Kristen tro inte en ideologi eller något vi hittat på utan något som kommit till oss. Dialog med det sekulära samhället kräver att vi utgår från grunden.

I vårt samhälle är kunskapen om kristen tro ytlig och vrångbilder omfattas ofta med större iver än önskan att förstå och utforska. Sekulariseringen har gjort sitt, men det handlar också om att vi kristna är splittrade och blivit självtillräckliga och ser oss själva/vårt eget samfund som normen genom vilket alla andra skall bedömas. Vår teologi och lära förfaller till ideologi vilket framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik som demoniserar motståndarna. [Se min tidigare text Enhet med eller under påven.]  [Läs också Sofia Lilly Jönssons blogginlägg där hon försöker kategorisera några ideologiska riktningar inom kristendomen.]

Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. För en utomstående betraktare framstår kristendomen därför lätt som en samling inbördes konkurrerande ideologier uppblandat med vissa trosföreställningar som tolkas på varierande sätt. Skall vi kristna kunna föra en dialog med det sekulariserade samhället, så förstår alla att det blir svårt om vi utgår från en sådan kakafoni.

Detta är mer än ett filosofiskt problem utan får direkta praktiska konsekvenser t.ex. för asylsökande som konverterat till kristen tro och som förföljs i sina hemländer. Migrationsverkets bedömning av sådana ärenden lämnar mycket övrigt att önska. Ledare för Sveriges kyrkor och samfund tog upp frågan i en debattartikel i DN i veckan. Det finns systematiska brister. Man pekar på brist på förståelse av konversionens natur. Migrationsverket verkar ha en syn på religion som något man väljer i en jämförelse mellan olika alternativ. ”Men”, skriver man ”religionssociologisk forskning visar att det som drar människor till kristen tro och kristna församlingar oftare är relationer. Religiös tro är ett sammansatt fenomen av inre övertygelse och synlig praxis. Den uttrycks i riter och manifesteras i gemenskap.” Man tar också upp att intyg från präster och pastorer som följt personerna under åratal väger lätt jämfört med korta handläggarintervjuer och att man har en lättvindig syn på att man kan dölja sin tro om man blir förföljd i hemlandet.

Kyrkoledarna skiljer inte på samfund och samfund utan utgår från det universella i den kristna tron och som utgör grunden för förståelse av konversionen/omvändelsen.

Mitt Rike är inte av denna världen”, sade Jesus, och i den berömda bibeltexten där frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren sade han ”ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Matt 22:21) och lade så grunden till den kristna tanken att skilja på kyrka och stat.

Det fanns en tid då kristendomen var statsreligion, det hade sina avigsidor med maktmissbruk och tynande vitalitet, men nu är vi tillbaka i samma läge som under kyrkans första tid. Kristendomen blir ett alltmer främmande element i den tongivande kulturen eller bevaras endast som en ytlig fernissa. Därför är det lätt att förstå sekulära tjänstemäns svårigheter att utvärdera kristen omvändelse.

Joel Halldorf är också klar över att man måste utgå från det universella när han på ett förtjänstfullt inlett en debatt om kristen tro och liberalism och pekar på kristendomen som en faktor att räkna med i samhället. Frikyrkorna var med och byggde upp vårt demokratiska samhälle och kristendomen tillhandahåller små vardagsnära gemenskaperna som skapar sammanhang och gemenskap, något som det är brist på i vårt extremt individcentrerade samhälle. Joels bok GUD – ÅTERKOMSTEN har satt igång en diskussion där främst skribenter inom den liberala sekulära pressen tagit upp tråden. Man närmar sig ämnet med visst intresse, dock med misstänksamhet. Vad vill pingstvännen Joel Halldorf nu pracka på oss som vi inte redan har i vår liberala ideologi? [Läs Joel Halldorfs mycket välskrivna slutreplik i Expressen]

Joel använder den kristna trosbekännelsen, som i urkyrkan kallades symbolum och som är den gemensamma nämnaren som alla kristna känner igen sig i, när han förklarar sin tro.

Något väsentligt som inte bara handlar om affektionsvärden utan om sådant som är avgörande för vår kulturs överlevnad håller på att gå förlorat då det kristna arvet utmönstras ur vår kultur. Liberalismen som gängse statsbärande ideologi står inte på egna ben, då de stödstrukturer som kristendomen utgjort rycks undan så brakar hela huset. Liberalismen är oförmögen att möta de utmaningar såsom rovdriften på vår jord, girighet som riskerar att underminera hela det ekonomiska systemet, organiserad brottslighet samt medelklassens krav på enkla lösningar som göder den nya nationalpopulismen. [Läs denna artikel av Margit Richert.] [Läs också vad påve Benedictus XVI sade till katolikerna samlade i Hyde Park under hans London-besök 2010.]

ratzingerintroJoseph Ratzinger (påve em Benedictus XVI) är tveklöst en av vår tids största teologer. Hans klassiker Einfuhrung in das Christentums skrevs 1968. Det är en reflektion över symbolum, den kristna trosbekännelsen. Som av en händelse kom den ut på svenska just nyligen, och kan läsas som en fördjupning av den aktuella debatten utifrån kristet perspektiv. INTRODUKTION TILL KRISTENDOMEN – FÖRELÄSNINGAR ÖVER DEN APOSTOLISKA TROSBEKÄNNELSEN, Veritas förlag.

Boken innehåller också en översättning av förordet till den upplaga som kom ut år 2000 där Ratzinger kommenterar och beskriver utveckling i samhället och inom kyrkan från 1800-talet och fram till nu som lett fram till de samhällsproblem vi ser idag.

Många har kanske bilden av Ratzinger som en konservativ katolsk traditionalist, konservativa grupper försöker utnyttja honom så, men den bilden stämmer inte alls när man sätter sig in i hans tänkande. Han framhäver den kristna trons universalitet, huvudfokus ligger inte på att försvara enskildheter i katolicismen, inte heller att kritisera andra kristna, utan han ser till helheten, sambanden.

Kritisk är han däremot till den utveckling inom kristendomen som skett under 1900-talet där tron på Gud som ett personligt väsen som möter människan och tron på Kristus dubbla natur, sann Gud och sann människa undan för undan urholkats till förmån för ett materialistiskt helt och inomvärldsligt perspektiv.

När man uteslutit Gud går livet till en början vidare som om ingenting hänt, skriver Ratzinger. Livets grundstrukturer finns fortfarande kvar, trots att de inte längre vilar på fast mark. Men med tiden framstår människan mer och mer som ett objekt för sig själv. Ratzinger lyfter fram som exempel hur vetenskapen behandlar det mänskliga livet. Knappt någon reagerar längre på att vetenskapen odlar fram embryon för att få tillgång till forskningsmaterial. Allt har ju ädla syften och kan förbättra människors livskvalitet. Men om människan bara är ett objekt för sig själv vad skall då människan tänka om människan? Hur ska människorna förhålla sig till varandra om de inte längre förmår se ett gudomligt mysterium i den andra, utan bara ett resultat av vad hon själv gjort, frågar sig Ratzinger.

Jag tänker att känslan för moral försvinner mer och mer och i takt med den känslan för medmänniskan. Man talar ofta om värdesystem, och har oegentligheter inträffat i någon institution talas om att man måste ha mera ”värdegrundsarbete”, vilket ofta klingar ihåligt som en omskrivning av att man tekniskt måste få till en ersättning för den bristande moraliska kompassen. Leszek Kolakowski har visat hur våra värdesystem inte längre har någon grund om vi utesluter Gud.

Ratzinger skriver:

”Om världen och människan inte har sitt ursprung i ett skapande förnuft som bär på sina egna inre måttstockar och som har nedlagt dessa i människan, då styrs i slutändan människans handlande bara av vissa trafikregler som antingen kan antas eller förkastas beroende på hur användbara de är. Det återstår då bara att göra en konsekvenskalkyl, vilket kallas för teleologisk etik eller konsekventialism. ”

Att dryfta frågan om värdesystem står högst på dagordningen när det gäller att hantera de utmaningar världen står inför idag. Här har kristendomen mycket att erbjuda. Ratzinger skriver:

”När vi tror på logos, att ordet var i begynnelsen, betyder det även att vi tolkar ett värdesystem som ett ‘an-svar’, ett svar på ordet, vilket skänker våra värdesystem rationalitet och en grundläggande inriktning. Hit hör även uppdraget att tillsammans med alla människor vars förnuft styr deras uppriktiga sökande och tillsammans med mänsklighetens stora religioner, försöka finna en gemensam förståelse för vad ansvar innebär.

För den kristna gudsbilden är alltså ordet logos – ordet som står i begynnelsen, det skapande förnuftet och kärleken – avgörande och när nu begreppet logos utgör själva kristologins och Kristustrons mittpunkt ser vi än en gång hur tron på Gud och tron på hans Son som blev människa inte går att skilja åt.”

Ratzinger påpekar att det idag i kristenheten finns en vida spridd oro att tron på Kristus gudomlighet skulle fjärma oss från honom och inte minst av hänsyn till andra religioner skulle man vilja tona ner den sidan av tron. Men här handlar det mest om vår egen västerländska oro, menar Ratzinger, sådana saker verkar inte höra hemma i en modern världsbild. En sådan skenbart ödmjuk realism vilar på föreställningen att Gud befinner sig väldigt långt från världen, och därmed går samtidigt Guds närvaro förlorad:

”Om Gud inte finns i Kristus försvinner han i ett oändligt fjärran, och om han inte är en Gud med oss, då är han inget annat än en frånvarande Gud: En Gud som inte kan verka är inte en Gud.

Vad gäller oron att vår tro på att Jesus är Gud skulle rycka honom bort från oss är fallet snarare det omvända: är han bara en människa hör han obönhörligen till det förgångna… Men om Gud verkligen har antagit vår mänskliga natur och därigenom är sann Gud och sann människa i Kristus, då har han såsom människa del i Guds närvaro och omfattar alla tider. Då, och endast då, hör han inte bara till gårdagen, utan är närvarande bland oss, vår samtida idag.”

Ratzinger konkluderar:

”Om kristologin ska kunna förnyas – detta är jag fast övertygad om – måste den ha modet att se Kristus i hela hans storhet, liknande den dynamiska och enhetliga bild som framträder i de fyra evangelierna.”

Om det handlar om en ung fiskare i Gallileen som heter Petrus eller en lika ung  och engagerad man som vänder om från ett liv i kriminalitet och drogmissbruk och heter Sebastian i Sverige 2018 och som nu ägnar sin kraft åt att förmedla evangeliet, så är det samma möte, samma Ande, samma förvandlande kraft.

———————————–

Symbolum, faktaruta:

Ordet symboloum kommer från symballein, vilket betyder att samlas, att kastas samman. Enligt en antik sedvänja kunde man ha en ring eller en stav eller liten platta som delades i två delar som sedan kunde fogas samman igen såsom ett kännemärke för gäster, budbärare eller avtalsparter. Ägde man en av delarna hade man rätt att motta en viss sak eller bli visad gästfrihet.

Ett symbolum är något som behöver kompletteras av något annat och som då frambringar erkännande och enhet. När vi kallar trosbekännelsen symbolum betyder det något vi kristna har gemensamt. Den gemensamma bekännelsen av tron, fogar oss samman. Den hänvisar alltid till andra människor, till Andens enhet i det enda Ordet. Detta är universellt och går utöver samfundsgränser och sträcker sig över alla tider.

———————————–

Det här inlägget postades i Church, Religion, Samhälle, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s