De flesta initierade bedömare håller med om att kardinal Ratzinger/påve Benedikt XVI har haft en betydligt aktivare roll i att bekämpa sexövergreppen på minderåriga i Katolska kyrkan än hans föregångare Johannes Paulus II. Det påpekar även Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör i Vatikanen, i en mycket bra krönika i Kyrkans tidning. Jag kan även hålla med henne i bedömningen att i kretsen kring påven, ”i kyrkohierarkin i Rom varierar insikten och engagemanget”. Det är nu upp till Katolska kyrkan att visa att man kan leva upp till det man sagt: Öppenhet, nolltolerans och omedelbar anmälan till polis av brott, rening, bot. Det finns från många både inom och utanför Katolska kyrkan skepsis och tvivel i huruvuda Kyrkan kommer att klara av sin hemläxa, eller om det blir återfall i gamla mönster när mediauppmärksamheten lagt sig. Mänskligt sett tror jag svårigheten är stor för Katolska kyrkan att bryta med gamla invanda möster, men med en process som börjar i bön och med en verklig öppenhet för den Helige Andes ledning och en öppenhet för förnyelse tror jag det är möjligt. Den Helige Ande gör stora ting i vår tid, och jag tror påve Benedikt understödd av ett bedjande och botgörande folk är den som har kraft och integritet att leda förnyelseprocessen även med motsträviga medarbetare runtomkring sig.
I en meditation till korsvägsandakten långfredagen 2005 skrev kardinal Ratzinger (strax innan han blev påve): ”Christ suffers in his own church… the falling of many Christians away from Christ and into a godless secularism… How much filth there is in the church, and even among those who, in the priesthood, ought to belong entirely to him… (the church often seems like) a boat about to sink, a boat taking in water on every side.”
Med ”filth” (smuts, ogräs) avsåg han han uppenbart problematiken med sexuella övergrepp på minderåriga som han under flera år i egenskap av chef för Troskongregationen handlagt och läst igenom vartenda en av de många akter som skickats in från världens alla stift. Han avsåg själva gärningarna, synden på alla nivåerna, både hos gärningsmännen, de faktiska övergreppen, och benägenheten att titta bort, underlåtenhetssynder av olika slag hos de ansvariga.
När detta nu upprepas som ett slagord i olika sammanhang, ”nu skall ogräset rensas ut” så finns i dagens samhällsklimat en risk att det får en obehaglig meningsförskjutning bort från gärningen mot gärningsmannen i sig. Vi är alla syndare, men trots det älskade av Gud och erbjudna att vända om och ställa våra liv under Jesu herravälde. Då får vi förlåtelse för våra synder och den helige Ande som gåva (Jfr Apg 2:38). Inte ens en pedofil kan som person kallas ogräs. Det finns i vårt samhälle en tendens till att utse syndabockar, så att vi övriga kan fortsätta som vanligt och slippa fundera över vår delaktighet i det onda. Se bara på det som hände i Bjästa. Det var visserligen riktigt att de våldtagna flickornas situation uppmärksammades och de fick upprättelse genom Uppdrag gransknings program, men sedan hörde vi hur mobbningskampanjen går i motsatt riktning, med hetskampanjer och utmobbning av förövaren. Han behöver också hjälp att få perspektiv på sin gärning såsom en grund för äkta ånger och att hitta en väg till rehabilitering andligt, psykologiskt och socialt. Det är viktigt att Kyrkan fortsätter att vara tydlig med att det är synden och inte syndaren som fördöms.
Hur är klimatet i våra församlingar? Finns det utrymme att misslyckas och ändå inte frysas ut? Hur tar vi t.ex. hand om våra präster som lämnat prästämbetet för att de gått och gift sig? (Apropå radiointervjun med Axel Carlberg, se mitt tidigare inlägg + diskussionen där)
Bengts Blogg 