår tro samtidigt som vi motstår den mänskliga frestelsen till abstrakt universalism.

Påvens kuriareform och allt han åstadkommit under sitt pontifikat syftar till att rusta hela kyrkan för det evangeliserande uppdraget

Påve Franciskus har gång på gång talat om att kyrkan behöver förnyas, att komma bort från förstelnade klerikala mönster till att släppa fram en dynamik där alla döpta med sina mångfaldiga nådegåvor verkar för att sprida evangeliet i världen. De reformer påve Franciskus genomfört under sitt pontifikat, t.ex. [reformeringen av kurian genom det apostoliska dekretet Praedicate evangelium] syftar mot samma mål. Hela kyrkan, från centrum till periferi skall skräddarsys för att främja evangelisationen. Kurian skall inte vara överordnad biskoparna, utan vara ett serviceorgan åt dem, de och de lokala biskopssynoderna ges större frihet och auktoritet. Det nyinrättade Dikasteriet för Evangelisation, en sammanslagning av det tidigare Påvliga rådet för främjande av ny evangelisation och Kongregationen för folkens evangelisering (det sedan århundraden ryktbara Sacra Congregatio de Propaganda Fide), ersätter Troskongregationen som det tongivande superdikasteriet i Vatikanen. (Troskongregationen var den instans som tidigare hade hand om inkvisitionen och betraktades som kyrkans viktigaste dikasteri, det som vakade över läran och brännmärkte heresier).

Alla är inte med på tåget. Skall den synodala processen lyckas krävs att en kritisk massa av såväl lekmän som präster och biskopar är med

Om detta skall gå att genomföra är det något helt revolutionerande, samtidigt måste man vara realist. Alla är inte med på tåget, en del tycker idén med synodalitet är förfelad från början. Skall det lyckas måste en majoritet, eller åtminstone en kritisk massa av såväl lekmän som präster och biskopar vara med på tåget. Thomas Reese har också läst dokumentet och har ett betydligt större mått skepticism än jag till det. I [en artikel] erkänner han att han somnade flera gånger under genomläsningen av texten. De teologiska visionerna och intentionerna är inget fel på, men han saknar konkretion och verkar se det som ytterligare en meningslös pappersprodukt som inte kommer att föra med sig någon förändring i grunden.

Jag håller inte helt med honom. Det finns många ansatser som manar till konkret handling, dock har han rätt att alla förutsätter att människor (präster såväl som lekmän) lever av tro och omvänder sig, det handlar inte om strukturella förändringar som automatiskt leder till resultat. Självklart innebär det faktum att många vänder kyrkan ryggen i vår tid en sorg som behöver erkännas och transformeras. Dokumentet framhåller behovet av fortsatt självrannsakan. ”Denna brist på ömsesidighet, delaktighet och gemenskap är ett hinder för en full förnyelse av Kyrkan i missionerande synodalt hänseende.” (IL 12)

Att bryta gamla mönster som förlamar och tröttar ut. Nytt sätt att tänka kring och organisera pastoralt arbete behövs som lyfter fram, erkänner och uppmuntrar alla döptas olika karismer och tjänster

Det handlar om att bryta gamla mönster som förlamar och tröttar ut. T.ex. i relationen mellan biskopar/präster och lekmän. Samtidigt som många drivs av stor hängivenhet och glädje i sitt prästerliga kall talar dokumentet om att många vigda tjänare upplever en uttröttning, knutet speciellt till en känsla av isolering och ensamhet, samtidigt överväldigade av kraven att ha svar på allting och att svara upp till varje behov. Dokumentet säger: ”Detta kan vara en av de toxiska effekterna av klerikalism. Särskilt biskopen är ofta överbelastad av orealistiska förväntningar på vad en enskild person rimligen kan åstadkomma” (IL 35)

Vad som måste till är, säger dokumentet, ”ett nytt sätt att tänka kring och organisera pastoralt arbete som tar med i beräkningen deltagandet av alla döpta män och kvinnor i Kyrkans mission som särskilt siktar på lyfta fram, erkänna och uppmuntra alla de döptas olika karismer och tjänster”. (IL 36)…

”Den vigde tjänaren skall inte se sig själv som en isolerad individ på vars axlar har lagts auktoritet, utan som delaktig i de nådegåvor (munera) som givits genom vigningen, vilka tillhör Kristus, i kollegialitet med andra vigda tjänare och i organisk samhörighet med Guds folk av vilket han är en del och som även det på ett annorlunda sätt delar samma gåvor från Kristus i kraft av det allmänna prästadömet och dopet.” (IL 37)

Den helige Ande tvingar oss. Att övervinna en statisk och individualistisk syn på den kristna initiationen

Visst är det ett djärvt projekt Katolska kyrkan gett sig in på, men vi har inget val, för den Helige Ande manar oss. Den helige Andes kraft och verkan i gemenskapen och i de troendes liv genom karismatiska gåvor som följer genom dop, konfirmation och vigning till olka tjänster måste bejakas och lyftas fram mera. Det är en slutsats som dokumentet starkt betonar och flera referenser finns till vad som sägs om Guds folk och nådegåvorna i Andra Vatikankonciliets kyrkokonstitution, Lumen gentium 12.

It is necessary that the pastoral proposals and liturgical practices preserve and make ever more evident the link between the journey of Christian initiation and the synodal and missionary life of the Church. [IL 26]

Charisms, even the simplest and most widespread, are bestowed in response to the needs of the Church and for its mission (cf. LG 12). At the same time, they contribute effectively to the life of society, in its different aspects. Charisms are often shared, giving rise to the different forms of consecrated life and the pluralism of ecclesial associations, groups and movements. [IL 27]

The primary sphere in which the charisms borne by each baptised person are called to manifest themselves is not the organisation of ecclesial activities or structures but in daily life, family and social relationships. In the most diverse situations, Christians – individually and communally – are called to make the gifts of grace they have received flourish for the good of all. Like that of ministries, the fruitfulness of charisms depends on God’s action, the vocation God addresses to each one, the generous and wise acceptance of the baptised, and recognition and accompaniment by authority. [LG 28]

Detta kräver en helt ny och medveten approach till kristen initiation och hur man vägleder och uppmuntrar de döpta att öppna sig för och verka i mångfalden av nådegåvor som Kristus ger åt var och en. Man måste, säger dokumentet, ”övervinna en statisk och individualistisk vision av initiationen som i otillräcklig grad är sammankopplat med att följa Kristus och livet i Anden, och på så sätt rehabilitera det dynamiska och förvandlande värdet i den kristna initiationen.” [IL 24]

Andens dop: Att lära känna den helige Ande bättre, bejaka tron, bejaka att Gud vill använda också mig och ge mig Andens fulla liv och utrusta mig med gåvor som behövs för gemenskapens och kyrkans uppbyggande.

Det förutsätter en kerygmatiskt inspirerad undervisning om tro och omvändelse och en gedigen undervisning om de andliga nådegåvorna, såsom i exempelvis Alphakurser för icke-troende som är nyfikna på kristen tro (jag märker ett nyvaknat intresse för detta i våra katolska församlingar i Sverige) eller Liv i Anden-seminarier som i många år getts inom Karismatiska förnyelsen. Det är ingen slump att påve Franciskus inrättat CHARIS som en struktur inom kyrkan att kanalisera och fostra den världsvida Karismatiska förnyelsen och låta dess tjänster komma hela kyrkan till del.

”Dopet i Anden” som är den nåd Karismatiska förnyelsen står för har visat sig vara en okomplicerad och kraftfull väg för att förnya livet för milliontals troende inom praktiskt taget alla kristna samfund. Den helige Andes utgjutande, att bli fylld av Anden, att bli döpt i helig Ande. Beskrivningarna är många för det som är själva kärnan i det som den Katolska karismatiska förnyelsen framhäver. Påve Franciskus nämner detta som det viktigaste han önskar sig av CHARIS och den karismatiska förnyelsen: Att dela dopet i den helige Ande med hela kyrkan.

Alla är inte familjära med begreppet ”Andedop”, men det har blivit vedertaget för att beskriva det centrala i den pingstkarismatiska förnyelseström som berört hela kristenheten med start i början av förra seklet. Det skall inte missförstås som ett andra dop vid sidan av vattendopet, utan termen används i överförd bemärkelse utifrån att det i NT gång på gång refereras till begreppet att bli ”döpt i den helige Ande” som den naturliga följden av omvändelse och dop. Jesus själv talar om att apostlarna skall bli ”döpta med helig Ande” (Apg 1:5). Det handlar om att ta emot Guds nåd i sin fullhet och Andens fulla liv.  I CHARIS statuter beskrivs det som:

”… ett utflöde av andliga gåvor som involverar ett personligt möte med Jesus Kristus som Frälsare, en öppenhet för Guds Ord, att utöva de andliga nådegåvorna och att evangelisera i trogen tjänst för Kyrkan.” (Från CHARIS statuter, art 1) 

I Baptism in the Holy Spirit, en skrift av en teologkommission beskrivs det så här:

”… en livsförvandlande upplevelse av kärleken till Gud Fadern utgjutit i ens hjärta av den Helige Ande, mottagen genom att överlämna sig till Jesu Kristi herravälde. Det väcker sakramentalt dop och konfirmation till liv, fördjupar gemenskapen med Gud och medkristna, väcker evangelisk glöd och utrustar en person med karismer för tjänst och uppdrag” (Baptism in the Holy Spirit, Doctrinal Commission of ICCRS, del I s.15).

Önskan att dopet i den helige Ande skall spridas till hela kyrkan innebär inte att man vill att alla skall anamma en speciell bönestil som brukar förknippas med ”karismatiker”, happy-clappy lovsjungande med lyfta händer, men att den helige Andes fulla liv skall tas emot och blomstra i varje kristen genom de speciella gåvor som Kristus givit just honom/henne, till gagn för hela kyrkan och evangelisationen.