Den synodala processens kontinentala fas: Europeiskt plenarmöte i Prag 5-12 februari

Den synodala processen i Katolska kyrkan i världen går nu vidare i sin andra fas, den kontinentala.

Ett arbetsdokument för den kontinentala fasen gavs ut av synodledningen i Rom redan i höstas med titeln Enlarge the space of your tent [se min rapportering om detta här]. Det har redan hunnit bli mycket diskussion kring dokumentet, inte alla tycker som jag att det var en mycket bra text som ger förutsättningar för fortsatt dynamiskt arbete engagerande hela Guds folk. Svidande kritik har riktats mot dokumentet bl.a. [av den nyss bortgångne kardinal Pell] och [kardinal Gerhard Müller], tidigare prefekt för Troskongregationen. Genomgående i kritiken är att man egentligen inte gillar grundintentionen med den synodala processen, man är kritisk till minskad klerikalism, ökat lekmannainflytande, dialoginriktad ekumenik på lika villkor, att låta pastorala frågor dominera alltförmycket över lärofrågorna etc, utan önskar en kyrka som är kvar i en motreformatorisk retorik och en påve som inte uttalar sig vitt och brett om olika ting utan håller sig strikt till att säga vad som är rätt eller fel enligt läran.

På Europeiska biskopskonferensernas gemensamma råds (CCEE) hemsida berättas om [den första gemensamma samlingen för synoden i Europa som kommer att äga rum i Prag 5-12 februari 2023].

Första delen, 5-9 februari samlas 200 deltagare, varav 156 är delegater från de 39 biskopskonferenserna inom CCEE. Varje delegation består av presidenten för respektive biskopskonferens och tre andra delegater representerade hela Guds folk, valda för att få ett adekvat urval av män kvinnor, ordensfolk präster etc.

Dessutom är 44 gäster inbjudna direkt av CCEE´s presidium från de mest representativa kyrkliga organisationerna i Europa. Ekumeniska delegater deltar också genom Conference of European Churches (CEC), som CCEE har regelbunden dialog med och en delegat från Ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel, tillika medordförandeför Katolskt-ortodoxt forum som administrerar dialogen med de Ortodoxa kyrkorna i Europa.

De sista 2 dagarna, 10-12 februari åker de andra hem och mötet fortsätter med bara biskoparna som är presidenter för biskopskonferenserna. Syftet är att biskoparna kollegialt skall kunna utvärdera erfarenheterna såhär långt av den synodala processen i kyrkan utifrån deras perspektiv, d.v.s. deras karismer och roll.

Utöver detta har varje biskopskonferen möjlighet att inbjuda 10 ytterligare delegater som observatörer som har möjlighet att följa arbetet i plenarsamlingarna och i arbetsgrupper ge feed-back.

För Sveriges del har biskop Anders utsett en kontaktgrupp som enl stiftets hemsida deltar i mötet via länk. Gruppen består av:

  • f Andrés Bernar, biskopsvikarie för evangelisation
  • Anna B Sandberg
  • Kristina Hellner

Kontaktgruppen nås på e-postadressen synod@katolskakyrkan.se



Fler länkar:

[Speciell hemsida för Prag-mötet]

[Nordiska biskopskonferensen. Svar på frågor inför den kontinentala fasen]

[We are Church International (reformkatoliker). Presskonferens inför den kontinentala fasen sammanfattad på Katolsk Visions blogg]

[Synod på villovägar. Ulf Jonssons ledarartikel i Signum om den Synodala vägen i Tyskland (ej att förväxla med den världsvida Synodala processen)]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Kardinal Pell och kritiken mot påve Franciskus

Kardinal George Pell. Foto: CNS /Paul Haring

Kardinal George Pell, ärkebiskop av Sydney avled 10 januari. Han var en av de kardinaler påve Franciskus lät ingå i sitt [åttahövdade kardinalsråd som var den inre grupp han tillsatte 2013] som rådgivare i syfte att genomföra det omfattande arbetet med kuriareform och mycket mera han hade planer för under sitt pontifikat. Pell fick sedan ansvar att leda arbetet med att sanera Vatikanens finanser och rensa upp i korruptionen. I samband med att han var inblandad i en affär med anklagelser om sexuella övergrepp på unga pojkar (där han till sist blev friad) fick han lämna sin post.

Det har inte varit hemligt i Rom att kardinal Pell och andra kardinaler möttes regelbundet och delade missnöje och kritik mot det nuvarande pontifikatet. Samtidigt får man ta rapporteringen med en nypa salt, vi vet att [media gärna blåser upp och vill göra dramaturgi av oenigheter].

Nu efter Pells död avslöjas att han varit författare till ett anonymt memorandum som kritiserade påve Franciskus som [publicerades i mars 2022 på Sandro Magisters blogg].

Magister är en respekterad italiensk journalist som länge varit vän med kardinal Pell, så det är en tillfredsställande källa som [jesuit-tidskriften America Magazine refererar till då de återger denna historia].

Sandro Magister hade lovat Pell att publicera memorandumet anonymt, men nu efter Pells död anser han sig inte ha några förpliktelser utan bryter tystnaden. Han berättar att Pell kom hem till honom med texten som han hade skrivit och som han berättade hade cirkulerats bland kardinalerna och önskade nu få det anonymt publicerat under signaturen ”demos”. Magister accepterade att publicera under önskade villkor. Kardinal Pell sade senare att han var mycket nöjd med publiceringen.

Mycket ospecifik kritik har framkommit mot påve Franciskus där han blir motarbetad bakom sin rygg utan att man vill tala klarspråk. Förtjänsten med detta memorandum är att det tar upp specifika punkter och ger en samlad strukturerad kritik. Påven själv har önskat öppen diskussion och att allas åsikter skall kunna uttryckas utan rädsla. Jag vet inte hur diskussionerna gått i kardinalsrådet, men min tro och förhoppning är att det har varit en god arbetande grupp där man fritt diskuterat de olika frågorna och granskat argumenten inför fattade beslut.

Frågan är varför Pell valde att vara anonym, och varför det över huvud taget behöver tisslas och tasslas bland kardinalerna bakom ryggen på påven. Och frågan är också varför Sandro Magister gick med på den anonyma publiceringen. Vad säger det om samtalsklimatet och den psykosociala miljön i Vatikanen och runt påve Franciskus? Jag kan tänka mig Pell vara ganska rak i sin kritik även i direkta samtal med påven och den anonyma publiceringen kanske handlade mera med det inflammerade klimatet i kurian och medias benägenhet att blåsa upp och göra stor dramaturgi av meningsskiljaktligheter. Pell ville undvika ytterligare mediala konvulsioner men ville ändå få ut sitt budskap.

Att det förekommer olika uppfattningar och livliga diskussioner bland kardinalerna borde vara självklart och är en del av urskiljningsprocessen att föra kyrkan framåt. Man kan förutsätta goda intentioner från var och en, men allt behöver inte ske inför offentligheten. Den stora polarisering som sker i offentligheten då allt internt ligger i öppen dag och oförsonliga attacker riktas från den ena sidan till den andra i media har att göra med att det finns en oförståelse bland många kristna för det nödvändiga sambandet mellan personlig erfarenhet och lära. Enkla lösningar föredras, vilket exploateras av olika aktörer från alla sidor, och på så sätt förstärks polariteter och motsättningar.

Alla påvar har sin metodik att komma fram till lärodoktrinen. Påve Franciskus metod utgår helt klart från erfarenheten. Han startar från sin egen personliga erfarenhet, vilken han dessutom frikostigt kommunicerar ut till allmänheten. Benedikt XVI hade en annan metodik, han utgick från intellektet och teologisk reflektion, men båda metodikerna är framkomliga och kompletterar varandra. [Därför har de fel som vill slå in en kil mellan de två senaste påvarna].

Jag tror därför att man inte heller skall överdramatisera polariteten mellan påve Franciskus och Pell. Låt oss ha detta i minnet när vi nu går igenom några huvudpunkter i memorandumet:

Avsnitt 1: Hård kritik mot nuvarande pontifikat.

Många i alla läger anser att “detta pontifikat är förödande, i många eller de flesta avseenden en katastrof”, skriver Pell i memorandumets inledning.

Sedan följer sex specifika punkter av kritik mot påve Franciskus. Petri efterföljare är klippan på vilket Kyrkan är byggd, skriver Pell bl.a. Påven och Romkyrkan har en unik uppgift i att bevara den apostoliska traditionen. Tidigare hette det ”Roma locuta. Causa finita est” (Rom har talat, sista ordet är sagt) men idag gäller ”Roma loquitur. Confusio augetur” (Rom har talat, förvirringen ökar).

Pell anklagar påve Franciskus för att tiga angående den Synodala vägen i Tyskland och kardinal Hollerich´s ”heretiska” uttalanden om sexualitet, samtidigt som han ägnar sig åt ”aktiv förföljelse” av traditionalister och kontemplativa nunnor.

Han anser också att under Franciskus har Kristus flyttats bort från centrum och det kristo-centriska arvet från Johannes Paulus II i tros- och moralfrågor har systematiskt attackerats.

Han säger också att Rom uppvisar ”förvirring” angående ”strikt monoteism”.

Han säger att påve Franciskus och Vatikanens inflytande på politiken är negligerbar och att det varit allvarliga misslyckanden i att främja mänskliga rättigheter i Venezuela, Hong Kong, fastlands-Kina och Ukraina och ingen offentlig support för lojala katoliker i Kina.

Avsnitt 2: Framåtblick mot kommande konklav och önskad profil på kommande påve.

Pell var fyllda 80, och skulle inte komma ifråga som elektor vid nästa konklav, men hans reflektioner i memorandumet visar att han ändå ville vara lite av kungamakare. Han menar att Franciskus har ”försvagat kardinalskollegiet genom excentriska nomineringar” och tecknar följande önskvärda profil för nästa påve:

“The new pope must understand that the secret of Christian and Catholic vitality comes from fidelity to the teachings of Christ and Catholic practices. It does not come from adapting to the world or from money…
The first tasks of the new pope will be to restore normality, restore doctrinal clarity in faith and morals, restore a proper respect for the law and ensure that the first criterion for the nomination of bishops is acceptance of the apostolic tradition. Theological expertise and learning are an advantage, not a hindrance for all bishops and especially archbishops.”

Pell förordar fortsatt centralisering av makten och är skeptisk till att nationella och kontinentala synoder ges för stor doktrinär auktoritet vilket kan äventyra kyrkans enhet. (jfr tyska synodala vägen) “if there was no Roman correction of such heresy, the Church would be reduced to a loose federation of local Churches, holding different views, probably closer to an Anglican or Protestant model, than an Orthodox model.” Första prioritet för en ny påve måste vara att eliminera och hindra en sådan hotande utveckling genom att kräva enhet i det väsentliga och inte tillåta doktrinära olikheter. ”Den moraliska aspekten av homosexuell aktivitet är en sådan punkt”, skriver Pell.

Han säger att medan yngre präster och seminarister är praktiskt taget komplett ortodoxa, ibland ganska konservativa, så måste den nye påven vara medveten om de substansiella förändringar i kyrkans ledarskap sedan 2013, speciellt i Syd- och Centralamerika. En möjlig schism är mer trolig från höger och är alltid möjlig när liturgiska inflammerade spänningar inte dämpas.

Läs också kardinal Pells postumt publicerade artikel i The Spectator som han skrev strax före sin död där han framför svidande kritik mot den synodala processen och [arbetsdokumentet för den kontinentala fasen]: [The Catholic Church must free itself from this ‘toxic nightmare’].

Schematisk bild av den synodala processen i Katolska kyrkan publicerad av synodkansliet

Jag återger Pells tankar, inte för att jag håller med om allt, men för att det är en välartikulerad partsinlaga, en inlaga i en kyrklig dialog som måste fortgå. Pell uppskattar inte påve Franciskus erfarenhets- och dialoginriktade metodik och decentralisering av kyrkan i mera synodal riktning, utan önskar återgång till en mera centralistisk kyrka där dogmatiken och den postreformatoriska retoriken står i centrum. Han befarar att decentraliseringen och synodaliteten kommer att leda till en splittrad kyrka som förlorar greppet av den tradition den är satt att förvalta.

Själv tror jag man behöver ha is i magen och låta den synodala processen ha sin gång. Metodiken är som sagt att utgå från den personliga erfarenheten och att låta alla frågor komma upp på bordet. Sedan måste givetvis allt samlas ihop, och biskoparna måste ta sitt ansvar i att integrera erfarenheten med det arv kyrkan är satt att förvalta. Pell är uppenbarligen ängslig att lekmammainflytande och decentralisering skall leda till katastrof, men så behöver det inte bli. Men han har rätt när han i artikeln i The Spectator säger att biskoparna måste ta sitt ansvar för läroämbetet:

”Working documents are not part of the magisterium. They are one basis for discussion; to be judged by the whole people of God and especially by the bishops with and under the Pope. This working document needs radical changes. The bishops must realise that there is work to be done, in God’s name”

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt , , , | 2 kommentarer

Ny katolsk studiebibel aktualiserar att Guds ord är lika viktigt för oss katoliker som sakramenten.

Tredje söndagen under året är Guds ords söndag. I år introducerades på denna dag Katolsk studiebibel utgiven på Veritas förlag, och biskop Anders har skrivit ett [herdabrev med anledning av dagen].

Vi katoliker har ofta försummat att i lugn och ro sätta oss ner och begrunda Guds ord i Bibeln. Och i mässan fokuserar vi kanske mer på Eukaristins liturgi och och ser bibelläsningarna och Ordets liturgi mera som en transportsträcka för att komma fram dit. Och det finns få präster, med lysande undantag, som verkligen kan levandegöra texterna i sina predikningar. Många katoliker har mycket att säga om prästers sätt att predika och önskar de något, så är det att predikningarna skall hållas kortare. Men både Ordets liturgi och Eukaristins liturgi är lika viktiga. Vi lekmän har ett eget ansvar att själva fördjupa oss i Ordet, att skylla på dåliga predikningar håller inte. Kanske denna studiebibel kan leda till en nystart både för oss lekmän och för våra präster som skall predika.

Biskop Anders säger att det finns två dimensioner i katolsk bibelläsning: Den kollektiva, där vi läser tillsammans med hela kyrkan och låter kyrkans undervisning hjälpa oss att tolka det vi läser och den personliga, där vår egen djupt personliga överlåtelse och öppenhet för att ta emot Guds ord på ett sätt som kan förvandla vårt liv blir vägledande. Genom båda blir vi genom Andens kraft i stånd att förmedla Evangeliet till världen omkring oss (jfr Rom 8:15-16).

Studiebibeln innehåller Bibel 2000´s text i oförändrat skick och katolska kommentarer i marginalen. Bibelsällskapets notapparat finns också med. Layouten är behaglig för ögat och lämpar sig för kontinuerlig läsning. Till varje bibelbok finns också en inledningstext som redogör för deraas författare, datering, adressat och teologiska innehåll vilket är mycket värdefullt.

Den korta inledningstexten av biskop Anders Arborelius säger mycket om det sammanhang bibeln befinner sig i enligt Katolska kyrkan, vilket ger en lite bredare infattning än det protestantiska ”sola scriptura” som vi lärt oss:
1. I sammanhang med skapelsen och uppenbarelsen:


”Gud har skapat allt. Gud har uppenbarat sig. Gud har talat. Gud har samlat sig ett folk. Gud har blivit människa i Jesus Kristus. Gud har sänt ut sin helige Ande för att samla alla folk i sin kyrka och sedan leda oss in i sin eviga härlighet. Det är detta som Bibeln handlar om – och lite till. Det är denna frälsningshistoria som sedan får fortsätta i våra liv.”


2. I sammanhang med kyrkan. Bibeln är kyrkans bok:

”Det är detta skeende i Guds kraft som Bibeln vill göra oss delaktiga av. Det är kyrkans uppgift att tolka och förklara detta på ett begripligt sätt. Det är därför vi ger ut denna utgåva av Bibeln, så att katolska kristna – och alla andra av god vilja och öppet sinne – kan ta del av hur den katolska kyrkan läser Bibeln.”

I sitt förord refererar redaktören till andra viktiga källor för katolsk förståelse av Bibeln bl.a. följande:

Dei verbum – Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Uppenbarelsen.
Benedikt XVI: Verbum Domini (2010)
Att tolka Bibeln idag -Påvliga bibelkommissionens dokument om bibeltolkning i kyrkan (1995)

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

”Där är Guds lamm som tar bort världens synd” – predikan av Msgr Mirek Dudek

Predikan 2:a söndagen under året 2023 i Katolska domkyrkan

– Msgr Mirek Dudek –

Texter: Jes 49:3, 5-6, I Kor 1:1-3, Joh 1:29-34

Johannes döparen ser Jesus komma och utbrister: Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Han är det, jag är bara ett vittne om honom. Jesus som Guds lamm, -Inte alldeles lätt att förstå för oss människor av idag. Ordet ”lamm” associerar vi snarare till något gulligt och sött djur. Men i bibeln har ordet lamm snarare en betydelse av offer eller utgivande kärlek, dvs. att ge sitt liv för att ge liv till andra, – offra sitt liv för att rädda andra till liv! Dessutom heter ordet lamm på hebreiska ”talja”, som lär betyda både lamm, tjänare och son; alltså betydelserna flyter samman. Då blir det också begripligare. Jesus är både Guds son och Guds tjänare i när han kallas för Guds lamm.

Och världens synd – vad är detta? Världens synd kanske man kan översätta med en värld som har avlägsnat sig bort från Gud som livets och kärlekens källa; I denna värld framträder i stället en dödens kultur, en kultur som är destruktiv och skadlig på längre sikt. Och därför bildar en grogrund för våld och död, och efter sig lämnar sårade människor, en sårad skapelse, ett mot varandra i stället för med varandra. I en sådan värld råder arrogans, krig och terror, mord, skjutningar och knivdåd. Det är en värld utan hopp och barmhärtighet. Det är en sådan värld vi bevittnar i Ukraina i dag. Det är som Satan själv släpptes lös ur sitt fängelse. Och vi blir alla på något vis smittade och/eller påverkade. Detta är världens synd. När kommer odjuret att kastas i eldsjön, som Johannes apokalyptikern talar om?

Johannes döparen som sett Jesus komma har förstått att detta är problemet med världen och dess synd, dvs. gudsglömskan. Någon måste ta hem världen igen till den som skapat den. Så står han där vid Jordans strand och pekar på Jesus och säger: Han är det! Han är det! Han är Guds lamm, han tar bort världens synd. Johannes minns påskalammet från GT, påskalammet som slaktades och vars blod ströks på dörrposterna och som blev till räddning från död och befrielse för folket Israel ut ur Egyptens slaveri. Johannes döparen identifierar Jesus med detta påskalamm och säger: Han är det, idag är han detta påskalamm. Förmodligen kom han också att tänka på den stora texten från profeten Jesaja 53 som talar om den lidande gudstjänaren som bär bort all världens synd: Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, – slagen för våra missgärningars skull, för att vi skulle få frid och genom hans sår bli helade. Han var lik ett lamm som förs bort att slaktas, … Jesus är Guds lamm, dvs. Gudstjänaren som kommit till oss människor för att åter ge oss en hemvist hos vår himmelske Fader. Han kom för att ta bort världens synd, dra oss ut ur dödens kultur och återge oss hoppet om livet, hoppet om en oändlig kärlek, hoppet om en mening, allt sådant som får oss att välja det liv som kommer från Gud. Till slut är han lammet som ger sitt liv för oss på korset, för att avlasta oss från dödens ok. Ni minns säkert evangelisten Johannes som låter Jesus dö vid samma tid, då påskalammen slaktas och vill därmed säga: Jesus är det nya påskalammet. Genom sin död har han besegrat döden. Döden har ingen egentlig makt längre över våra liv! Det är så församlingen sjunger Lammets lov i hymnen Gloria: Herre, Guds enfödde Son, Jesus Kristus, Herre Gud, Guds lamm, Faderns Son. Du som borttager världens synder, förbarma dig över oss.

Och här kommer den tredje betydelsen in när vi talar om lammet. Det är i mässan. Precis före kommunionen ber prästen: Saliga de som är kallade till Lammets måltid (Uppb. 19:9). Så ber ju prästen när han lyfter upp hostian strax före kommunionen. Vi blir då påminda om Lammets bröllopsmåltid, dvs. den himmelska festmåltiden i himlen. Det är målet för vårt liv, där sker samlingen för alla folk som levt i tro och ett gott och livgivande liv med Jesus Kristus. Eukaristin förenas med himlen. Hela Apokalypsen, bibelns sista bok är fylld av texter som talar just om Lammet, som är den uppståndne Kristus. Där lovprisas Lammet: Du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungadöme åt vår Gud, till präster åt honom.

Så Lammet är han som ger sitt liv och väcker Guds liv i oss. Lammet påminner oss om befrielse och frälsning; I den heliga mässan blir Jesu offer närvarande, dvs. Lammet som ger sitt liv för oss. Och vi har Lammet som bjuder oss till den himmelska bröllopsmåltiden i himlen.

Till slut ser Johannes en stor skara av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet, klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen och hos Lammet. Vilka är de?? Jo, det är de som följer Lammet, vart det än går. Det är de som har kommit ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Vi tackar och lovprisar Lammet i varje mässa och vill följa honom vart han än går.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 2 kommentarer

Joseph Ratzinger och Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om den gudomliga Uppenbarelsen, Dei Verbum

Som många påpekat deltog Joseph Ratzinger under Andra Vatikankonciliet som peritus, teologisk expert och medhjälpare till kardinal Frings av Köln.

Inför konciliet hade en förberedande arbetsgrupp länge arbetat på ett utkast, “De Fontibus Revelationis” som man tänkte ganska lätt skulle klubbas igenom av konciliefäderna. Utkastet innehöll teologiska och exegetiska synpunkter. Det föreskrev regler och fördömanden i manualform, enligt den tradition som varit mainstream i Katolska kyrkan alltsedan Motreformationen.

Utkastet sändes ut till biskoparna i augusti 1962, Men 10 oktober 1962 presenterade F Joseph Ratzinger sin analys av det i en föreläsning för tyskspråkiga biskopar. Hans kritik var genomgripande och förödande. Den handlade om grundläggande teologiska och doktrinära problem. F Ratzinger menade att man hade permanentat den manualistiska traditionen. Utkastet hade sammanblandat utsagor om uppenbarelsen med uppenbarelsens innehåll. Det representerade inte bestående sanningar om uppenbarelsen, snarare speciella vändningar i post-reformatorisk polemik.

Ratzingers föreläsning gjorde djupt intryck på biskoparna. Texten till föreläsningen kopierades och cirkulerade runt och blev till underlag för den muntliga intervention Kardinal Frings gjorde 14 november då konciliefäderna debatterade De Fontibus.

Diskussionen mynnade ut i [Dei Verbum, Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om den gudomliga Uppenbarelsen], som i sin slutgiltiga form kom att innehålla allt det Ratzinger föreslagit.

Ratzinger fortsatte under sitt liv att reflektera över Ordet i termer av sakramentalitet. Ordets liturgi i mässan skall inte tonas ner till förmån för Eukaristins liturgi. Båda är viktiga som sakramentala tecken, och vi bör inte försumma att lyssna till och ta till oss Ordet. Scott Hahn skriver:

”Father Ratzinger recast the discussion in terms of sacramentality. Through the council and after the council, he would continue his reflection on this foundational point. The culmination of that reflection would indeed be magisterial. What the young theologian had begun in the shaping of “Dei Verbum” would find fulfillment in the seasoned pope’s post-synodal apostolic exhortation “Verbum Domini”—which speaks at length about the “sacramentality of the word.” The same document tells us that the “New Testament…presents the paschal mystery as being in accordance with the sacred Scriptures and as their deepest fulfillment.”

[Scott Hahn: The Sacramentality of Scripture: “Dei Verbum” and the Biblical insights of Joseph Ratzinger i America The Jesuit Review Sept 2014]

[Verbum Domini är en apostolisk maning] som gavs ut av påve Benedikt XVI som handlar om hur den Katolska kyrkan bör närma sig Bibeln. Han utfärdade den efter biskopssynoden 2008 där temat ”Guds ord i kyrkans liv och uppdrag” diskuterades.

———-

Referenser:

[Scott Hahn: The Sacramentality of Scripture: “Dei Verbum” and the Biblical insights of Joseph Ratzinger i America The Jesuit Review Sept 2014]

[F Federico Lombardi, SJ: Benedict XVI In Memoriam. La Civilta Cattolica, english edition dec 31 2022]

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | 1 kommentar

Katolicitet, ämbete och apostolisk succession. Reflektioner efter ärkebiskopsinstallationen i Uppsala.

Martin Modeus har installerats som ärkebiskop i Svenska kyrkan. Den som inte var med på plats kan ta del av [mässan på SVT Play]. Det var en högtidlig ceremoni med lutherska biskopar från hela världen närvarande. Anglikanska kyrkan representerades av ärkebiskopen av York Stephen Cottrell.
Ekumeniska gäster från Sverige var bl.a. ärkebiskop Benyamin Atas från Syrisk-ortodoxa kyrkan, Bo Jeppson ledare för Frälsningsarmén och från Katolska kyrkan ordföranden i Katolska Ekumeniska Nämnden, dominikanbroder Pierre-André Mauduit som också framförde en hälsning till ärkebiskopen å hela den ekumeniska gemenskapens vägnar.

Mässan i Svenska kyrkan liknar väldigt mycket den katolska, det märks att det en gång var en och samma kyrka. Det första som skorrar dissonant i en katolsk själ är när den politiskt tillsatta Kyrkostyrelsens 1:e vice ordförande Wanja Lundby Wedin träder fram och konstaterar att man utsett Martin Modeus och ber nu celebrerande biskop att viga honom till ämbetet. Att staten och politiken tar makt över kyrkans angelägenheter är helt otänkbart för Katolska kyrkans del. I Kina har Katolska kyrkan problem med detta där staten vill bestämma vem som skall utses till biskop, vilket är en grannlaga konflikt att hantera för Vatikanen.

Officiellt vårdar Svenska kyrkan sina rötter i Katolska kyrkan och [beskriver på sin hemsida Modeus som ”den 71 ärkebiskopen sedan 1164”] då Sverige blev en egen kyrkoprovins inom Romersk katolska kyrkan. Man hävdar att det finns en obruten apostolisk succession och att Svenska kyrkan uppbär den katolicitet (=universalitet) som kännetecknar den kyrka vi alla i trosbekännelsen bekänner som en enda helig och ”allmän” (”katolsk” säger vi i Katolska kyrkan, men det betyder samma sak).

Men även i [Svenska kyrkans egen förteckning av biskopslängden] finns ett avbrott 1529-1530. Johannes Magnus 1523 – 1528 var den siste katolske biskopen. Han gick i landsflykt 1526 men fungerade enligt katolsk ordning som titulärbiskop av Uppsala fram till 1544. Därefter tillsattes Olaus Magnus som titulärbiskop fram till 1557. Då Laurentius Petri tillsattes som biskop av Gustav Vasa 1531, så var det inte påvens kandidat, det förelåg en fullt utvecklad schism.

Även Katolska kyrkan anser sig uppbära full katolicitet, ja det är ett av hennes viktigaste kännetecken, därför ingår begreppet ”katolsk” till och med i namnet på kyrkan. 1953 återupprättades Stockholms katolska stift som ett stift inom Romersk katolska kyrkan. Stockholms katolska stift innefattar hela Sverige, och det finns idag 44 katolska församlingar i landet. Anders Arborelius är 6:e biskopen efter stiftets upprättande och förste svenskfödde biskopen efter reformationen. Han utsågs av påven till kardinal 2017.

Det är en lång tradition att Sveriges radio P1 varje nyår efter 12-slaget sänder ut Sveriges domkyrkoklockor ringande in det nya året. Det är ett fint minne från min barndom att radion sattes på, och vi alla lyssnade andäktigt. På den tiden var det radiolegendaren Sven Jerring som presenterade och sade något om varje domkyrkas historia. Intressant är att numera ingår även klockorna i Katolska domkyrkan på Södermalm i denna kavalkad.

Så den förenklade berättelsen om en obruten succession av ärkebiskopar i Svenska kyrkan alltsedan 1100-talet har kritiserats både av katolska, protestantiska och sekulära forskare. Inom Svenska kyrkan finns olika syn på detta, från ”högkyrkliga” till ”lågkyrkliga”, och alla möjliga olika schatteringar i hur man betraktar sambandet med Katolska kyrkan. Gunnar Wetterbergs har i sin [nyligen utkomna bok Prästerna] ett kapitel, Den utdragna reformationen, som beskriver utvecklingen. 2014, då Antje Jackeléns installerades som den 70:onde biskopen sedan medeltiden så var samma diskussion aktuell och [katolska forskare skrev en artikel i Dagen] där de problematiserade denna, som de ansåg, ”historierevisionism” från Svenska kyrkans sida.

På katolska sociala media går nu diskussionens vågor höga, och det är knappast någon god ekumenisk samtalston i kommentarsfälten. ”Som att öppna ekumenikens surströmmingsburk”, var det någon som målande fångade stämningen i en kommentar.

Men det är klart att ekumenik skall och kan bedrivas mellan Katolska kyrkan och Svenska kyrkan, både genom samarbete på de områden som är gemensamma, och genom samtal där man penetrerar de områden där enheten inte är uppfylld. Andens gåvor, gemensam bön, socialt arbete, samhällsengagemang är exempel på områden där det inte finns några skiljelinjer. Bara några dagar efter Martin Modeus installation var han tillsammans med biskop Anders Arborelius och flera från Svergiges kristna råd och träffade socialministern.

Men de frågor som man inte är ense om skall enligt [nu gällande överenskommelse] kunna samtalas om sakligt och med intentionen att söka enhet. Det förekommer bilaterala dialoger, och mycket klokt sägs från både katolskt och protestantiskt håll, den ”ekumeniska surströmmingsburken” på sociala media är inte representativ och skall verkligen inte sätta agendan för dialogen. I den gemensamma katolsk-lutherska skriften [FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP] som kom ut till Reformationsminnet 2017 listades dessa fem imperativ för ekumenik:

  1. Enhetens perspektiv i första hand, inte splittringens. Stärka det som enar.
  2. Se den andre och vara öppen för hens vittnesbörd. Beredskap att förändras själv i mötet.
  3. Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
  4. Gemensamt fokus på Jesus Krist us och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
  5. Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.


I Från konflikt till gemenskap tas upp några av de viktigaste konfliktområdena. Klart är väl att ämbetsfrågan är den allra viktigaste i det som skiljer katolskt och lutherskt. Det finns ett intressant kapitel om Nattvarden/Eukaristin och hur man kunnat närma sig en gemensam förståelse, men också här mynnar det ut i olika syn på ämbetet. Man skriver:

Eftersom frågan om ledningen av eukaristin ekumeniskt är av stor betydelse, har dialogen identifierat nödvändigheten av en av kyrkan utsedd tjänare som en betydelsefull gemensam nämnare: ‘Katolska och lutherska kristna delar övertygelsen att det hör till eukaristin att den skall stå under ledning av en därtill kyrkligt bemyndigad Herrens tjänare.’ Katoliker och lutheraner uppfattar dock ännu det kyrkliga ämbetet på olika sätt.

Från konflikt till gemenskap p 161

Därefter följer ett avsnitt om ämbetet från lutherskt och katolskt perspektiv samt beskrivning av dialogen fram till nu. Jag vågar mig inte på att sammanfatta, men rekommenderar alla teologiskt intresserade att läsa detta mycket intressanta avsnitt.



Jag tar upp ytterligare några input till dialogen om ämbetet och ekumenik i allmänhet från olika personer:

—–

Joseph Ratzinger/Benedict XVI om vem son skall ansluta sig till vem i en framtida enad kyrka.

Joseph Ratzinger/påve em Benedict XVI (som gick bort på nyårsaftonen) svarade på en fråga om ekumenik av journalisten Peter Seewald år 2002. Frågan var: Vem skall ansluta sig till vem? Påvens svar:

”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

Gud och världen: tro och liv i vår tid : ett samtal med Peter Seewald. Benedict XVI Veritas förlag 2007

—–

Antje Jackelen om apostolisk succession, ämbete och jämställdhet i intervju i Katolskt mediecentrum, Schweiz.

Antje Jackelen, som nu kan resonera mera fritt då hon är obunden av sitt ämbete [intrevjuades nyligen av Jacqueline Straub vid Katolskt mediecentrum, Katolska kyrkan i Schweiz] . Länken är till en tyskspråkig text, men jag återger delar nedan i svensk översättning.

Intervjun handlade bl.a. om ämbete och jämställdhet, möten med påve Franciskus, Reformationsminnet i Lund 2017 och att Katolska kyrkan efter det blivit en bromskloss för ekumeniken, apostolisk succession.

Hon säger om Katolska kyrkan: ”Den enda anledningen till att kvinnor fortfarande inte är jämställda är patriarkatet – och inte evangeliet”, och avser då självklart även kvinnors tillträde till prästämbetet. Hon har uppskattat samarbetet med påve Franciskus och kardinal Kurt Koch men hade väntat sig större progress i dessa frågor från deras sida.

Hon påpekar att även i Sverige, som annars är ett föregångsland när det gäller jämställdhet finns patriarkat och kvinnohat i vissa människors DNA och konstaterar att hon själv blivit utsatt för detta. ”Vissa grupper spred lögner och anklagelser om mig på nätet, som jag hela tiden var tvungen att rättfärdiga mig mot.”

Hon får frågan hur hon tycker katolska kvinnor som driver jämställdhetsfrågorna i Katolska kyrkan skall agera för att nå framgång. Hon refererar till en artikel av den katolske teologen Werner Jeanrond ”Kyrkans ledarskap i kris mitt i patriarkernas skymning”. Jackelen tror på att bygga internationella nätverk och allianser, främja synergier och hålla bön och modigt arbeta tillsammans.

Många katoliker i reformrörelsen We are Church uppskattar Antje Jackelen, och dessa tillhör säkert dem hon vill nätverka med.

Samtidigt som hon driver sina frågor är hon angelägen om en god ekumenik: ”Den ekumeniska skadeglädjens tid är definitivt förbi.” Hon ser på Katolska kyrkan med sympati, men också med oro. ”Den katolska kyrkan befinner sig i en stor kris. Den borde återigen ta mer hänsyn till sensus fidei. Vi behöver mer öppenhet och mindre hierarki, mer verklig gemenskap och delat ansvar med lekmän.”

Hon nämnde mötet med Katolska kyrkan och påve Franciskus i Lund 2017 då Reformationsminnet firades. Inför det publicerades ett dokument (Från konflikt till gemenskap). Vi har genom det skapat historia tillsammans, menar hon och det går inte att gå tillbaka som om det inte hänt. ”Vi firade minnet av reformationen som en gemensam Kristi högtid. Tillsammans uttryckte vi tacksamhet för evangeliet, men också den smärta som våra schismer har orsakat så mycket lidande för människor. I Lund ledde denna händelse till en stor förstärkning av ekumeniken. Jag ser en ekumenisk gästfrihet i världen, men när det gäller den officiella ekumeniska teologiska dialogen har en broms dragits i Rom.”

Om den apostoliska tronföljden i Sverige säger Jackelén att den aldrig har avbrutits. Och det har i sin tur att göra med att reformationen i Sverige infördes enhetligt och kollektivt uppifrån. Med dagens språkbruk skulle vi säga att det var ett politiskt projekt.

—–


Påve Johannes Paulus II: Ekumenikencyklikan Ut unum sint.

Johannes Paulus II var en mycket kreativ tänkare, samtidigt som han var förankrad i den katolska traditionen. I encyklikan om kristen enhet från 1995 Ut unum sint (Att de alla må bli ett) betonar han att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att vi också rannsakar våra egna samveten:

”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)

Vi inser då att

”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)

hocken

Den katolske prästen och teologen och experten på pingströrelse och karismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan Peter Hocken kommenterar denna text av påve Johannes Paulus II i en artikel i tidskriften Keryx nr 1 2014, Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi. Hocken skriver:

”Det är med andra ord i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan och kommer att rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Min poäng är att denna rening – vad gäller teologin – grundläggande är en rening från ideologi. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.”

Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. I detta ideologiska krig har påvedömet blivit ett hinder istället för en hjälp till kristen enhet. Johannes Paulus II medgav detta i slutet på Ut Unum Sint och inbjöd därför ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (Ut Unum Sint p96).

Publicerat i Church, prästämbetet, Uncategorized | Märkt , , , | 1 kommentar

Påven om julen: ”Han som föddes i krubban kräver en konkret tro, som består av tillbedjan och välgörenhet, inte tomma ord och ytlighet”

Jag vill fokusera på en predikan och två muntliga tal som påven hållit denna jul,

Olika till sin karaktär håller de ändå ihop och fokuserar på att låta tron ta konkretion i våra liv och bära frukt i omvändelse och goda gärningar.

—————————————

PREDIKAN PÅ JULNATTEN

Först [julnattspredikan i Peterskyrkan] som fokuserar på det nyfödda barnet i krubban ur tre aspekter, närhet, fattigdom och gripbarhet. Vi vet mycket om julen, fokuserar på julstök och yttre traditioner, men vi glömmer lätt dess verkliga innebörd. Likgiltigheten som skapas av vår giriga brådska att äga och konsumera. Påven vill ta oss med till krubban där Kristus föds för att upptäcka hans närhet till oss.

Han kommer för att röra vid våra hjärtan och berätta för oss att endast kärlek är den kraft som förändrar historiens gång. Påven påminner om att Jesus föddes fattig, levde fattig och dog fattig, för vår skull. Från krubban till korset var hans kärlek till oss alltid gripbar, konkret. Från födseln till döden omfamnade snickarens son det sträva träet, vår existens hårdhet. Han älskade oss inte bara i ord, men med fullkomligt allvar!

Följaktligen nöjer sig inte Jesus med yttre sken. Han som tog på sig vårt kött vill ha mer än bara goda avsikter. Han som föddes i krubban kräver en konkret tro, som består av tillbedjan och välgörenhet, inte tomma ord och ytlighet,

——————————————–

PÅVENS JULTAL TILL KURIAN

Det andra är påvens årliga [jultal till den romerska kurian]. Temat är inte att i berömmande ordalag beskriva alla bra saker som hänt i kyrkan under året, tvärtom handlar det om att gå på djupet med samvetsrannsakan och ånger och fokusera på förbättringsutrymmet. I den andan har påven hållit sina jultal från första början, så kardinalerna är vana vid det. T,ex, 2014 varnade han kuriakardinalerna för andlig alzheimer. Detta handlar om kyrkan (och dess funktionärers) inre omvändelseprocess som är en nödvändig följd av överlåtelsen till Kristus och måste pågå hela tiden. Den som tror att han gör allt rätt själv, och att alla problem beror på andras fel får verkligen inget vatten på sin kvarn här.

Årets jultal är som en ignatiansk meditation över hur vi kan bedra oss själva, och de mest fromma avsikter kan vändas i sin motsats om vi inte bemödar oss om självkännedom.. Läs meditativt, sakta, och tänk inte att det bara gäller andra och inte dig själv.

Några citat:
”To be converted is to learn ever anew how to take the Gospel message seriously and to put it into practice in our lives. It is not simply about avoiding evil but doing all the good that we can. That is what it means to be converted. Where the Gospel is concerned, we are always like children needing to learn. The illusion that we have learned everything makes us fall into spiritual pride……

The true problem, however, and it is one that we often overlook, is that conversion does not only make us aware of evil so that we can choose the good; it also forces evil to change its tactics, to become more insidious, to find new disguises that will be hard for us to see through. The battle is real. The tempter keeps coming back, disguised, but he comes back……

One of the most helpful virtues to practice in this regard is the virtue of vigilance. Jesus uses a striking example to illustrate the need for vigilance, attentiveness to ourselves and to the Church. He tells us: “When the unclean spirit has gone out of a person, it wanders through waterless regions looking for a resting place, but not finding any, it says, ‘I will return to my house from which I came’. When it comes, it finds it swept and put in order. Then it goes and brings seven other spirits more evil than itself, and they enter and live there; and the last state of that person is worse than the first” (Lk 11:24-26). Our initial conversion follows a certain pattern: the evil that we acknowledge and try to uproot from our lives does indeed leave us, but we would be naïve to think that it will long be gone. In short order, it comes back under a new guise. Before, it appeared rough and violent, now it shows up as elegant and refined. We need to realize that and once again to unmask it. Let me put it this way: they are “elegant demons”: they enter smoothly, without our even being conscious of them. Only the daily practice of the examination of conscience can enable us to be aware of them. Hence the importance of the examination of conscience, to keep watch over our house.”

Påven tillhör ju själv Jesuitorden och är väl bevandrad i Ignatiansk spiritualitet. Ignatius av Loyola ger i sina Andliga övningar några grundprinciper för hur de olika inre andliga rörelserna i själen förhåller sig:

Hos dem som går från det goda till det bättre berör den gode anden själen milt, lätt och mjukt, likt en vattendroppe som tränger in i en svamp. Den onde berör skarpt, ljudligt och oroligt, som när vattendroppen faller på en sten.

Hos dem som går från det onda till det sämre berör de ovan nämnda andarna på motsatt sätt. Orsaken är att de nämnda änglarna förhåller sig antingen på olikartat eller likartat sätt i förhållande till själens disposition. När själens disposition är olikartad går de in märkbart med buller och bång. När den liknar går de in tyst som i sitt eget hus med öppen dörr.

[Ignatius av Loyola Andliga övningar p 335, översättning av Fredrik Heiding S.J. Artos förlag]

——————–

URBI ET ORBI

Det tredje är [Urbi et Orbi-talet på Juldagen] som rikar sig utåt till hela världen, Där nämner han de konflikter och plågor mänskligheten är mitt uppe i, krig fattigdom, miljöförstöring, människohandel, förtryck. Återigen är utgångspunkten barnet i krubban:

”Jesus är född i kylan, fattig bland de fattiga. Eftersom han är i behov av allt, knackar han på dörren till våra hjärtan för värme och skydd… Låt oss fly från bruset som bedövar hjärtat och leder oss att förbereda pynt och presenter snarare än att begrunda själva händelsen: Guds Son, född för oss. Jesus Kristus är även fredens väg. Han har möjliggjort övergången till en öppen värld, som är fri att leva i broderskap och fred. Låt oss följa denna väg! Men för att göra det, för att kunna följa Jesus måste vi befria oss från de bördor som hindrar och blockerar oss.”

Men trots denna möjlighet fortsätter iskallt alla konflikter och grymheter. ”Något blockerar ingången till fredens väg. Vi måste verkligen med sorg konstatera att även medan Fredsfursten är oss given, fortsätter krigets iskalla vindar att slå mot mänskligheten.

Men vi får inte ge upp. Vi måste nämna alla grymheter vid namn. Påven nämner ett antal av de mestorologa och osäkra krigs- och hungersituationer på jorden:

Ukraina. ”Må Herren förbereda oss att hjälpa dem som lider genom konkreta solidaritetshandlingar och upplysa sinnena hos dem som har makten att tysta vapnen.”

Syrien, fortfarande plågat av en konflikt som har hamnat i bakgrunden, men som inte är över.

Det Heliga landet, där våld och sammandrabbningar har ökat under de senaste månaderna, med döda och skadade. ”Låt oss be Herren att man där, i landet där han föddes, återupptar dialogen och sökandet efter ömsesidigt förtroende mellan israeler och palestinier.

De kristna gemenskaperna i hela Mellanöstern: Låt oss be för ”att man i vart och ett av dessa länder kan uppleva skönheten i broderlig samlevnad mellan människor av olika tro.”

Libanon. ”Må Kristusbarnet hjälpa så att det äntligen kan återhämta sig med hjälp av det internationella samfundet och med styrkan från broderskap och solidaritet.

Jemen.

Myanmar

Iran – ett slut på all blodsutgjutelse.

Amerikanska kontinenten: ”Må Jesusbarnet påverka de politiska myndigheterna och alla människor av god vilja att försöka lugna de politiska och sociala spänningar som olika länder upplever, jag tänker särskilt på Haitis folk som har lidit sedan en lång tid.

Hungerkatastrofer. ”Denna dag, då det är trevligt att samlas runt ett dukat bord, låt oss inte vända blicken från Betlehem, som betyder ”brödets hus”, och låt oss tänka alla dem, särskilt barnen, som lider av hunger medan enorma mängder av livsmedel dagligen slösas bort och pengar spenderas på vapen. Kriget i Ukraina har förvärrat situationen, vilket gör att hela befolkningar riskerar svälta, särskilt i Afghanistan och på Afrikas horn.”

Sahel (Afrika söder om Sahara): Må kristi ljus lysa upp denna region där fredlig samexistens mellan folk och traditioner slits sönder av konflikter och våld.

Påven nämner också familjer som upplever stora svårigheter och de som i denna tid av ekonomisk kris kämpar på grund av arbetslöshet och bristande livsförnödenheter, de många flyktingar och fördrivna som knackar på vår dörr i sökandet efter trygghet, värme och mat.

Påven avslutar:

”Kära bröder och systrar, idag som då kommer Jesus, det sanna ljuset, till en värld som är sjuk av likgiltighet – en värld som inte tar emot (jfr Joh 1:11) utan tvärtom stöter bort honom, som händer många främlingar, eller ignorerar honom som vi alltför ofta gör med de fattiga. Låt oss idag inte glömma de många flyktingar och fördrivna som knackar på vår dörr i sökandet efter trygghet, värme och mat. Låt oss inte glömma de marginaliserade, ensamma personer, föräldralösa barn och de äldre som riskerar att bli utsorterade och intagna som vi bara ser på för deras misstag och inte som människor.

Betlehem visar oss Guds enkelhet, inte för lärda och kloka utan för dem som har ett rent och öppet hjärta (jfr Matt 11:25). Låt oss, som herdarna, utan att tveka låta oss förundras av den ofattbara händelsen att Gud blev människa för vår frälsning. Han som är källan till all godhet blir fattig och ber för vår stackars mänsklighet. Låt oss röras av Guds kärlek och följa Jesus, som tog av sig sin härlighet för att ge oss del i hans fullhet.”

Vi kan värja oss mot allt elände och hålla det ifrån oss genom at betrakta avslutnmingen på Urbi et Orbi-talet som sockersött och vackert. Ja ja, det är alltid bra att räcka ut en hjälpande hand, det finns säker många som vill det, bara jag slipper. Men utifrån vad som sagt ovan om att ta julen på allvar och om självrannsakan och omvändelse, så är det absolut inte så det skall uppfattas. Det är riktat till politiker och världsledare, och till var och en av oss. Det är ett allvarligt budskap, och det finns alltid möjligheter att agera för en bättre värld utifrån den maktposition som givits oss, i det stora och i det lilla. Det största hindret är våra egna låsta hjärtan.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , | 1 kommentar

Det finns inga enkla tekniska lösningar på internets problem med hatretorik och faktaresistens, det handlar om att återupprätta ett sönderrivet samhällskontrakt och att människor tar ansvar för sitt sociala beteende.

Håkan Lindgren skriver utmärkt idag i SvD om problemet med internet, hatretorik och faktaresistens. Han konstaterar att det inte är tekniken det är fel på, utan det är människan som behöver ta ansvar för sitt sociala beteende och att det finns ett sönderrivet samhällskontrakt som behöver återupprättas.

Människor har alltid haft en benägenhet till vidrigt socialt beteende. Lindgren beskriver: ”Det är människans sociala förmåga som gör att hon snabbt kan bilda en mobb, det är den som gör att vi avläser vilka åsikter som är korrekta för tillfället och anpassar oss till dem, det är den som gör att nätopinioner kan få en fruktansvärd kraft. Människor är imponerande bra på att samarbeta om de kan peka ut en yttre fiende, verklig eller inbillad. Samtidigt är det vår sociala förmåga som vitaliserar det offentliga samtalet. Frivilliga ukrainahjälpare hittar varandra på Facebook; å andra sidan gör frivilliga pedofiljägare samma sak.”

Floden av vidriga åsikter på internet betraktas som ett faktum som inte behöver förklaras. Det anses självklart att en stor del av medborgarna inte är tillräkneliga – hot, faktaresistens och konspirationsteorier är allt man kan vänta sig av dem.

Men frågar sog Lindgren, ”varför har det blivit normalt att människor inte längre kan tillåtas tala öppet på nätet, eftersom de är så fyllda av ilska att de kommer att förgifta varje diskussionsforum? Här finns en story som borde få sociologer och journalister att komma springande?” Den försurade tonen är något att ta på allvar, någotsom borde engagera nästa generations Freud, Marx eller Foucault. Men istället för analys sker en reflexmässig cancellering sådana dsom kan stötas ut från den mänskliga gemenskapen.utstötning av dem med de vidriga åsikterna, menar Lindgren.

Det finns alltid ett behov hos dem som själv är osäkra på sin plats och inte litar på rättsstaten att utse syndabockar som kan dömas ut från den mänskliga gemenskapen. De attityder som kan iakttas på siter som Dumpen (lägger ut namn och bild på pedofiler), eller hos Cissi Wallins numera nedlagda Gardet, är inte ett nätproblem, de är symptom på ett sönderrivet samhällskontrakt, menar Håkan Lindgren.

Lindgren sammanfattar: ”Lösningen på nätets problem är inte teknisk, utan social. I en välmående, välutbildad och optimistisk befolkning kommer marknaden för hat och konspirationsteorier inte att vara så stor att den utgör ett hot. Bara ett rättvisare samhälle kan ge oss det fria och kreativa internet vi en gång utlovade

Jag tycker Håkan Lindgrens artikel säger något mycket viktigt i det han sätter fokus på människan som ansvarstagande och social varelse, inte på att det är ett radikalt nytt beteende som uppstått på grund av internet som teknisk plattform.

Publicerat i Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

”I denna mörka tid lyser Kristi ljus” – Predikan av Msgr Miroslaw Dudek, 2 söndagen i advent

Katolska domkyrkan Stockholm
Texter: Jes 11:1-10, Matt 3:1-12

Advent betyder längtan och förväntan och en förberedelse för Herrens ankomst. Det är däremot inte så lätt att uppamma detta. Vi blir nertryckta av mörkret omkring oss. Jag menar inte att solen gömmer sig för oss under denna årstid. Otaliga svårigheter och problem omgärdar oss. Värst av allt är det mörker som lagt sig över Ukraina. Ett krig mitt i Europa. Dårar sprider mörker genom att bomba hem och hus, skolor och sjukhus. Kvinnor och barn dödas, män torteras. Miljoner människor på flykt. Ett modigt folk försvarar sin frihet till ett oerhört högt pris. Det hela är tragiskt. Maktfullkomlighet vill förstöra, förinta och döda. Det är omänskligt, barbariskt. Alla berörs vi av detta på olika sätt. Därtill kommer det vi kan kalla för klimatkris, inflation, kyrkokris, pandemier, kriminalitet osv. osv. Mörker..

Vi har tänt det andra adventsljuset. Ett hoppets ljus. I denna mörka tid lyser Kristi ljus, bekänner vi.
Var det bättre på Jesu tid? Knappast. Han levde också i ett ockuperat land, med allt vad det innebar. Visst var det lite mer småskaligt i jämförelse med vår värld, men ändå. Världen har inte alls blivit bättre, snarare mycket sämre. Men Kristus valde att komma till just denna värld inte till någon annan. Han valde att bli en del av denna värld, han valde att bli människa och leva vårt liv med allt vad det innebar, i utsatthet, där sjukdomar härjade, där människor gjorde varandra illa, där lidande och död fanns.

Till denna värld kom han, först som ett litet barn, oskyddat, värnlöst. Han kom för att söka upp oss och föra oss hem till sig. Han valde att bli människa, leva vårt liv med allt vad det innebär. Han ville leva vår svaghet. Han ville dela allt med oss med undantag av det vi kallar för synd. Han kom för att försona, hela, bota. Han kom för att ge oss Guds godhet och barmhärtighet. Men han tvingade sig aldrig på. Där fanns de som tog emot, och där fanns de som inte tog emot honom. Kärleken är sådan att den inte tvingar sig på. Den inbjuder och erbjuder – ta emot – tro; Gud vill dig väl, Gud vill allt det goda som kommer från honom att det också får landa i din själ och ditt liv. Du är välkommen att ta emot.

Kära bröder och systrar. De texter vi fick höra i läsningar och evangelium vill tala om de gåvor Gud vill ge. Idag fick vi möta profeten Jesaja och Johannes döparen. Var och en av dem talar om advent som Guds ankomst till oss. Jesaja talar om hoppet om en bättre värld. Han väcker oss till en längtan efter Guds värld, eller Guds rike. Johannes döparen fyller i och säger det behövs en förändring för att kunna ta emot, det behövs en omvändelse. Det behövs att vi vågar besöka vår egen inre öken med alla dess demoner, och göra oss av med dem genom omvändelse och bikt.

Alla dessa demoner, som heter girighet, avundsjuka eller våldsamhet, onda ord, likgiltighet, andlig letargi, brist på längtan efter Gud. Och i stället bli lyssnande och lyhörda för vad Gud vill ge oss. Världen omkring oss är som den är, med många problem, mycken oro och rädsla och turbulens. Varifrån kommer hoppet, när man fastnat i ett hopplöst läge? Varifrån kommer trösten, när det hela går för långt? Varifrån få krafter att resa sig upp igen och tro på att det faktiskt går att smida svärd till plogbillar för att tala Jesajas symboliska språk?

När vi ställer sådana frågor, märker vi att vi att vårt liv, jämt och ständigt behöver genomlysas av Guds nåd. Finns det inte bakom allt vårt yttre, bakom våra många cirkuskonster, ändå en längtan efter Gud, efter någon som just skänker ljus i bedrövelsen, eller mening i det som synes meningslöst, ett hopp trots allt. Längtan efter Gud, efter Guds ankomst till vårt liv, denna längtan behöver få liv igen.

Profeten Jesaja förkunnar att Gud kan föda nytt liv ur död. Liksom ur en avhuggen trädstam föds nytt liv. Gud skall öppna en ny framtid, säger Jesaja. Han skall skipa lag och rätt, med rättvisa skall han komma. När Gud får en plats i människornas hjärtan och i deras liv, då blir något litet av paradiset synligt. Då skall vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar och kalvar och unga lejon och gödboskap skall samsas ihop osv. Nej det handlar inte om en djurpark – utan det handlar om människor som lärt känna Guds vilja och därför förstått att vi kan leva tillsammans i enhet och samförstånd, fast vi är så olika, även om den ene är mer som en varg och den andre mer som ett lamm.

Men är detta bara en dröm, en vild dröm? Illusion? Nej, jag tror att när Gud får råda i våra hjärtan, då uppstår frid och fred, då viker rädslan, då förenas motsatserna i fredlig samexistens. Ja, så tänker Jesaja. En erfarenhet från vårt eget liv är väl detta: När vi möter godhet från vår omgivning väcker det också godhet i vår egen själ. Goda och sanna ord skänker mening och tröst och ljus. Det är kanske inte ett paradis, men lite grand i alla fall. Vi blir upplyfta, får hopp och mod och vill dela med oss av godhetens sakrament.

I Jesus ser vi att denna dröm har gått i uppfyllelse. Han är Guds ankomst till oss. Han är Guds närhet och Guds kärlek och Guds sanning och Guds rättvisa. Den som lär känna honom börjar sträva efter att försöka följa honom i sin vardag. Det går att smida svärd till plogbillar och spjut till vingårdsknivar. Men det förutsätter att man lämnar ifrån sig sin dårskap och sitt onda jag. Man måste sluta att uppträda som varg.

Det behövs en omvändelse som Johannes döparen förkunnar. Han fjäskar inte, han är inte alls försiktig i sina ordval, han är radikal, kompromisslös, stark, och utmanande. Så var hamnar vi till sist? Kanske ändå i en fråga: Vad behöver förändras eller fördjupas i mitt liv? Så att något av Guds rike blir synligt lite mer även hos mig, fr.a. i mina relationer till andra, i min relation till Gud. Genom bön och stillhet. Hur kan hoppet som kommer från Gud förankras ytterligare i mitt liv? Hur kan Kristi ljus, som vittnar om kärlek om godhet och rättvisa och sanning också få genomlysa mitt fattiga liv? Ta emot Guds nåd och Guds godhet och dela med dig. Så börjar ditt ljus lysa i kraft av Kristi ljus. Kanske är det en bra idé att någon gång äntligen besöka biktstolen. Gud väntar på dig. Gud väntar på mig. Han vill ge mig förlåtelse och försoning. I denna mörka tid lyser Kristi ljus.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Den synodala processen: Vill vi vara konstruktiva i vår kritik måste vi höja oss över kulturkriget.

Det finns en klyfta mellan å ena sidan dem som med ansvar och engagemang lever med i och bidrar till den synodala process som påve Franciskus initierat och å andr sidan dem som med lika stort engagemang hävdar att det är deras ansvar som kyrkomedlemmar att med alla medel sätta stopp för denna galenskap. Däremellan finns säkert alla schatteringar t.ex. att av lättja inte engagera sig eller att av passiv konservatism tänka att det är bra som det är.

De som vill sätta stopp för galenskapen är de som menar att detta är en styrd process av liberalteologer för att stöpa om hela kyrkan till ett modernistiskt projekt. Det är en kritik som träffar även påven, antingen är han fullt medveten om vad han håller på med, eller blåögd och förstår inte vad han givit sig in i.
Sedan finns de progressivister som är mer rotade i det moderna projektet än i kyrkan, vars tradition man är skeptisk till och kritiserar dem som hävdar traditionen som mossiga oempatiska bakåtsträvare.

När vi som är engagerade i Karismatiska förnyelsen säger att vi självklart stödjer ett projekt som är intitierat av påve och biskopar vars grund är att lyssna till den Helige Ande och ställer oss till förfogande för detta, så avfärdar kritikerna detta att referera till den helige Ande ett lättfärdigt sätt att rättfärdiggöra det hela och undvika kritik. Jag skrev i sista nyhetsbrevet om den Kartismatiska förnyelsen och den Synodala processen.

En av de företeelser som det blivit mest splittring kring är Tysklands synodala väg som bejublats mycket av reforkatoliker för att man föreslår kursändring i många stora frågor som samkönade äktenskap, kvinnliga präster m.m. och som av samma anledning lika mycket framkallat avsky och fasa från andra katolska grupper. Även påven själv har vid fler tillfällen framfört kritik och kommit med vägledning. Han har dock inte, som många skulle önska, stoppat processen så länge den pågår. Tyska synodala vägen startade som ett lokalkyrkligt projekt långt innan påven satte igång den världsvida synodala processen, som en reaktion på de många sexövergreppskandalerna som krävde en handlingsplan. I slutändan kommer bidraget från Tyskland naturligt att tillföras den globala processen.

Det är bra med en sund skepsis när något nytt prövas, så måste det också vara med den synodala processen. Konstruktiv kritik måste lyssnas till och integreras i processen. Det är tror jag en av anledningarna till att påven låtit förlänga den synodala processen med ett år och infogat ytterligare en session av biskopssynoden 2024 för att man skall ha god tid på sig att begrunda och utvärdera.

Det är också viktigt att hela kyrkan kan vara delaktig i processen och bidrar, men då gäller det att vi inte binder upp det hela i ett kulturkrig där vi gräver ner oss i skyttegravar vid fronten och inte kommer någon vart. Vi måste upp ur skyttegravarna, möta varandra, lyssna, samtala, be om den helige Andes ledning.

Jag vill här uppmärksamma ett par artiklar jag läst som jag tycker är konstrtuktiva kritiska bidrag.

Den första är av Gavin Ashenden: Synodality – an exercise in misreading St John Henry Newman and ‘Lumen gentium’ i Catholic Herald 16 nov 2022

Han betonar att den synodala processen inte får bli en pseudodemokratisk process och att vox populi inte är samma som vox fidei. Han refererar till Lumen gentium (LG) och sensum fidelium (de troendes övernaturliga trosmedvetande) och att det finns en risk att den synodala processen ersätter detta med en psudodemokratisk process.

”LG is directing the attention of the Church to the gifts of the Holy Spirit as they are distributed amongst the people of God. The claim that the people of God cannot err is constrained by two qualifications. The first is that this is exercised within the constraints of “supernatural discernment”, while at the same time insisting that the proof that they do not err is that they “adhere unwaveringly to the faith given once and for all to the saints”(113). And there is a further qualification which is that the exercise of pneumatic giftedness or authenticity is not to be taken at face value. It is noted instead that “judgment as to their genuinity (sic) and proper use belongs to those who are appointed leaders in the Church…test all things and hold fast to that which is good(116)”.

Ashenden Synodality – an excercise….

Ashenden refererar också till Internationella teologkommissionen:

“The first and most fundamental disposition is active anticipation in the life of the Church. Formal membership of the Church is not enough….it presumes an acceptance of the Church’s teaching of faith and morals, a willingness to follow the commands of God, and courage to correct one’s brothers and sisters…the subjects of the sensus fidei are members of the Church who participate in the life of the Church.”

Sensus Fidei in the life of the Church, Internationella teologkommissionen 2014

Det vill säga, stundom kan Guds folk, både lekfolk och vigda ha en bättre intuitiv känsla för tron än teologer då man vittnar om tron i enlighet med evangeliet. Detta är dock inte en demokratisk process, där kyrkan genom enkäter till kyrkomedlemmarna undersöker vilka läror som skall behållas eller förkastas. Istället rör det sig om en komplex urskiljningsprocess där biskopar i samråd med de troende gemensamt kommer fram till samma slutsats.

Den andra artikeln är av George Weigel publicerad på National Catholic Registers blogg: Diminished Bishops, the New Ultramontanism and the Synodal Process

Han menar att den starka betoningen av lekmännen i den synodala processen där påven pekar med hela handen och säger hur det skall vara riskerar att köra över biskoparna och bereda vägen för en ny ultramontanism. Låt mig redogöra för hur han resonerar:

På grund av det Fransk-tyska kriget fick Första Vatikankonciliet (VCI) avslutas i förtid i oktober 1870. Innan detta hade man hunnit med att definiera och avgränsa påvens universella jurisdiktion. Detta innebar att påvens makt över kyrkan fastslogs i det politiska läge som var som en markering mot de dåtida nationalstaternas anspråk på jurisdiktion över kyrkan, samtidigt som man fastslog under vilka precisa omständigheter detta gällde, nämligen i frågor som rör tro och moral då han specifikt åberopar denna rätt (Ex cathedra). Konciliet hann utveckla en starkt teologi om påvedömet, men hann inte utveckla motsvarande teologi om biskoparna. På så sätt uppstod en obalans mellan VCI och VCII.

Andra Vatikankonciliet (VCII) återställde balansen i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium (LG). Där fastslogs att kyrkans biskopar är direkta arvtagare till apostlarna. Biskopskollegiet är ett direkt nutida uttryck för det biskopskollegium som beskrivs i Apg 15, och detta kollegium, med sitt överhuvud, biskopen av Rom, är ”bärare av den högsta och fulla myndigheten över hela Kyrkan” (LG, 22).

Weigel frågar sig nu om inte den auktoritet åt biskopskollegiet som VCII formulerade undermineras av att man nu plötsligt skall lyssna till lekmännen som påven sagt. Han beskriver en situation där biskoparna agerar som sekreterare med uppgift att föra anteckningar om vad lekmännen tycker och rapportera till Rom. ”That is, the bishops are note-takers, not teachers; recording secretaries, not guarantors of orthodoxy; messenger boys, not apostolic leaders.” Weigel beskriver det som en ny form av extrem ultramontanism – ”a form of papal autocracy that might make Blessed Pius IX blush”.

Jag tänker att om det är så biskoparna uppfattar sin roll i den synodala processen (vilket jag inte tror) så innebär det att de totalt abdikerat från sina ämbetsroller.

Det finns olika maktcentra, och ser man på detta som ett rent sekulärt maktspel så skulle det inte fungera bra, och det har det under många skeden i historien heller inte gjort.

  • Påven
  • Biskoparna
  • Gudsfolket

Alla dessa har genom dopet den grundläggande tillhörigheten till Kyrkan och är utrustade med andliga nådegåvor och är kallade att aktivt delta i Kyrkans evangelisation. De tillhör alla kyrkans grundläggande gemenskap runt Jesus Kristus. Påve och biskopar har dessutom särskilda uppdrag i kyrkan som jordisk korporation som rör förvaltning av sakrament och lära.

Om balansen mellan de olika skall fungera och bära frukt, så måste det bygga på samarbete och lyhördhet för den helige Ande, inte på mänskliga maktambitioner. Det är så jag förstår att påve Franciskus önskar sig det hela. Han vill ha alla med sig.

Jag kan ändå tycka det ligger något i Weigels analys att biskoparnas roll kommer i skymundan. Men det beror i så fall inte på att påve Franciskus är maktfullkomlig, utan på att biskoparna inte till fullo går in i den apostoliska auktoritet de har i uppdrag att utöva, antingen för att de lever kvar i en gammal modell där de är överdrivet underdåniga Rom och har inte tagit till sig den nya synodala kollegialitet som påve Franciskus från sin första dag som påve så tydligt signalerat. Eller också för att de solar sig i glansen av en världslig makt och prakt som de är rädda att mista.

Skall den synodala processen verkligen lyckas enligt påve Franciskus intetioner krävs det särskilt nu då vi går in i den kontinentala fasen att biskoparna verkligen fullt ut axlar sin apostoliska auktoritet och inte ser lekmännen som konkurrenter om sin makt, men som likvärdiga bröder och systrar i tron att lyssna till, ha dialog med, urskilja, vägleda och förmana till gagn för hela kyrkan och för evangelisationen.

————
* Synodalitet (=medvandring) har varit ett begrepp som gått som en röd linje i diskussionerna om kyrkans väsen efter VCII. Först handlade det om biskoparnas synodalitet som motvikt mot påvlig autokrati, nu har begreppet mera och mera kommit att handla om vad det var från början i Apostlagärningarnas kyrka: Alla döptas medvandring i att vara kyrka och vittna om evangeliet. [Här listas tidigare artiklar på min blogg om synodalitet.]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar