Påvens jultal till kurian, påvens stab i Vatikanen, handlade i år om den pågående kuriareformen där många steg redan tagits och fler är på gång.

Påven uppehöll sig målsättningen med reformen och allas gemensamma ansvar för dess implementering. Som alltid vid stora förändringar finns det motstånd, och det kan vara av olika slag. Dels öppna invändningar som man kan diskutera i en anda av öppen dialog och respekt, dels passivt motstånd och dels en tredje mera elakartad form som påven beskriver såhär:

”…cases of malicious resistance, which spring up in misguided minds and come to the fore when the devil inspires ill intentions (often cloaked in sheep’s clothing). This last kind of resistance hides behind words of self-justification and often accusation; it takes refuge in traditions, appearances, formalities, in the familiar, or else in a desire to make everything personal, failing to distinguish between the act, the actor, and the action.”

Påven menar att reformen inte kan lyckas bara genom att han styr och byter ut personer (även om det också förekommer), utan bara om alla bidrar genom andlig urskiljning och personligen deltar i den process av förnyelse som hela kyrkan ständigt måste vara inbegripen i. Den personliga omvändelsen och förnyelsen är således grunden.

”the semper reformanda must also become, in the case of the Curia, a permanent personal and structural process of conversion….

Permanent formation is not enough; what we need also and above all is permanent conversion and purification. Without a change of mentality, efforts at practical improvement will be in vain.”

Det är ju bra principer för all förnyelse och utveckling också inom stift, församlingar och andra grupper både i kyrkan och i samhället!

Skall man börja en reform måste man först erinra sig målsättningen. Kurian är en del av Kyrkan, dess uppgift är att stödja påven i det som är Kyrkans grundläggande uppgift:

”to make the Curia con-form ‘to the Good News which must be proclaimed joyously and courageously to all, especially to the poor, the least and the outcast’. To make it con-form ‘to the signs of our time and to all its human achievements’, so as ‘better to meet the demands of the men and women whom we are called to serve’. At the same time, this means con-forming the Curia ever more fully to its purpose, which is that of cooperating in the ministry of the Successor of Peter (cum ipso consociatam operam prosequuntur, as the Motu Proprio Humanam Progressionem puts it), and supporting the Roman Pontiff in the exercise of his singular, ordinary, full, supreme, immediate and universal power.”

Det är gott att påven är tydlig med grunduppgiften, som är densamma för kurian som för alla Kyrkans delar, ja för varje döpt kristen. I den andan fortsätter påven att tala om reformens natur:

”Since the Curia is not an immobile bureaucratic apparatus, reform is first and foremost a sign of life, of a Church that advances on her pilgrim way, of a Church that is living and for this reason semper reformanda, in need of reform because she is alive.

Here it must clearly be said that reform is not an end unto itself, but rather a process of growth and above all of conversion.

Consequently, the aim of reform is not aesthetic, an effort to improve the looks of the Curia, nor can it be understood as a sort of facelift, using make-up and cosmetics to embellish its aging body, nor even as an operation of plastic surgery to take away its wrinkles.

Dear brothers and sisters, it isn’t wrinkles we need to worry about in the Church, but blemishes!

Seen in this light, we need to realize that the reform will be effective only if it is carried out with men and women who are renewed and not simply new. We cannot be content simply with changing personnel, but need to encourage spiritual, human and professional renewal among the members of the Curia. The reform of the Curia is in no way implemented with a change of persons – something that certainly is happening and will continue to happen – but with a conversion in persons.”

Kloka ord som borde vara inspirerande för varje organisationsutvecklare, men framförallt att ta till oss för oss som är kristna som sätter vår tro till den Högste och räknar med att det finns en Hjälpare, den Helige Ande vars kraft det gäller att kanalisera så att den blir verksam och effektiv i världen. För kyrkans del i en ny evangelisation, för oss alla och för hela samhället att bygga Kärlekens civilisation vilket jag tror känns än mer angeläget för alla i de orostider vi lever i.

[Hela påvens jultal till kurian, officiell engelsk översättning här]

Må tusen ocensurerade juleljus få lysa med hopp och frid, och låt oss vägledas av Stjärnan över Betlehem som leder oss inte bort, men hem till barnet som är vår Frälsnings källa.

En God och Välsignad Jul önskar jag alla mina läsare!