Ulf Ekmans memoarer, del 2 har just kommit ut på Livets Ords förlag. Del 1 från 2011 skrev jag om här, och del 3 väntas i vår.
Det starkaste intrycket efter genomläsningen är den makalösa förföljelse och förtalskampanj som Livets Ord var utsatt för under 1980-talet. Det handlade om svår mobbing också av barnen, spridande av lögner och även bombdåd. Att detta än idag får leva i skuggan av den etablerade men falska berättelsen om Livets ord som en farlig sekt är gåtfullt.
Boken börjar med Livets Ords församlings grundande 1983 och beskriver de kontroversiella åren fram till början av 1990-talet då församlingen stod under stark press både från resten av kristenheten och från det sekulära samhället. Men det var inte bara en tid av motgång, också en tid av stora framgångar och tillväxt. Församlingen drar till sig människor från alla håll, många tusen har gått igenom bibelskolan, man har startat grundskola och gymnasium och inför 1990-talet står man rustad för ett omfattande missionsarbete i österled, vilket del 3 av memoarerna bl.a. kommer att handla om.
Boken börjar och slutar i Tulsa, Oklahoma, och det är utan tvivel så Ulf hämtade mycket inspiration från USA där han tillbringade ett studieår 1982/83 vid Rhema Bible Training Center. Där träffade han Lester Sumrall som tillsammans med svärfadern Sten Nilsson och pastorn i Södermalmskyrkan Bror Spetz bildade den triad som han betraktar som sina huvudmentorer.
I USA var allt så mycket självklarare än i Sverige när det gällde levande kristen tro. Den våg av karismatisk väckelse som kulminerade på 1970-talet i Sverige och som kom till uttryck i bl.a. i Katarinakonferenserna i Stockholm där personer som Ylva Eggehorn, Helge Fosseus, Lillemor Hallin, Sven Nilsson och Kjell Sjöberg medverkade, började ebba ut, men människor med andlig hunger efter Guds ord och ett fungerande kristet liv fortsatte att samlas i bönegrupper medan det mera offentliga andliga klimatet blev allt frostigare och den kristna tron verkade vara på tillbakagång. Den karismatiska förnyelsen kände inga samfundsgränser och drog till sig människor från alla samfund. Också i Katolska Domkyrkan startade en karismatisk bönegrupp 1977.
Det är i denna situation av andlig snålblåst som Ulf Ekman kommer tillbaka till Sverige och svär i kyrkan genom att bilda en helt ny församling helt utanför de redan etablerade samfundens ramar. Han överskred därmed oskrivna lagar och kom på kant med delar av den etablerade kristenheten.
Litterärt tyckte jag den första boken var mera njutbar och sammanhållen att läsa, denna andra memoarbok faller sönder i två delar, en memoardel där vi får följa med i historien inifrån, hur det faktiskt var, hur man upplevde det, hur man tänkte, och detta är givetvis oerhört intressant. I detta avseende är boken ett ovärderligt tidsdokument som beskriver ett kritiskt och livaktigt skede i svensk kristen 1900-tals-historia.
Detta varvas med apologetik där Ulf utifrån sin kristna tro försvarar Livets Ord och motiverar sina strategiska val. Apologetiken är allmänkristen och inte speciell på något sätt. Den känns lika klassisk som hos CS Lewis eller för den delen höra predikningar av påve Franciskus. Det handlar om en tro på Guds Ord som levande och verksamt här och nu i konfrontation med vad många uppfattade predikades från många predikostolar på den tiden: ett urvattnat liberalteologiskt evangelium. Det har alltid funnits en fara för den kristne att somna, att hjärtat hårdnar och att man mer attraheras av världen än att följa Jesus. Ibland sker detta medan man fortfarande upprätthåller ett yttre sken av fromhet. Man kan läsa ut av det Ulf skriver att hans lidelse hela tiden har varit att återvända till källan, det centrala, en förnyad gemenskap med Jesus Kristus.
Apologetiken handlar också om en öppenhet för den helige Ande och de karismatiska nådegåvorna. På så sätt befinner sig Livets Ord, utan att vara en klassisk pingstförsamling, mitt i den pingstkarismatiska förnyelseströmmen.
Men detta var alldeles för konfrontativt för många kristna. Redan från början sågs den nya församlingen med stor misstänksamhet, samtidigt som många också sökte sig dit, därför att den motsvarade deras önskan om en genuin väckelse. De karismatiska bönegemenskapernas folk som fanns både inom frikyrkligheten och inom de äldre samfunden attraherades av Livets Ord, de som längtade efter något annat än en allmänt modlös och skepticistisk kristendom, som inte förnekade den övernaturkiga dimensionen i den kristna tron och stod fast förankrad i trosbekännelsen men som inte heller nöjde sig med allmän positivsim och känslosvall som det kunde vara i delar av frikyrkligheten. Anledningen att inte så många katoliker anslutit sig är att Karismatiska förnyelsen ända sedan dess begynnelse på 1960-talet accepterats och fått stöd inifrån och bejakats av Katolska kyrkans högsta ledning.
Som karismatisk katolik finner jag Ulf Ekmans förkunnelse om Andens dop och karismatiska nådegåvor helt i den kristna traditionens mitt. Teologin om livet i den Helige Ande och nådegåvorna är allmänkristet gods och inte samfundsskiljande. Därför var det inget svårt val att bjuda in honom till den Nordiska karismatiska konferensen 2010 i Stockholm där han på ett utmärkt sätt lade ut texten om den helige Ande i den kristnes personliga liv. Alla påvar alltsedan Paulus VI har uttalat sitt stöd och betonat att Karismatiska förnyelsen är mycket viktig för Katolska kyrkan. I den andan har Katolska kyrkan också i samband med hängivenheten till kristen enhet fortsatt att odla ekumeniska kontakter inte bara med pingströrelsen, utan också uttalat intresse att ha kontakter med den typ av nya pingstkarismatiska gemenskaper som Livets ord är ett av många exempel på.
—-
Det starkaste intrycket efter att ha läst boken är vilken oerhörd förföljelse Livets Ord var utsatt för under 1980-talet. Det började med en allmän misstänksamhet och motstånd från övriga kristenheten och slutade i ett journalistiskt drev utan motstycke som gjorde att Livets Ord till slut blev hela Sveriges spottkopp. När jag läser Ulfs beskrivning av vad man fick utstå på den tiden, så är bara det att man kunde uthärda detta, gå vidare och styrkta ur striden för mig ett mirakel och ett bevis på att det var av Gud då man startade bibelskolan och församlingen.
Än idag är många blinda för denna exempellösa mobbing som aldrig skulle accepteras om det gällde någon annan grupp i samhället. Ulf Ekman beskriver hur man ofta får möta bagatelliserande attityder, och att man nog fick skylla sig själva att man drog på sig denna kritik. För en tid sedan skrev en f.d. Livets Ord-medlem som blivit katolik en kritisk artikel i Signum, och så sent som vid församlingens 30-årsjubileum publicerade UNT en starkt Livets Ord-kritisk artikel i form av en intervju med samme Torgny Nilsson som skrivit artikeln i Signum.
Och när Dagen i torsdags skrev om boken noterar jag att man inte med ett ord nämde dessa mycket upprörande beskrivningar av mobbning, också av församlingens barn, innefattande flera sprängattentat utan helt fokuserade på att Ulf Ekman ”ber om förlåtelse” för varje person som blivit felbehandlad. På sid 304 i boken ber Ulf Ekman om förlåtelse, men Dagen förtiger att han samtidigt skriver att han själv av hjärtat förlåter ”dem som förvridit sanningen och utnyttjat medier och andra kanaler till att på ett destruktivt sätt komma åt oss”.
Båda dessa saker, be om förlåtelse och förlåta, är naturligtvis nödvändiga. Skulle Ulf Ekman och Livets Ord stanna i bitterhet och hämndlystnad på grund av de svåra åren, så skulle man inte kunna vara till positiv nytta för Guds rike idag, lika lite som Nelson Mandela skulle kunna varit till nytta för Sydafrika om han blivit kvar i sådana känslor efter fängelsevistelsen.
Att be om förlåtelse för dem som man inte behandlat rätt är också självklart, men inget som behöver vara en förstasidesnyhet. Alla församlingar har sina avhoppare, och Livets Ord var inte exeptionellt i det avseendet. Även de som är församlingens kritiker idag erkänner att vissa anklagelser, som t.ex. denna att man betraktade sjuka som inte blivit botade vid förbön som bristfälliga i sin tro, var felaktiga och orättvisa. Det skrevs ett antal artiklar, somliga mycket oseriösa, som befäste bilden av Livets Ord som en ”farlig sekt”, också vissa forskningsrapporter, men mer och mer kom annan dokumentation som kunde vederlägga denna bild. Dr Simon Coleman publicerade i Svenska kyrkans forskningsrapport Tro och Tanke 1991:4 en bred analys, ”Livets Ord och det svenska samhället”. Claes Wallenius, forskare på FOA skrev en artikel i Makt och Media nr 2 1994 där han ifrågasatte tidigare s.k. forskning om Livets ord och medias behandling. Wallenius skrev i en artikel Psykologtidningen nr 6-7 1998:
”Anklagelserna emot Livets Ord för hjärntvätt var vid den här tiden så känslomässiga. De byggde på före detta medlemmar och deras anhöriga som försökte hitta en förklaring. Det är inget fel på mig som anhörig, det är inget fel på min son, han blev bara manipulerad. Tidningarna, också vissa vetenskapliga tidskrifter, saknade både substans och beviskrav i sina redogörelser. Man kunde påstå vad som helst om Livets Ord.” (Ref: Värsting-kristna drevet, Kerstin Elworth m fl, 2010, s. 135)
Dessa tidiga röster som manade till saklighet och försiktighet drunknade emellertid i mediabruset. Det tycks mig som att den negativa mediabilden började byggas upp genom den stora misstänksamheten och motståndet från den etablerade kristenheten och den kristna pressen. EFS-tidningen Budbäraren hade redan första året en kritisk artikel, och Dagen hakade på. Sedan följde den övriga pressen som utan att ha någon djupare teologisk förståelse efter.
En dag dök två ledande pingstvänner, Olof Djurfeldt och Sven Adrian upp och ville sitta med som åhörare på bibelskolan. Det fick de givetvis inte, men Ulf Ekman pratade med dem på sitt kontor. Han beskriver situationen:
”Det blev en blandning av vänligt samtal och något som liknade teologiskt förhör där jag skulle förklara mig inför en rörelse som jag inte haft något att göra med. Det kändes lite obekvämt och konstlat och jag tyckte att en misstänksamhet bredde ut sig i rummet. Åsikterna om mig och Livets Ord tycktes redan vara fastlåsta och vi verkade stå långt ifrån varandra. Det hela blev en något besynnerlig stund, men vi tog vänligt adjö av varandra. Jag fick en känsla av att detta inte bara var ett teologiskt samtal mellan bröder för att lyssna på varandra, utan snarare en del i något kyrkopolitiskt drag som jag ännu inte var medveten om. Det skulle jag dock snart bli.”
Oron för Livets Ord var stor inom delar av Pingströrelsen, dock fanns det spänningar också inom Pingströrelsen, och i Stockholm representerade Filadelfiakyrkan och Södermalmskyrkan olika delar i denna konflikt. Bror Spetz, pastor i Södermalmskyrkan var betydligt mera positiv till Ulf Ekman. Spetz inbjöd Ekman att predika i Södermalmskyrkan, och han förordade också starkt tanken att starta församlingen Livets Ord (från början var tanken att endast starta en bibleskola).
Den starka kritiken från företrädare från Svenska kyrkan och frikyrkor spred sig snabbt till sekulära media. Sveriges televisions program 20:00 med journalisten Tom Alandh ville komma och filma ett möte. Det blev ett sällsamt fördomsfullt reportage, en nidbild som fick stå oemotsagd utan förklarande intervjuer från de inblandade, man använde kameravinklingar med fotografen krypande på golvet för att predikanten skulle framstå som dominerande och hotfull, närbilder på människor som talade i tungor och en mötesvärd som såg ut att smita iväg med kollekten. Livets Ords dagis framställdes som att personalen ägnade sig åt aga. I programmet påstods också att man föraktade sjuka och svaga.
Programmet skapade inte bara mediehets utan en avsky från allmänheten. Under de kommande åren fanns ingen gräns för vilken hets medlemmarna i Livets Ord, också barnen fick utstå. Busschauffören som vägrade släppa av de barn som skulle av vid hållplatsen närmast Livets Ords kristna Skola, utan mot barnens protester körde till nästa hållplats så att de fick gå tillbaka. Andra barn som fick stryk av jämnåriga. En tioåring som blev spottad rakt i ansiktet av en vuxen då denne förstod att barnets föräldrar tillhörde Livets ord. Expediter i snabbköpskassan som tar emot betalning med ansiktet bortvänt då Ulf Ekman blivit igenkänd. Familjen Ekmans brevlåda som blev söndersparkad med jämna mellanrum, så att en vän till slut gav dem en brevlåda av pansarplåt. Också denna blev sprängd med dynamit.
Atmosfären i Uppsala blev vid denna tid mer och mer förgiftad, skriver Ulf. Det fanns inget som helst utrymme för nyanser. Upsala Nya Tidning spädde på de elaka ryktena rejält med jämna mellanrum, och Aftonbladet och Expressen gav också eko åt det hela. Ulf berättar att han senare haft samtal med många journalister som bett om ursäkt sedan man gått igenom de gamla klippen. Hetsen mot Livets Ord kulminerade 1990 då en bomb briserade i foajén till Livets Ords kyrka. Som tur var var det på natten, annars hade många kunnat bli skadade. Men detta blev för mycket för Uppsalaborna, så efter det började sympatierna vändas mera mot Livets ord. Också den allmänna bilden i media förändrades med tiden.
1990 sändes för första gången en TV-gudstjänst från Livets ord. Ansvarig var Bengt Bergius som fick utstå mycket kritik för detta. TV-gudstänsten fick ett mycket positivt gensvar. I samband med det ställde Ulf Ekman också upp på en debatt som skulle ledas av Göran Rosenberg.
1991 kom så intervjun med Göran Skytte som sågs av 1,5 miljoner tittare och gensvaret efter programmet var överväldigande positivt. Attityden hos den breda allmänheten började vända. Det gick åter att andas då man gick på Uppsalas gator.
En tredje sak som bidrog till att vända bilden var den berömda kramen från pingstvännen och VD´n för Dagenkoncernen Sverre Larsson. Pingströrelsen och tidningen Dagen hade varit mycket kritiska mot Livets Ord, därför var det en sensationell händelse när Sverre Larsson i samband med en konferens på Johanneshovs Isstadion 1994 anordnad av Stanley Sjöberg med Yonggi Cho från Sydkorea som huvudtalare vid avslutningen av sitt eget anförande från podiet offentligt sade att han skulle hälsa på Ulf Ekman och under rungande applåder lade han handen på hans axel. Det hela blev en riksnyhet och omnämdes till och med på Dagens Eko.
—-
Sammanfattning: Dagens bild av Livets ord är mera nyanserad än den var på 1980-talet, men jag är kritisk till att den gamla berättelsen om Livets ord som en farlig sekt fortfarande är den som få bilda bakgrund då man bedömer församlingen. Istället borde man fokusera mer på den etablerade kristenhetens del i att den orimligt negativa bilden kunde tillåtas fortsätta att dominera under hela 1980-talet, genom kristnas aktiva motstånd eller förtal eller obenägenhet att ta reda på sanningen istället för att okritiskt acceptera mediabilden.
När det gäller Ulf Ekmans strategiska val under resans gång, att starta bibelskolan, att starta församlingen Livets Ord, att satsa på att bygga större för att kunna ta emot den ökande strömmen av medlemmar, att satsa på skola, gymnasium och sedan också teologiskt seminarium, så har jag mycket stor förståelse för hans motiv och vad som drev honom så som det beskrivs i boken.
Jag ser också en logik i hans senare teologiska och ekumeniska utveckling där han erkänner arvet från de gamla samfunden och att man som frikyrka inte är självförsörjande. Ulf Ekman tycks ha med sig stora delar av församlingarna och pastorerna inom Trosrörelsen i denna öppning för ekumenik också med Katolska kyrkan, men det finns en liten grupp som ser detta som ett svek mot protestantiskt frikyrkliga ideal. Samma delade syn på ekumenik med Katolska kyrkan tycks gå igenom Pingströrelsen och andra frikyrkor. För några blir här Ulf Ekman vägvisare, för andra en svikare och förledare. Ulf Ekman förblir en person som väcker strid, men idag är det andra frågor än på 1980-talet som står i fokus.
uppdat 2013-12-10 kl 10.30
Bengts Blogg 
Utan att vara ”livets ordare” har jag haft glädje av Ulf Ekmans förkunnelse och Livets Ords olika resurser, t.ex. via webb-TV. Jag minns inte i detalj hur det var på 80-talet men Livets Ords medlemmar verkar i flera fall ha fått erfara vad svenskt konsensustänkande innebär om du lämnat gemenskapen. De blev legitimt villebråd. Att då våga stå upp för sin kristna tro visar på en imponerande beredskap att utstå förföljelser. Jämför t.ex. med SvK:s företrädare som ondgör sig över att de är utsatta för ”näthat” utan att kunna påvisa att detta hat verkligen existerar i någon nämnvärd omfattning.
Ja Antje ligger allt i lä i den snålblåsten.
Bengt Malmgren skriver ingenting om det som hände i många pingstförsamlingar i landet och även i en del andra frikyrkor när Livets Ord etablerades. Många församlingar splittrades. Det hände till och med att familjer drogs åt olika håll. Läs mera på Ökenkällan.
Rolf!
Jag läste inlägget på din blogg. Jag har förstått att det var så att det hände att det blev konflikter i församlingar och familjer splittrades.
Många reste till Uppsala för att delta i bibelskolan, men när den var slut trivdes de så bra att de ville flytta dit och vara med i församlingen. Intentionen var nog inte den, utan att man efter bibelskolan skulle återvända till sin hemförsamling och bidra till förnyelse där. Men så blev det inte. Att en person då väljer att bryta med sin familj och församling till förmån för något annat är ju också den personens ansvar.
Det du skriver aktualiserar den enskilda personens, mottagarens, ansvar i förhållande till en förkunnelse som ges. Jag tror att förkunnelsen som sådan om ett överlåtet liv i tro och mottagande av Andens fulla liv är riktig, och att det behövdes i den situation som var i Sverige på 1980-talet. En sådan förkunnelse är inte sekteristisk eller manipulativ i sig själv.
Men vi vet att tron bara kan ges rättvisa om tas emot i full frihet, och att man har förnuft och omdöme med sig. Men vi vet att det är så med oss människor, att det kommer också andra icke så osjälviska motiv in, det gäller både de som tar emot tron och den som förkunnar. Församlingsledare och förkunnare har här givetvis ett stort ansvar för de själar de sätter i brand och är ansvariga för att leda, men den enskilde har också ett ansvar. Hur detta ansvar fördelas i enskilda fall är inte min sak att döma om. Jag kan bara hoppas att försoning kan ske där det gått fel.
Jag tror också att inträdet av Livets Ord på den svenska kristna arenan måste ses i ett större dynamiskt perspektiv: Det var ju inte så att det fanns en fridsam harmonisk levande kristenhet i Sverige, så kom Livets ord in och förstörde allting. Snarare kanske man får se det så, att hade inte Livets Ord bildats, så hade något liknande dykt upp på annat sätt. Den andliga hungern fanns, och många upplevde en andlig torka i sina egna församlingar, det konstaterar du själv. Spänningar och konflikter fanns också redan innan, t.ex. i de olika riktningar inom Pingst som i Stockholm representerades av Filadelfiakyrkan och Södermalmskyrkan. Ulf Ekman startade ju inte sin församling i ett tomrum, utan under inspiration av de mentorer han hade i övriga kristenheten, Bror Spetz tror jag hade en strategisk roll i beslutet att starta församlingen Livets Ord som framgår av Ulfs bok.
Käre Bengt!
Jag gillar tonläget i din debattstil, men precis som Dante skriver har jag svårt att förstå hur du kan svälja allt det gamla med hull och hår utan att förstå hur det egentligen förhöll sig. Jag vet inte vid vilken tidpunkt du som är katolik började att bli intresserad för det som hände omkring Livets Ord. Jag har varit aktiv som pastor, evangelist och församlingsmedarbetare på heltid i pingstväckelsen under så gott som hela sextiotalet och halva sjuttiotalet och i viss mån även under åttiotalet. Jag vet vad det vill säga när församlingar splittras, inte i första hand på grund av att den andliga glöden saknas i den församling man tillhör, utan därför att man tror att det blir bättre i ett annat sammanhang. Alla reste inte till Uppsala, men missnöjesvindarna därifrån spred sig till det övriga landet. Nya församlingar bildades och förkunnelsen där var ofta andligt osund. Det var inte alltid på det sättet vill jag tillägga, men i de flesta fall handlade det om församlingar som var verksamma bara en kort tid. En del återvände till sin gamla församling, men såren efter brytningarna har funnits kvar. Många har farit i dessa brytningar och en del har blivit avfällingar. (Jag avskyr det ordet.) Du skriver: ”Att en person då väljer att bryta med sin familj och församling till förmån för något annat är ju också den personens ansvar.” Självklart har alla människor ansvar för sina handlingar, men i det här fallet tycker jag nog att ansvaret måste ligga hos dem som startar en sådan process.
I ditt svar till mig antyder du att förkunnelsen i Sverige under 1980-talet inte var så andligt berikande som den borde ha varit och att det därför behövdes en förkunnelse som handlade om ”ett överlåtet liv i tro och mottagande av Andens fulla liv.”
Jag frågar: ”Fanns det inte en sådan förkunnelse?” Jag vill inte gå in på detaljer, men jag vet att många upplevde Livets Ord som ett hot och hårda ord fälldes från båda sidor. Det auktoriserade ledarskapet i Livets Ord var inte mottagliga för kritik och att säga något ofördelaktigt om LO kunde innebära att man drog förbannelse över sitt liv.
Du har rätt i att det inte fanns ”en fridsam harmonisk levande kristenhet i Sverige” Varje tid har inneburit brytningar på olika sätt och så tror jag det kommer att vara även i fortsättningen. Man kan naturligtvis inte beskylla Livets Ord för att ha förstört allt, men man kan inte heller försvara det som gick snett.
Jag kan inte hålla med om att den inbördes kamp som uppstod när Bror Spetz och Södermalmskyrkan bröt med Pingst gagnade något gott
Hej igen Rolf!
Jag är glad att du delar med dig av dina erfarenheter från din horisont. Du har nog sett mer än jag av vad som hände på den tiden med olika församlingar som bildades, ibland med osund lära. Det var en rörig tid på många sätt. Men tror du inte att allt detta låg i tiden, och att allt inte kan skyllas på ”vindarna från Uppsala”?
Vem vet vad som hänt om inte Livets Ord fångat upp detta och nu på senare tid ändå fört det i en sundare riktning i närmare gemenskap med övriga kristenheten, kanske skulle det vara ännu värre då? Jag vet inte, det är inte någon idé att spekulera, kanske skall man varken göra Livets Ord till syndabock eller upphöja det till något slags ideal. Men jag har en känsla ändå att Livets Ord på något sätt är en pusselbit i den plan Gud har med kristenheten i Sverige.
Jag vill heller inte att det skall framstå som att jag målar ut den etablerade kristenheten på den tiden som dålig och fattig på andligt liv. Jag kan omöjligt värdera detta och absolut inte döma eller döma ut.
Men vad vi vet är att det fanns en andlig hunger och en längtan efter andlig förnyelse, det vittnar många om, och som kanaliserades i den pingstkarismatiska förnyelseströmmen.
Pingströrelsen var ju från början en sådan förnyelse, där fanns inga planer från början att starta nya församlingar, nya samfund, utan man såg sig som en förnyelse inom de samfund som fanns då. Det var när de befintliga samfunden inte accepterade de pentekostala uttrycken för andligt liv som det kristalliserade ut sig med Pingströrelsen som en ny samfundsfamilj.
Min egen väg är delvis parallell med Ulfs. Jag blev katolik i början på 1970-talet men kände också en längtan efter andlig förnyelse. Mitt första möte med karismatisk förnyelse var i ekumeniskt sammanhang genom de stora förnyelsekonferenserna i Katarina kyrka på 1970-talet. Därefter kom jag med i den karismatiska förnyelsen inom mitt eget samfund. Jag har hela tiden haft mycket ekumeniska kontakter, vilket också min kyrkas herdar uppmuntrar till.
Min egen attityd är annars att inte välja och vraka i kristenheten som ett smörgåsbord och ta godbitarna som man har lust, utan jag tror man har ett ansvar att vara sin församling trogen, först be om förnyelse i sitt eget liv och sedan ta ansvar för sin familj, sin församling, det sammanhang man finns i. Fråga ej vad din kyrka kan göra för dig, utan vad du kan göra för din kyrka.
Tyvärr finns det många som tror att gräset är grönare på andra sidan och söker sig bort, inte på grund av att man har en genuin kallelse, utan helt enkelt för att man är otålig och frustrerad.
Låt oss be om ett fortsatt utgjutande av Anden och att Gud kallar många kloka och goda herdar till alla våra kyrkor och samfund. Låt oss be om en enhet på djupet som inte är ett människoverk utan av Gud.
Det är alltid svårt att förstå hur en människa kan svälja ett perspektiv med hull och hår. Förföljelsen mot församlingen svetsade den samman gentemot varandra och lojaliteten mot pastor Ulf var i det närmaste total och bidrog till att varje ord från hans mun togs emot som ett ord direkt från Gud i egen hög person. Undervisningen blev mer och mer ”bibeltrogen” och på olika sätt extrem. Vilket skapade mycket problem i människor liv. Insynen begränsades och kontrollen över människors ökade på många olika sätt från ledningens sida. Församlingar runt om i landet splittrades när kristna flyttade till Uppsala för att vara med i det Gud gjorde i Sverige.
Dante!
Du tillhör dem som upprätthåller sekt-berättelsen, och jag förstår att för dig är den sann. Jag har emellertid hört så många andra berättelser också från många andra personer som säger andra saker, vilket måste tas med i helhetsbilden. Jag betvivlar inte att du och fler med dig hade den upplevelsen och att vissa personer reagerade så.
Jag hoppas för alla att det kan ske ett försoningsarbete så att det gamla kan läggas bakom och att alla kan fokusera på en framtid i frihet från gamla bindningar.
Självklart finns det många olika berättelser och det just min poäng. Titta på företagsledningen och sedan på arbetarna hur värderingar och berättelser ser ut och du kommer får totalt olika syn. Sanningsfrågan är omöjlig att avgöra men det som är intressant är självklart konsekvenserna och vem som har företrädet att berätta hur företaget är.
Vilka konsekvenser fick undervisningen på 80 talet för människor? En del i undervisningen var just det att det är DU ensam som bär ansvaret för ditt liv, din helgelse, din sjukdom, din ekonomi, din låga nivå av tro och så vidare vilket gjorde att de som mådde dåligt drog sig undan och i många fall hamnade i ekonomiskt förfall eller i psykiatrin eller sjukvårdens omsorg och därför hade länge deras historier inget utrymme. Att yttra sig var att uttala sig negativt om Gud och hans sändebud som var församlingsledningen. Jag nämner detta pga din respons i föregående inlägg.
Det som är intressant är alltså själva funktionen av hur en sekt fungerar och vilka processer den startar i människor. Jag är inte längre arg på Livets ord jag förstår att viss undervisning kan skapa konsekvenser som inte är lätta att förutse eftersom man är så övertygad om att det är Guds ord och därför står den över all form av kritik.
Människor från en annan bakgrund som kom till Livets ord såg troligtvis inte detta eftersom man redan hade en sund teologisk grund där man kunde lägga till nya element och samtidigt bevara sådant som var grundlagt sedan tidigare.
Överallt där kristna samlas i Jesu namn är han närvarande oavsett vilken församling och sammanhang det är jag övertygad om.
Bengt
”Boken börjar och slutar i Tulsa, Oklahoma, och det är utan tvivel så Ulf hämtade mycket inspiration från USA där han tillbringade ett studieår 1982/83 vid Rhema Bible Training Center.”
http://www.rhema.org/
Rhema Bible Training Center- något så kommersiellt och glittrigt får man leta efter. My God !
Du har tagit som din livsuppgift att bli Ulf Ekmans försvarsadvokat här i landet.
Ingen kan hindra dig eller klandra dig. Du är i din fulla rätt att gilla och lansera Ulf Ekman var gång tillfälle gives. Men hoppas att du inte kräver att få stå oemotsagd var gång du gör dig till tolk för Livets Ord.
Att stödja en kyrka eller samfund har enligt min uppfattning mycket med psykologi och personlighet att göra. Inte bara teologi.
Lika mycket som du – utifrån din katolska identitet och personlighet tilltalas och dras åt LO hållet så stöts jag – utifrån min katolska identitet och personlighet – bort av LO och känner aversion av stora mått mot det DEMAGOGISKA hos Ulf Ekman och mot det i mina ögon alltför geschäftsmässiga och auktoritära konceptet.
”Det är i denna situation av andlig snålblåst som Ulf Ekman kommer tillbaka till Sverige och svär i kyrkan genom att bilda en helt ny församling helt utanför de redan etablerade samfundens ramar. Han överskred därmed oskrivna lagar och kom på kant med delar av den etablerade kristenheten.”
Du talar som om det vore den naturligaste sak i världen att öppna eget. Ungefär vad är för fel på det ?
Vad har kyrklig enhet för värde för dig om jag får fråga ? Ulf Ekman har ju bidragit till splittring men har mage att DÄREFTER samtidigt tala om vikten av enhet och att underställa sig Petri efterträdare…….
Jo jag tackar ……..
Du får säkert mycket positiv feed-back av din gode vän Ulf Ekman för all den positiva marknadsföring du gör för hans företag Livets Ord.
Det kan inte bli bättre för Ulf Ekman än att ha en egen katolsk reklampelare och ett språkrör mitt i katolska kyrkan i Stockholms katolska stift.
Jag upprepar Ulf Ekman är en jätteskicklig företagare som till och med lyckats köpa in sig både på BÄ hos biskop Anders och hos stormrika sponsorer i Asien.
En perfekt MIX ! Ulf Ekmans efterträdare har jag till och med glömt vad han heter …….
// Irène
Irène!
Ja, Rhema-sidan gjorde verkligen ett kommersiellt glittrigt intryck, inget som känns inbjudande att fördjupa sig i.
Nej, jag vill inte stå oemotsagd. Det är bara bra att du bidrar med andra perspektiv. Jag förstår mycket väl hur du tänker.
Att det inte bara handlar om teologi, utan också psykologi och personlighet har du rätt i. Men kyrkan består ju av alla möjliga personligheter, så jag försöker nog bortse från det senare och söka den andliga enheten bortom det psykologiska. Så också i mina diskussioner med dig.
Att jag valt att stödja Ulf Ekman beror nog på flera saker. Dels har våra vägar korsats, av en slump skulle några säga, dels har vi en gemensam erfarenhet i det pingstkarismatiska, dels har han själv valt att gå en ekumenisk väg och som katolik är jag också ekumen i själ och hjärta. Men det viktigaste skälet är nog den starkt negativa attityden till Livets Ord som funnits i kristenheten som jag tycker kräver en motvikt. Utan den negativa bilden skulle nog inte mitt engagemang för Ulf vara så starkt.
Nej, inte är det den naturligaste sak i världen att starta en ny församling. Det är inte heller så Ulf beskriver det heller. Det var en lång process av bön, konsultation med andra och ett sökande av Guds vilja.
PS Bengt
”Och när Dagen i torsdags skrev om boken noterar jag att man inte med ett ord nämde dessa mycket upprörande beskrivningar av mobbning,……….”
”Dagen förtiger……..”
Aha du menar att när det gäller Ulf Ekman då måste Dagen och alla tidningar, bloggar osv som skriver om UE alltid och i alla sammanhang vara HELTÄCKANDE.
Är du det i alla sammanhang ? Är jag det i alla sammanhang ? Nej vi är väl alla selektiva i våra historiebeskrivningar ………
// Irène
Nej, inte heltäckande, men min poäng är att beskrivningen av den mobbning som skedde under 80-talet ger ett så starkt intryck, att det är svårt att gå förbi det.
Tack för en väldigt intressant artikel om ett ämne som är djupt okunnig om. Jag kan väldigt litet om detta, men jag har sett något av de pentekostala rörelserna som ju har en enorm betydelse i Latinamerika.
Två reflexioner: splittringen och motsättningarna hör sannerligen till kyrkans historia, ända från apostlarnas tid. Ett jättesvårt dilemma: ena sidan att följa sitt samvete och leva efter den tolkning som man uppfattar som riktig. andra sidan sammanhållning och broderskap som kan bygga på kärlek men också tvingas med järnhand.
Tolerans, humanism…
Den andra, den förfärliga mobbningen, den ser vi ju jämt i olika kristna sammanhang. När kvinnor fick bli prästvigda i Svenska kyrkan, förföljdes de ofta på ett vidrigt sätt, och visst inte bara i ord utan också i handling. Jag vill ju att kvinnor skall få följa sin kallelse att bli präster också hos oss katoliker. Men ett skäl emot: hur skall de – vi – klara den hätskhet som det skulle komma att innebära? Det måste vara mycket starka kvinnor som klarar att bli pionjärer.
Jag har ibland ställt mig frågan: är kristna människor, eller kanske överhuvud troende människor, grymmare än världens barn?
Ritva Maria Jacobsson
Rolf!
Jag hittade denna mycket intressanta artikel av Peringe Pihlström på internet om Livets Ord och Ulf Ekman mot bakgrund av utvecklingen inom ekumenik och karismatisk förnyelse i Sverige på 1970-talet och framåt.
Artikeln är skriven som en kommentar till de sju artiklar om Livets ord som Carl-Henric Jaktlund skrev i Dagen år 2008 i anslutning till församlingens 25-årsjubileum.
Dagens artiklar här:
1: Starten
2: Teologin
3: Påverkan
4: Missionen
5: Pengarna
6: Makten
7: Ekumeniken
Peringes artikel understödjer den tes jag föreslog i mitt tidigare svar till dig, se ovan, att Livet Ord måste ses i ett större sammanhang, och att allt som skedde med splittring av församlingar, nya församlingsbildningar, personliga satsningar som slog fel och kraschade inte bara kan hänföras till Ulf Ekmans och LO´s uppträdande på arenan, även om LO var en viktig aktör som motsvarade ett behov som fanns i tiden.
Jag saxar några utvalda citat från Peringes artikel (mina markeringar):
Jag har hastigt läst igenom den intressanta artikeln av Per Inge Pihlström. Där finns mycket jag skulle vilja kommentera och hoppas att snart få återkomma.
Bengt! Innan jag fortsätter med att kommentera den aktuella artikeln av Peringe Pihlström vill jag svara på din senaste kommentar till mig.
Jesus säger till Nikodemus:”Vinden blåser vart den vill och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” Det blåser många religiösa vindar över oss och ibland frestas man att följa med som en vindflöjel. Jag tror att Jesus menar att vi ska känna igen Andens vind. Detta kan vi inte göra utan att ha ständig gemenskap med honom i ordet och bönen och den andliga gemenskapen med andra kristna
Nej man kan inte skylla på vindarna från Uppsala och inte kan man heller spekulera i vad som hänt om de inte blåst. ”Det var en rörig tid”, skriver du. Jag förstår att du menar 1980-talet. Jag tycker även att vår tid är rörig. Kanske det alltid kommer att vara så tills vi är framme vid målet..
Vi ska komma ihåg att Pingstväckelsens starke ledare Lewi Pethrus gick ur tiden år 1974. Ibland den äldre generationens församlingsföreståndare fanns en solidaridet och strävan till enhet som var av stor betydelse för sammanhållningen under 1970-talets början och tiden dessförinnan. Detta trots att församlingarna var självständiga, fria och oberoende av varandra. De som bröt sig ut hade av någon anledning förlorat den gemensamma kursriktningen, och blev marginaliserade och ofta betraktade som extrema. Hade de funnit något nytt, som föranledde denna brytning eller var det bara en hägring?.
Något hände med förkunnelsen någon gång under 1970-talet. Successivt betonades tron i människan som ett idealtillstånd som kunde förlösa kraft hos människor. Jag hade svårt med detta, kanske på grund av att min tro var oacceptabelt svag. Min självbild höll vid denna tid på att totalt krackelera. Jag kände mig fullständigt otillräcklig i jämförelse med alla dem som hade en stark tro. Vad för slags tro hade de har jag ibland frågat. Var det tro på Gud eller tro på sig själva. Förkunnelsen kom ofta från USA. En av dessa amerikanska förkunnare som framträdde var Norman Vincent Peale. Hans budskap fick gehör även här i Sverige. ”Tron för Peale är en attityd av förtröstan och optimism, som grundar sig på att Gud i människan lagt en kraft som gör att hon framgångsrikt kan lösa sina problem och bli en mogen skapande personlighet. Tron blir därför också en tro på sig själv.” För mig blev en sådan tro fylld av prestationskrav som skapade ångest och jag tror att det finns flera som upplevt detta. Tidigare hade jag litat på inspirationen ofta i en naiv trosföreställning, att Gud skulle förse mig med ord på ett övernaturligt sätt. I stället för att själv prestera skulle jag förlita mig på att Gud skulle ge mig något för varje tillfälle. När inspirationen uteblev infann sig paniken. Jag hade dessutom ingen förmåga att delegera uppgifter till andra i församlingen utan brände mitt ljus i båda ändar. Vad har nu detta att göra med förkunnelsen i pingstväckelsen kanske du undrar? För mig handlade det om bristande tillit både till Gud och till mig själv. I den då rådande förkunnelsen betonades motsatsen: ”Eftersom den kristne tillhör Kristus kan hon förena sin ande med Guds ande och därigenom bryta sin begränsnings murar. Härmed råder den kristne över sin kropp, har makt över Satan och ondskan och råder över sina omständigheter och sin framtid. Hon blir den Guds avbild som hon var ämnad till.”(Yonggi Cho)
Livets Ord övertog mycket av denna teologi, men samma uppfattningar fortsatte att förkunnas även i en del Pingstförsamlingar Jag vill inte detaljera hur denna teologi tog sig uttryck, ty då blev mitt inlägg allt för långt.
Nej, jag håller med dig om att man varken skall göra LO till ideal eller syndabock. Att LO är en pusselbit i den plan Gud har för kristenheten i Sverige har jag däremot svårt att förstå. Även om inte jag lilla människa kan förstå det skulle jag kunna acceptera att det möjligen skulle kunna vara så. Guds vägar är ju inte dem som vi skissar, så jag får lämna den bedömningen.
Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen är ju inte en ny företeelse. Sanningen om den helige Andes gåvor har förkunnats inte bara under den tid Pingstväckelsen funnits utan kanske mer eller mindre under hela kyrkans historia.
Det är sant som du skriver att man ska vara sin församling trogen, men ibland uppstår situationer som gör att man måste bryta upp av olika anledningar för att inte förtvina i sitt andliga liv. Sett ur den synvinkeln kan man ju förstå en del som drogs till nya andliga livsströmmar och ha fördrag med det.
Jag instämmer i din önskan och bön om ett fortsatt utgjutande av Anden och att Gud kallar många kloka och goda herdar till alla våra kyrkor och samfund. Låt oss be om en enhet på djupet som inte är ett människoverk utan av Gud.
Jag samlar material jag hittar från 1970- och -80-talet.
Här en artikel från Tidskriften Biblicum 1981 som är kritisk till allkristna dagar 1-2 maj i Stockholm med bot och förbön: http://gammal.lbk.cc/biblicum/19812205.HTM
http://rolferic.blogspot.se/2013/12/livets-ord-under-1980-talet.html
Här följer några av mina utlovade kommentarer till de citat du skrivit av ifrån Peringe Pihlströms artikel.
Detta var i och för sig inte något nytt under denna tid. Det som var nytt var ju att karismatiken sprängde de gamla gränserna. I Svenska kyrkan hände det mycket som ledde till att man kom närmare frikyrkorna hela tiden. Det är sant att Jesusrörelsen också bidrog till detta. Att evangelisera, det vill säga, att nå utanför kyrkorummet med budskapet var också något som kännetecknade denna tid. På gator och torg spred vi budskapet med sång, musik och vittnebörd för att vinna våra medmänniskor för Gud.
Jag tror att det blev stagnation för att man inte fortsatte dessa enhetssträvanden. Man litade alldeles för mycket på signaler från ledargestalter och de som fanns drog åt olika håll. Den inbördes striden skapade nya barriärer.
Om Ulf Ekman skulle ha fått ett sådant mandat så skulle det innebära att det inte längre fanns några trosförkunnare i Sverige. Detta tycker jag är i högsta grad anmärkningsvärt. Det är min uppfattning att det var just den extrema förkunnelsen som skapade splittring. Inte trosförkunnelsen i sig, utan det moment av övertro som fanns i den.
Vem kan i så fall bedöma detta? Skulle Livets Ord vara de enda som kunde lyssna in Guds tilltal. Detta kallar jag andligt högmod i så fall och det är mycket allvarligt att drabbas av det.
Ja det stämmer och det är något igenkännande över hela kristenheten. Den utåtriktade verksamheten har numera funnit andra arbetsformer av diakonal betydelse. Har vår syn på omvändelseförkunnelse påverkat evangelisationsivern? Den förnyelse som skett i Stockholm i Svenska kyrkan genom exempelvis Klara kyrka och Allhelgonakyrkan är värd att nämnas i detta sammanhang.
Detta är inte alls så svårt att förstå. Misstänksamheten var berättigad och splittringen meningslös. Den negativa hållning som fanns i pingströrelsen inför nystarter av församlingar hade säkert kunnat vara annorlunda om man lyssnat på varandra.
Behovet av nya församlingar kan vara berättigat på stora platser, där avstånden mellan stadsdelar kan vara ett hinder för människor. På små platser däremot och på riksnivå kanske det vore bra med samgående mellan människor som i stort sett förkunnar samma kristna budskap. Här är det viktigt att det dogmatiska som skiljer inte får lägga allt för stora hinder i vägen.
Jag tror tyvärr att det fanns många sådana missnöjesmotiv.
Rolf!
Tack för intressanta kommentarer.
-Tror du har helt rätt i detta. Ur detta perspektiv är väl Ulf Ekmans och Livets Ords öppning för ekumenik med hela Kristi kropp idag en helt riktig väg att gå.
Angående Ulf Ekmans mandat att förkunna tron: Jag uppfattar att det var den kallelse han ansåg sig ha och som han försökte följa så troget som möjligt, inget mandat som gavs honom från andra kyrkoledare. Över huvud finns ju inget mandat för kristenheten att vara splittrad. Behovet fanns uppenbarligen på den tiden, det argumenterar han för i sina memoarer, och många bejakar detta. Däremot innebär det ju inte att han har eller anser sig ha monopol på detta. Om fler förkunnar tron, desto bättre. Förnyelse på andra håll, t.ex. Sta Clara kyrka etc som du nämner är också givetvis viktig och måste bejakas. Det handlar om att alla blommor skall få blomma, att man samverkar och behåller det som består provet att vara från Gud.
Nu handlar det om att blicka framåt.
Förkunna tro – Ja!
Ensam bygga elfenbenstorn utifrån missnöje och frustration – Nej!
Samverkan, ekumenik, dra ner på anspråket att den egna gruppen är framtidens kyrka – Ja!
Pingback: Dags att ifrågasätta den dominerande mediabilden av Livets Ord | Bengts Blogg
Pingback: Intet nytt från Uppdrag granskning om Livets ord | Bengts Blogg