Sverige är unikt. Religionsffrihet och trosfrid är värden som inte står högt i kurs. Samma personer som anser det så djupt kränkande att använda begreppen biologisk man och biologisk kvinna i vissa fall så att det snudd på skall anses olagligt anser att troende människor som demonstrativt får sina heliga skrifter skändade utanför sina kyrkor, synagogor eller moskeer får anses tåla det. Här finns en obalans och en oförståelse för religiösa traditioner och känslor. Detta krockar med de nya invandrarnas värderingar, de är inte alls beredda att kompromissa med sina religiösa traditioner på samma sätt som den sekulära eliten i Sverige är.

Själv anser jag att trosfrid och religionsfrihet är värden som borde hållas högt, och det är skandal att man i Sverige är så nitisk att man inte kan sätta stopp för uppenbart missbruk av yttrandefriheten och demonstrationsrätten. De ansökningar som kommit in till polisen sista tiden att skända heliga skrifter (biblar, koraner m.m.) är patetiska, närmast komiska. I andra länder lyckas man avstyra sådant utan specifika hädelselagar, men inte i Sverige. Tove Livendahl skriver i SvD: ”Det är en perfekt illustration av ett land som helt har tappat konceptet, förälskat sig i sin egen självbild och är oförmöget att se saker som de egentligen är, alltmedan grannarna skakar på huvudet och konstaterar att svenskarna har flippat ut igen.”

Sveriges Kristna råd har med rätta kritiserat koranbränningarna, men jag noterar att de inte, precis som de tio kulturpersonligheter som skrev ett upprop mot bränningarna, vill ha hädelselagar eller specifika förbud att bränna heliga skrifter. Jag tycker de tios upprop är bra och välbalanserat, jag delar helt deras tankar. Det handlar om sunt förnuft och respekt fär människor, inklusive deras tro.