Sebastian Stakset brinner för evangeliet och når ut till dem djupast ner i mörkret

Jag är glad att biskop Anders har bjudit in Sebastian Stakset till Katolska domkyrkan måndag den 3 oktober. Jag ger här en bakgrund och presenterar några länkar.

bara-ljuset-kan-besegra-morkret

Sebastian Stakset, tidigare Sebbe Staxx, medlem i Kartellen, gangsterrapparen som levde ett destruktivt liv som kriminell och drogmissbrukare, vittnar om sin väg till en levande kristen tro som förvandlade hans liv. Han har fått en särskild karisma att nå dem som är i samma situation som han var – kriminella, drogmissbrukare, unga som åker ut och in på SIS-hem utan att samhället tycks kunna hjälpa dem.

Han lämnade sitt gamla liv bakom sig 2016 och har sedan dess talat öppet om sitt drogmissbruk och sin kriminalitet. – Skuld och skam är de största orsakerna till att människor om och om igen faller in i destruktiva beteendemönster. Och ett botemedel mot skam och skuld är att kunna bli förlåten. Förlåtelse för mig var vägen ut i frihet, sade han i en intervju i SVT:s Morgonstudion i somras.

Det är kanske lättare att ta till sig Jesus om man varit på samhällets botten och inte bär med sig det motstånd som eliternas och de bättre lottades ”rikedom” innebär. Där finns också ett motstånd, fast av annat slag som Sebastian beskriver, men när det motståndet rämnar, då är hjärtat vidöppet för att ta emot Kristus. I boken BARA LJUSET KAN BESEGRA MÖRKRET beskriver han sin väg till frälsning, en berättelse som knappast lämnar någon oberörd. Sebastian beskriver sitt liv innan omvändelsen:

”Alkohol och droger är kedjor och dörrar på en och samma gång. Kedjor, för att man sitter fast i beroendet och det är väldigt, väldigt svårt att bryta sig loss med egen kraft. Dörrar, för att det öppnar dörrar vidöppna för syndiga begär som drar ner en till djup man aldrig trodde man skulle sjunka till. Demonerna får fritt tillträde till ditt innersta när du tänder på. Därför föds så mycket skuld och skam och då är vi tillbaka till kedjorna. Moment 22.”

Vägen till befrielse ur allt detta var inte rak och med flera återfall i drogmissbruk. Men till sist var han fri:

”Den 11 maj stod jag och Isabella och kramades i en park i Stockholm. Det var över. Jag var fri. Tack Jesus! Djävulen hade inte längre någon fullmakt över mitt liv.

Jag hade vandrat i lydnad och lämnat Sebbe Staxx bakom mig. Och allt som han representerade. Jag hade lämnat hela min gamla identitet bakom mig. Jag hade lämnat alla mina ekonomiska tillgångar och all min världsliga status som hiphop-stjärna.

‘Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. 8Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus.'(Filipperbrevet 3:7-8) ”

Sebastian lever sedan sex år tillbaka ett helt nytt liv, han har bett dem han skadat genom sitt förflutna destruktiva liv om förlåtelse, inkl grannar och hans mor. Alla, även poliserna som många gånger fått gripa in mot honom och var skeptiska till en början ser nu att han är förvandlad.

Han använder nu sin begåvning i ljusets tjänst, han sjunger nya sånger och vittnar om sitt nya liv med Kristus. Boken innehåller flera berättelser från dem som också fått sina liv förvandlade genom hans vittnesbörd. Sebastian ser ropen på hjälp från många människor som fortfarande är kvar i samma situation som han var, ja som har det ännu värre. Han känner en kallelse att hjälpa dem.

Sebastian samverkar med olika kyrkor för att vittna och ge vidare det han själv fått ta emot och har startat organisationen Heart of Evangelism. Han är idag medlem i församlingen Livets Ord i Uppsala.

Intervju i TV4 nyhetsmorgon 2019

[Sebastian Sommar i P1 4 aug 2022]

Undertecknad med Sebastian Stakset (tv) och Hans Weichbrodt, präst i Sv kyrkan, Oas-rörelsen (th) vid ett ekumeniskt möte i S:ta Clara kyrka 2020 i samband med att evangelisationsprojektet Heart of Evangelism presenterades.

Jag tror det blir en spännande kväll med Sebastian Stakset. Han riktar sig inte minst till ungdomar och bryr sig nog inte så mycket om formella ekumeniska samtal, utan är rakt på sak när han talar, det är ett vittnesbörd som är allmängiltigt och går direkt till hjärtat.

I ungdomsvärlden idag finns så mycket utanförskap, ensamhet och meningslöshet som leder till kriminalitet och drogberoende. Livet är hårt, inte minst i förorterna. Sebastian har en bakgrund som utmanar oss alla att söka en annan livsstil – att möta och radikalt vandra med Jesus, han som kan förvandla våra liv.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Johan Cullbergs begravning, ett vittnesbörd om hoppet

Igår var jag på Johan Cullbergs begravning i Katarina kyrka med efterföljande minnesstund på Ersta terrass. [Här min tidigare artikel om Johan].

Många hade slutit upp, den närmaste familjen med syskon, barn och barnbarn, vänner från privatliv och yrkesliv. Jag fick tillfälle att återse många av mina tidigare arbetskamrater från Nacka-Värmdö psykiatriska sektor.

Jordfästningen förrättades av vännen till Johan, Västerås-biskopen Mikael Mogren. Två dagar innan hans död fick biskop Mogren förmedla kommunionen till Johan.

I sitt griftetal belyste han Johans humanistiska sida och att hans böcker, inte minst Kris och utveckling betytt mycket också för kyrkans själavård. Biskop Mogren framhöll som en röd tråd i Johans liv hans realistiska insikt om växlingen mellan ljus och mörker, gott och ont, att båda dessa präglar människolivet, att vi här på jorden får göra vårt bästa för att göra gott och ”laga världen”, men att det vackra och goda vi upplever här förbleknar och är blott en vag spegelbild av det slutliga hoppet om det godas seger som uppnås först i en eskatologisk dimension. Som det också uttrycks i den vackra sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt” som sjöngs i kyrkan:

”Men Du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder,
Giv, att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder,
Allt kött är hö, och blomstren dö och tiden allt fördriver
blott Herrens ord förbliver.”

Johan älskade också psalmen 269 i Svenska psalmboken med text från 1600-talet, och den sjöngs också.

”Sorgen och glädjen
de vandrar tillsamman,
medgång och motgång
här tätt följes åt…. ”

I kyrkan läste Etienne Glaser på Johans tidigare framställda önskan upp Stagnelius’ dikt Vän! I förödelsens stund.

Under den fina minnestunden på Ersta terrass vittnade många om Johans förmåga att se och lyssna till andra människor på ett sätt som gjorde att de kände sig sedda och uppskattade. Det är också min upplevelse från Nacka-åren.

En representant från Natur och Kultur som förlagt merparten av Johans böcker medverkade. Ett bokbord fanns framställt med alla hans böcker. Vi fick höra att intresset att köpa hans böcker nu ökat markant, och man har fått motta många förfrågningar, så nu planeras en ny upplaga av hans bok Skaparkriser.

En vän till honom läste under minnesstunden, också på Johans uttryckliga begäran, upp de den kända texten från Paulus brev till Korintierna, kap 13 om Tron, Hoppet och Kärleken:

Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.

Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.

När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.

Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.

Om än med sorg och saknad, så vilade ett ljus över hela denna dag, så fick Johan också genom sin död bära ett vittnesbörd om det hopp som aldrig tar slut.

Publicerat i Samhälle, Tro och vetande | Märkt , | 1 kommentar

Kardinal Arborelius besöker utgrävningarna vid Edsleskogs medeltida katedral i norra Dalsland

[Dagen skriver] att biskop Anders nu på söndag skall besöka Edsleskog. För 800 år sedan var här en blomstrande knutpunkt på pilgrimsleden mellan Lödöse och Trondheim där pilgrimsvandrare samlades för att vörda det lokala helgonet Nils. Arkeologer från Lödöse museum har grävt fram grunden till på den tiden en av Sveriges största katedraler byggd i den nya tegel-tekniken.

Det gick en medeltida pilgrimsled genom Dalsland på väg från och till Nidaros – dagens Trondheim och den Helige Olofs grav. Det var en av världens viktigaste vallfartsorter under medeltiden. Söderöver anslöt leden till Göta älv-stranden och många pilgrimer hade kanske åkt båt till Lödöse, en medeltida hamnstad av stor betydelse innan det nuvarande Göteborg anlades.

Jag besökte utgrävningarna i Edsleskog för ett år sedan, [se denna blogg-artikel].

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Sven Nilsson: Den andliga väckelsen från 1970-talet kan bära ny frukt för Guds rike idag

Sven Nilsson (Örebromissionen) var en av de ledande profilerna som gjorde starkt intryck på mig under de karismatiska Katarinakonferenserna på 1970-talet. Medverkade gjorde också Ylva Eggehorn, Lillemor Hallin, Kjell Sjöberg m.fl. Den ekumeniska andan var stark under 1970-talet, något som manifesterades inte minst på det stora allkristna mötet G72 i Göteborg. Jag var själv inte med där, men man kunde inte undgå att höra talas om det. Det första allkristna mötet jag var med på var V77 i Västerås.

I Katarinakonferenserna var undervisningen om botfärdighet och att ställföreträdande ta på sig kristenhetens och nationens synder stark. Jag kommer särskilt ihåg en bön som framfördes från predikstolen av just Sven Nilsson. Jag minns att den berörde mig till tårar. Jag hittade den nedskriven i en av mina pärmar:

Sven Nilsson, Bön för Guds folk. Framförd i Katarina kyrka vid en av de karismatiska konferenserna på 1970-talet.

Sven Nilsson skriver nu en serie artiklar i Världen idag på temat Församlingen som Kristi kropp.

Han nämner Katarinakonferenserna och skriver:

Det fanns en profetisk ‘vittring’ i den Nordiska Katarinakonferensen 1977 om att Gud ville något radikalt nytt med kristenheten i Sverige genom ‘den karismatiska väckelsen’.

[Svårt förena karismatiskt Kristi kropp-liv med föreningsliv]

Jag skriver i hög grad under på detta, det var också min starka upplevelse från den tiden.

Nilsson skriver:

”Ett genomgående tema för undervisningen under konferensen var just ‘helandet av Kristi kropp’, med en uppmaning till omvändelse och en Andens vädjan om att kärleken skulle få föra oss samman som ett Guds folk i Sverige.”

Nu kom mycket av dessa förhoppningar på skam, ekumeniken gick i stå, vi fick nya församlingsbildningar och nya och gamla samfund vände sig inåt och var sig själva nog, praktiserande ekumenik endast på ett ytligt plan som en läpparnas bekännelse, inte en hjärtats ekumenik. Men arvet från 1970-talet är inte förslösat. Sven Nilsson fortsätter:

”Det jag sett av Kristi kropp i funktion, och ett gudsfolks-medvetande i vardande, ger mig tro för att verkligheten finns i Kristus. Jag tror att det vi såg och blev berörda av i ett tidigare väckelseskede kvarstår som ett Guds erbjudande i all sin fullhet – trots allt. Jag tror att Guds kärlek och trons lydnad kan ta oss vidare in det Gud har bestämt. Den apostoliska undervisningen om Kristi kropp behöver lyftas upp på nytt för att bekräfta den kristna församlingens identitet…

Kristi kropp är Guds kärleks mål. Den apostoliska undervisningen om församlingen Kristi kropp finns i Romarbrevet kapitel 12, Efesierbrevet kapitel 4 samt 1 Korintierbrevet kapitel 12–14. De tre textsammanhangen präglas var för sig av den gudomliga treenigheten: I Romarbrevet 12 är det Gud som bygger Kristi kropp; i Efesierbrevet 4 ligger betoning på Kristus som huvudet för sin kropp; och i 1 Korintierbrevet kapitel 12–14 möter vi den helige Andes betydelse för kroppens funktion.

Texterna ger också en enkel förståelse av hur lemmarna i Kroppen verkar utifrån vad de är, i kraft av den nåd som Gud har tilldelat var och en och hur de uppbygger Kristi kropp i kärlek.”

Den lokala församlingen som Kristi kropp i funktion, fylld av Anden och praktiserande de andliga nådegåvorna är den allmän-kristna vision den universella kyrkan är kallad att förverkliga. Sven Nilsson närmar sig förståelsen av detta centrum från en frikyrklig horisont.

Påve Franciskus och hans reformprogram för Katolska kyrkan inriktat på gemenskap, delaktighet och mission, ekumenik, att sätta pastoral omsorg och evangelisation i främsta rummet framför doktrinär formalism [den synodala processen] samt hans bestämda målinriktning att reformera och stödja den Katolska karismatiska förnyelsen (CCR) genom [CHARIS] och en [kuriareform skräddarsydd för denna målsättning] närmar sig samma centrum från katolskt håll. Han formulerade denna vision redan 2013 i sin [apostoliska maning Evangelii gaudium].

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: ... jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.

”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”

För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: ”… jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet….”

/Påve Franciskus, Evangelii gaudium

Den Katolska karismatiska förnyelsen som hade sin upprinnelse åren efter i Andra Vatikankonciliet hade sin blomstring på 1970-talet, men har också haft sin nedgång med tendenser till institutionalisering och inåtvändhet. Detta vill påve Franciskus ändra på. Han ser dess potential som en hjälp åt hela kyrkan att växa i Andens nya liv och har genom CHARIS givit den 3 uppdrag att särskilt främja:

Dela dopet i den Helige Ande med alla i kyrkan.

Tjäna enheten i Kristi kropp

Tjäna de fattigaste och de med störst behov fysiskt och andligt.

[Karismatisk förnyelse nyhetsbrev september 2021]

Alla dessa, det FULLA LIVET I DEN HELIGE ANDE som alla döpta deltar i, EKUMENIKEN och DIAKONIN är inriktade på och viktiga för det övergripande uppdraget, EVANGELISATIONEN.

Katolska kyrkan betonar att Kristi kyrka både är en jordisk institution med strukturer som läroämbete och sakrament och samtidigt en andlig gemenskap i Jesus Kristus. Dessa två hör samman, men samtidigt finns en fara att den jordiska strukturen tas över av mänskliga maktambitioner som riskerar att förvränga kyrkans ansikte och dölja Jesus. Kardinal Joseph Ratzinger, som blev påve Benedictus XVI var mycket medveten om detta. Han skrev i boken Kallad till gemenskap:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

[Kyrkan: helheten och delarna, biskopens uppdrag]


Påve Franciskus reformprogram har just detta i fokus. Sakramentsförvaltning, läroämbete skall inte signalera maktfullkomlighet utan tjäna det som är kyrkans syfte: Att Kristi ansikte genom hela Guds folk skall bli synligt mitt i den levande församlingen och vittna om Evangeliet.

Om vi från olika kristna traditioner kan ha ödmjukheten att se varandra som gåvor som bidrar till helheten, snarare än som komkurrenter som inte har den fullhet vi själva anser oss besitta, så kan det andliga flödet från 1970-talet idag kanaliseras i nya banor och bära rik frukt.

Fler länkar:
[Om det ekumeniska karismatiska mötet i Strabourg 1982 i EU CHARIS infoletter 5 2022]

[Om den ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 på min blogg]

[Mitt folk vänd om från era onda vägar! Profetian om bristen på enhet i Guds folk från Kansas City 1977 gavs eko i Katarina kyrka 1981 genom Lillemor Hallin, från min blogg]

[Iuvenescit Ecclesia – Om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan]

Publicerat i Church | Märkt , , , , | 1 kommentar

Roe versus Wade: Ruth Ginsburg var också tveksam.

Beslutet i USA´s högsta domstol att upphöva RvW-beslutet från 1973 är inget jag jublar över, men inte heller något jag är särskilt bedrövad över. Vad jag verkligen är bedrövad över är att en så viktig och livsavgörande fråga tillåts polarisera ett helt land, ja inte bara USA utan också Sverige och många andra länder. Man kan inte ta ställning till abortfrågan, utan att också räkna med det ofödda barnet som en egen person. Därför kan abort aldrig komma att bli en okomplicerad rättighet, utan det är frågan om en intresseavvägning mellan fostrets rätt till liv och kvinnans rätt att bestämma över sin kropp som hyser det ofödda barnet (jfr antologin Den svårlösta konflikten, Bishofberger m.fl Veritas förlag 2009).

I USA finns en partipolitisk polarisering, de flesta republikaner bejublar beslutet, de flesta demokrater sörjer över det. Men det är också en polarisering hos folket som går utöver partipolitiken: 58% av USA´s befolkning ville inte riva upp RvW enl en opoinionsundersökning i maj medan 35% ville. 58% av republikanska väljare ville riva upp lagen, men också 15% av de demokratiska väljarna.

Det är inte bra att en fråga av grundläggande etisk diginitet där det finns stark polarisering i samhället avgörs genom enkla majoriteter.


”Demokratin prövas som mest när majoriteten beslutar sådant som minoriteten inte vill.Då prövas på vilket sätt och efter vilka principer man agerar och om man kan acceptera ett majoritetsbeslut hur illa man än tycker om det eller om man väljer utomparlamentariskt metoder som väg”

Ulf Ekman, twitter

Båda sidor i den infekterade abort-striden i USA har visat prov på antingen utomparlamentariska metoder (hota, bränna abortklinker etc) eller på annat sätt i den politiska retoriken inte visa någon som helst respekt för motståndarsidans bästa argument.

Den kända och i vida kretsar aktade domaren i SC, Ruth Bader Ginsburg som gick bort förra året var mycket medveten om detta och var ingen entusiastisk anhängare av RvW-lagen. Hon uttalade kritik både innan och efter att hon tillsattes som domare i SC. Hon argumenterade för att aborträtten hade säkrats bättre genom ett stegvis införande som följde utvecklingen av det allmänna rättsmedvetandet istället för som skedde 1973, att konstitutionell rätt till abort infördes i ett enda slag, och att lagstiftarna därmed fråntogs initiativet. Ginsburg menade att SC 1973 skulle nöjt sig med att ogiltigförklara den då aktuella Texas-lagen och inte införa en svepande federal lag. Erfarenheten visar att förhastad lagstiftning av nya doktriner ofta är instasbil.

Ginsburg fick rätt. Man fick en obevekligt rasande antiabortrörelse och en inbyggd polarisering i samhället som nu alltså lett till lagens upplösande. Men kanske det inte handlar bara om att gå 50 år tillbaka i tiden, utan det handlar om att nu finns chansen att göra om och göra rätt. Och att det amerikanska rättssystemet förhoppningsvis kan bli mindre polariserat utifrån politiska preferenser och mera förankrat i det allmänna rättsmedvetandet, och att konflikter kan lösas på ett sätt som inte innebär att majoriteten kör över minoriteten, utan utrymme finns för en mer reflekterande process.

Påvliga Livsakademin i Vatikanen har kommenterat beslutet i USA så här:

”Det faktum att ett stort land med en lång demokratisk tradition har ändrat sin hållning i denna fråga utgör en utmaning för hela världen. Frågan om hur det mänskliga livet kan skyddas behöver kunna diskuteras utan ideologiska låsningar. Det är också viktigt att inte glömma bort att frågan inte kan lösas utan att man tar hänsyn till alla relevanta omständigheter.

När stater fattar beslut som syftar till att stödja den mänskliga rätten till liv bör det ske utan kopplingar till ideologiska låsningar. Besluten behöver kompletteras med en välfungerade sexualundervisning, en fungerande hälsovård som är tillgänglig för alla, och med lagar som ger stöd år familjeliv och moderskap.

Det krävs också ett starkt stöd för mödrar, par och det ofödda barnet, som innefattar hela den omgivande livsgemenskapen och som ger blivande mödrar som lever under svåra omständigheter möjligheten att fortsätta graviditeten och att anförtro barnet åt personer som kan ge barnet en god uppväxt.”

Signum
Publicerat i Samhälle | Märkt , | 4 kommentarer

Johan Cullberg R.I.P.

Jag läser att Johan Cullberg har avlidit 88 år gammal efter en kort tids sjukdom. Johan var en stor humanist och nydanare av psykiatrin, trots att hans psykodynamiska inriktning ständigt hade sina kritiker, även då Nacka-projektet var som mest blommande. Hans psykiatriska studier av berömda svenska författare kommer säkert många att skriva om på tidningarnas kultursidor.

Som läroboksförfattare slog han igenom med den folkbildande boken Kris och utveckling (1975). Dynamisk psykiatri, en lärobok i psykiska sjukdomar kom 1984 och fick ett internationellt genomslag. Själv genomgick jag min vidareutbildning till psykiatriker under den tiden i Nacka där han handledde oss läkare. Att jag sökte mig till psykiatrin var mycket Johans förtjänst då jag uppskattade den humanistiska och psykodynamiska inriktning med användning av hermeneutiskt tolkande metoder han banade vägen för genom det då så omtalade Nacka-projektet.

Johans far var biskop John Cullberg (1895–1983) och han växte upp på biskopsgården i Västerås. Jag var redan på den tiden jag arbetade i Nacka en profilerad katolik, och Johan och jag hade ibland samtal om filosofi och religion. Jag uppfattade att Johan inom ramen för sitt humanistiska engagemang också hade en känsla för den religiösa dimensionen i livet. Han lutade mest åt en sekulärhumanistisk hållning, men hade en ödmjuk hållning som gjorde att han aldrig kunde förmå sig bli en kämpande ateist.

P.C Jersild var en av Johans nära vänner, och Jersild skriver i DN att de länge hade en överenskommelse om att den av dem som levde längst skulle fungera som officiant vid den andres begravning, men att någon vecka innan han dog sade han upp det kontraktet – I stället önskade han att bli jordfäst i Västerås domkyrka av en riktig biskop.

Jag förvånas inte över detta och är glad att Johan får vigas till den sista vilan i kyrkans gemenskap. Jersild skriver att Johan på äldre dar ”hade en allt starkare känsla av samhörighet med sin far biskopen. Han kände sig inte ‘färdig’ med Gud. Han tog nattvarden och sökte kontakt på andra sätt – men tyckte till sin besvikelse att Gud aldrig svarade.

Känslan av Guds frånvaro, detta att leva i hunger efter en Gud som inte svarar men ändå inte ge upp tron. Det erinrar mig om ett samtal jag en gång hade med Johan i matsalen på Nacka sjukhus. Han sade att han hade svårt med den kristna offertanken, detta att ge upp sig själv till förmån för något större. Han kände att han blivit begåvad med så mycket och fått så mycket i livet och hade svårt att föreställa sig att ge upp det.

Ja, Johan var rikt begåvad, och han använde dessa gåvor väl i livet med ödmjukhet och förstånd. De eviga frågorna med Guds frånvaro, hur man urskiljer det goda från det onda, vad man behöver ge upp och vad man är kallad att utveckla och förvalta i de gåvor man fått engagerar oss människor och är något vi brottas med hela livet. Jag tror det var i sin självbiografi han skrev uppskattande om Cordelia Edvardsson och det judiska begreppet tikkun olam, att laga världen. Vi lever i en ond och bristfällig värld, men ändå är vår kallelse hela tiden att inte ge upp, utan vara inriktade på att reparera, laga. Att ha det som riktmärke i livet kan knappast vara något som för bort från Gud.

Publicerat i Tro och vetande | Märkt , | 3 kommentarer

Hur kan vi tro på Jesus seger över ondskan när ett brutalt krig med vidriga övergrepp sker utanför vår knut? Om det goda och det onda, predikan av F Miroslaw Dudek 5:e påsksöndagen 2022

F Miroslaw Dudek ger ett aktuellt perspektiv på godheten och ondskan när ett brutalt krig med vidriga övergrepp utspelas inför våra ögon varje dag. Predikan 5:e Påsksöndagen 2022 i Katolska domkyrkan återgiven med tillåtelse av författaren.

Läsningar: Apg 14:21b–27, Upp 21:1–5a, Joh 13:31–33a, 34–35

Utanför vår dörr pågår ett hemskt krig i Europa. Bilder och rapporter därifrån skakar om oss och väcker stor smärta och vrede. Det är helt enkelt vedervärdigt och groteskt det vi får bevittna. Så mycket våld, så mycket meningslöst dödande, och sådan förstörelse. Varför? Konsekvens bl.a. flyktingar i miljontals. Är det verkligen möjligt att människor kan utföra sådana djävulska gärningar mot sina bröder och systrar? I vems namn och varför? Sådant är inte nytt i människans historia och ändå påverkar det vår syn på människor och det påverkar vår tro på Gud. Godheten kan vi inte ta för givet.

Men motkrafter finns också, som består av människor, volontärer och andra som mobiliserat sig till en hjälpverksamhet utan dess like. Alla de säger: Det onda får inte segra! Det onda måste stoppas med alla medel. Lindra nöden, trösta och visa på nya vägar. Det finns något som heter kristen kärlek, att i Jesu namn hjälpa, trösta och stötta. En del av dessa människor är besjälade av orden i dagens evangelium:

”Ett nytt bud ger jag er: ni skall älska varandra. Såsom jag har älskat er, skall också ni älska varandra”.

Misericordia och Caritas. Barmhärtighet och kärlek. Hur ska det gå, undrar vi? Hur får vi kraft att inte tappa hoppet? Hur får vi kraft att ta vårt ansvar? Vad vill Gud säga oss?

Under påsktiden läser vi Uppenbarelseboken, bibelns sista och mest knepiga bok att förstå sig på, en bok som är full av symbolik. En bok, som handlar om Guds plan med mänsklighetens historia. Vad skall hända? Hur har Gud tänkt sig det hela?

Uppenbarelseboken är ett svar på den situation som församlingarna i Mindre Asien befann sig i. Man råkade ut för ständiga förföljelser, men blev betraktade som statsfiender, när man vägrade att ställa upp på statens gudomliga krav att få ha totalanspråk på den enskilde, genom att visa kejsaren gudomlig vördnad. På tronen i Rom härskar kejsar Domitianus. En envåldshärskare som krävde total underkastelse. Att visa kejsaren någon form av tillbedjan, var att visa lojalitet mot staten. Men kan någon kejsare vilket namn han än bär, under historiens lopp komma med sådana anspråk? De kristna i Mindre Asien sa nej tack – vi ställer inte upp på det här. Vi vill inte anpassa oss till detta. Endast Gud tillkommer tillbedjan. Ondskan får inte segra. Följden blev att de kristna i Mindre Asien blev förföljda, en del blev torterade och dödade.

Livet blev svårt i en stat med en sådan maktfullkomlighet. Så varifrån fick de hopp? Johannes tecknar historien först i mörka färger. I världen finns förföljelser, lidanden och mycken ondska. Räddningen kan till slut bara komma från Gud, som kommer att leda historien mot sitt mål. En gång är måttet rågat, säger apokalyptikern Johannes. Gud skall besegra ondskans makter slutgiltigt, en gång för
alla.


Denna seger började med Jesus Kristus, som besegrade döden och öppnade livets portar för dem som tror. Hans vapen var inte soldater och tanks, utan kärleken från Gud, som kan få människor på bättre tankar. Han vädjade till människans frihet att använda sin förmåga till att älska och inte till att söndra. Frid var med er sa han till sina lärjungar efter uppståndelse. Var inte rädda. Jag har besegrat världen. Allt sedan dess är detta grundackordet, fundamentet i skapelsen och i historien en gång för alla. ”Se, jag gör allting nytt”.

Sista ordet inskrivet i historien är att den tillhör Gud, all ondska till trots. Ja, skriver Johannes,
apokalyptikern:

Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk och Gud själv skall vara hos dem och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte mer finnas, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta finnas mer.

Det nya Jerusalem som Johannes talar om tillhör den nya skapelsen; Där Gud bor, där skall hans folk bo. Och där Gud bor, där finns ingen sorg mer och ingen klagan och ingen smärta. Gud själv skall torka alla tårar från deras ögon.

Denna oerhört positiva bild av historiens yttersta mening och mål får alltså sin kraft utifrån Jesu seger över död och ondska. Lidandet varar ännu en tid, ondskans makt plågar oss ännu en liten tid, men i slutändan kommer Ondskans odjur att kastas ner i avgrunden i en sjö av eld och svavel. Då skall ingen mer hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet (dvs. Jesus Kristus) som står framför tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor. Detta perspektiv ger Johannes åt sin församling. I Johannes apokalyptikerns församling lovprisar man Lammet som skänker tröst och kraft för det dagliga livet. Eukaristin blir platsen där denna seger firas i förskott. Där sjunger man: Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen och hos Lammet.

Vad innebär då detta konkret? Jag tror så här: Om det är så som Herren säger: Jag är med er alla dagar till tidens slut; om det är så att ondskan kommer att besegras slutgiltigt, då är det något som inger hopp och tro redan nu. Om jag verkligen vågar tro på att Gud finns i mitt liv, trots allt, vågar jag älska och inspireras av hans testamente. Detta är hoppet för vårt liv: Jesus säger i dagens evangelium:

”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra, så som jag har älskar er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.”

Vågar vi tro på det? Vågar vi leva så med en sådan inre frihet? Även i svåra stunder? Den heliga mässan är platsen där vi kan hämta kraft för vårt liv: Här lovar Jesus oss: Jag är med er alla dagar till tidens slut.

/Miroslaw Dudek

Publicerat i Church | Märkt , , | Lämna en kommentar

Katolsk karismatisk förnyelse. Svar till Kontaktgruppen för synodarbetet i Stockholms katolska stift.

Jag presenterar här det svar på frågorna i samband med Synod 2021-2023 som jag i veckan skickat in till Kontaktgruppen för synodarbetet i Stockholms katolska stift. Sista datum för att skicka in svar från församlingar, grupper och enskilda i stiftet är ju den 15 maj.

Jag tog initiativ till detta svar från Karismatiska förnyelsen och tog kontakt med bönegruppsledare och kontaktpersoner inom förnyelsen. Till min glädje svarade Lillemor Hallin, tidigare ordförande i AKKS 1984-2007 på detta och Kerstin Jonsson som också var ledamot i AKKS styrelse liksom jag själv.

Vi har tidigare samarbetat kring ett liknande dokument, det i samband med Stockholms katolska stifts synod i Vadstena 1995. Vad som slår mig är hur aktuellt det vi skrev då fortfarande är och att Karismatiska förnyelsen legat i framkant när det gäller den utveckling som nu sker genom den synodala processen i Katolska kyrkan.

[Katolska kyrkans synodalaprocess, tidigare inlägg på denna blogg]
[Om synoden 2021-2023 på Stockholms katolska stifts hemsida]

___________________________________________

Detta svar är sammanställt av Bengt Malmgren, Lillemor Hallin och Kerstin Jonsson med utgångspunkt från tidigare liv och erfarenheter inom Karismatiska förnyelsen i Sverige.  Alla tre har varit verksamma inom AKKS (Arbetsgruppen för Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige), Lillemor Hallin var ordförande åren 1984 – 2007.

Den karismatiska förnyelsen är ingen begränsad ”rörelse” och har inga ”medlemmar”. Den erbjuder sina erfarenheter och kunskaper till hela Kyrkan. Den är inriktad på att ta emot den helige Andes fulla liv i ett förtroendefullt samarbete mellan präster och lekmän. Till Stiftsynoden i Stockholms katolska stift 1995 sammanställde AKKS ett dokument, ”Vad kan Karismatiska förnyelsen bidra med till Katolska kyrkan idag”. Det äger aktualitet också idag.

Förnyelsen är mycket liten i Sverige. Från 1970 till början på 2000-talet var en aktiv period med konferenser, bönegrupper, Liv-i-Anden-seminarier, ekumeniskt samarbete nationellt och lokalt, social mission och annat.  För närvarande är tendensen vikande med få människor engagerade, men man kan ändå tydligt skönja tendenser i dess kallelse och uppgift.

CHARIS är den av påve Franciskus inrättade strukturen för att ge ledning och service åt alla uttryck för den Karismatiska förnyelsen i världen och regleras av statuter och är underställd Dikasteriet för lekmännen, familjen och livet. Enligt statuterna skall i varje land (eller för varje biskopskonferens) finnas en gemenskap, Charis National Service of Communion (CNSC) som alla grupper som definierar sig som karismatiska erbjuds att ansluta sig till. På så sätt får man tillgång till den vägledning och det stöd som CHARIS erbjuder, t.ex. kvalificerade kurser för funktionärer och ledare.

I de nordiska länderna finns ingen CNSC ännu upprättad, de få grupper som finns fungerar oberoende av varandra. Ibland tas på privat initiativ högprofilerade karismatiska präster hit från andra delar av världen för konferenser och retreater. I bästa fall bär det frukt som kommer det missionerande arbetet i församlingarna till del, men karismatiska grupper är inte befriade från problem och misstag, som alltför stor exklusivitet, tron att man besitter gåvor som gör att man står över behovet av ledning från kyrkans ordinarie auktoriteter etc. Det finns ett behov av att kyrkoherdarna orienterar sig om vilka grupper som finns i resp. församling, inte bara för att söka samarbete och ta till vara dessas missionerande potential, men också för att ge pastoral ledning och bidra till stadga.

Ett särskilt dokument, brevet Iuvenescit Ecclesia gavs ut av Troskongregationen 2016 till vägledning för biskoparna angående relationen mellan hierarkiska och karismatiska gåvor i Kyrkans liv och mission. Det är en bra utgångspunkt i kontakten med de karismatiska grupperna.

Svar utifrån de tio frågeställningarna:

1. LEDSAGARNA (MEDVANDRARNA är ett ord som bättre uttrycker vad som avses)

Vår kyrka består av alla döpta som är upptagna i Katolska kyrkans fulla gemenskap, men också de döpta som inte är upptagna i Katolska kyrkans fulla gemenskap utan tillhörande andra samfund. Med de sistnämnda har vi har dopet, trosbekännelsen och livet i den helige Ande gemensamt. De är inte bara föremål för evangelisation, utan också medarbetare i den större ekumeniska gemenskapen och vi har mycket att lära av dem.

Ytterst är det Kristus som i sin översteprästerliga förbön uppmanar oss att vandra tillsammans. Han ber för sin kyrkas enhet och ber oss vara ett för att kunna ge ett trovärdigt vittnesbörd i världen. Mera konkret idag är det biskop Anders och påve Franciskus med stöd av Katolska kyrkans tydligt formulerade lärodokument alltsedan Andra Vatikankonciliet som ber oss att på djupet reflektera över och besinna vårt uppdrag som katolskt kristna i världen. Att evangelisationen är en angelägenhet för hela kyrkan, alla döpta, och att det sker både i handlingar och ord, genom den sociala dimensionen, och genom en klar och tydlig bekännelse av vår tro på Jesus Kristus har tydligt framhävts i kyrkliga dokument alltifrån VCII och Paulus VI´s Evangelii nuntiandi till de uppfordrande formuleringarna riktade till alla kristna i påve Franciskus apostoliska maning Evangelii gaudium.

2. LYSSNANDET

Grundläggande är att lyssna till Evangeliet och höra det på nytt. Vi behöver lyssna till den helige Ande och urskilja Andens röst i våra hjärtan och förvänta att han talar till oss idag som under kyrkans första tid. För detta krävs undervisning. Karismatiska förnyelsen erbjuder Liv i Anden-seminarier som en introduktion till Andens fulla liv.

Ett grundläggande problem är bristen på balans mellan präster och lekfolk där prästrollen överbetonas och lekmännens roll reduceras så att deras potential som aktiva medarbetare inte blir utnyttjad, påve Franciskus brukar använda termen klerikalism för att beskriva det. Det är en stereotypi som sitter i väggarna och det är inte främst prästerna som upprätthåller den, utan lika mycket lekmännen genom sina förväntningar.

Många lämnas utanför idag, förtroendet för kyrkan minskar, trons låga hålls inte levande. Endast radikal omvändelse och en öppenhet för den helige Andes fulla liv kan vända trenden. Den karismatiska förnyelsen vill föra människor in i ett personligt förhållande till Jesus Kristus, fyllt av den helige Ande, i Kyrkans och församlingens gemenskap.

Den processen måste börja med lyssnande. Karismatiska bönegrupper har en låg tröskel in, alla som vill delta i en småskalig bedjande gemenskap eller är i en situation i livet där man önskar förbön och mänskligt stöd är välkomna.

4. GUDSTJÄNSTEN

Allt börjar i bön: När organisationen och församlingslivet sviktar är det viktigt att återvända  till bönen. Det sker i den personliga bönen, i bönegrupperna och i Mässan. För våra karismatiska bönegrupper är detta en huvudangelägenhet. Många har genom den karismatiska förnyelsen kommit tillbaka till Kyrkan eller nyupptäckt hennes rikedom. Sakramenten har fått ny betydelse. Genom den själavård som ofta kommit in i bönegruppernas verksamhet har många börjat bikta efter åratals uppehåll.

Vi bör vara beredda på att Gud hör våra böner och vara öppna för den helige Andes ingivelser. Karismatiska förnyelsen vill vara i interaktion med församlingen, lyssna till och pröva Andens ingivelser i församlingsgemenskapen och ta steg framåt när Anden kallar.  Om vi inte brukar våra nådegåvor och agerar då Anden kallar kommer gåvorna att förtvina och ingen frukt frambringas. Faran att bli en isolerad klubb för särskilt fromma måste till varje pris undvikas.

Karismatiska förnyelsen vill bidra till att i samverkan med prästerna bygga upp församlingarna genom ett intensifierat böneliv, undervisning/utbildning av lekfolk, inrättande av olika tjänster som t.ex. bönegruppsledare, samtalsledare, kursledare osv.

5. MEDANSVAR I UTSÄNDNINGEN

Varje gång en icke-katolik kommer i kontakt med Kyrkan är den enskilde katoliken kallad att vittna om sin tro, i handling och ord, allt efter situation. Jag vittnar om min tro genom att göra mitt arbete väl, vara en god medmänniska, sprida kärlek där jag är – oavsett om de andra vet att jag är kristen eller ej. Det är Gud som lever i mig, som ska beröra de andra. Vi bör också alltid vara beredda att när rätt tillfälle bjuds, ge skäl för vår tro genom ett klart vittnesbörd om Jesus Kristus.

Karismatiska förnyelsen stödjer katolikerna i detta genom att medvetandegöra alla om uppdraget och genom uppbyggnadsarbete av olika slag. Själavård, samtal, bön för helande. Reträtter för äkta par. Dela erfarenheter i våra bönegrupper, förbön för det nätverk av relationer (oikos) människorna i grupperna befinner sig i och medvetandegöra sändningsorden i slutet av Mässan. I den tidiga kyrkan var Andens gåvor och frukter självklara. Utan dem ingen evangelisation. Kyrkan behöver åter fyllas med kraft: ”Den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag och ännu större” (Joh 14:12), Apg 2:2 ff och helighet: ”Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal. 5:22-23).

6. ATT FÖRA EN DIALOG I KYRKAN OCH SAMHÄLLET

Karismatiska förnyelsen vill föra en dialog med hela kyrkan. Den helige Ande förenar och känner inga gränser. Öppenhet för Andens dop och de andliga nådegåvorna och frukterna är inte en särskild spiritualitet, det är Kyrkans spiritualitet, de är ämnade för alla.

 7. ANDRA KRISTNA KYRKOR OCH SAMFUND

Andens fulla liv och de andliga nådegåvorna känner inga samfundsgränser. Det innebär att katolska karismatiker har mycket bra kontakt och samarbete med karismatiska kristna i andra samfund, t.ex. Pingströrelsen, Oas-rörelsen (Svenska kyrkans karismatiska förnyelserörelse), EFS-gemenskapen i S:ta Clara lutherska kyrka i Stockholm, andra nya pingstkarismatiska samfund. Vi ber tillsammans, arrangerar gemensamma konferenser som skett t.ex. i S:ta Clara och i Katolska domkyrkan, deltar i ekumeniska bönegrupper, har gemensamma sociala projekt, gemensamma utbildningar, t.ex. Liv i Anden-seminarier, delvis gemensam själavård (typ samtal med förbön).

Det innebär inte att alla hinder för enheten är undanröjda. Från vårt katolska perspektiv är det givetvis en svårighet att vi inte kan fira gemensam eukaristi. Men från att på 1970-talet mött en ganska oförstående syn på oss katoliker från andra samfund finns idag en respekt för olikheter, vilket inte hindrar samarbete på de områden som är gemensamma. T.ex. har katolsk undervisning länge varit efterfrågad i Oas-rörelsen. P Raniero Cantalamessa, kardinal Anders Arborelius och Lillemor Hallin, har alla vid flera tillfällen undervisat där.

8. AUKTORITET OCH DELTAGANDE

Karismatiska förnyelsen önskar tjäna hela kyrkan och ta ansvar i en anda av gemenskap och delaktighet. Våra församlingsanknutna bönegrupper vill gärna stå till hela församlingens förfogande och vara en integrerad del av församlingens liv. Grupperna erbjuder en plats för dem som önskar be och dela erfarenheter i en mindre gemenskap, och välkomnar dem som i olika situationer i livet önskar stöd i förbön och gemenskap.

Det finns en stor potential i smågrupper. Många sådana med olika inriktning finns i församlingarna, de är resurser som kan tas tillvara i missionens tjänst ännu bättre genom satsningar på samarbete och ledarutbildning. I karismatiska förnyelsen har vi haft kontakt med församlingar som medvetet satsar på cellgrupper för evangelisation. En sådan församling är San Eustorgio katolska församling i Milano. Man anordnar varje år internationella seminarier, och från Sverige gjorde vi studiebesök där under 1990-talet. Det inspirerade oss till att införliva en del av deras utbildningsmaterial i AKKS´ evangelisationsprogram, en utbildning bestående av 4 grundkurser (se under punkt 10).

 Församlingen har en stor evangeliserande uppgift och möjlighet. Att människor hälsas välkomna vid kyrkdörren, att predikan är kärleksfull och kristocentrisk, att förbönsdelen även har plats för personliga förbönsämnen, att nykomlingar tas om hand vid kyrkkaffet: den typiska svenska seden med kaffedrickning efter söndagsmässan, att församlingen överhuvudtaget framträder som en kärleksfull gemenskap – allt detta gör att den växer.

Den ”nya evangelisation” som påven idag talar om i varje land han besöker är en kallelse till hela Kyrkan. Det karismatiska världsvida samarbetsnätet och karismatikernas beredvillighet att gå i tjänst för Kyrkan gör att dessa ofta blivit pionjärer.

9. URSKILJA OCH AVGÖRA

 Katolska kyrkan är till stor del en hierarkiskt uppbyggd organisation. I liturgin och sakramentsförvaltningen har alla sina givna roller, prästens och övriga aktörers agerande är reglerat och det finns uttömmande svar på hur var och en skall agera. Även om det finns utrymme för improvisation sätter detta sin prägel på hela organisationen, även utanför liturgin.

Men kyrkan består också från början av en lika viktig karismatisk dimension där de andliga nådegåvorna förväntas utövas av alla, såväl lekmän som de vigda tjänarna. Inom Karismatiska förnyelsen söker man etablera ett nära och förtroligt samarbete mellan lekmän och präster, en öppenhet för att lyssna till den helige Ande och varandra och i ljuset av det tyda tidens tecken.

I församlingarna idag ser vi inte mycket av samarbete mellan de karismatiska grupperna och kyrkoherdar och präster. Det finns en stor potential i att utveckla ett närmare samarbete här: Gud har betydligt mycket mer att ge till kyrkan än vad hon hittills tagit emot.

10. ATT LÄRA SIG I SYNODALITET

AKKS introducerade på 1990-talet AKKS EVANGELISATIONSPROGRAM som ett svar på Andra Vatikankonciliets kallelse att mobilisera Guds folk, i synnerhet lekfolket, till evangelisation. Det presenteras här i korthet, då det förmodas kunna ge impulser och inspiration för program anpassade till dagens behov i kyrka och församlingar.

Programmet består av 4 grundkurser: 1) Nytt liv i den helige Ande (”Liv i Anden seminarier”). 2) Bön för helande (med inspiration från den katolska kyrkan i USA). 3) Praktisk evangelisation. 4) Evangelisation i församlingen med hjälp av cellgrupper. Kursen syftar till att introducera en evangelisationsmodell där – när den väl är utbyggd – hela församlingen tar sitt ansvar. Innehåller momenten Oikos-evangelisation, att ge Kristus vidare, andlig utveckling, cellgruppens dynamik, ledarskap, lärjungaskap.

Målsättning med programmet var att ge kunskap om vad Bibeln och Kyrkan säger om evangelisation, föra de studerande fram till en förnyad och fördjupad Kristus-relation, hjälpa de studerande att vända sig bort från synd och leva ett Kristuscentrerat liv lett av den helige Ande, kalla till gemensam bön för förnyelse av jordens ansikte och utrusta och träna de studerande att evangelisera på ett sätt som motsvarar vars och ens personliga kallelse.

Programmet var ekumeniskt inriktat, Intresserade från andra kristna samfund var välkomna och lärarna/handledarna i de olika delkurserna bestod i regel av ekumeniska team.

/Bengt Malmgren, Lillemor Hallin, Kerstin Jonsson

__________________________________________

Referenser:


Killian McDonnell OSB, George Montague SM (red) Blås Liv i Nådegåvan – Vad har dopet i den helige Ande att göra med att bli kristen? (AKKS 1994)

AKKS svar till Stiftsynoden 1995: Vad kan Karismatiska förnyelsen bidra med till Katolska kyrkan idag?

Lillemor Hallin: Strömmar av Liv (Kornet 1997, Libris 2006)

Lillemor Hallin: Läkedom i Kristus (Libris 2003)

Lillemor Hallin: Något om Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige 1972-2007 (Isidor Nätverk och Data 2017)

Lillemor Hallin: Gud kallar vanliga människor till att bygga upp hans rike. – Om den andliga förnyelsen i Danderyd och Täby 1970 – 1990-tal (Isidor Nätverk och Data 2019)

AKKS evangelisationsprogram

YouTube-film om Cellgruppssystemet i församlingen för evangelisation. San Eustorgio församling i Milano.

Karismatisk förnyelse i Sverige, hemsida http://karismatiskfornyelse.se

CHARIS hemsida http://charis.international/en

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Ansikte mot ansikte. Lars Gerdmar, en av Nordens ledande ikonmålare ställer ut i Berlin

”Ikonen är ett fönster mot himmelen och en andlig spegel, där ögon möter ögon, en plats för möte och dialog mellan Guds Du och människans Jag.”

Lars Gerdmar från Lund målar ikoner efter den ryska stilen som den utvecklats från 1400-talet. Han anses allmänt som en av de viktigaste representanterna för- nordiskt ikonmåleri och står internationellt i frontlinjen.

13 maj till 12 juni arrangeras en utställning på Katholische Akademie i Berlin med hans verk. I samband med öppnandet 13 maj hålls en seminarieeftermiddag där bl.a. kardinal Anders Arborelius medverkar. Denna kan följas via YouTube. Även fler seminarier hålls under den tid utställningen varar, program, se nedan.

[Lars Gerdmar hemsida]

Publicerat i Church, Konst och kultur | Märkt , | Lämna en kommentar

Den ryska ideologin hel-fascistisk. Bucha inga impulsiva krigsförbrytelser utan medveten utrensning.

Nu har Rysslands ledarskap sjunkit till absoluta bottenläge. Enda jämförelsen är 30-talets Europa och Bosnien-kriget 1992-95. Putin visar sig vara en krigsförbrytare av samma diginitet som Hitler och Milosevic.

Bucha, som nog bara är en västanfläkt av vad som återstår att uppdagas måste en gång för alla öppna ögonen på Europa och Västvärlden och inse att man inte kan förhandla med en krigsförbrytare. Istället måste processer inledas som leder till rättsprocesser som Nurnbergrättergångarna efter Andra Världskriget och processerna i Haag efter Bosnienkriget.

Men det är inte bara vad som händer på slagfältet, det är också retoriken och ideologin som blir alltmer fullödigt fascistisk i Ryssland. Dels det oförblomerade ljugandet, dels att man helt öppet i statskontrollerad media talar om elimination av de ukrainska eliterna, ”de-ukrainisering”, även att utrota namnet Ukraina och förstöra all ukrainsk kultur. Ukrainare beskrivs i termer som liknar hur judarna beskrevs under nazismen, underlägsna människor som inte förmår återgå till rysk patriotism och som därför måste utrotasEngelskspråkiga NV översatte en artikel presenterad i en rysk mediakanal som beskriver detta. Man gjorde noga övervägande om man skulle publicera detta eller inte, men tog beslutet att göra det för att vi i väst måste förstå vilka ideologiska tankar som driver på de brott mot mänskligheten, kanske folkmord, som nu utspelar sig i Ukraina. [Artikeln här]

Helt klart rör det sig inte bara om impulsiva brott mot krigets lagar, den ideologi som utvecklas av Putin och som återges i den ryska propagandan visar att det är en medveten strategi.

Alla i Europa har inte fattat detta ännu, allra minst Tyskland som inte vill sluta att låta pengar från exporten av rysk gas och olja gå rakt in i Putins krigskassa. Det behövs totalstopp för import av gas och olja från Ryssland, det behövs flygförbudszon över Ukraina och flygplan och andra effektiva vapen som ukrainarna efterfrågar för att försvara sig och stoppa ännu värre folkrättsbrott som ligger i den logiska förlängningen om Ryssland tillåts fortsätta.

FN är lamslaget. Det är absurt att Ryssland har veto och kan blockera alla resolutioner om sina krigsförbrytelser i Säkerhetsrådet. Låt oss inte stå där om något år och ångerfullt fråga oss varför vi inte gjorde mer för att stoppa detta.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 3 kommentarer